Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse, del 1 hittar ni här. Varning för megalångt inlägg. Jag kommer säkert missa hälften och ni fårh ha överseende med eventuella felstavningar och upprepningar, detta inlägg är skrivet under en månads tid på mobilen lite dutt här och lite dutt där. I alla fall. När vi lämnade mig så var det kvällen den 30:e mars och jag hade gått igenom en hel dag av kejsarsnittförberedelse men så blev det till sist inte av.

När jag vaknade klockan 06.30 den 31:a mars så gick jag igenom precis samma procedur som dagen innan. Det var kissprov, blodtryck och ctg för att se att bebisarna mådde bra. Och ingen frukost eller något att dricka eftersom jag än en gång fastade. Eftersom jag hade gjort det dagen innan och visste att jag hade klarat av det helt okej ändå så tyckte jag inte att fastlandet kändes sådär jättejobbigt. Det som var jobbigt var att inte kunna få några klara bud, barnmorskan sa bara att ”man får se hur det blir” och ”vi får vänta och se vad proverna visar”. Och stukad av gårdagens händelser ställde jag mig in på att jag bara fanns i något slags vakuum där jag liksom bara var i stunden utan att försöka se något slut eller något mål.

Det som tog upp det mesta av mina tankar och min oro här var att en barnmorska nämnt det här med trombocyterna som ska vara på en viss nivå för att man ska kunna sätta spinalbedövning och att mina dagen innan varit låga. Jag var inte sugen på att få en spruta i ryggen och vara vaken när några skär upp hela mig, men jag var VERKLIGEN inte sugen på att vara sövd under denna process. Att liksom inte få vara med när ens barn föds utan vakna upp mycket senare. Jag grät och grät när jag tänkte på detta tänkbara scenario och kände mig arg på SöS som inte hade gjort mitt snitt dagen innan eller ännu tidigare. De hade ju sett under en så pass lång tid att min kropp hade havandeskapsförgiftningssymptom så varför hade de dragit ut på det så länge. Det var en av få gånger jag kände mig orättvist eller dåligt behandlad under den tid jag låg inlagd på SöS, till största delen var allt så himla bra och proffsigt och all personal så bra!

Runt åtta kom en barnmorska in och skulle ta blodprov. Jag som hade gårdagens misslyckade försök till infart och blodprov i färskt minne var väldigt spänd och orolig att det inte skulle gå att ta något blod från mig, och precis som jag befarade lyckades barnmorskan inte få något blod från mig trots två försök. Grejen var också att jag ju knappt hade något bra självklart ställe att ta provet från. Ena handen hade en infart, andra handen hade två spruckna kärl och var svullen och gjorde jätteont, högra handen hade infart i armvecket och i vänstra armvecket misslyckades hon två gånger. Här var jag övertygad om att det inte skulle gå att ta något blodprov från mig och att jag pga detta inte skulle få göra något kejsarsnitt denna dag heller eller kanske inte över huvud taget (japp…en helt orimlig tanke som kändes helt rimlig precis då). Efter de två misslyckade försöken hämtade barnmorskan en kollega som skulle få försöka istället, och till min stora glädje var det en av de allra bästa barnmorskorna jag mött på SöS. Hon hade också råkat vara med mig vid flera tillfällen under graviditeten (vid ett ultraljud var hon med, och när jag var inlagd i januari och hade panik så tröstade hon innan jag blev ivägskickad med ambulans till Huddinge) så jag kände att vi hade lite mer av en relation och jag kände mig mer trygg. Hon lyckades ta ett blodprov på första försöket och det kändes knappt. Det är så viktigt vad en får för personal alltså!

Barnmorskan försvann iväg men kom tillbaka strax efter med ett dropp till mig, så att det inte skulle bli som dagen innan då jag låg hela dagen utan dropp. Sen var det bara att vänta igen. Jag har nog aldrig väntat så mycket på saker som under denna graviditet. MEN så plötsligt runt tio kom barnmorskan in igen och sa att ”jahapp då blir det snitt nu snart då” (typ, kommer inte exakt ihåg av förklarliga skäl). Då började adrenalinet pumpa och jag började gå in i en bubbla av fokus igen. Samtidigt som jag försökte förbereda mig mentalt på detta som nu verkligen verkade bli av (och som ju inte går att förbereda sig på eftersom jag inte alls visste vad som väntade) så tog jag den där duschen igen där jag med hjälp av Tomas tvättade av hela mig och sen hasade jag till min renbäddade säng och satte än en gång på mig operationsstrumporna och la mig ner och väntade på det som skulle hända. Jag visste ju inte hur det skulle bli så jag försökte bara vara i det där vakuumet och inte se något framåt alls. Jag hann inte ligga där länge alls innan barnmorskan kom in igen och frågade om jag ville ha katetern insatt på rummet eller om jag ville vänta tills bedövningen (alltså spinalbedövningen eller vad det nu heter) satts. Ehhehe är det ens en fråga?? Jag valde SJÄLVKLART att få den efter bedövningen. Jag skulle aldrig välja att få en kateter obdövad någonsin. 

Eftersom jag i övrigt var färdigfixad med infart och sådär så låg jag bara kvar i sängen och väntade och efter detta är allt lite luddigt så nu har jag inte exakta klockslag och kommer inte ihåg precis allt. Det hela gick i alla fall väldigt snabbt. Min bästa barnmorska kom och sa att nu är det dags och så tog hon och en annan barnmorska tag i min säng och körde ut mig ur rummet, genom korridoren till hissen och ner till förlossningsavdelningen där snittet skulle äga rum. Det var väldigt märkligt att skjutsas genom korridorer och åka i en hiss där andra ”vanliga” människor var. Jag selade liksom hiss med personer som skulle på sin lunch och jag låg där i mina sjukhuskläder jättenervös och skulle alldeles snart vara med om det största i livet typ.

Vi kom till operationsrummet och möttes av tre kvinnor med snälla och trygga ögon. Yes kände jag, jag älskar kvinnor! Jag känner mig så mycket mer trygg med kvinns alltså. En av dem pratade med mig och gick igenom vad som skulle hända nu, samtidigt som de andra förberedde och fixade allteftersom hon pratade. Och rummet fylldes på med människor. Jag var så otroligt nervös och på spänn och har ingen aning alls om hur många det egentligen var, men jag tror att det var runt tio stycken som mest. Allt gick väldigt väldigt snabbt men kändes verkligen inte stressat, utan mer effektivt och som att de verkligen visste vad de gjorde och hade gjort detta hundratals gånger innan (och så var det säkert också). Det gjorde mig lugn mitt i alltihopa ändå. Jag flyttade mig från sängen till operationsbordet och fick dricka någon illasmakande shot som jag inte kommer ihåg varför jag fick. Sen efter shoten fick jag instruktion om att kuta med ryggen för att de skulle lägga bedövningen. Alltså detta moment hade jag verkligen fruktat efter alla skräckhistorier om hur ont det gör, och att jag trodde att jag inte skulle kunna kuta tillräckligt pga enorm mage och att de inte skulle kunna bedöva mig och skulle behöva söva mig istället. När jag satt där och försökte sjunka ihop som en potatissäck var jag väldigt väldigt väldigt nervös och nära att klappa ihop totalt. Det såg en av de underbara kvinnorna i rummet så hon satte sig framför mig och pratade med mig och försökte lugna mig. Jag tror att jag la typ all min vikt på henne och försökte andas i fyrkant och tänka på att andningen skulle vara lugn och djup och ljudlös, för när jag läste om förberedelse för en förlossning var det sån andning man skulle ha för att slappna av maximalt. Men samtidigt grät jag stora tårar som droppade ner på henne. Det var verkligen den jobbigaste stunden på hela förlossningen. Sen stack narkosläkaren bakom mig in nålen och  visst gjorde det ont och var obehagligt men verkligen inte SÅ ont som jag trodde. Det obehagligaste var att det kändes som att hon satte in nålen, tog ut den, flyttade upp den ett snäpp, stoppade in den igen osv. Men det kan hon väl inte ha gjort? Nålen måste väl vara steril? Jag tänker att det bara var effekten av att bli stucken där i ryggen typ? Eller så var det så att hon stack om och om igen. Oavsett var det inte lika jobbigt som jag trodde med bedövningen. Och sen när bedövningen var klar så hjälpte de mig att lägga mig ner väldigt snabbt, och så kopplade de på alla olika grejer (jag tror i alla fall att det var först nu allt kopplades på men kan som sagt ha glömt). Jag fick elektroder på bröstet, kateter i urinblåsan, blodtrycksmanchett på armen och eventuellt något in i infarten (?) och så fick jag instruktion om att lägga ut armarna rakt ut från kroppen och säga till ifall jag skulle börja må illa. Och om jag mådde illa. Det kom så snabbt över mig så att det golvade mig totalt och jag var säker på att jag skulle spy ner hela rummet. Eftersom jag hatar att kräkas och tycker att det är en av de värsta känslorna som finns att vara illamående så fick jag lite panik. Anledningen till illamåendet var att mitt blodtryck gått ner snabbt och blivit jättelågt vilket tydligen är väldigt vanligt så de var förberedda på att det skulle kunna hända. Tomas berättade efteråt att jag var helt vit i ansiktet när trycket störtdykt sådär. Jag stammade fram att jag mådde väldigt väldigt illa och fick då efedrin in i ena infarten och då blev det snabbt bättre. 

Här någonstans kom de två läkarna som skulle göra själva snittet in och min sjukhuskappa drogs bort från magen och jag låg där och kände mig väldigt avklädd i det mycket ljusa rummet som var fullt med folk. Men det tänkte jag inte alls så länge på. Överlag var jag igenom hela förlossningen väldigt lite självmedveten vilket var en befrielse. Jag trodde att jag skulle hålla på och tänka mycket kring hur jag såg ut och betedde mig men det klarade jag mig väldigt bra ifrån. Båda läkarna som skulle göra snittet hade jag träffat dagen innan när de var hos mig och förklarade varför snittet inte blev av då. De ställde sig vid operationsbordet och pratade lite om hur de skulle göra. Sen sa den ena ”kan vi ta en time out?” varpå jag tänker ”jaha det blir inget de har hittat något fel”. Men tydligen är det bara så de säger när alla ska släppa vad de håller på med för att köra en presentationsrunda. Jag var superrädd för att jag skulle behöva presentera mig för jag låg ju där med gråten i halsen, men det slapp jag. Och när alla presenterat sig skulle de börja göra själva snittet. Först kontrollerade de om bedövningen var klar. Den ena läkaren sa att han skulle nypa mig i magen med en pincett väldigt hårt och att jag skulle säga till om jag kände något. Jag var ÖVERTYGAD om att jag skulle känna det för jag hade fortfarande känsel kvar i benen, men när han nöp så regerade jag inte ett dugg. Jag frågade nog till och med om han inte skulle nypa någon gång, så uppenbarligen hade bedövningen tagit bra. Det hela kändes väldigt klassiskt. Det går liksom inte att föreställa sig att en ska vara så bedövad att inget gör direkt ont på en, och att de ska skära i en i vaket tillstånd?!?

Eftersom bedövningen satt som den skulle var det dags att börja skära. Jag hade den väldigt snälla och trygga barnmorskan vid mitt huvud som berättade lite då och då vad som hände efter min önskan, och Tomas satt precis vid mitt huvud och pratade för att distrahera mig från det läskiga faktum att de skulle skära upp hela min mage. Jag hade sagt innan stt jag ville att han skulle kunna prata hela snittet igenom ifall det behövdes och han hade förberett lite olika saker att berätta. Exakt vad han sa var rätt oviktigt, men bara att ha hans röst som något att klamra sig fast vid var väldigt värdefullt för mig. Att säga till innan så att personen hinner förbereda sig är ett tips till alla som ska genomgå kejsarsnitt och har ngn med sig. Antagligen är den personen också rätt nervös och kan säkert h svårt att komma på något bra att babbla på om där och då. 

Men nu återgår vi till födandet. Läkarna  meddelade att de skulle börja skära och jag ville i den stunden slänga mina bedövade ben på ryggen och fly därifrån för jag var så rädd. Jag vet inte exakt vad jag var rädd för men jag tänker att det jobbiga för mig var att inte veta alls vad som väntade, både med att bli snittad och det som händer efteråt. Men sen när de väl hade börjat så lugnade jag ner mig, för precis som alla beskrivit men som man inte fattar så känns det att det bökas runt men det gör inte det minsta ont över huvud taget. När jag förstod att det faktiskt inte alls gjorde ont så var allt mycket lättare och efter kanske 5-10 minuter efter att de börjat så sa barnmorskan att vi snart skulle höra ett slurpande ljud och att det var fostervattnet från ettan som sögs ut och att det då bara skulle dröja sekunder innan det första barnet var ute. Mycket riktigt hördes snart ett blött ljud men jag var säker på att det var någon som nös och frågade oroligt om det var en nys eller fostervattnet. Jag ville ju inte att någon där bakom skynket skulle nysa in i min öppna torso. Barnmorskan skrattade och sa att det var fostervatten och ingen nys, och strax efter det kände jag hur de bökade omkring lite extra och 11.11 föddes vår första dotter. De lyfte upp den lilla lilla krabaten bakom skynket och ett ynkligt skrik hördes. Och det där ynkliga lilla skriket var det bästa skrik jag hört i hela mitt liv. Jag hade ju hemska orostankar om att barnen skulle vara döda men när jag hört skriket så slappnade jag äntligen av, på ett sätt jag önskar att jag hade kunnat slappna av i hela graviditeten. De kom upp med den lilla skrikande ärtan till mitt huvud, men eftersom jag var uppkopplad med en massa sladdar så kunde jag inte omfamna henne och hålla henne nära som jag ville. Istället grät jag bara av chock och lycka och nio månaders nervositet som släppt samtidigt som jag pratade lågt och pussade henne på huvudet och försökte gosa med min kind mot hennes typ. Sen efter någon minuts (?) gos (hade iiiiingen tidsuppfattning här) tog de med henne in i ett rum brevid för att mäta, väga, göra apgartest och fixa med navelsträngen. Då fick Tomas följa med och jag lämnades ensam. Det skulle kunna låta som att detta var en hemsk upplevelse men jag var väldigt trygg med att både Tomas och den snälla barnmorskan var med, och jag fick lite chans att smälta det som just hänt. Dessutom var det ju inte slut än utan de höll fortfarande på att böka omkring inne i mig. Tvåan skulle ju också ut. Och det gick snabbt det. Klockan 11.14 slörpar det till igen och ännu ett litet skrik hörs. Vår andra dotter är född. Jag hade inte slutat gråta efter den första så det rinner på i ett stadigt flöde. Jag tror att tomas är med när hon föds men varken han eller jag kan komma ihåg hur det faktiskt var, men vi har bestämt att han var det. Efter lite kindgos med lillpan tas hon ut i rummet brevid hon också och jag lämnas helt ensam (med ca åtta personer som hanterar min nedre kropp på olika sätt så helt ensam var jag ju inte direkt..). Detta var inte heller traumatiskt eller jobbigt på något sätt utan en skön liten paus för mig att smälta allt. 

Jag hade fruktat mycket för tiden efter snittet när de skulle sy ihop allt igen men det kunde jag typ inte tänkt mindre på. Jag hade både Märta och Lilly på mitt bröst och låg typ och bara tittade på dom helt förtrollad. Men jag tycker att ihoplappandet kändes mer än upskärandet, verkligen inte så att det gjorde ont men det var väldigt uppenbart att de höll på med något där. Jag skulle chansa på att det tog runt 20-30 minuter att sy ihop allt igen och när det var klart skjutsades vi till uppvaket tillsammans. Det var väldigt märkligt och mäktigt att åka igenom samma korridor som 45 minuter tidigare men nu med två barn på mitt bröst istället för inne i min mage. Också märkligt att åka igenom korridorer och i en hiss där det var en massa andra. Jag ville helst stänga in oss och bara vara vi, inte ha en massa andra människors kladdiga blickar på våra nya små barn. Det kändes verkligen som att deras leenden och blickar smutsade ner det nya fina oförstörda. Det var lyckligtvis en rätt snabb färd till uppvaket och där fick vi ligga bakom skärmar så att det fick vara vi. Vi låg på uppvaket i cirka en och en halv timma och under den tiden fick jag amma, dricka energidryck och försöks röra på mina ben. När jag kunde vicka på på tårna och röra lite på benen fick vi åka tillbaka till avledning 63 och vårt rum (så HIMLA glad var jag att vi hade vårt egna rum och slapp dela med ngn annan familj, det tycker jag att alla ska få ha!). Tiden på uppvaket tyckte jag bara var härlig. Vi fick ligga och börja lära känna varandra och självklart var jag och Tomas sådär härligt och charmigt förtrollade av våra nya små barn och ooh:ade och ahh:ade över allt dom gjorde. Vi fick också en hel del vatten på våra kvarnar för exakt alla som kom sa hur otroligt fina de var och hur duktiga de var på att amma. Jag sög i mig som en svamp och kände en så himla stark kärlek (dock blandat med enorm rädsla och oro för vad som skulle hända nu, hur vi skulle kunna ta hand om dom små grynen, om vi skulle kunna älska dom tillräckligt, om vi skulle räcka till). 

När vi var tillbaka på rummet så fortsatte vi försöka amma och så kom det in folk lite då och då för att kontrollera mitt blodtryck (som inte gick ner) och massera på min mage för att livmodern skulle dra ihop sig (ajajaj alltså SÅ ONT gjorde det!!!). Jag hade också förlorat alldeles för mycket blod så jag fick ett dropp med järn. De var också inne och bytte min binda eller förlåt jag menar blöja och tömde katetern lite då och då. Jag kunde inte röra mig alls pga smärtan i snittet, jag tror att jag låg stilla i ett dygn ungefär. Det gjorde inte ont om jag bara låg där eftersom jag fick en masssa tabletter och morfindropp för det, men försökte jag röra mig gjorde det väldigt ont och strålade på ett konstigt och obehagligt sätt inne i kroppen. Sen vet jag inte riktigt vad vi gjorde den där allra första tiden, det hela är som ett stort ludd bara. Men jag antar att vi fortsatte tindra över våra två alldeles perfekta döttrar :))


Första bilden på Märta och Lilly och första gången vi alla tre träffades <3

Sen följde fyra dagar till på sjukhuset men det tar vi i nästa del i förlossningsföljetongen! Har jag missat något avgörande eller vill ni veta ngt jag inte skrivit så fråga vettja!

13 comments on “Förlossningsberättelse del 2, dagen D”

  1. Fint du skrivit, vilken kämpe du är! Var stolt för att du klarat denna prövning!!! (Och sjukt synd att det blev uppskjutet ett dygn men annars ändå coolt vad vården är bra…) tack för bra blogg!!

  2. Ojoj, stackare, att bli nekad i dörren till sitt snitt sådär. Jag gjorde också snitt. När de skulle stänga igen magen började de räkna instrument och saknade en ! Min man såg hur paniken steg i mig. De hade tydligen räknat fel… min kirurg var den som var snygg. Lagom kul när han kom upp på BB senare för att se hur jag mådde och så låg jag där med operationsblöja, uppknäppt skjorta och ifs världens gulligaste bebis på bröstet.

  3. Gud va vackert *tår i ögat* Men de hade ”varsitt” fostervatten? Då är dem alltså tvåäggstvillingar? Eller är dom enäggs?

  4. Även om din förlossning inte alls var som min så väcker det ändå massa känslor och minnen från att läsa detta, så fint! Det är så fantastiskt och fruktansvärt att föda barn på samma gång. Var också sjuk som du, med högt blodtryck och hela den grejen så kan verkligen relatera! Så himla himla fin bild också, har en snarlik 🙂

  5. Åh så jädrans vackert! Är mycket mycket sugen på en tvåa just nu och det här hjälpte inte direkt 🙂 Såna himla fina småttingar som har kommit till er.

  6. Rörande!
    Har kanske ett litet tips ang att de inte gillar att ligga i vagn. Hade inte själv det problemet men hört från andra att det ibland hjälper att byta till sittdel även om det eg är alldeles för tidigt. Man kan ju ha dyna i så blir det lite bättre…

  7. Jättefint och intressant, låter precis som mitt snitt fast jag fick bara en bebis.

    Angående bedövningen; Mig stack de en gång och sa att det var lokalbedövning, och sen på nytt den riktiga bedövningen, som inte tog ont men var lite obehaglig.

  8. Vad fint det var att läsa om en snittförlossning, det har jag saknat. Till skillnad från min vaginala förlossning så var jag med och medveten hela snittet. Visserligen var jag tvungen att bekänna för en sköterska att jag nog var lite hög samt fick för mig att de inte kunde tyda kroppsspråk men förutom det var jag med och kunde ta in att jag fött barn direkt. Det är roligt att läsa om andras, jag har inte gjort det så mkt och du fick mig att minnas min egen och klappa lite på ärret.

  9. Oj jag blev helt gripen och grät lite när jag läste din berättelse. Kan själv (har ej barn! Men är fascinerad av förlossningsberättelser) leva mig in i situationen, är så galet rädd för allt som har med öppna sår och framförallt öppna magar att göra. Men även vaginala förlossningar är jag rädd för. Så intressant att läsa en snittberättelse, det har jag nog aldrig gjort. Vilken utlämnad situation man är i som patient. Du är grym!

  10. Åh vad fint att läsa. Hittade din instagram av en slump och klickade mig in på bloggen. Min son föddes också med kejsarsnitt och av att läsa detta slungades jag precis tillbaka 9,5 månad! Väldigt skräckblandad förtjusning den dagen haha 🙂 Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *