Kategori: Uteliv

Party ass

Yrsa berättade inte så utförligt om lördagens festligheter så här kommer den lite längre historian.

13.00 samlade jag tjocka släkten på Tribunalen på Hornsgatan

Där skålade vi i cava och avnjöt mumsiga ostar och härliga körvar. Och mammas berömda sockrade saffransbullar.

Efter detta spektakel drog vi oss hemåt för att göra lägenheten stridsklar för kvällens festligheter.

19.00 började folk strömma in och vi delade på tre familjepizzor och ett gäng öl.

Yrsa hävdade att hon skulle diska alla glas dagen efter,

men jag gick upp en timme innan henne och gjorde det istället.

 

När pizzorna och ölen var slut var det dags att åka in mot stan.

Ludde hade världens typ starkaste chilinöt.

Jag hade tänkt att vi skulle gå till Ace först, lite för att återleva ungdomens glada dagar. Vi möttes däremot av en kö bestående av 70 18-åringar som inte rörde sig framåt. Snabbt beslutades att vi skulle ge det fem minuter. Inget hände. Vi lämnade slökön och gick till Fashing istället.

När vi nådde vakterna på Fashing var den 21-åriga David tvungen att först snurra ett varv. Sedan fick han beskedet:

”Jag kan inte släppa in dig. Det är kvinnor i 35-40-årsåldern där inne. De kommer äta upp dig levande.”

David svarade ”Det är därför jag är här.”

Vi fick alla gå in.

På Fashing var det dans dans dans som gällde tills knäna inte höll längre.

Och ja, sedan åkte vi hem!

 

Jag sitter på mitt rum och drömmer mig bort….

Nu när det snart är ett halvår kvar till sommaren och jag längtar som en galning!! Det finns inget bättre än sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol! Därför lägger jag upp lite nostalgibilder och drömmer mig bort…

 

Jag sneakade mig in på att vara med i B1 och B2:s gäng…

 

Och dagarna efter var jag gulskimrande över hela kroppen.

 

Jag som Ursula och Vilda som Sebastian

 

Midsommaraftonsgäng <3 Vi skulle kunna vara en popgrupp!!

 

 

(en av de) Bästa vännerna

Ååååhhhh vad jag vill ha sol och sommar och vara på Ängsholmen! ! !

 

Istället för den här kylan och förkylningen!

 

Montecillo Crianza & Montecillo Gran Reserva

På måndagskvällen släntrade Ludde och Tomas världsvant in på PrimeWineBar vid Östermalmstorg (fint ska det va) för att ge några glas vin äran att njuta av att virvla runt deras exklusiva, miljonförsäkrade, smaklökar.

Kvällens huvudsakliga njutningsmedel var Montecillo Crianza och Montecillo Gran Reserva. De hade även med sina syskon Montecillo Reserva och nåt skönt rosévin. Till detta bjöds det på tapas och allt var arrangerat av Spot and Tell. Nedan följer våra tankar kring hela tjofräset.

Montecillo Crianza


Ludde: Smakade ganska fylligt men det tycker jag i och för sig att alla rödvin gör. Gott till tomaten och mozzarellan så jag antar att det skulle passa skitbra till en Dr. Oetker-pizza.

Tomas: Jag känner att Ludde är något på spåret här, även om jag inte skulle vilja sänka vinet till en Dr. Oetker-nivå. Grandiosa tycker jag åtminstone. Vinet har svag smak, lite som att dricka ett glas med bomull. Väldigt lättdrucket, kan bli poppis bland folk som inte är vana vid rödvin. Smakar varken mer eller mindre till några av våra munsbitar utom någon form av vitt lantbröd, då smakar det inte så gott. Doft av örtsalt.


Montecillo Gran Reserva


Tomas: Beskt vin, det av dessa som lagrats längst tid. Det av alla kvällens viner jag tycker sämst om, men det är ganska gott till gröna oliver. Jag började med ett glas av detta och avslutade med ett, och det var godare andra gången, troligtvis för att jag var lite mer packowacko då.

Ludde: Funkade skitbra till osten. Den där osten som inte vara mozza, vad den nu var. Också riktigt gott till valnötsbrödet. Fan vad jag gillar valnötsbröd.

Tomas: Var det inte någon form av brie?


Montecillo Reserva


Ludde: Jag minns inte riktigt hur det här smakade. Antingen för att det inte var så utmärkande eller för att jag glömde föra anteckningar.

Tomas: Kvällens godaste vin! Krämig och fin smak och det passade bra till all mat.

Ludde: Där ser man!


Something something rosé:


Tomas: Ludde såg glad ut när han drack detta, men jag smakade inte, för någon måtta får det vara.

Ludde: Vanligtvis skulle jag inte bli caught dead drickandes rosé men det var ju gratis och fan, det var nog det godaste rosévinet jag druckit!

Tomas: ”Inte bli caught dead drickades rosé”? Och ändå så kan du säga att det var det godaste rosé du druckit. Då gissar jag att du druckit rosé både en och två och kanske 27 gånger. Closet rosé drinker.

Goodie bag:


Ludde: I broschyren står det att geléhallonen var världsberömda. Det har jag inte svårt att tro. Sjukt goda!

Tomas: Trevlig goodie bag med lite godis, smaksatt med kvällens vin, och en korkskruv. Chokladen var mycket god, men på grund av att jag försöker shejpa upp min kropp så får jag bara äta lördagsgodis och under den kategorin faller de smaksatta geléhallonen. Chokladen var så mörk att den inte är godis, den är nyttig. Typ.

Ja, ni kanske vill se en bild från själva smakandet också? Här kommer en där Tomas ser ut som en tjock, sur gammal tant. Håll till godo.

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter

Klungan är humorgruppen bakom täten och ledarna. Ett egensinnigt och -mäktigt gäng som inte vinner tv-tävlingar á la Grotesco; som inte – ”ironiskt nog” – förvandlas till allt de ironiserat över á la Killinggänget; som inte programleder (eller pausunderhåller) branschgalor á la Anders & Måns; och som absolut inte bara drar unkna rullande band-skrivna pseudoskämt á la humortrupperna i TV4. Vad är då Klungan för en humorgrupp? De är den norrländska cellmultiplicerade milleniumversionen av Hasse & Tage. Konsekventa, konsekvensmedvetna och konsensushatande.

En gång kan jag ha läst att allt deras material är improviserat. I sådana fall improviserat in absurdum²

För det är absurt. Skruvat så det riskerar att slå knut på en, och ändå mycket precist och laddat. Varje mening träffar högt på skalan över twittervärdigt. Därför kan det omöjligen vara improviserat i stunden, på scenen. Snarare, likt en dansföreställning, improviserat och öva-öva-övat framför spegeln. Ända tills det sitter. Timat och klart in i minsta komiska detalj. Inte så konstigt då att de i sina båda senaste Riksteatern-turnerande föreställningar samarbetat med den välrenommerade regissören och koreografen Birgitta Egerbladh. Båda tillhör mina favoriter, det gör jag ingen hemlighet av (goodbye kritikerambitioner!) och hittills har varje ny föreställning av dem (sinsemellan eller varförsig) blivit en bekräftelse på vad jag tycker om.

Och jag tycker rent ut sagt Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter är det bästa som de gjort. Trots den hopplöst svårmemorerade titeln.
De har gått djupare i fantasin och medvetandet, utvidgat humorbegreppet till de både sorgliga och arga humör som skrattsalvorna gränsar till. Dessutom lagt sig till med mer Egerbladhsk hyperverklighetsdans. Finkänsligt observant på det repetetiva och märkliga i människors säregna rörelsemönster. En Klungan-föreställning är i första hand karaktärsdriven, oavsett om mediet är radio (Mammas nya kille), tv (Ingen bor i skogen) eller på en scen, och vissa persona glider mellan dessa givna verkligheter. Såsom nycirkusartisten och evige tonåringen Katla – hatad och älskad av alla – vars historia äntligen fördjupas genom en lång scen med föräldrarna i barndomsköket.

Den mobila köksinredningen ramar in scenbilden nästan genomgående. Överdrivet höga hyllskåp med luckor glider ljudlöst mellan scenerna, pusslas samman eller luckras upp. När dörrarna öppnas ser vi i publiken dock ännu inledningens fantasivärld: den Undervärldsgalna verkligheten strax bakom blickfånget – inköpt för ”75 000:- när det begav sig. Antagligen värt betydligt mer idag”. Klungans scenografi har alltid varit snygg, men i min mening aldrig haft ett så tydligt uttalat budskap som nu.

Det blir ofrånkomligen många varianter av köksscener. Diskbänksrealism á la Klungan månne. Vi ser släktforskande avvikare källsortera ihop livspusslet, den ansvarsfruktande och -törstande pojken som gör sitt sista år som gosse, den finlandssvenska familjens fruktade middag utan spritfylld patriark samt tronföljarmötet mellan släktens tandläkarson och familjens svarta får. Just denna sistnämnda scen, där den ordentliga småbarnsfadern vill axla rollen som familjens farsot och dåliga samvete, är bland det bästa jag sett på scen överhuvudtaget. Det är roligt för att det är osannolikt och språkbruket så överraskande. Samtidigt smärtsamt starkt i sin skildring av individens självpåtagna hat, av kärlek för gruppens bästa. Enligt vedertagen psykologi en sann skildring av mekanismerna bakom missförstådda martyrskap.

Liksom all humor är det inte i alla sammanhang Klungan lyckas underhålla. Tv-serien verkar inte ha varit någon större succé (kanske beroende på sändningstiden mitt i sommarens alla repriseringar, sång- och deckarserier) och radioprogrammet, trots utnämningen P3s bästa humorprogram genom tiderna, byter även jag radiokanal från ibland.  Mycket av deras material blir i stort sett obegripligt utan sammanhang. Förställda röster och finurligt språk lockar dock till tillräckliga skratt för att jag ska lagra mer och mer av deras citatskatt.

När en är öppen och har blicken inställd på de suddiga konturerna av mellanmänskligt bekanta, alldeles bortom horisonten av psykologisk sjukdom, är de dock oslagbara. Boka en tid på terapiparketten och missa för tusan inte Klungan flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.  Tack som fan, Klungan.

Den bästa hamburgaren

Det här är världens främsta hamburgermakare. Låt er inte luras av egna tidigare erfarenheter. Minnet är subjektivt och vid alla blindtester kommer denna mans burgare bärga vinsten. Det är (visserligen) min subjektiva åsikt. Och jag står hemskt ogärna oemotsagd.
Let the fight begin.

Tjugo dryga år.
I min familj åt vi hamburgare på fredagarna. Helgtaco och fredagsmys i all ära, men enligt vår diskurs stod hamburgaren främst. Det har blivit ett otal varianter kryddning, färsblandning, bröd (lättast att glömma, svårast att förlåta), ketchup, senap, mayo samt tillbehör… Burgarna har växt i antal och storlek liksom middagssällskapet växt eller minskat i omfång och omkrets. Idag har jag tappat självförtroendet som familjens främste hamburgerbyggare lite. Igår åt jag nämligen den perfekt lena, matiga och ljuvaste burgaren. Tjugo års egentillverkning, raffinering, förfining och ful dining är till ända. Och detta utöver alla ”bruksvanliga” hamburgare en stjälper i sig under tjugotre människoår.

Tänker då främst på tidiga snabbmatsförsök/barnmatsstök som McDonalds, Clock och Sibylla bjudit på: enklaste mat och tillredning, så smaklösa att de måste döljas av marginellt smakfullare papp- och plastsaker. Följt av MAX-burgare från drive in-stationerna på väg till/från landställen, nattliga besök på BK, Solna korv och Crave. Sedermera de lyxigare montagen (som eg. bara har bättre tillbehör) serverade i varje hotell och på varje pub. Så kallade Restaurangburgare, från etablissemang som Broncos bar, TGI Fridays, Grill Ruby och Orangeriet, är alla mycket bra, men jag hade ändå bibehållet självförtroende nog och kallade mig kräsen när jag gick därifrån.

Det finns i sanning ingen annan rätt jag ätit så ofta.
Men nu närmar vi oss. Motståndet. Pic de la concurrence. Topplistan.

Sedan ett skolprojekt i sexan har jag dokumenterat hamburgertestandet och kan därför nedan räkna upp mina favoriter. För att inte ge doft- och smakminnet för stort spelrum begränsar jag dessutom urvalet till drygt tre år (fr o m november 2007 t o m idag). Det ska nämligen inte vara hopplöst svårt för er läsare att prova dessa vitt skilda köttkreationer, förutsatt att ni kan tänkas resa en bit för dem:

5. Burgerim – Sexpack (Tel Aviv, 2010)
4. Sassy’s sliders – 4 Sassy’s sliders (New York, 2007)
3. Cliff Barnes – Chiliburger X-tra allt (Stockholm, 2006-idag)
2. Texas Burger Co. – Limited edition halloumiburgare (Smaka på Sthlm, 2008)
1. Burgernight homecomin’ – 50 hamburgare för 25 personer (Barkarby, 2007)

Okej jag erkänner, utöver trean är ingen av ovanstående särskilt enkel att få tag på daglig dags för en Stockholmare, eller ens Sverigebosatt.
Vilket egentligen bara bevisar att en vinnarburgare inte är en ren smaksak, utan en av tillfället given upplevelse.
Men så finns det heller ingen anledning att leta längre. Inte ens att be mig svänga ihop en av otaliga ”Andersburgare”. Jag kommer hädanefter enbart hänvisa alla burgerlovers, junk food junkies och levain-karnivorer till en plats:

Restaurang AG på Kungsholmen
Hamburgaren på Johan Jureskogs vis

Betyg 5 av 5

Fortsättning följer
Del 2

Att Seinfeld kommer till Stockholm

Igår, när jag tvingades promenera från Hötorgets tunnelbanestation till mitt jobb (eftersom SL är ett riktigt rövgäng), såg jag en affisch för Jerry Seinfelds besök i Stockholm.

”Nej men vad trevligt”, tänkte jag, han är ju trots allt en världskändis efter att ha haft en show på tv i ett decennium. Så såg jag det. Den jäveln hade bokat Globen. GLOBEN!

Alltså han har ju i sin tv-show, narcissistiskt döpt till Seinfeld, bjudit på många goda skratt. Det råder det ingen tvekan om och det är trots allt så han fått sin världskändisstatus. Det jag sett av herr Jag-är-gammal-men-fortfarande-i-målbrottet i stand up-sammanhang är dock i bästa fall fnissroligt.

Att som halvokej ståuppare ha mage att räkna med att fylla globen och dessutom ta mellan 695 och ETTUSENSJUHUNDRANITTIOFEM kronor för en biljett gör mig illamående. Varför något skulle vilja sitta längre från scenen än på parkett och betala för det kan jag inte förstå. Då kan man ju lika gärna se skiten på tv!

Detta känns som ett storhetsvansinne av America fuck yeah-klass och jag stannar hemma och längtar tills nästa gång Louis C.K kommer hit igen istället.

Tomas testar på att fylla 29


Idag är inte vilken dag som helst. Idag är min första dag som 29-åring. Det firades igår med pompa och ståt tillsammans med fantastiska vänner. Jag brukar nämligen göra som så att när jag fyller år bjuder jag hem några grabbar och så är vi så där härligt grabbiga och awesome. Igår var inget undantag och efter en mycket trevlig stund hemma hos mig styrde vi kosan mot Marie Laveau och deras magnifika mat. Där hade vi så trevlig att vi vid ett tillfälle blev ombedda att ”dämpa oss” en smula.

När man fyller 29 får man kasta bort sina surt förvärvade pengar på järn och flipper- och racingspel och det gjorde jag i Marie Laveaus källare.

Jag somnade som en stock när jag kom hem, och vaknade för tidigt på morgonen, vilket resulterade i att jag fick låtsas sova när min förtjusande sambo kom med frukost på sängen och paket.

Att fylla 29 är inte speciellt annorlunda mot att fylla något annat, men jag rekommenderar det i alla fall starkt. Det innebär ju dessutom att det bara är ett år kvar tills man är 30 och då ryktas det om något så spännande som en 30-årskris!

Den här recensionen blev ganska värdelös, men jag skyller det på att jag är gammal nu och blir lite tröttare dagen efter en stor festkväll än när jag var en ung och viril 18-åring! Bilden har inte heller något med gårdagen att göra, förutom att det är ett önskvärt sätt att se ut om det är kalas på g.

Deftones på Arenan – aka dagen då mina ögon smälte

I måndags bjöd Deftones in till rock ’n’ roll på Arenan (Fryshuset) i Stockholm. Med sig hade de svenska Khoma och jänkarna Coheed & Cambria. Arenan luktade tonårssvett, troligtvis för att det, när det inte är en konsertarena, är just en gympasal. Något jag gärna undviker är att andas in äcklig fotjuice i fyra timmar, något jag tyvärr inte kunde undvika igår. Minusbonus för arrangören för det.

Första band att kliva upp på scen var Khoma. De körde över oss med det berömda norrländska vemodet och det var även här vi först fick uppleva det absolut sämsta (ja, till och med sämre än stanken av pubertetsskrev) med hela kvällen. Längst bak på scen var nämligen fem strobes uppmonterade. Fem strobes så brutala att när de brassade på så mycket det gick, förblindades jag för ett kort ögonblick. Kort, men tillräckligt länge för att en ninja skulle ha hunnit klyva mig på mitten utan att jag hann märka det. Ljuskillen var uppenbarligen inte alls orolig för vare sig ninjor eller för evigt nedsatt syn utan pumpade friskt på med detta helvetesljus. När man väl hade återfått synen bjöd han på ett vackert förtrollande blått ljussken, för att sedan plötsligt avbryta det med ögonkokande djävulskap igen. Det här gjorde att jag snarare hörde än såg Khoma live. De lät dock fantastiskt bra och deras korta spelning var utan tvekan värd 4 av 5.

Efter Khoma äntrade Coheed & Cambria scen. Detta är Mickes favoritband och han kommer inte hålla med mig när jag säger att det var tråkigt och ganska dåligt. Jag har alltid haft svårt för sångarens röst, och det faktum att man under setets första halva inte ens såg om han hade något ansikte bakom sin stora kalufs gjorde mig både rädd och nyfiken. Till slut såg man att han hade ett helt vanligt ansikte där bakom och då var det bara tråkigt igen. Det bör sägas att ljudet var riktigt dåligt när de spelade, burkigt och grötigt, men för mig hade det nog inte hjälpt även om ljudet hade flödat klart som änglasång. För mig är Coheed & Cambria helt enkelt inte intressanta. 2 av 5.

Deftones har hängt med sedan gymnasiet. Jag minns att jag lyssnade på dem i min MiniDisc Walkman (just det ungdomar) och att det var en underbart ångestladdad och vacker värld. I måndags gjorde de mig inte besviken då de spelade många av sina gamla klassiker och bjöd på en phat show. Chino Moreno gnydde som en skjuten hund (på ett bra sätt) och sjöng lika bra som på skiva. De varvade feta rocksmockor med fantastiska tändarviftningsmelodier och det var verkligen värt att ta sig ut i rysskylan. Deftones får 4 av 5 och jag tycker vi bortser helt från Coheed & Cambria och ger hela tillställningen 4 av 5!

Håkan Hellström – Live på Hovet (med efterföljande efterfest)

Jag hörde Håkan Hellström för första gången för tio år sedan. Jag avskydde det. Jag tyckte att han sjöng falskt och jävligt och jag kunde inte förstå att han hyllades så mycket som han faktiskt gjorde. Mina kompisar som lyssnade på honom var dock helt sålda. Det skulle ta mig några år till innan jag insåg att jag var en bajs. Håkan sjunger inte falskt, han sjunger precis som han ska! Han skulle inte ha gått vidare i Idol, men Idol handlar inte om att ta fram en stjärna, det handlar om att plocka fram den person som just för tillfället är bäst inom alla genrer. Lite som att vara lite bra på många saker istället för att vara väldigt bra på en sak.

Det jag försöker säga här, smått berusad klockan tre på natten efter Håkan Hellströms konsert på Hovet, är att Håkan är en av Sveriges största stjärnor. Han kan underhålla, han kan skriva musik som berör och han kan få hela Hovet att sjunga allsång och varenda jävel kan hela Vi två, sjutton år (och de flesta andra av hans låtar). Dessutom är han mycket bra på mellansnackelisnack.

Konserten var med andra ord fantastisk och den fick mig nästan att ångra att jag slutade spela saxofon efter tre år i kommunala musikskolan.

Höga på Håkan drog vi sedan vidare till Marie Laveau där den officiella efterfesten var. Hurricane spelade skivor och Håkan minglade på ett minimalt och kokhett vip-område. Eftersom vi på Tack som fan har våra smutsiga korvfingrar i alla kakburkar lyckades jag ta mig in där och jag kan meddela att Håkan berättade för mig att han tyckte det var väldigt roligt att spela för oss ikväll!

Nu ska jag, tio år äldre än den spoling som inte förstod sig på Håkan Hellström, gå och lägga mig med kvällens konsert fortfarande ringande i öronen. Det är underbart.

Bilden är förresten inte alls från idag, men jag tog inga bilder så den fick duga. Och det gör den med bravur.

Kristofer Åström på Debaser Slussen

Jag vet inte hur många gånger jag sett Kristofer Åström live. Fem gånger? Tio gånger? Han har helt enkelt hängt med sedan gymnasietiden, både i form av Fireside och solo. För er som inte vet det kan jag meddela att Fireside gjort en av världens bästa låtar, Kilotin.

Hur som helst.

Även om jag sett honom live ett tiotal gånger var det säkert sex sju år sedan jag såg honom senast och tjena mittbena, det har hänt grejer. På den tiden var det rakt igenom lugn melankoli med kanske något fartigare inslag. Igår bjöds vi på myntets andra sida. Det var drygt en och en halv timme glad vemods-rock n’ roll. Ylande gitarrer och gamla klassiker i ny skrud, och det kändes riktigt bra när de rockade loss med Defender och gjorde förmodligen den bästa version jag sett/hört av All Lovers Hell.

Det var rakt igenom en riktigt bra spelning där det kändes som om solo-Kristofer och Fireside-Kristofer möttes på ett väldigt fint sätt. Jag upplevde dock två dåliga saker som inte alls hade med musiken att göra.

1. De som satt i baren och inte hade vett att hålla käft när det var lite mer finstämt och

2. Killen som stod framför mig som dog upp sin iPhone under spelningen och smsade Elin för att fråga hur hon skulle klä sig på Burlesk-skräckfesten på lördag. Han var så packad, eller klumpig, att det tog honom säkert fem minuter att författa ett enkelt sms och den starkt lysande skärmen störde mig något ofantligt. Om ni undrar så hade han själv ingen aning om hur han skulle klä sig.

Och nej, bilden är inte tagen igår, det är ju vinter DUH!