Men inte chips med dipp utan fysisk och lite psykisk dipp. Men precis som chips och dipp är locationen för denna dipp i soffan hemma. Ändå skönt att dippa hemma och inte på ztan eller liknande.

Bild 2014-02-16 kl. 20.20 #2 Bild 2014-02-16 kl. 20.20 #3 Bild 2014-02-16 kl. 20.22

Jag ska försöka redogöra för mina två dippar.

Fysisk: Jag mår illa och känner mig seg i pallet och lite borta liksom. Bortkopplad från verkligheten. Jag är rädd att jag ska ha fått kräksjuka och det är min värsta värsta fasa pga hatar att må illa och hatar att kräkas.

Psykisk: Jag känner mig också här lite bortkopplad. Och lite ledsen och förvirrad och borttappad i mitt liv. Jag har ju jobbat på teatern och när jag är där kommer det över mig att jag också vill hålla på med teater för jag tycker det är så himla roligt, men jag har aldrig vågat göra något av denna vilja (obsobs menar ej att jag vill bli erkänd och avlönad skådis, mest bara hålla på med det). Jag känner också att jag vill göra sanning av min dröm att skriva mer. Jag vill ju som ”alla andra” skriva en bok men har inte heller vågat mig på detta. På grund av detta har jag den ledsna känslan i kroppen för det känns lite som att jag inte utmanar mig själv och följer drömmar osv i mitt liv. Nöjer jag mig bara med något jag egentligen inte vill bara för att jag är en fegis? Och kommer jag vakna upp när jag är 80 år och tänka att allt bara flög förbi och vara ledsen för att jag inte vågade? Och hur ska jag våga då? ÅÅÅÅååååååhhhhhh miniångest =/

.
Bajs. Söndagsångest känner jag mig ju ganska förskonad från rätt ofta som student eftersom det inte är så fast och skrivet i sten när jag ska ”jobba” och inte, men idag har jag det i alla fall. Ja jag har väl fler med mig i detta, det är ju alltid något.

15 comments on “Dipp”

  1. Kan du inte börja teatra i någon grupp eller så då? Man måste ju inte alltid börja jobba som något utan man kan köra lite för att det är kul till att börja med 🙂

    • Ja alltså gudars jag vill verkligen inte tro att jag kan ba ”slå mig in på teaterscenen”, eller vet inte ens om jag vill det. Det är mer bara få göra det jag vill.. Så grupp: absolut. Men det måste jag också orka och våga ta tag i som jag ej gör :/

      • Synd du bor i Stockholm, annars hade du lätt fått följa med till min teaterförening 🙂 Där är alla välkomna och på olika nivåer och det är bara snällt och kul typ! Men jag tänker att du gör ju ändå grejer som du gillar, rider och så så det är ju en början 🙂 Du får väl som Sofie skriver, ta ett steg i taget!

          • Segt 🙁 Jag försökte kolla ett tag i Göteborg för att hitta närmare där jag bor, men då var alla asdryga och typ ”du kan få komma på en audition kanske”… Och det ville jag ju inte riktigt!

  2. Åh samma känsla idag. Livrädd för att fastna på ett tråkigt kontorsjobb bara för att jag inte vågar utmana mig och följa mina drömmar, blir inte lättare av att man inte vet vad man har för drömmar eller vad man brinner för haha…

    Tycker verkligen du ska försöka uppnå dina drömmar, ta ett litet steg i taget så blir det kanske inte lika läskigt, typ börja skriv mer när du är ledig osv! Men ja förstår känslan och att det e tufft samtidigt som man pluggar 🙂

    • Ja jag får försöka göra upp någon liten plan…men som sagt svårt att få ihop när livet rullar på i en sådan himla fart och det är mycket som ska hinnas med. Men tack för peppen <3

  3. Känner så igen mig och drabbas med jämna mellanrum av en dos livspanik och känner typ ”ska det inte bli bättre/mer än såhär”. Vet dock att det beror på mig själv och det faktum att jag sällan vågar kasta mig ut och testa saker på grund av en inställning och rädsla att det ändå kommer gå åt skogen. Tänker också att om jag inte försökt och misslyckats (för det har jag ju i hjärnan redan bestämt att jag kommer göra) så behöver jag inte skämmas inför andra att jag misslyckats. Men jag vet ju att det är en sjukt dålig inställning och ser det ännu mer när jag skriver ner det, men hur fasen ska man våga… På det stora hela är jag ändå rätt nöjd med mitt liv just nu, det är ju mer jobbmässigt jag skulle vilja mer.

  4. Är där jag med (har varit hela mitt liv dock). Just nu känns det oerhört nära att hoppa av utbildningen jag går och typ helt byta bana. Alltså allvarligt – vårde – vad tänkte jag? Jag vill ju typ bli ja, skådis eller radiopratare eller författare eller NÅGOT som jag använder liksom min persooooon till i alla fall. Aaaaaarrrrrggggghhhhh!!!

  5. Alltså jag kan känna igen mig i det där att ”utmanar inte mig själv”. jisses jag har studerat i 5 år och blev lärare i januari ?! jag har alltså studerat sedan jag stig studenten utan avbrott, först nu när jag var på den där jävla upploppssträckan fick jag panik och slängde in att läsa specialpedagogik med. Utåt säger jag ”det är nog bra och ha” det är väll till viss de sant men framför allt är jag nog mest rädd. JÄVLIGT rädd, för att misslyckas. Jag vet inget annat än att studera och det är jag ju bra på? nu till efter sommaren är mitt studielopp slut och någon (csn skyllar jag på eftersom min ”ranson” är slut,) sparkar mig ut för klippan och jag känner bara att jag faller. det senaste året på utbildningen har jag konstant känt mig understimulerad och utmanad men när verkligheten kommer runt hörnet och jag står inför min livs största utmaning att börja arbeta med som lärare och vara ansvarig för andra än mig själv?! blir jag livrädd och vill helst krypa in i en vrå på högskolebiblioteket igen med de trygga böckerna.

    • Ja alltså det här med lärarskapet är ju så himla läskigt! Jag kan inte fatta att jag ska stå där och ha ansvar för 30 små själars utbildning. Fy sjutton vad läbbigt!

      • Där har vi en ”utmana sig själv” som heter duga! Ber på mina knöliga knän att man får jobb på en mysig skola dör någon kan hålla mig i handen under de första trevande stegen. För till hösten är det ju dags, med en skräckblandad förtjusning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *