Uteliv

You are currently browsing the archive for the Uteliv category.

Livet är en förfest har länge sagts av diverse religiösa grupper, kanske inte i exakt de orden, men till samma mening. Sen har det också sagts, livet är en fest, av någon… I vilket fall som helst för att spänna tillbaka till det religiösa, så visste till och med Jesus att på fest drack man inte vatten, man drack vin – för de fattade inte hur man gjorde öl. Så idag har jag tagit mig an att recensera dess gyllne nektar, den hämningslösa och opolerade skönheten – ”förfest-ölen”.

Jag satt mig ner med 5 öl, laptopen i högsta hugg och påbörjade min resa (vilket resulterade i en lättsam, men trevlig berusning), en resa vars resultat ni kan följa här nedanför. Lets go Yo!

Liberty Ale.

En fin överraskning med en smak som lägger sig långt bak på tungan och vidhåller sig. Smekt av en lätt metallisk touch, det är en ale som särskiljer sig från andra ales i och med sin lättsamhet. Den är inte svår, men den har ändå komplexitet man söker efter i en ale. Den är bitter med en subtil underton av kaffe, torkad frukt och med en rik ton av humle.  I sammanhanget, så är den aningen för mycket, det är lite är som att festa med lyxfällan, den har mer att säga än man vill höra. Och för 20kr, 355ml- 5.9% så kanske man bör vara beredd på att lyssna för att uppskatta. 2/5

Newcastle Brown Ale

En rolig öl med genuint smaksinne, allt från det knäckiga till det beska och smöriga med en lätt ton av humle och en viss syrlighet. Det är ingen svår öl, i klassen av svåra öler. Men precis som den förgående alen så är den aning för mycket, men om jag skulle välja en ale till förfesten så är det Newcastlen jag skulle valt. Den är lätt, den är god, den är prisvärd och inte för på. För 15 kr, 330ml – 4,9%  så får man en ale, som kanske inte rangar sig högt bland ale-eliten, men den gör jobbet och den gör den gott. Newcastlen är vad Ernst Kirchsteiger är för inredningsvärlden, en glad medelmåtta med karaktär. 3/5

(Ett proffs hade antagligen tagit bild på flaskan innan han hade druckit upp den, men jag är inget proffs)

Staropramen Granat Beer.

”Lite som att dricka en fralla” fick jag höra av en kamrat. Och jag erkänner mig ordmässigt besegrad… Det är lite som att dricka en fralla! En besk fralla med messmör. Knäckigt, beskt, brödigt och lätt fruktigt. Granaten är vad vad man förväntar sig av en granat, den är simpel, den är måttligt rund, den är mörk. Man tar en sipp och inväntar explosionen. Första mötet säger vatten, andra mötet säger smak, tredje och sista (näst-sista) säger fylla. Och visst är den fin, lätt och givmild. Den ger vad man förväntar sig, den startar inga samtal men det betyder inte nödvändigtvis att den inte bidrar till ämnet. För 16 kr, 330ml – 4,8 % så får den som förfest-öl 4/5.

Red Stripe

Här har vi veckan tråkmåns. Red strupe är lätt, den är Jamaicansk och den är inte särskilt god. Den är lite som att ta gräset ur Jamaica. (våldsamt homofilisk?) Den saknar substans, men den slinker ner, det är ölen för folk utan smak för öl. Har man en passion för milt beskt vatten är detta jackpoten. Den är lika intressant som sossarnas politik, den är utan ledare, borttappad, tråkig, spridd och lättfotad. Ja den funkar, men frågan är om det är värt det. För 15 kr, 330 – 4,7 % så får du en öl som säger ingenting. Du blir full, efter ett tag och efter ett pris som inte är värt besväret. 2/5

Budweiser

Den säger ingenting, den gör en hel del. Det är den perfekta förfest-ölen, nästan. Problemet är att det smakar som vatten med jäst, vilket inte är en jättedålig smak, men en jävigt tråkig smak. Den är stureplan, den är mineralvatten med alkohol, den är så ytlig att det gör ont på insidan. Det går inte att säga att den är äcklig för den smakar ingenting. Den är ”King of beers” på samma sätt som knugen är kung över Sverige. En dyslektiker med storhetsvansinne. Men den går ner, den går ner som att drunkna i en pool. Den går loss på 14,50 kr, 330ml – 5,0% Vilket tyvärr gör den till en 4, av 5. 4/5

Jag vet vad ni tänker (Tankeläsare?!), vad hände med de vanligaste? Heineken? Carlsberg? Falcon? – Simpelt svar, det kändes tråkigt att recensera öl som lika prompt serveras på krogen som på hemmafesten. Förhoppningsvis kan denna få sig en uppföljare med fler ölsorter i framtiden, men tills dess – Tack som fan för mig.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Det här är världens främsta hamburgermakare. Låt er inte luras av egna tidigare erfarenheter. Minnet är subjektivt och vid alla blindtester kommer denna mans burgare bärga vinsten. Det är (visserligen) min subjektiva åsikt. Och jag står hemskt ogärna oemotsagd.
Let the fight begin.

Tjugo dryga år.
I min familj åt vi hamburgare på fredagarna. Helgtaco och fredagsmys i all ära, men enligt vår diskurs stod hamburgaren främst. Det har blivit ett otal varianter kryddning, färsblandning, bröd (lättast att glömma, svårast att förlåta), ketchup, senap, mayo samt tillbehör… Burgarna har växt i antal och storlek liksom middagssällskapet växt eller minskat i omfång och omkrets. Idag har jag tappat självförtroendet som familjens främste hamburgerbyggare lite. Igår åt jag nämligen den perfekt lena, matiga och ljuvaste burgaren. Tjugo års egentillverkning, raffinering, förfining och ful dining är till ända. Och detta utöver alla ”bruksvanliga” hamburgare en stjälper i sig under tjugotre människoår.

Tänker då främst på tidiga snabbmatsförsök/barnmatsstök som McDonalds, Clock och Sibylla bjudit på: enklaste mat och tillredning, så smaklösa att de måste döljas av marginellt smakfullare papp- och plastsaker. Följt av MAX-burgare från drive in-stationerna på väg till/från landställen, nattliga besök på BK, Solna korv och Crave. Sedermera de lyxigare montagen (som eg. bara har bättre tillbehör) serverade i varje hotell och på varje pub. Så kallade Restaurangburgare, från etablissemang som Broncos bar, TGI Fridays, Grill Ruby och Orangeriet, är alla mycket bra, men jag hade ändå bibehållet självförtroende nog och kallade mig kräsen när jag gick därifrån.

Det finns i sanning ingen annan rätt jag ätit så ofta.
Men nu närmar vi oss. Motståndet. Pic de la concurrence. Topplistan.

Sedan ett skolprojekt i sexan har jag dokumenterat hamburgertestandet och kan därför nedan räkna upp mina favoriter. För att inte ge doft- och smakminnet för stort spelrum begränsar jag dessutom urvalet till drygt tre år (fr o m november 2007 t o m idag). Det ska nämligen inte vara hopplöst svårt för er läsare att prova dessa vitt skilda köttkreationer, förutsatt att ni kan tänkas resa en bit för dem:

5. Burgerim – Sexpack (Tel Aviv, 2010)
4. Sassy’s sliders – 4 Sassy’s sliders (New York, 2007)
3. Cliff Barnes – Chiliburger X-tra allt (Stockholm, 2006-idag)
2. Texas Burger Co. – Limited edition halloumiburgare (Smaka på Sthlm, 2008)
1. Burgernight homecomin’ – 50 hamburgare för 25 personer (Barkarby, 2007)

Okej jag erkänner, utöver trean är ingen av ovanstående särskilt enkel att få tag på daglig dags för en Stockholmare, eller ens Sverigebosatt.
Vilket egentligen bara bevisar att en vinnarburgare inte är en ren smaksak, utan en av tillfället given upplevelse.
Men så finns det heller ingen anledning att leta längre. Inte ens att be mig svänga ihop en av otaliga ”Andersburgare”. Jag kommer hädanefter enbart hänvisa alla burgerlovers, junk food junkies och levain-karnivorer till en plats:

Restaurang AG på Kungsholmen
Hamburgaren på Johan Jureskogs vis

Betyg 5 av 5

Fortsättning följer
Del 2

Tags: , , , , , , , , ,

När jag såg att Godspeed You Black Emperor skulle spela i London trodde jag faktiskt inte mina ögon, och anledningen till att biljetterna inte var beställda sekunden efter jag upptäckt detta var för att jag var förlamad av chock. Ett av de band jag alltid velat se, men misstänkt att jag aldrig kommer att få se, skulle jag nu kanske få se. En synaps sprack. Det finns 3 konserter/band som kommer göra att min grav alltid kommer skallra av rastlöshet och jag vandrar runt på kyrkogården och stönar av helvetets plågor. Ett är Pearl Jam när dom inte var lo-fi, två är At The Drive-In och det tredje på delad plats är Godspeed You Black Emperor och A Silent Mt Zion(vilket består av medlemmar ur samma musikkollektiv som GYBE). Det sistanämnda skulle jag nu få se. De två första finns det ingen chans i helvetet att jag någonsin får uppleva då Pearl Jam som sagt numera bedriver en lo-fi:ig gubbrocksfabrik och At The Drive-In är splittrat i två läger, det ena knarkar och det andra gör det inte(numera under namnet Sparta). Godspeed är nu alltså min enda chans.

Godspeed You Black Emperor kan närmast beskrivas, och varför jag fallit så hårt för dom) som en musikalisk, filmisk poesi genom ett trasigt Amerika. Låtarna ligger runt 15-17 minuter vardera och löper gärna in i varandra så jag var minst sagt nyfiken på hur konserten skulle te sig. Skulle dom spela olika låtar för sig eller göra allting till en stor gitarrfiolgryta utan andetag..

Ute i förorten ligger Troxy, en ganska grym lokal inombords men smutsigt och blött utanför, precis som man kan förvänta sig av London. Till att börja med kan jag säga att akustiken i lokalen var fantastisk! I jämförelse med den senaste konserten jag var på, Coheed & Cambria + Deftones i Fryshuset så var detta gudomligt medans Fryshuset var ett rövhål. Åh tack för det Troxy, tack för att jag får se ett av mina favoritband i en lokal värdig deras mätta och mäktiga ljudbilder.

Som förband spelade 3-mannabandet Dead Rat Orchestra, vilket var en slags blandning av folk, post-rock med diverse experimentella slaginstrument. Jag erkänner, jag lyssnade inte så mycket på dom, jag tror dom var bra men jag kommer knappt ihåg något, det enda jag tänkte på var att jag ville att GYBE skulle gå upp på scen dels för att jag var så jävla sugen och dels innan min rygg började protestera. Sittplatserna var nämligen slutsålda och ståplatser var oundvikliga. Det jag kommer ihåg var att vakterna sa till mig minst två gånger att jag inte fick använda blixt, efter andra tillsägningen frågade jag varför och fick svaret att bandet hade begärt detta då dom ville skapa en stämning, något jag kunde respektera till 100%, vilket iförsig gjorde mig irriterade när folk i publiken började blixtra ändå, eller den feta jävla sökarlampan som lös upp filmduken bakom bandet. Tack för den idiotjävel.

GYBE börjar med ett vad som verkade pågå i säkert 20 minuter intro, ett harmoniskt kaos för att sedan övergå till kända melodier utan en paus. Vissa toner kände jag inte igen och undrade i mitt lilla hoppande skolflickshjärta att dom kanske kommer släppa ett nytt album. Det är ingen konsert där man skriker att man önskar hitlåten som låg på top 10 UK, det är en konsert där man tas med på en resa utan några stopp på vägen. Försöken att lyssna på var låtar tar slut och var dom börjar ger jag upp snabbt och bara hänger mig åt musiken istället. Det blir så mäktigt att jag glömmer var jag befinner mig, jag lyssnar inte ens på musiken som låtar längre, allting är sammanfogat. Plötsligt i ett hejdundrande kaos kommer någonting alla känner igen, de extatiska tonerna i Blaise Bailey Finnegan III och hela publiken som om dom väckts ur sin stilla trans går in i ett nytt skede, ett gungande av kroppar och huvuden i den takt de så väldigt mycket känner igen, ett varmt välkomnande av publikens kollektiva lyssnande. En fantastiskt upplevelse. Bakom finns en filmduk som i börjar blästrar ordet ”HOPE”, sedan går den över till olika bilder som ser ut att vara filmade med Super8.
Vi får färdas mellan kaotiska musikbilder med ett frenetisk slagverk som sedan varvas med harmoniska, ljuva fioler, precis som det ska vara. Dom är duktiga.. nej, experter på att skapa inre bilder, scenarion av vad deras musik försöker skönja. Jag inser långt in i konserten att jag inte tagit en enda bild, mot avslutningen av konserten klämmer jag av några bilder mot filmduken och får knappt någon täckning av bandet själva som är dolda i ett svagt rött ljus. Det märks att dom inte villa lägga fokus på bandmedlemmarna, fokusen ligger på musiken och de bilder som de tvingar oss att skapa i takt med de känslolägen som ges. Det är så det ska vara, jag är glad att jag inte smällde bilder som om en hårig kändisvagina under en kortkort kjol just steg ur en bil. Konserten tar slut i långa utdragna toner och instrumenten tar slut en efter det andra och medlemmarna lämnar scenen utan ett ord. Jag går från konserten en nöjd man, nöjd att jag fick se dom, nöjd att det var värt resan till London i en trång flygstol, nöjd att mitt plågsamma ylande på kyrkogården när jag som spöke driver runt och gnäller på de konserter jag inte fick se kommer att vara en tredjedels nöjdare.

Tags: , , , , ,

Igår, när jag tvingades promenera från Hötorgets tunnelbanestation till mitt jobb (eftersom SL är ett riktigt rövgäng), såg jag en affisch för Jerry Seinfelds besök i Stockholm.

”Nej men vad trevligt”, tänkte jag, han är ju trots allt en världskändis efter att ha haft en show på tv i ett decennium. Så såg jag det. Den jäveln hade bokat Globen. GLOBEN!

Alltså han har ju i sin tv-show, narcissistiskt döpt till Seinfeld, bjudit på många goda skratt. Det råder det ingen tvekan om och det är trots allt så han fått sin världskändisstatus. Det jag sett av herr Jag-är-gammal-men-fortfarande-i-målbrottet i stand up-sammanhang är dock i bästa fall fnissroligt.

Att som halvokej ståuppare ha mage att räkna med att fylla globen och dessutom ta mellan 695 och ETTUSENSJUHUNDRANITTIOFEM kronor för en biljett gör mig illamående. Varför något skulle vilja sitta längre från scenen än på parkett och betala för det kan jag inte förstå. Då kan man ju lika gärna se skiten på tv!

Detta känns som ett storhetsvansinne av America fuck yeah-klass och jag stannar hemma och längtar tills nästa gång Louis C.K kommer hit igen istället.

Tags: , , , ,

Att fika.

Vissa gillar det – vissa gillar det inte, men förr eller senare blir man alltid tvingad att göra det ändå. De som inte gillar det grymtar kanske om hur dyrt det skall vara med en torr bit paj och en kopp svart kaffe.

Nu kanske det börjar låta som om jag tillhör den senare gruppen, men så är inte fallet. jag älskar att fika men jag har också full förståelse för folk som inte gillar dyr och torr paj.

Jag är rätt snål.

Låt mig därför få hypa Citykyrkans konditori, Citykonditoriet ett fik som har:

  • högt till tak och en stilful barockinredning
  • en soppbuffé (med ett vegetariskt alternativt varje dag) för typ 60 spänn som även innefattar salladsbord (inkl. coleslaw, mums) och kaffe/te
  • ett klientel som mestadels består av pensionärer
  • en härlig balkong att sitta på om våren
  • knappt några unga hipsters med macbooks som sitter och W-lanar samt suger på samma kaffekopp i 3 timmar (och därför tar upp ett helt bord)

Så, om du kan leva med att dina kaffepengar går till en kyrka vill jag rekommendera Citykyrkan, för deras priser känns det ändå snarare som om man är den som rånar dem.


Idag är inte vilken dag som helst. Idag är min första dag som 29-åring. Det firades igår med pompa och ståt tillsammans med fantastiska vänner. Jag brukar nämligen göra som så att när jag fyller år bjuder jag hem några grabbar och så är vi så där härligt grabbiga och awesome. Igår var inget undantag och efter en mycket trevlig stund hemma hos mig styrde vi kosan mot Marie Laveau och deras magnifika mat. Där hade vi så trevlig att vi vid ett tillfälle blev ombedda att ”dämpa oss” en smula.

När man fyller 29 får man kasta bort sina surt förvärvade pengar på järn och flipper- och racingspel och det gjorde jag i Marie Laveaus källare.

Jag somnade som en stock när jag kom hem, och vaknade för tidigt på morgonen, vilket resulterade i att jag fick låtsas sova när min förtjusande sambo kom med frukost på sängen och paket.

Att fylla 29 är inte speciellt annorlunda mot att fylla något annat, men jag rekommenderar det i alla fall starkt. Det innebär ju dessutom att det bara är ett år kvar tills man är 30 och då ryktas det om något så spännande som en 30-årskris!

Den här recensionen blev ganska värdelös, men jag skyller det på att jag är gammal nu och blir lite tröttare dagen efter en stor festkväll än när jag var en ung och viril 18-åring! Bilden har inte heller något med gårdagen att göra, förutom att det är ett önskvärt sätt att se ut om det är kalas på g.

I måndags bjöd Deftones in till rock ‘n’ roll på Arenan (Fryshuset) i Stockholm. Med sig hade de svenska Khoma och jänkarna Coheed & Cambria. Arenan luktade tonårssvett, troligtvis för att det, när det inte är en konsertarena, är just en gympasal. Något jag gärna undviker är att andas in äcklig fotjuice i fyra timmar, något jag tyvärr inte kunde undvika igår. Minusbonus för arrangören för det.

Första band att kliva upp på scen var Khoma. De körde över oss med det berömda norrländska vemodet och det var även här vi först fick uppleva det absolut sämsta (ja, till och med sämre än stanken av pubertetsskrev) med hela kvällen. Längst bak på scen var nämligen fem strobes uppmonterade. Fem strobes så brutala att när de brassade på så mycket det gick, förblindades jag för ett kort ögonblick. Kort, men tillräckligt länge för att en ninja skulle ha hunnit klyva mig på mitten utan att jag hann märka det. Ljuskillen var uppenbarligen inte alls orolig för vare sig ninjor eller för evigt nedsatt syn utan pumpade friskt på med detta helvetesljus. När man väl hade återfått synen bjöd han på ett vackert förtrollande blått ljussken, för att sedan plötsligt avbryta det med ögonkokande djävulskap igen. Det här gjorde att jag snarare hörde än såg Khoma live. De lät dock fantastiskt bra och deras korta spelning var utan tvekan värd 4 av 5.

Efter Khoma äntrade Coheed & Cambria scen. Detta är Mickes favoritband och han kommer inte hålla med mig när jag säger att det var tråkigt och ganska dåligt. Jag har alltid haft svårt för sångarens röst, och det faktum att man under setets första halva inte ens såg om han hade något ansikte bakom sin stora kalufs gjorde mig både rädd och nyfiken. Till slut såg man att han hade ett helt vanligt ansikte där bakom och då var det bara tråkigt igen. Det bör sägas att ljudet var riktigt dåligt när de spelade, burkigt och grötigt, men för mig hade det nog inte hjälpt även om ljudet hade flödat klart som änglasång. För mig är Coheed & Cambria helt enkelt inte intressanta. 2 av 5.

Deftones har hängt med sedan gymnasiet. Jag minns att jag lyssnade på dem i min MiniDisc Walkman (just det ungdomar) och att det var en underbart ångestladdad och vacker värld. I måndags gjorde de mig inte besviken då de spelade många av sina gamla klassiker och bjöd på en phat show. Chino Moreno gnydde som en skjuten hund (på ett bra sätt) och sjöng lika bra som på skiva. De varvade feta rocksmockor med fantastiska tändarviftningsmelodier och det var verkligen värt att ta sig ut i rysskylan. Deftones får 4 av 5 och jag tycker vi bortser helt från Coheed & Cambria och ger hela tillställningen 4 av 5!

Tags: , , , , ,

Jag hörde Håkan Hellström för första gången för tio år sedan. Jag avskydde det. Jag tyckte att han sjöng falskt och jävligt och jag kunde inte förstå att han hyllades så mycket som han faktiskt gjorde. Mina kompisar som lyssnade på honom var dock helt sålda. Det skulle ta mig några år till innan jag insåg att jag var en bajs. Håkan sjunger inte falskt, han sjunger precis som han ska! Han skulle inte ha gått vidare i Idol, men Idol handlar inte om att ta fram en stjärna, det handlar om att plocka fram den person som just för tillfället är bäst inom alla genrer. Lite som att vara lite bra på många saker istället för att vara väldigt bra på en sak.

Det jag försöker säga här, smått berusad klockan tre på natten efter Håkan Hellströms konsert på Hovet, är att Håkan är en av Sveriges största stjärnor. Han kan underhålla, han kan skriva musik som berör och han kan få hela Hovet att sjunga allsång och varenda jävel kan hela Vi två, sjutton år (och de flesta andra av hans låtar). Dessutom är han mycket bra på mellansnackelisnack.

Konserten var med andra ord fantastisk och den fick mig nästan att ångra att jag slutade spela saxofon efter tre år i kommunala musikskolan.

Höga på Håkan drog vi sedan vidare till Marie Laveau där den officiella efterfesten var. Hurricane spelade skivor och Håkan minglade på ett minimalt och kokhett vip-område. Eftersom vi på Tack som fan har våra smutsiga korvfingrar i alla kakburkar lyckades jag ta mig in där och jag kan meddela att Håkan berättade för mig att han tyckte det var väldigt roligt att spela för oss ikväll!

Nu ska jag, tio år äldre än den spoling som inte förstod sig på Håkan Hellström, gå och lägga mig med kvällens konsert fortfarande ringande i öronen. Det är underbart.

Bilden är förresten inte alls från idag, men jag tog inga bilder så den fick duga. Och det gör den med bravur.

Tags: , , , , , ,

Aniara

Jag måste direkt bekänna att jag tillhör den dåliga skaran litteraturvetare som inte läst något av Harry Martinsson men efter att ha sett teatertappningen av hans Aniara på stadsteatern får jag känslan att han på något sätt var Sveriges svar på Ray Bradbury.

Vilket antagligen inte alls stämmer.

Hursomhelst, Aniara är en tre timmar lång rymdopera i rymden om ett par tusen arier som är förlista i rymden.

Om jag överanvänder ordet rymden så är det för att pjäsen gör precis samma sak, eller snarare överanvänder rymdtermer. Jag kan bara anta att de kommer direkt från Martinssons text, och de daterar språket så jävla mycket att det låter som karaktärerna är från en 60-talsvision av framtiden.

Och det är i just dialogen som Aniaras problem ligger. Karaktärerna spottar ur sig dialogen i en hastighet som gör det omöjligt för mig att helt hinna processera all denna prosa. Ofta finner jag att de är halvvägs inne på nästa mening innan jag uppfattat vad den föregående handlade om. Detta skyller jag helt och hållet på det daterade rymdspråket, jag är fan en geek som behärskar min science-fiction men det här är något helt annat. Samtidigt är det inte så svårt att hänga med i handlingen då karaktärerna ältar friskt om samma problem om och om igen.

Att Kleerup skrivit musiken har det snackats rätt mycket om, men jag tycker det bara låter som Vangelis gjorde på 80-talet. Mer specifikt, soundtracken till Blade Runner och Chariots of Fire (a.k.a. det gamla introt till Mitt i naturen).  Inget speciellt uppseendeväckande. Detta kan man även säga om sång- och dansnumren (detta är även allt jag tänker säga om sång- och dansnumren).

Att förklara mer av handlingen blir lite för tidskrävande men i stil hur all bra sci-fi är, handlar det om mänsklig existentialism och inte laserstrålar och robotar. Och allt det fungerar, visst gör det. Men det blir för mycket och för tungt i tre timmar, alldeles för tungt.

2 av 5

Tags: , , , , ,

En kväll av manliga rossliga röster. Så kan nog söndagens konsertkväll sammanfattas.
The Gaslight Anthem är ett band som känns som dom hållit på ett tag men först 2005 började dom slå sig igenom, iallafall på deras egna hemmarker. 2007 släpper dom sitt första album och får spela shower med lite större band. På väg mot framgången.
Nu är dom ett band som när dom nämns, i varenda sammanhang, så nämns dom som ett band som tagits under Bruce Springsteens vingar (fan, nu nämnde jag honom även fast jag inte ville) och har släppt flertalet album plus ska spela förband till herr Springsteen. Dock så spelade dom inte med Bruce här i Sverige i söndags, utan med Chuck Ragan och Sharks.
Sharks är för mig helt okända, vilket gör det väldigt elakt att recensera dom här. Sharks hade dock tydligen fått börja spela innan insläppet ens var klart, aningens taskigt av Debaser då dom säkerligen skulle fått fler svinga-med-handen-i-luften-i-takt-till-musiken-gester än dom 2 till 3 personer som stod längst fram.

Chuck Ragan dock, en personlig favorit sen tidigare. Hot Water Music har alltid varit några av mina favoriter och när Chuck Ragan, sångaren i just Hot Water Music gör ett akustiskt soloprojekt, då kan jag knappast stå stilla och ignorera. Jag blev skitglad när jag såg att han skulle förbanda till Gaslight och kände att konserten steg i rank. Nu gick jag faktiskt mest för Chucks del.
Med en rivig röst tar han med oss i ganska många låtar och plockar snabbt in en fiolspelande kompanjon. Fiolen gör jättemycket för resten av låtarna, och medans jag tycker att den väldigt lätt hamnar i bakgrunden på skivorna, kommer här fiolen fram lika mycket som Chucks gitarr.

The Gaslight Anthem känns ibland som aningens punkig Bruce Springsteen med trallvänliga melodier med en släng av tuggummi (hata mig inte nu alla fans men lite väl tralliga är dom ibland). Ibland är dom lite för snälla i sina låtar och jag känner att jag gärna önskar något råare och rivigare. Detta märks dock inte på konserten, där bränner sångaren Brian Fallon runt i nästan två timmar och levererar nästan alla sjunga-med-vänliga låtar som dom har på sina skivor utan någon som helst hänsyn till att min rygg har gått sönder av allt stående för länge sen. Jag förlåter dom dock och kommer inte kräva att dom ska betala kiropraktorräkningen när efter dom gått ut och kommit tillbaka in för det obligatoriska andranumret och klämmer av en Pearl Jam cover, State Of Love And Trust. Fyfan va underbart. Eftersom jag missat Pearl Jam live när dom var bra vill jag inte säga men bättre än nu, så är detta ett fantastiskt moment för mig och min gamla nostalgiska grunge-själ.

Anledningen till att jag tidigare nämnde att jag inte ville nämna Bruce Springsteen tillsammans med The Gaslight Anthem är för att jag tycker att det behövs inte, TGA är ett band som mycket väl kan stå på sina egna ben, vilket dom mer än väl bevisade i söndags kväll och fortsätter dom dra med sig så bra förband som Chuck kommer jag att se dom nästa gång.

Tags: , , , , , ,

« Older entries § Newer entries »