En lite jobbigare grej med barnen är att vi har börjat ”drömma” mardrömmar. Jag skriver ”drömma” för det här är snarare något som sker i gränsen mellan dröm och verklighet. 

Det började första natten på sjukhuset med att jag var övertygad om att ett av barnen låg inne i min kudde och således inte kunde andas. Yrsa försäkrade mig om och om igen att hon hade båda barnen hos mig men innan jag hunnit vakna till tillräckligt mycket för att fatta det så hade jag halvt fått panik när jag försökte slita upp kudden utan resultat. Det var en av de värsta känslorna jag känt på väldigt väldigt länge. 

Efter det så har vi, nästan varje natt, drömt liknande drömmar båda två. Och när vi ”vaknar” är vi säkra på att vi ser hur det rör sig inne i kudden eller täcket. Jag brukar till och med tycka att jag känner en arm eller ett ben där inne. Nu har vi dock kommit till den punkt att vi bara frågar den andra om hen ser båda barnen. Får vi ett ”ja” så köper vi det ganska snabbt och fortsätter sova. 

Det känns som om det här kanske är något som är ganska vanligt? Har ni varit med om liknande saker?

  

20 Comments on De satans mardrömmarna

  1. Kan tänka mig att era drömmar handlar om det stora och nya ansvar ni fått när ni blivit föräldrar. Jag har två barn, 3 och 1 år gamla och jag minns att jag hade lite katastroftankar i början med båda. Jag kunde gå med vagnen på en bro (bred och asfalterad) över vatten och få för mig att barnet skulle kunna tippa ur vagnen och falla ned i vattnet. Helt orimligt! Tror att era hjärnor bearbetar en massa nu.. Grattis till era guldklimpar!

  2. Grattis till dom små underverken 🙂
    Jag hade precis likadant efter min förlossning, drömde i typ halvvaket tillstånd nästan varje natt i början att min son låg i och under täcket eller att han bara va borta och att jag inte kunde hitta han, rev och slet i täcket för att leta på han, så min man fick lov att lugna ner mig och verkligen övertala mig om att han låg i sitt babynest precis som när vi somnade. Så himla jobbigt att vakna upp i panik varje natt nästan, men fick höra av en kompis att det tydligen kan bli så när man varit med om något ovanligt, typ en förlossning eller en olycka eller liknande, har väl antagligen något med chock att göra.
    Nu har det iaf slutat för mig och min son är 4 månader nu 🙂

  3. Ja! Plus att min kille slängde sig upp ur sängen och började leta efter vår dotter under sängen hahaha! Upprepade gånger. Man är ju helt knäpp där i början och nojig över att de inte ska kunna andas.

  4. Ja! Det sjuka är att hon knappt sov i vår säng men på nåt sätt fick vi för oss båda två att hon hamnat hos oss och kommit bort i den stora sängen. Minns inte när det värsta gick över men det var nog några veckor där i början bara. Sen är man ju fortfarande livrädd att nåt ska hända, men det är mer hanterbart nu.

  5. Ja! Här också! Vi har ibland hunnit bli ganska arga på varandra på natten, när det ene har trott att den andre har lagt barnet på golvet, under kudden eller på nattduksbordet… Haha! Det händer faktiskt fortfarande ibland, och vår son är 2,5…

  6. Japp. Vi båda vaknade någon gång per natt i panik och trodde att vi låg och sov på bebisen, att en kudde låg på bebisens ansikte, att en giftig spindel satt på bebisens ansikte, att bebisen hade rullat ur sängen, osv. Tilläggas ska att han alltid sov i sin egen säng de första månaderna (lade över honom efter matning).

    Starkaste panikkänslan fick jag dock när jag var 100% säker på att vi hade tvillingar och att den ena blivit bortrövad när vi sov. Jag kontrollerade som vanligt i panik om vår bebis var kvävd (detta var under en period när han sov mellan oss i sängen. Han var kanske 6 månader gammal och han har alltid varit ganska stor så ingen risk att rulla på honom. Vid den här tidpunkten hade ”mardrömmarna” börjat avta i övrigt). När jag förstått att allt stod rätt till med den snusande lilla gosbollen fick jag en sådan stark ångest i hela bröstet, som jag aldrig känt tidigare. Min andra bebis var bortrövad. Förmodligen död. Vi hade inte märkt något när de tog honom. Min man sprang upp i ännu mer panik när jag väckte honom med nyheten och kontrollerade noggrant i spjälsängen om vår son låg där men det gjorde han inte. Han var också nyvaken så han tänkte inte på att vår son låg bredvid honom redan. När han fick syn på honom sade han bara förvånat och lättat ”men han ligger ju här med oss älskling”. Man var ju van vid att den andra drömde konstigt och släppte det snabbt, som du beskriver. Men jag bara grät och fattade inte vad han menade, för vår andra bebis var ju borta.

    Lättnaden när jag började vakna till efter några sekunder var nog den största jag någonsin känt.

    Som det mesta med bebisar är det en fas som går över! 🙂

  7. Verkar vara en väldigt vanlig reaktion för nyblivna päron! Min sambo drömde ofta sånt i början av föräldraledigheterna, eftersom det då var han som hade huvudansvaret på nätterna. Vaknade flera gånger av att han slet mig i armen i tron om att jag var något av barnen.

    Min mammas kompis vaknade en natt och fick för sig att hennes karl låg på deras då lilla bäbis. Hon började dra och slita i det hon trodde var barnets arm, men som visade sig vara..eh, hans penis. Bäbisen låg i sin vagga…

  8. Oj vad intressant att det är så många som varit med om samma grej. Jag hade nämligen såna drömmar typ en vecka efter förlossningen. Jag hade feber ganska länge efter nån infektion jag fick i samband med mitt snitt så jag trodde att jag feberyrade när jag grävde frenetiskt efter bebisen under täcket då jag var helt övertygad om jag råkat lägga henne därunder. Så jäkla obehagligt alltså!

  9. PRECIS så var det för oss också första veckorna! Jag satte mig käpprakt upp i sängen flera gånger varje natt och mumlade osammanhängande med panik i blicken att vår bebis låg under täcket, under mig, hade ramlat ur sängen osv. Så jobbigt och så skönt när det några veckor senare bara försvann. Är väl någonslags ”oj hjälp jag har ansvar för det här lilla livet va stort”-urladdning typ. Jag skulle iaf i princip kunna lova att det går över.

  10. Hade precis samma sak när min son var nyfödd! Måste vara hjärnans sätt att bearbeta och sortera alla nya intryck och all oro. Höll också på och nojade massor över hur min son sov, han kunde bara somna på sidan i början och ryggläge är ju det bästa egentligen hade jag lärt mig. Så han somnade på sidan, jag låg vaken och nojade, sprang upp och vände honom på rygg, gick och lade mig igen, låg och nojade över vad som händer om han kräks i sömnen, sprang upp igen och vände honom tillbaka på sidan, osv osv. Haha, stackars barn. Jag berättade på BVC om mina påhitt och fick träffa en av deras fina psykologer som jag gick till några gånger. Det hjälpte mig att hantera min oro och jag fick också massa tips kring föräldraskapet som jag haft mycket användning för 🙂 just den typen av mardrömmar som ni har nu försvinner ju dock oftast av sig själv 🙂

  11. Oj hade ingen aning om att detta va så vanligt! Jag hade så nästan varje natt de första två månaderna! Vaknade i panik och letade efter bebisen under täcket och kuddarna, helt övertygad om att jag kunde känna honom där under men inte hitta honom. Detta trots att jag egentligen visste att han sov (första delen av natten) med min man i ett annat rum. Resten av natten, när han sov på mig i sängen, vaknade jag aldrig så. Mycket skumt!

  12. Grattis till bebisarna! Så söta. Väntar själv enäggs och undrar lite om era är enäggs? Hur ser ni skillnad på dem? De ser ut att vara riktig välmående och stora…jag bävar för att mina ska bli små fågelungar och att de inte får komma hem direkt….

  13. Exakt så för mig med när vi fått vårt första barn. Mardrömmar nån natt ibland fram tills 1-årsdagen. Med tvåan fick jag inga såna drömmar. Drömde att vi tappade bort Sonen eller att han kvävdes. Sjukt jobbigt. Mannen fick dock aldrig dessa drömmar

  14. Det ska vara någon konstig överlevnadsinstinkt, samma med tvångstankar/katastroftankar. Hjärnan ”övar” sig på att få barnen att överleva.
    Jag hade mest tvångstankar och en psykolog lärde mig att jag efter varje ska tänka ”bra systemet funkar, det här är bara min hjärna som övar” funkade ganska bra. Sen gick det över bär barnen inte var så små längre.

  15. Ja! Jag drömde massa sånt i början. Värsta gången var när jag mitt i natten börjar leta runt i sängen efter vårt andra barn och inte hittar hen. Ja alltså, jag har bara ett barn, så varifrån jag fick att det var två stycken har jag ingen aning om. Min sambo blev minst sagt skeptisk över mitt nattliga beteende. Numera har jag inte sånna drömmar alls 🙂

  16. Det där med andning satte sig på min hjärna med. För mig hjälpte det att köpa andningslarm. Fick mig att sova bättre i alla fall.

  17. Drömmer fortfarande sånt ibland o vår son är nu 9 månader. Har kommit fram till att det oftast händer när jag är extra supertrött. Vaknar o börjar slå omkring mig på madrassen?! För att hitta min son som jag eller sambon har puttat ur vår extremt höga säng i sömnen. Kan tillägga att han sover i sin egen säng i princip alla nätter.

  18. Åh! Trodde det bara var jag! Vår tjej är 9 månader nu och tyvärr höll de där drömmarna på i säkert 4 månader… Helt fruktansvärt. Sambon är typ världens lugnaste människa så han drömde självklart inte det men jag kunde vakna genomsvettig fyra fem gånger på en natt och gräva i täcket… Pga detta samsov vi aldrig för vi ville inte att det skulle bli värre, fick ju knappt någon sömn…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *