Okej då ska jag försöka få ner min förlossningsberättelse i text, både för er men också för min egen skull. Jag tänker att det är ett fint sätt för att minnas vad som faktiskt hände. Jag kommer dela upp det i flera delar för att det inte ska bli för mycket på en gång, och här kommer del 1. Upptakten.

Eftersom mitt blodtryck hade varit högt och läkarna befarade en havandeskapsförgiftning var jag inne på regelbundna besök på Sös för att ta trycket, göra ctg, ta blodprover och lämna urin. Den 29:e mars var jag på tillväxtultraljud och efterföljande havandeskapsförgiftningsuppföljning, och precis som alla andra gånger mådde bebisarna bra men jag inte lika bra. Och nu var mitt tryck så högt att läkaren bedömde att det var dags för mig att läggas in. Jag kände inte att det var speciellt jobbigt utan kände mer en lättnad att det kanske äntligen skulle hända något. Vi hade fått ett datum för vårt planerade snitt den 1:a april och detta var ju bara tre dagar innan det så rent utvecklingsmässigt visste jag att de bedömde att bebisarna var redo. Jag kände mig inte redo men det tänkte jag att jag nog ändå inte skulle gjort den 1:a april heller. Och att gå runt med högt blodtryck, som grädde på moset på alla mina andra krämpor, var inte så väldigt roligt. Så att bli inlagd kändes inte som någon jättestor grej. Jag och Tomas tog hissen upp till avdelning 63 och jag fick ett rum, som var mycket bättre än förra vevan jag var inne på avdelning 63 veckan innan. Så härligt att bara levla upp hela tiden i standard!

  
Sista bilden på magen.

Tomas åkte hem och hämtade min väska och kom och lämnade den och hängde lite. Jag fick veta att det skulle kunna bli snitt redan dagen efter och fick instruktioner om hur jag skulle förbereda mig inför detta. Jag fick en infart i handen (ajajaj), duschade och tvättade mig noggrant över hela kroppen, eller ja så noggrant jag kunde. Tomas fick hjälpa mig att tvätta saker som typ fötterna för det kom jag inte åt själv. Vid åtta åt jag en massa mackor för att ladda upp inför min fasta. Från klockan 00.00 fick jag inte äta något alls och från klockan 06.00 fick jag inte dricka. Tomas åkte hem till katterna och jag la mig i den obekväma sängen och lyssnade på en tråkig dokumentär för att tänka på annat. Jag var extremt nervös men samtidigt också förväntansfull och lite rädd. Tänka att jag skulle få träffa de små bebisarna som vi väntat på så länge redan dagen efter! Den lyckokänslan var obeskrivlig. Men att ha ett kejsarsnitt framför sig var otroligt läskigt och eftersom jag har rätt mycket katastroftankar så fantiserade jag om att barnen inte skulle leva och försökte förbereda mig på detta (va…??) så att det inte skulle bli lika jobbigt dagen efter (va igen?????).

Den 30:e mars vaknade jag vid 05 och kunde inte ignorera kissnödigheten. Jag vet att de vill ta blodtryck på mig när jag vilat så jag ringde på en undersköterska som kom in och tog det och gav mig en kopp att kissa i. Trycket var rätt bra och jag eftersom jag redan kände magen kurra av hunger frågade jag om det dropp jag tidigare fått information om att man kunde få för att inte känna sig hungrig eller törstig. Jag kunde inte få det än men hon sa att hon skulle föra min önskan vidare vid skiftbytet till nästa barnmorska som skulle få ha hand om mig och att jag skulle få det då. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna om men efter ett tag gjorde jag det och vaknade igen strax före åtta. Jag hade ett paket bröd i min låda bredvid sängen och det luktade så otroligt frestande och gott. Dålig placering av det alltså. Klockan nio trodde jag att jag hade en helt otroligt stark sammandragning men det visade sig bara vara ett hungerkurr som svepte genom min mage……:—))) Jag var riktigt ordentligt hungrig vid den tiden, men något dropp syntes inte till. Sedan runt klockan 10.15 fick jag besked om att snittet skulle bli av under dagen! Jag hörde av mig till Tomas snabbare än kvickt och han tog sin väska i handen och åkte till Sös omedelbums. Anledningen till att snittet skulle bli av under dagen var att mina trombocyter i blodet hade sjunkit och tydligen kan en inte få ryggmärgsbedövning om trombocyterna är för låga vilket de förklarade innebär att snittet måste utföras med en sövd mami = inget som någon föredrar.

Efter detta blev det action. Jag fick något dropp som skulle vara förberedande inför snittet på något sätt, däremot fick jag inte något som mättade min hunger eller lättade min törst så jag mådde inte sådär jättebra. Men jag fick veta att det antagligen skulle bli snittad runt klockan 13. Klockan 11 kom den läkare in som skulle genomföra operationen och pratade lite med mig om den. Här kommer jag inte alls ihåg vad som sades över huvud taget. Jag tror dels att det beror på nervositeten som såklart var i allra högsta grad närvarande, men också eftersom att jag var så himla hungrig. En stund efter detta kom en narkosläkare in och pratade lite snabbt om hur bedövningen skulle ges och hur allt var med det (ja det var en snyggis såklart..har hört historier om att alla narkosläkare är så otroligt snygga och mina erfarenheter bekräftar alltså detta).

  
Ctg efter ctg gjorde jag under dagarna jag låg inne. Så otroligt jobbigt var det eftersom jag fick så ont i ryggen av att ligga på ryggen så länge.

Klockan 12 kom en barnmorska in och skulle sätta in en ny infart eftersom den jag hade enligt henne var för liten, vilket senare visade sig inte stämma. Denna barnmorska hade tidigare tagit blodprov på mig och gjort det bättre än någon annan innan så min spruträdsla till trots var jag rätt lugn. Jag skulle bara veta vad som väntade….två gånger försökte hon sticka mig i handen och två kärl hade hon sönder. Det gjorde så förjävla ont så jag skrek och grät. Och när hon misslyckades andra gången (och rackade ner på mina stackars kärl) så kände jag bara att jag ville dra ut den redan satta infarten i andra handen, klämma i mig i mina skor och åka hem och strunta i hela barnafödandet. Säga till Bobbertsarna att de fick stanna kvar där inne för all framtid. Men eftersom jag inte var komplett tokig så satt jag kvar och försökte djupandas och slappna av i kroppen. Hon gjorde sedan ett tredje försök och satte den då i armvecket, något jag absolut inte ville. Jag har väldigt svårt för handleder och armveck, jag själv kan knappt ta på mig själv där för jag tycker att det är så obehagligt. Så att få en infart där var hemskt. Också otroligt otympligt. Jag kunde knappt använda högerarmen eller handen efter detta. Handen var helt mörbultad av de spruckna kärlen och armbågen kunde jag inte böja pga smärta och obehagskänsla. Fy alltså. Men när infarten äntligen var på plats och de tagit lite mer blodprover (också detta med misslyckat resultat de första gångerna eftersom min kropp nu var spänd som en fiolsträng) skulle jag ta den sista förberedande duschen och klä på mig nya kläder.

Att duscha var även denna gång en utmaning som Tomas fick hjälpa mig med. Det kändes väldigt fånigt att få hjälp med att smörja in kroppen med tvål. Men jag tvättade varje millimeter av kroppen med sjukhustvål och klädde sedan på mig en ny sjukhuskappa, ett par nättrosor och hasade till den renbäddade sängen i ett par tofflor. På plats i sängen trädde jag i fötterna i ett par operationsstrumpor och så låg jag där redo. När jag hade gjort allt detta var jag så pass ren som jag skulle vara inför operationen, men det innebar ju också att jag inte fick röra mig från sängen igen för då skulle jag ju kunna bli icke-ren och behöva göra om hela processen. Men? Inte få resa sig ur sängen? Kissandet då? Jo sörrni det löste dom genom att sätta in en kateter och det var så OTROLIGT jobbigt tyckte jag. Dels var det samma barnmorska som misslyckats med infarten två gånger (och som vi också haft en del innnan och vi upplevde henne som väldigt förvirrad och oklar och inte så kommunikativ) och det gjorde mig väldigt spänd och nervös, och så är det ju en väldigt utsatt position att sätta in en kateter. För er som inte vet hur det går till så kan jag berätta lite kort. Först får man lägga sig med knäna utfällda åt sidorna och fotsulorna ihop, sedan tvättade barnmorskan rent och det var superobehagligt. Sedan så bedövade hon urinröret genom att spruta in någon gelé typ, också detta var väldigt obehagligt och gjorde ont. Sen förs en liten slang upp i urinröret och så blåses den upp inne i urinblåsan som en ballong typ. Mer ingående än så vet jag inte hur det är. Men detta gjordes i alla fall samtidigt som jag storgrät och Tomas fick uppdraget att vakta dörren. Jag tror att det var något som barnmorskan sa för att han skulle titta någon annan stans typ, men jag hade nog hellre haft honom vid mig så att jag hade kunnat hålla honom i handen.

  
Den för lilla infarten med droppet

Sen väntade vi. Och väntade. Och väntade. Jag mådde mer och mer illa, på grund av nervositet men också på grund av att jag ju fortfarande fastade och trots att jag blev lovad dropp kom inget. Inte förrän det var skiftbyte av barnmorskor och vi fick en ny så kom befrielsen i form av dropp. Då var klockan runt två och jag hade inte ätit på 18 timmar. När klockan blev halv fem kom vår barnmorska in i rummet och jag såg redan när hon kom in genom dörren att hon hade något tråkigt att berätta. Och jajamen så rätt jag hade. Kejsarsnittet skulle inte bli av för det hade kommit in för många akuta fall, så de hann inte med oss. Då bröt jag ihop. Det var otroligt jobbigt att få detta besked, all uppladdning, nervositet och alla känslor som rusat omkring i kroppen hela dagen tog över helt och allt bara rasade. Jag hade ju sett målet framför mig, och kunnat hantera mina känslor bara eftersom jag visste att när dagen var över skulle jag ha mina två barn hos mig. Det var så jag hade kunnat hålla ihop mig själv, och så togs det ifrån mig. Och att veta att jag hade en precis likadan förberedelseprocess framför mig med fasta och ny kateter och mental uppladdning och försök att hålla nervositeten i schack dagen efter var inte peppigt, speciellt inte eftersom jag visste att precis samma sak skulle kunna hända igen. Akuta fall styr en ju inte över, och det förstår ju jag också att riktigt akuta snitt måste få gå före mitt (även om mitt ju till viss del också var akut eftersom mina värden inte blev bättre direkt).

Droppen kopplades ur och jag fick lite nyponsoppa att grunda med i magen innan jag åt något mer. Jag hade ju fastat runt 20 timmar vid det här laget. Sen fick jag en middagstallrik och åt den långsamt för att inte chocka magen. När jag hade ätit klart kom barnmorskan och tog ut katetern igen, vilket gjorde lite ont men mest kändes obehagligt och som att jag kissade på mig. Jag fick instruktion av barnmorskan om att dricka mycket och om jag inte hade lyckats kissa på egen hand inom tre timmar skulle de behöva tappa mig på urin (vilket jag antar innebär att sätta in något igen i röret?). Detta var jag verkligen inte sugen på så jag drack som en törstande person i öknen som äntligen hittar vatten, och efter bara någon halvtimma kissade jag. Det var så skönt och jag slappnade av lite efter det. Resten av kvällen handlade bara om att försöka slappna av och sova typ, eftersom jag visste vad som väntade dagen efter. Trots min oro och ledsenhet så lyckades jag komma till ro rätt bra, jag tror att det var för att Tomas var där och bara att veta att han fanns där på andra sidan rummet i den obekväma väggfasta sängen lugnade mig. Jag visste inte vad som skulle hända dagen efter, men jag hade i alla fall världens bästa stöd som jag visste skulle kunna lyfta mig och stötta mig i allt som skulle kunna hända.

  
 En av alla pilleromångar, alltså SÅ mycket piller jag satt i mig denna period..



Snipp snapp snut så var del 1 slut. Missa inte den rafflande fortsättningen….

6 Comments on Förlossningsberättelse del 1, upptakten

  1. Åh tack för att du berättar! Så himla intressant att höra. Men usch vad jobbigt att det inte blev av där direkt 🙁 Själv blev jag igångsatt och var så rädd att dom skulle skjuta på det för att det inte fanns plats…

  2. Lider verkligen med dig såhär i efterhand. Fick lite lätt ångest när jag läste delen om infartsbyte. Har så otroligt svårt för att ens ta blodprov i armvecket pga barndomstrauma med misslyckad provtagning. Och för att inte tala om 18 timmars fasta (i onödan). Nej fy, men jag ser med himla spänning fram emot kommande delar.

  3. Usch, jag känner verkligen med dig! Har visserligen inte fött barn men opererat benet och den proceduren var obehagligt lik din. Lades in kvällen innan, duschade med helvetestvål fick inte äta, fick ond dropp (har i övrigt bra erfarenheter från tidigare och senare sjukhusvistelser), var dödsnervös på gränsen till sammanbrott (var så sjuuukt rädd för ryggbedövning av nån anledning), lyckades sova lite ängsligt, kördes till slut upp till operation men fick efter en kort stund veta att de fått akutfall som gjorde att jag fick vänta. Sammanbrottet då var inte att leka med så sköterskan ringde mina föräldrar som i sin tur ringde min bästa vän och så kom de och hämtade mig för middag och övertalade läkarna om att ge mig en fet dos lugnande till natten så att jag skulle kunna sova inför nästa dag när det väl skulle bli av…. Av blev det och det gick hur bra som helst, är en av mina coolaste upplevelser men allt innan sög järnet.
    Hur som helst är det riktigt kul att höra och så härligt att veta att det ändå gick så himla bra 🙂

  4. Intressant läsning, och rolig blogg 🙂

    Jag förlöstes med planerat snitt i mars, i Spanien där vi bor. Min dotter var också i säte. Jag ville absolut inte ha snitt, ville t.o.m. försöka föda utan epidural, vilket är ovanligt här. Och så blev det operation och hela köret. Fast nu två månader efter känns det helt ok, kunde gå igenom det igen.

    Här i Spanien måste alla ha infart, även vid vanligt förlossning, och ända tills man skrivs ut från sjukhuset. Tror det inte är så i Sverige. Väldigt otäckt och smärtsamt, vågade liksom inte använda armen i början, och sen var det jobbigt att duscha och så. Otroligt skönt att bli av med den sen på fjärde dagen. Jag hade ett misslyckad svängningsförsök ett par veckor tidigare, och då spräckte de ett blodkärl då de försökte sätta infarten. Fick ett enormt blåmärke som inte helt försvunnit tills snittet. Fick sen ett litet blåmärke på andra handleden då de vid snittet igen misslyckades. Katetern lade de i operationssalen då jag redan var bedövad, så kände inget. Men sjukt ont tog det då de drog ut den sen dagen efter. Snittet gick bra, och min man fick vara med (på de flesta sjukhus i Spanien är man ensam under snittet och uppvaket). Hade väldigt ont de första dagarna, sen blev det bättre. Men hade lindriga smärtor en hel månad, det drog något fruktansvärt, först i nitarna och sen i de inre stygnen. Hade ingen tejp, bara nitar. Var förresten helt utan mat och vätska i ca 12 timmar, sen ca 9 timmar med dropp. På kvällen fick jag vanlig mat och morgonen därpå fick jag stiga upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *