Uteliv

You are currently browsing the archive for the Uteliv category.

Party ass

Yrsa berättade inte så utförligt om lördagens festligheter så här kommer den lite längre historian.

13.00 samlade jag tjocka släkten på Tribunalen på Hornsgatan

Där skålade vi i cava och avnjöt mumsiga ostar och härliga körvar. Och mammas berömda sockrade saffransbullar.

Efter detta spektakel drog vi oss hemåt för att göra lägenheten stridsklar för kvällens festligheter.

19.00 började folk strömma in och vi delade på tre familjepizzor och ett gäng öl.

Yrsa hävdade att hon skulle diska alla glas dagen efter,

men jag gick upp en timme innan henne och gjorde det istället.

 

När pizzorna och ölen var slut var det dags att åka in mot stan.

Ludde hade världens typ starkaste chilinöt.

Jag hade tänkt att vi skulle gå till Ace först, lite för att återleva ungdomens glada dagar. Vi möttes däremot av en kö bestående av 70 18-åringar som inte rörde sig framåt. Snabbt beslutades att vi skulle ge det fem minuter. Inget hände. Vi lämnade slökön och gick till Fashing istället.

När vi nådde vakterna på Fashing var den 21-åriga David tvungen att först snurra ett varv. Sedan fick han beskedet:

”Jag kan inte släppa in dig. Det är kvinnor i 35-40-årsåldern där inne. De kommer äta upp dig levande.”

David svarade ”Det är därför jag är här.”

Vi fick alla gå in.

På Fashing var det dans dans dans som gällde tills knäna inte höll längre.

Och ja, sedan åkte vi hem!

 

Tags: , , , ,

Nu när det snart är ett halvår kvar till sommaren och jag längtar som en galning!! Det finns inget bättre än sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol! Därför lägger jag upp lite nostalgibilder och drömmer mig bort…

 

Jag sneakade mig in på att vara med i B1 och B2:s gäng…

 

Och dagarna efter var jag gulskimrande över hela kroppen.

 

Jag som Ursula och Vilda som Sebastian

 

Midsommaraftonsgäng <3 Vi skulle kunna vara en popgrupp!!

 

 

(en av de) Bästa vännerna

Ååååhhhh vad jag vill ha sol och sommar och vara på Ängsholmen! ! !

 

Istället för den här kylan och förkylningen!

 

Tags: , , , ,

På måndagskvällen släntrade Ludde och Tomas världsvant in på PrimeWineBar vid Östermalmstorg (fint ska det va) för att ge några glas vin äran att njuta av att virvla runt deras exklusiva, miljonförsäkrade, smaklökar.

Kvällens huvudsakliga njutningsmedel var Montecillo Crianza och Montecillo Gran Reserva. De hade även med sina syskon Montecillo Reserva och nåt skönt rosévin. Till detta bjöds det på tapas och allt var arrangerat av Spot and Tell. Nedan följer våra tankar kring hela tjofräset.

Montecillo Crianza


Ludde: Smakade ganska fylligt men det tycker jag i och för sig att alla rödvin gör. Gott till tomaten och mozzarellan så jag antar att det skulle passa skitbra till en Dr. Oetker-pizza.

Tomas: Jag känner att Ludde är något på spåret här, även om jag inte skulle vilja sänka vinet till en Dr. Oetker-nivå. Grandiosa tycker jag åtminstone. Vinet har svag smak, lite som att dricka ett glas med bomull. Väldigt lättdrucket, kan bli poppis bland folk som inte är vana vid rödvin. Smakar varken mer eller mindre till några av våra munsbitar utom någon form av vitt lantbröd, då smakar det inte så gott. Doft av örtsalt.


Montecillo Gran Reserva


Tomas: Beskt vin, det av dessa som lagrats längst tid. Det av alla kvällens viner jag tycker sämst om, men det är ganska gott till gröna oliver. Jag började med ett glas av detta och avslutade med ett, och det var godare andra gången, troligtvis för att jag var lite mer packowacko då.

Ludde: Funkade skitbra till osten. Den där osten som inte vara mozza, vad den nu var. Också riktigt gott till valnötsbrödet. Fan vad jag gillar valnötsbröd.

Tomas: Var det inte någon form av brie?


Montecillo Reserva


Ludde: Jag minns inte riktigt hur det här smakade. Antingen för att det inte var så utmärkande eller för att jag glömde föra anteckningar.

Tomas: Kvällens godaste vin! Krämig och fin smak och det passade bra till all mat.

Ludde: Där ser man!


Something something rosé:


Tomas: Ludde såg glad ut när han drack detta, men jag smakade inte, för någon måtta får det vara.

Ludde: Vanligtvis skulle jag inte bli caught dead drickandes rosé men det var ju gratis och fan, det var nog det godaste rosévinet jag druckit!

Tomas: ”Inte bli caught dead drickades rosé”? Och ändå så kan du säga att det var det godaste rosé du druckit. Då gissar jag att du druckit rosé både en och två och kanske 27 gånger. Closet rosé drinker.

Goodie bag:


Ludde: I broschyren står det att geléhallonen var världsberömda. Det har jag inte svårt att tro. Sjukt goda!

Tomas: Trevlig goodie bag med lite godis, smaksatt med kvällens vin, och en korkskruv. Chokladen var mycket god, men på grund av att jag försöker shejpa upp min kropp så får jag bara äta lördagsgodis och under den kategorin faller de smaksatta geléhallonen. Chokladen var så mörk att den inte är godis, den är nyttig. Typ.

Ja, ni kanske vill se en bild från själva smakandet också? Här kommer en där Tomas ser ut som en tjock, sur gammal tant. Håll till godo.

Tags: , , , , , ,

Klungan är humorgruppen bakom täten och ledarna. Ett egensinnigt och -mäktigt gäng som inte vinner tv-tävlingar á la Grotesco; som inte – ”ironiskt nog” – förvandlas till allt de ironiserat över á la Killinggänget; som inte programleder (eller pausunderhåller) branschgalor á la Anders & Måns; och som absolut inte bara drar unkna rullande band-skrivna pseudoskämt á la humortrupperna i TV4. Vad är då Klungan för en humorgrupp? De är den norrländska cellmultiplicerade milleniumversionen av Hasse & Tage. Konsekventa, konsekvensmedvetna och konsensushatande.

En gång kan jag ha läst att allt deras material är improviserat. I sådana fall improviserat in absurdum²

För det är absurt. Skruvat så det riskerar att slå knut på en, och ändå mycket precist och laddat. Varje mening träffar högt på skalan över twittervärdigt. Därför kan det omöjligen vara improviserat i stunden, på scenen. Snarare, likt en dansföreställning, improviserat och öva-öva-övat framför spegeln. Ända tills det sitter. Timat och klart in i minsta komiska detalj. Inte så konstigt då att de i sina båda senaste Riksteatern-turnerande föreställningar samarbetat med den välrenommerade regissören och koreografen Birgitta Egerbladh. Båda tillhör mina favoriter, det gör jag ingen hemlighet av (goodbye kritikerambitioner!) och hittills har varje ny föreställning av dem (sinsemellan eller varförsig) blivit en bekräftelse på vad jag tycker om.

Och jag tycker rent ut sagt Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter är det bästa som de gjort. Trots den hopplöst svårmemorerade titeln.
De har gått djupare i fantasin och medvetandet, utvidgat humorbegreppet till de både sorgliga och arga humör som skrattsalvorna gränsar till. Dessutom lagt sig till med mer Egerbladhsk hyperverklighetsdans. Finkänsligt observant på det repetetiva och märkliga i människors säregna rörelsemönster. En Klungan-föreställning är i första hand karaktärsdriven, oavsett om mediet är radio (Mammas nya kille), tv (Ingen bor i skogen) eller på en scen, och vissa persona glider mellan dessa givna verkligheter. Såsom nycirkusartisten och evige tonåringen Katla – hatad och älskad av alla – vars historia äntligen fördjupas genom en lång scen med föräldrarna i barndomsköket.

Den mobila köksinredningen ramar in scenbilden nästan genomgående. Överdrivet höga hyllskåp med luckor glider ljudlöst mellan scenerna, pusslas samman eller luckras upp. När dörrarna öppnas ser vi i publiken dock ännu inledningens fantasivärld: den Undervärldsgalna verkligheten strax bakom blickfånget – inköpt för ”75 000:- när det begav sig. Antagligen värt betydligt mer idag”. Klungans scenografi har alltid varit snygg, men i min mening aldrig haft ett så tydligt uttalat budskap som nu.

Det blir ofrånkomligen många varianter av köksscener. Diskbänksrealism á la Klungan månne. Vi ser släktforskande avvikare källsortera ihop livspusslet, den ansvarsfruktande och -törstande pojken som gör sitt sista år som gosse, den finlandssvenska familjens fruktade middag utan spritfylld patriark samt tronföljarmötet mellan släktens tandläkarson och familjens svarta får. Just denna sistnämnda scen, där den ordentliga småbarnsfadern vill axla rollen som familjens farsot och dåliga samvete, är bland det bästa jag sett på scen överhuvudtaget. Det är roligt för att det är osannolikt och språkbruket så överraskande. Samtidigt smärtsamt starkt i sin skildring av individens självpåtagna hat, av kärlek för gruppens bästa. Enligt vedertagen psykologi en sann skildring av mekanismerna bakom missförstådda martyrskap.

Liksom all humor är det inte i alla sammanhang Klungan lyckas underhålla. Tv-serien verkar inte ha varit någon större succé (kanske beroende på sändningstiden mitt i sommarens alla repriseringar, sång- och deckarserier) och radioprogrammet, trots utnämningen P3s bästa humorprogram genom tiderna, byter även jag radiokanal från ibland.  Mycket av deras material blir i stort sett obegripligt utan sammanhang. Förställda röster och finurligt språk lockar dock till tillräckliga skratt för att jag ska lagra mer och mer av deras citatskatt.

När en är öppen och har blicken inställd på de suddiga konturerna av mellanmänskligt bekanta, alldeles bortom horisonten av psykologisk sjukdom, är de dock oslagbara. Boka en tid på terapiparketten och missa för tusan inte Klungan flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.  Tack som fan, Klungan.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Livet är en förfest har länge sagts av diverse religiösa grupper, kanske inte i exakt de orden, men till samma mening. Sen har det också sagts, livet är en fest, av någon… I vilket fall som helst för att spänna tillbaka till det religiösa, så visste till och med Jesus att på fest drack man inte vatten, man drack vin – för de fattade inte hur man gjorde öl. Så idag har jag tagit mig an att recensera dess gyllne nektar, den hämningslösa och opolerade skönheten – ”förfest-ölen”.

Jag satt mig ner med 5 öl, laptopen i högsta hugg och påbörjade min resa (vilket resulterade i en lättsam, men trevlig berusning), en resa vars resultat ni kan följa här nedanför. Lets go Yo!

Liberty Ale.

En fin överraskning med en smak som lägger sig långt bak på tungan och vidhåller sig. Smekt av en lätt metallisk touch, det är en ale som särskiljer sig från andra ales i och med sin lättsamhet. Den är inte svår, men den har ändå komplexitet man söker efter i en ale. Den är bitter med en subtil underton av kaffe, torkad frukt och med en rik ton av humle.  I sammanhanget, så är den aningen för mycket, det är lite är som att festa med lyxfällan, den har mer att säga än man vill höra. Och för 20kr, 355ml- 5.9% så kanske man bör vara beredd på att lyssna för att uppskatta. 2/5

Newcastle Brown Ale

En rolig öl med genuint smaksinne, allt från det knäckiga till det beska och smöriga med en lätt ton av humle och en viss syrlighet. Det är ingen svår öl, i klassen av svåra öler. Men precis som den förgående alen så är den aning för mycket, men om jag skulle välja en ale till förfesten så är det Newcastlen jag skulle valt. Den är lätt, den är god, den är prisvärd och inte för på. För 15 kr, 330ml – 4,9%  så får man en ale, som kanske inte rangar sig högt bland ale-eliten, men den gör jobbet och den gör den gott. Newcastlen är vad Ernst Kirchsteiger är för inredningsvärlden, en glad medelmåtta med karaktär. 3/5

(Ett proffs hade antagligen tagit bild på flaskan innan han hade druckit upp den, men jag är inget proffs)

Staropramen Granat Beer.

”Lite som att dricka en fralla” fick jag höra av en kamrat. Och jag erkänner mig ordmässigt besegrad… Det är lite som att dricka en fralla! En besk fralla med messmör. Knäckigt, beskt, brödigt och lätt fruktigt. Granaten är vad vad man förväntar sig av en granat, den är simpel, den är måttligt rund, den är mörk. Man tar en sipp och inväntar explosionen. Första mötet säger vatten, andra mötet säger smak, tredje och sista (näst-sista) säger fylla. Och visst är den fin, lätt och givmild. Den ger vad man förväntar sig, den startar inga samtal men det betyder inte nödvändigtvis att den inte bidrar till ämnet. För 16 kr, 330ml – 4,8 % så får den som förfest-öl 4/5.

Red Stripe

Här har vi veckan tråkmåns. Red strupe är lätt, den är Jamaicansk och den är inte särskilt god. Den är lite som att ta gräset ur Jamaica. (våldsamt homofilisk?) Den saknar substans, men den slinker ner, det är ölen för folk utan smak för öl. Har man en passion för milt beskt vatten är detta jackpoten. Den är lika intressant som sossarnas politik, den är utan ledare, borttappad, tråkig, spridd och lättfotad. Ja den funkar, men frågan är om det är värt det. För 15 kr, 330 – 4,7 % så får du en öl som säger ingenting. Du blir full, efter ett tag och efter ett pris som inte är värt besväret. 2/5

Budweiser

Den säger ingenting, den gör en hel del. Det är den perfekta förfest-ölen, nästan. Problemet är att det smakar som vatten med jäst, vilket inte är en jättedålig smak, men en jävigt tråkig smak. Den är stureplan, den är mineralvatten med alkohol, den är så ytlig att det gör ont på insidan. Det går inte att säga att den är äcklig för den smakar ingenting. Den är ”King of beers” på samma sätt som knugen är kung över Sverige. En dyslektiker med storhetsvansinne. Men den går ner, den går ner som att drunkna i en pool. Den går loss på 14,50 kr, 330ml – 5,0% Vilket tyvärr gör den till en 4, av 5. 4/5

Jag vet vad ni tänker (Tankeläsare?!), vad hände med de vanligaste? Heineken? Carlsberg? Falcon? – Simpelt svar, det kändes tråkigt att recensera öl som lika prompt serveras på krogen som på hemmafesten. Förhoppningsvis kan denna få sig en uppföljare med fler ölsorter i framtiden, men tills dess – Tack som fan för mig.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Det här är världens främsta hamburgermakare. Låt er inte luras av egna tidigare erfarenheter. Minnet är subjektivt och vid alla blindtester kommer denna mans burgare bärga vinsten. Det är (visserligen) min subjektiva åsikt. Och jag står hemskt ogärna oemotsagd.
Let the fight begin.

Tjugo dryga år.
I min familj åt vi hamburgare på fredagarna. Helgtaco och fredagsmys i all ära, men enligt vår diskurs stod hamburgaren främst. Det har blivit ett otal varianter kryddning, färsblandning, bröd (lättast att glömma, svårast att förlåta), ketchup, senap, mayo samt tillbehör… Burgarna har växt i antal och storlek liksom middagssällskapet växt eller minskat i omfång och omkrets. Idag har jag tappat självförtroendet som familjens främste hamburgerbyggare lite. Igår åt jag nämligen den perfekt lena, matiga och ljuvaste burgaren. Tjugo års egentillverkning, raffinering, förfining och ful dining är till ända. Och detta utöver alla ”bruksvanliga” hamburgare en stjälper i sig under tjugotre människoår.

Tänker då främst på tidiga snabbmatsförsök/barnmatsstök som McDonalds, Clock och Sibylla bjudit på: enklaste mat och tillredning, så smaklösa att de måste döljas av marginellt smakfullare papp- och plastsaker. Följt av MAX-burgare från drive in-stationerna på väg till/från landställen, nattliga besök på BK, Solna korv och Crave. Sedermera de lyxigare montagen (som eg. bara har bättre tillbehör) serverade i varje hotell och på varje pub. Så kallade Restaurangburgare, från etablissemang som Broncos bar, TGI Fridays, Grill Ruby och Orangeriet, är alla mycket bra, men jag hade ändå bibehållet självförtroende nog och kallade mig kräsen när jag gick därifrån.

Det finns i sanning ingen annan rätt jag ätit så ofta.
Men nu närmar vi oss. Motståndet. Pic de la concurrence. Topplistan.

Sedan ett skolprojekt i sexan har jag dokumenterat hamburgertestandet och kan därför nedan räkna upp mina favoriter. För att inte ge doft- och smakminnet för stort spelrum begränsar jag dessutom urvalet till drygt tre år (fr o m november 2007 t o m idag). Det ska nämligen inte vara hopplöst svårt för er läsare att prova dessa vitt skilda köttkreationer, förutsatt att ni kan tänkas resa en bit för dem:

5. Burgerim – Sexpack (Tel Aviv, 2010)
4. Sassy’s sliders – 4 Sassy’s sliders (New York, 2007)
3. Cliff Barnes – Chiliburger X-tra allt (Stockholm, 2006-idag)
2. Texas Burger Co. – Limited edition halloumiburgare (Smaka på Sthlm, 2008)
1. Burgernight homecomin’ – 50 hamburgare för 25 personer (Barkarby, 2007)

Okej jag erkänner, utöver trean är ingen av ovanstående särskilt enkel att få tag på daglig dags för en Stockholmare, eller ens Sverigebosatt.
Vilket egentligen bara bevisar att en vinnarburgare inte är en ren smaksak, utan en av tillfället given upplevelse.
Men så finns det heller ingen anledning att leta längre. Inte ens att be mig svänga ihop en av otaliga ”Andersburgare”. Jag kommer hädanefter enbart hänvisa alla burgerlovers, junk food junkies och levain-karnivorer till en plats:

Restaurang AG på Kungsholmen
Hamburgaren på Johan Jureskogs vis

Betyg 5 av 5

Fortsättning följer
Del 2

Tags: , , , , , , , , ,

När jag såg att Godspeed You Black Emperor skulle spela i London trodde jag faktiskt inte mina ögon, och anledningen till att biljetterna inte var beställda sekunden efter jag upptäckt detta var för att jag var förlamad av chock. Ett av de band jag alltid velat se, men misstänkt att jag aldrig kommer att få se, skulle jag nu kanske få se. En synaps sprack. Det finns 3 konserter/band som kommer göra att min grav alltid kommer skallra av rastlöshet och jag vandrar runt på kyrkogården och stönar av helvetets plågor. Ett är Pearl Jam när dom inte var lo-fi, två är At The Drive-In och det tredje på delad plats är Godspeed You Black Emperor och A Silent Mt Zion(vilket består av medlemmar ur samma musikkollektiv som GYBE). Det sistanämnda skulle jag nu få se. De två första finns det ingen chans i helvetet att jag någonsin får uppleva då Pearl Jam som sagt numera bedriver en lo-fi:ig gubbrocksfabrik och At The Drive-In är splittrat i två läger, det ena knarkar och det andra gör det inte(numera under namnet Sparta). Godspeed är nu alltså min enda chans.

Godspeed You Black Emperor kan närmast beskrivas, och varför jag fallit så hårt för dom) som en musikalisk, filmisk poesi genom ett trasigt Amerika. Låtarna ligger runt 15-17 minuter vardera och löper gärna in i varandra så jag var minst sagt nyfiken på hur konserten skulle te sig. Skulle dom spela olika låtar för sig eller göra allting till en stor gitarrfiolgryta utan andetag..

Ute i förorten ligger Troxy, en ganska grym lokal inombords men smutsigt och blött utanför, precis som man kan förvänta sig av London. Till att börja med kan jag säga att akustiken i lokalen var fantastisk! I jämförelse med den senaste konserten jag var på, Coheed & Cambria + Deftones i Fryshuset så var detta gudomligt medans Fryshuset var ett rövhål. Åh tack för det Troxy, tack för att jag får se ett av mina favoritband i en lokal värdig deras mätta och mäktiga ljudbilder.

Som förband spelade 3-mannabandet Dead Rat Orchestra, vilket var en slags blandning av folk, post-rock med diverse experimentella slaginstrument. Jag erkänner, jag lyssnade inte så mycket på dom, jag tror dom var bra men jag kommer knappt ihåg något, det enda jag tänkte på var att jag ville att GYBE skulle gå upp på scen dels för att jag var så jävla sugen och dels innan min rygg började protestera. Sittplatserna var nämligen slutsålda och ståplatser var oundvikliga. Det jag kommer ihåg var att vakterna sa till mig minst två gånger att jag inte fick använda blixt, efter andra tillsägningen frågade jag varför och fick svaret att bandet hade begärt detta då dom ville skapa en stämning, något jag kunde respektera till 100%, vilket iförsig gjorde mig irriterade när folk i publiken började blixtra ändå, eller den feta jävla sökarlampan som lös upp filmduken bakom bandet. Tack för den idiotjävel.

GYBE börjar med ett vad som verkade pågå i säkert 20 minuter intro, ett harmoniskt kaos för att sedan övergå till kända melodier utan en paus. Vissa toner kände jag inte igen och undrade i mitt lilla hoppande skolflickshjärta att dom kanske kommer släppa ett nytt album. Det är ingen konsert där man skriker att man önskar hitlåten som låg på top 10 UK, det är en konsert där man tas med på en resa utan några stopp på vägen. Försöken att lyssna på var låtar tar slut och var dom börjar ger jag upp snabbt och bara hänger mig åt musiken istället. Det blir så mäktigt att jag glömmer var jag befinner mig, jag lyssnar inte ens på musiken som låtar längre, allting är sammanfogat. Plötsligt i ett hejdundrande kaos kommer någonting alla känner igen, de extatiska tonerna i Blaise Bailey Finnegan III och hela publiken som om dom väckts ur sin stilla trans går in i ett nytt skede, ett gungande av kroppar och huvuden i den takt de så väldigt mycket känner igen, ett varmt välkomnande av publikens kollektiva lyssnande. En fantastiskt upplevelse. Bakom finns en filmduk som i börjar blästrar ordet ”HOPE”, sedan går den över till olika bilder som ser ut att vara filmade med Super8.
Vi får färdas mellan kaotiska musikbilder med ett frenetisk slagverk som sedan varvas med harmoniska, ljuva fioler, precis som det ska vara. Dom är duktiga.. nej, experter på att skapa inre bilder, scenarion av vad deras musik försöker skönja. Jag inser långt in i konserten att jag inte tagit en enda bild, mot avslutningen av konserten klämmer jag av några bilder mot filmduken och får knappt någon täckning av bandet själva som är dolda i ett svagt rött ljus. Det märks att dom inte villa lägga fokus på bandmedlemmarna, fokusen ligger på musiken och de bilder som de tvingar oss att skapa i takt med de känslolägen som ges. Det är så det ska vara, jag är glad att jag inte smällde bilder som om en hårig kändisvagina under en kortkort kjol just steg ur en bil. Konserten tar slut i långa utdragna toner och instrumenten tar slut en efter det andra och medlemmarna lämnar scenen utan ett ord. Jag går från konserten en nöjd man, nöjd att jag fick se dom, nöjd att det var värt resan till London i en trång flygstol, nöjd att mitt plågsamma ylande på kyrkogården när jag som spöke driver runt och gnäller på de konserter jag inte fick se kommer att vara en tredjedels nöjdare.

Tags: , , , , ,

Igår, när jag tvingades promenera från Hötorgets tunnelbanestation till mitt jobb (eftersom SL är ett riktigt rövgäng), såg jag en affisch för Jerry Seinfelds besök i Stockholm.

”Nej men vad trevligt”, tänkte jag, han är ju trots allt en världskändis efter att ha haft en show på tv i ett decennium. Så såg jag det. Den jäveln hade bokat Globen. GLOBEN!

Alltså han har ju i sin tv-show, narcissistiskt döpt till Seinfeld, bjudit på många goda skratt. Det råder det ingen tvekan om och det är trots allt så han fått sin världskändisstatus. Det jag sett av herr Jag-är-gammal-men-fortfarande-i-målbrottet i stand up-sammanhang är dock i bästa fall fnissroligt.

Att som halvokej ståuppare ha mage att räkna med att fylla globen och dessutom ta mellan 695 och ETTUSENSJUHUNDRANITTIOFEM kronor för en biljett gör mig illamående. Varför något skulle vilja sitta längre från scenen än på parkett och betala för det kan jag inte förstå. Då kan man ju lika gärna se skiten på tv!

Detta känns som ett storhetsvansinne av America fuck yeah-klass och jag stannar hemma och längtar tills nästa gång Louis C.K kommer hit igen istället.

Tags: , , , ,

Att fika.

Vissa gillar det – vissa gillar det inte, men förr eller senare blir man alltid tvingad att göra det ändå. De som inte gillar det grymtar kanske om hur dyrt det skall vara med en torr bit paj och en kopp svart kaffe.

Nu kanske det börjar låta som om jag tillhör den senare gruppen, men så är inte fallet. jag älskar att fika men jag har också full förståelse för folk som inte gillar dyr och torr paj.

Jag är rätt snål.

Låt mig därför få hypa Citykyrkans konditori, Citykonditoriet ett fik som har:

  • högt till tak och en stilful barockinredning
  • en soppbuffé (med ett vegetariskt alternativt varje dag) för typ 60 spänn som även innefattar salladsbord (inkl. coleslaw, mums) och kaffe/te
  • ett klientel som mestadels består av pensionärer
  • en härlig balkong att sitta på om våren
  • knappt några unga hipsters med macbooks som sitter och W-lanar samt suger på samma kaffekopp i 3 timmar (och därför tar upp ett helt bord)

Så, om du kan leva med att dina kaffepengar går till en kyrka vill jag rekommendera Citykyrkan, för deras priser känns det ändå snarare som om man är den som rånar dem.


Idag är inte vilken dag som helst. Idag är min första dag som 29-åring. Det firades igår med pompa och ståt tillsammans med fantastiska vänner. Jag brukar nämligen göra som så att när jag fyller år bjuder jag hem några grabbar och så är vi så där härligt grabbiga och awesome. Igår var inget undantag och efter en mycket trevlig stund hemma hos mig styrde vi kosan mot Marie Laveau och deras magnifika mat. Där hade vi så trevlig att vi vid ett tillfälle blev ombedda att ”dämpa oss” en smula.

När man fyller 29 får man kasta bort sina surt förvärvade pengar på järn och flipper- och racingspel och det gjorde jag i Marie Laveaus källare.

Jag somnade som en stock när jag kom hem, och vaknade för tidigt på morgonen, vilket resulterade i att jag fick låtsas sova när min förtjusande sambo kom med frukost på sängen och paket.

Att fylla 29 är inte speciellt annorlunda mot att fylla något annat, men jag rekommenderar det i alla fall starkt. Det innebär ju dessutom att det bara är ett år kvar tills man är 30 och då ryktas det om något så spännande som en 30-årskris!

Den här recensionen blev ganska värdelös, men jag skyller det på att jag är gammal nu och blir lite tröttare dagen efter en stor festkväll än när jag var en ung och viril 18-åring! Bilden har inte heller något med gårdagen att göra, förutom att det är ett önskvärt sätt att se ut om det är kalas på g.

« Older entries