För en låååång tid sedan, när vi skulle spela in gravidpodden, så frågade vi om det var något ni funderade kring angående graviditeten. Då sa jag också att jag skulle svara på frågorna i text, eftersom alla kanske inte lyssnar på podden. Det har sedan lagt sig längst bak i min hjärna och inte förrän nu ploppade det upp igen. Så nu tänkte jag ta och försöka knåpa ihop lite svar till er!

Så här kommer det. Frågorna är i fetstil, och svaren i vanlig. Håll tillgodo.

thumb_IMG_9196_1024

Andra graviditetstetet, valde ett clearblue just för att få läsa det där ”gravid” och inte lita till något oklart streck..

Hur reagerade ni när ni fick reda på att det var tvillingar?
Jag reagerade knappt alls, för ultraljudsbarnmorskan sa att det var två innan hon hade visat för oss att deras hjärtan slog så jag var helt inställd på att absolut inte ta ut någon glädje innan jag sett hjärtaktivitet. Vi gjorde ju detta ultraljud väldigt tidigt (i vecka 9 om jag inte minns fel) just för att stilla min oro. Tomas skrattade och sa ”jag sa ju det” för han har alltid pratat om att vi ska få en Luke och en Leia (star wars-referens för er som inte hänger med i svängarna). Sen när detta sjunkit in lite mer är det klart att jag blivit väldigt väldigt glad, men samtidigt också lite extra rädd.

Har ni (speciellt Yrsa) börjat tänka på förlossningen? typ snitt vs vaginal förlossning?
Tomas har nog inte tänkt alls, det ligger ju verkligen mer på mitt bord om en säger. Jag har såklart tänkt, men eftersom det är tvillingar så är jag fortfarande inställd och öppen för båda typerna av förlossning. Det är ungefär 50/50 mellan snitt och vaginal förlossning med tvillinggraviditeter och faktorer som påverkar detta som jag själv inte kan göra något åt. Så jag är inte inställd på något speciellt än så länge, men ungefär lika rädd för båda alternativen. Så sjuk grej ju!!

När är bebisarna beräknade?
Bebisarna är beräknade till en bit in i april, men eftersom man i stockholm sätts igång/snittas senast v38 så kommer de komma i slutet av mars..såvida de ligger kvar hela tiden.

HUR KÄNNS DET?
Det känns roligt, konstigt, overkligt, spännande, pirrigt osvosvosv. Det känns fortfarande inte helt PÅ RIKTIGT och det kanske det inte kommer göra förrän de kommer ut och faktiskt är här. Det känns roligt och peppigt och underbart att få bli förälder, och att bli förälder till två på samma gång. Men också väldigt väldigt läskigt och jag är rädd att inte räcka till.

Hur länge har ni vetat att ni väntar barn?
Sedan början av augusti.

Hur var det och hur gick det till när ni insåg att Yrsa var gravid?
Jag gjorde ett graviditetstest när jag var ensam hemma, mest bara för att utesluta något. Jag kände mig liksom lite spänd i magen på ett märkligt sätt. Men jag trodde inte alls att det skulle visa ett plus, verkligen inte. Så när jag hade gjort testet så gick jag därifrån och gick tillbaka sedan och skulle mest bara slänga det och så var det positivt?!?!? EH va?? Jag berättade inte för Tomas den dagen, utan gjorde ett till test dagen efter så att det verkligen inte skulle vara något fel med det första. Och för Tomas berättade jag inte alls egentligen utan la bara testet framför honom…heheh hade lite svårt att hitta orden..

Hur planerar ni med boendesituationen?
Vi planerar att bo kvar där vi bor. Vi har ju en tvåa som är helt okej stor på första våningen med hiss. Så att komma ut och in ska nog inte vara så problematiskt. Sedan kan jag känna att det såklart skulle vara skönt med ett rum till mest för att kunna sprida ut sovandet lite ifall det är så att Bobbertsarna kommer sova helt ojämnt. En annan sak som skulle vara bra är ett större badrum för att verkligen få plats med skötbord och förvaringsmöjligheter. Men som sagt. Planen är ändå att bo kvar något år tills bebisarna mer blivit barn och behöver lite mer plats.

Hur känns det att vänta tvillingar? Speciellt för dig Yrsa som själv är tvilling?
Det är ju lite speciellt att vänta tvillingar när jag själv är tvilling, jag får ju liksom se det hela från båda sidor. Jag vet hur det har känts att vara tvilling, och snart kommer jag få veta hur det känns att vara förälder till tvillingar. Jag känner att jag har vissa tankar om hur jag vill göra med uppfostring osv som är relaterade till att jag själv har erfarenheter. Men samtidigt så tror jag är precis lika handfallen som andra :)))))) MEN jag har ju världens bästa stöd i min mamma och min låtsasmamma som båda är tvillingmammor.
thumb_IMG_0531_1024
Första ultraljudsbilden, när de verkligen bara var små små grodyngel

Kommer ni ta reda på könet på barnen och kolla om dem är enäggs/tvåäggstvillingar?
Att kolla tvåäggs och enäggs är tydligen svårare än en kan tro. Våra små Bobbertsar ligger i varsina fostersäckar och har en tjock skiljevägg mellan sig, vilket till 70% talar för tvåäggs MEN det kan fortfarande vara enäggs och det beror på när de i sådant fall delat sig i magen. Skulle det vara en snopp och en snipp i maggen på sig så vet en att det är tvåäggs men annars får en vänta tills de kommer ut och ta dna-prov. Vi har kollat könen på dem, just för att kunna veta lite närmare om tvåäggs och enäggsfrågan men de kunde inte se så bra på den ena av dem så vi får se nästa ultraljud om den visar sig lite mer :))

Hur planerar ni med föräldraledighet?
Vi planerar att Tomas först ska ta sina 20 partnerdagar (han har 10 fler än en partner som får ett barn) och sedan ska han ta flera månader ledigt så att vi får vara tillsammans allihopa de första typ fem månaderna. Det känns som en ypperlig plan för att livet ska bli så bra som möjligt för alla inblandade. Sen efter det vill vi fördela ”ledigheten” så jämnt det går mellan oss.

Hur går det med Yrsas jobb nu när hon varit borta?
Heheh detta är ju kanske inte en helt aktuell fråga nu längre eftersom jag varit borta en massa igen, men jag får bara säga att jag hoppas att det går bra. Och att jag säkert är bäst för vissa elever men att det finns andra som är bäst för andra elever och jag kan inte gå och ha dåligt samvete/tänka att jag måååste vara där. Så jag försöker bara koppla bort alla negativa tankar kring att jag varit borta så mycket.

Hur var det att berätta för familj och vänner?
Det var lite blandat, jag har generellt haft väldigt svårt att berätta…av någon konstig anledning..men när jag väl har berättat har det känts väldigt bra och varit väldigt skönt!

Kommer ni blogga mycket om gradiviteten? Visa bilder osv? 
Det här har aktiviteten här inne på www kanske visat redan, men visst bloggar vi om den. Självklart inte om allt hela tiden, men att inte blogga om den skulle kännas konstigt då det är en så stor del av båda  våra liv just nu.

Har många av era kompisar barn?
Nja, jag har ett par kompisar som har barn men fler som inte har det. Tomas har kanske några fler kompisar som har barn, men han är ju också äldre än vad jag är så det är ju rätt naturligt. Men eftersom vi bor i Stockholm och vi här har den högsta medelåldern för barnafödande i landet så är det nog totalt sett fler som inte har barn än som har det.

Har ni tänkt något på namn?
Jajamensan men det håller vi för oss själva lite till :)) Vi har inte bestämt något ännu men har just nu två namn som vi tänker mer på än andra.

Hur tänker ni kring visa barn på internet sedan när de har kommit?
Oj det är en svår fråga. På ett sätt känns det lite konstigt att visa bilder hej vilt, men på ett annat sätt helt självklart. Vi har ju inte en jätteblogg eller jättestora instagramprofiler, så just nu tänker jag att vi kommer visa bilder. Men ja vi får ju se lite mer när de faktiskt är här. Då kanske det känns annorlunda.

Lite känslig fråga( så svara bara om ni vill), var det en planerad graviditet?.
Den var semi-planerad. Inte megamegaplanerad men inget oväntat misstag :))

Ni har ju pratat om att ni får ”glida med” Tomas föräldrar på semestern så länge ni har högst ett barn. Känner ni er snuvade på den möjligheten nu när de två första bestämde sig för att komma på samma gång?
Hehe vet att detta var en halvseriös fråga, men den får åka med ändå :)) Vi har fått lite dispens av Tomas mammis och pappis och våra två räknas i detta fall som ett barn för att de föddes samtidigt…hehe. Så vi får glida med dom även i sommar. Sen får vi ju se hur allt går, det känns som att det är svårt att planera och veta.

Jag undrar om ni tänker något särskilt kring barnuppfostran, kanske främst utifrån ett genusperspektiv? Har ni några bestämda idéer om hur ni vill/inte vill uppfostra era barn?
Både jag och Tomas har absolut bestämda idéer om hur vi vill uppfostra barnen, och vi båda tycker att jämlikhet är av stor vikt. Vi vill gärna ha ett medvetet genusperspektiv när vi uppfostrar våra barn men jag är väldig medveten om att det säkerligen är mycket svårare än vad en tror, mycket också för att det finns andra saker som påverkar som ligger utanför vår kontroll. Men som sagt kommer vi sträva efter att uppfostra våra barn till barn och individer och inte till kön. Jag tror också att detta kommer bli lite mer konkret att tänka kring när barnen väl kommer och finns här, nu är det så luddigt och oklart fortfarande :)).

thumb_IMG_9223_1024

Här visste bara jag och Tomas om hemlisen och jag cyklade iväg till vattnet för att vara lite själv och tänka och känna. Och bada.

Har ni fler frågor och funderingar så fråga på, det är bara väldigt roligt!

1 comment on “Fråga en fråga och frågan får ett svaar”

  1. Eftersom jag fick känslan under min graviditet att alla pratade om kejsarsnitt som ett himla misslyckande eller som typ den farligaste operationen ever, så vill jag bara säga; jag gjorde kejsarsnitt (eller min förlossning slutade med det, då jag var öppen 10 cm, men bebis ville inte komma ut). Och jag måste säga att kejsarsnitt är något jag absolut skulle välja att göra igen (om jag blir gravid o har möjlighet att välja). Det är såklart olika för alla, men jag mådde bra och var uppe o gick bara några timmar efter operationen! Och personerna som jobbade på operation, vilka himla fantastiska människor, kände mig som den tryggaste personen i världen fastän dom skulle skära i min mage när jag var vaken. Låter galet, men ja -det kändes bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *