Efter en mindre snoozning i morse klev vi ut i den gassande solen och rörde oss in mot stan. Vi skulle nämligen åka tillbaka till Brooklyn, fast på en sightseeingbuss! Yrsa var glad för att få vila benen lite (och det var jag också).

Här tog vår färd avstamp, och vi kom på den första bussen som kom, trots ivriga italienare med VIP-biljetter.

Jag var förbluffad och Yrsa var glad!

Tills vi skulle skumpa över Manhattan-bron.

Högt och vaggigt tyckte hon det var, men det löste sig som tur var när vi kom över.

Vi hade en mycket bättre guide den här gången än igår och han berättade det mesta lite som om han var Martin Luther King och liksom körde på upprepningstekniken.

När vi kände oss klara med turen klev vi av och käkade lunch. Jag råkade ge för lite betalt för att jag tänkte att quartersarna var femtiosar och han var INTE glad. ”Sorry sorry, I’m swedish”, sade jag och skramlade fram resten av mynten.

Den egentliga anledningen till att vi klev av bussen var för att vi hade kommit fram till Brooklyn Museum, och dit ville vi gå.

Yrsa tyckte att den här stora skon var cool…

tills hon insåg att det var en kista.

Här var ett enormt konstverk som det gick att gå in i också!

Där satt vi och lekte koja.

Här var det någon som var ute och cyklade… hahahahahha, jajävlar.

När vi gick runt bland en massa mumier insåg vi plötsligt att vi var helt ensamma. För att inte bli utsatta för de läskiga mumiernas vrede eller nåt så bugade sig Yrsa för dem, en och en, innan vi gick vidare.

På en våning hade de en utställning med feministisk konst. Den innehöll en massa vaginor, men där fick man inte fota.

Så här tomt var det på museet.

När museet var noga genomgånget gick vi vidare några hundra meter till Brooklyn Botanic Garden. Den var stor och fin och självklart hittade Yrsa ett sätt att vattna sig!

”Sån här trädgård kan vi väl ha när vi köper vårt nästa boende”.

Överallt prunkade och växte det. Kan man säga att det prunkar? Eller är något bara prunkande? Jag bestämmer att man från och med nu kan använda prunka hur som helst.

Det fanns både stora fina gångar och så fanns det en del sådana här små mysiga gångar.

Här var ett meddelande som borde placerats framför Jan Björklund varje gång han försökte klampa in i skolan och fucka upp den.

I den japanska trädgården träffade vi den här lilla krabaten. Hen krälade omkring baklänges och verkade trött på livet för det såg ut som om hen ville koka sig själv i solen.

I vattnet simmade superfula fiskar som hade munnar som blev långa som små snablar när de åt. Störtlöjligt såg det ut.

Yrsa tyckte det var gölligt dock och ville hoppa ner till dem.

När klockan passerat fem var vi helt slut i både kropp och själ och tråcklade oss hem igen. Här fick vi ett par timmar vila innan det var dags att gå ut och äta en lyxig middag vi fått av Hanna och Anton i bröllopspresent, men den kommer ni inte få höra något om nu, utan det tar Yrsa hand om när vi har sovit en smula!

Gonatt!