Hej från den omtalade bebisbubblan till er alla fina personer. Tack så hemskt mycket för alla fina grattiskommentarer och glada tillrop! Idag firar jag en vecka som mamma och jag måste säga att det känns otroligt fint och härligt och bra men också läskigt, stundtals jobbigt och väldigt väldigt känslosamt hela tiden. Så det där som folk så romantiskt brukar prata om som ”bebisbubblan” och att en ska njuta av den på ett sätt som gör att den bara låter alltigenom härlig är jag lite kluven inför. Under hela graviditeten klarade jag mig väldigt bra från humörsvängningar och orimliga känsloyttringar, men nu efteråt är det inte klokt vad det svänger i mig. Upp och ner och upp och ner flera gånger per dag.

Vi firar alltså en vecka tillsammans som familj idag jag, Tomas och bebisarna. Att de är våra känns fortfarande konstigt och overkligt, att vi bor här tillsammans nu och att livet är på det här viset nu. Vi har inte riktigt hittat några rutiner eller mönster om hur vi ska ratta den här lilla familjen än, men jag antar att övning ger färdighet även i detta fall. Som ni märker påverkar ankomsten av bebisarna våra liv och så även bloggen, och konstigt vore väl annat. Det får vara som det är med alltihopa. Just nu handlar det om att vi ska hitta rätt i det här nya livet.

Om det är något speciellt ni vill läsa om kan ni väl kommentera vettja, så får vi se hur vi kan möta upp önskemålen. Annars skulle jag tipsa om att följa mig och Tomas på instagram för där är det betydligt lättare att få till uppdateringar. Jag heter Yrsaalfrida och Tomas heter t_bone.

Vink vink från trötta mamin som snart ska väcka två små varma bebisar för lite matning.

12 Comments on Från bubblan

  1. Vill gärna ha en utförlig förlossningsberättelse 🙂
    Vore också kul att veta hur ni kom fram till namnen och hur ni kände vilket som passade vem? Har de fler namn? 🙂

    Fantastiskt söta bebisar, grattis!!!

  2. Vilka alldeles ljuvliga godingar! När jag tänker tillbaka på min första tid som mamma, så är det nog lite i ett rosa skimmer. Men jag minns också gråten, stressen när de sov, grät , åt osv för jag visste aldrig när de skulle vakna igen. Man kunde liksom aldrig riktigt slappna av. Dessutom undrade jag lite desperat om jag aldrig någonsin mer skulle vara utsövd. Tok-kär i min lilla avkomma kunde jag ibland nästan känna mig golvad av ansvaret, något jag var så oförberedd på då jag hade rätt mycket bebis och barnvana. Men allt lugnar ner sig, helt plötligt har man fått en rutin och man vågar röra sig i längre och längre cirklar från hemmet. Oron och stressen förbytts till njutning, och helt plötsligt börjar man känna att man närmar sig med myrsteg den coolhet som konstigt nog alla andra föräldrar verkar utstråla. Var rädd om dig, nyblivna mammor är det sköraste som finns. Gör bara det du känner för, känns någon utflykt eller besök för tuff, skjut det på framtiden. Som fråga är jag såklart nyfiken på förlossningen, hur mår du nu i kroppen efter snitt osv. Är ryggen gladare nu? Är bebisarna lika i viljor/personligheter eller kan ni redan nu märka att de har olika krav och preferenser?

  3. Sånna godingar! Jag tyckte absolut inte att det var rosafluffigt i början. Vår dotter föddes med en infektion, fick bo på neonatal och mitt i allt trodde en läkare att hon hade downs. Så det där fluffiga mysiga liksom försvann i oro och stress. Efter en vecka fick vi komma hem och då var känslorna på utsidan för mig. Hur ska jag klara det här? Vad har jag gett mig in på? Dessutom satt hon fast i mitt bröst typ dygnet runt så jag kunde knappt gå på toa. MEN! Efter ett tag så kom ju det där underbara även fast det var kämpigt också. Och sakta men säkert så växer man in i rollen som familj och plötsligt känns allt så självklart. Det jag vill säga är att det är okej att känna massa saker, ni håller ju faktiskt på att lära känna era nya familjemedlemmar. Hur coolt är inte det på en skala.
    Kram på er!

  4. Jag tänker att njuta av bebisbubbla kanske mer borde vara ”tillåt er att vara i bubblan och känna det ni känner”, acceptans liksom. En mamma med äldre tvillingar (och som hade ett äldre syskon) sa också ; njuta av bebistiden gör man med ett barn, med tvillingar tar man sig igenom. Det lät kanske lite opeppigt men för mig var det skönt att ta till den tanken när vänner med enlingar for omkring på aktiviteter, besök, caféer och jag ofta blev hemma för att det var enklare att ha tillgång till babysitters, amningskuddar och allt vad det var. Jag kände mig feg och dålig ibland. Men tror det kan vara svårt att förstå logistiken för någon med en bebis… Heja heja! Det är så mysigt med två små 🙂

  5. Känner helt igen mig i din beskrivning. Jag grät hela dagarna när jag var nybliven mamma. Typ 30% kärlekssvall, 30% utmattning och 30% överväldigad av ansvaret, oron och det nya livet. Tyckte mig inte ha rätt att ägna någon som helst tid åt mina egna behov (dvs även sömn, mat, toabesök) och var INTE mig själv… all energi gick åt till att klara av att ta hand om bebisen (som ju ändå bara var en). Men det varade bara ett par veckor, sen lugnade allt ner sig. I efterhand tänker jag ändå tillbaka på tiden med oerhörd värme, inklusive känslostormarna. Det är meningen att man ska vara helt uppfläkt känslomässigt – det gör det möjligt för en att knyta an till avkomman. Nu är det alldeles snart dags för mig igen och jag är orolig över hur jag ska kunna hantera allt det där samtidigt som jag ska försöka skona en treåring från total traumatisering….

  6. Först! Så extremt gulliga bebisar?! Tror inte jag sett några så söta förutom min egen haha. Och nr 2; min bebisbubbla innehöll vääääldigt mycket ångest och gråt. Men efter 4-5 veckor så vips kändes måendet rätt bra ändå <3

  7. Oj Oj, det är så mycket som händer i en efter en förlossning. Och särskilt när man fött två. Jag vet. Hormonerna går bananas, hela kroppen är öm och själen sitter utanpå. Samtidigt som man bara vill att någon ska ta hand om en, så står man där med sitt livs största ansvar. Du kan uppleva press att älska de små direkt, men samtidigt tar det lite längre tid att knyta an till två. Du och din man får nya roller som ni måste vänja er vid och samtidigt hitta ett nytt förhållningssätt till varandra.Och så är det släkt och vänner som vill dela glädjen genom att hälsa på etc. Inte undra på att dina känslor pendlar. Mitt råd: Ta det lugnt, ha förtröstan, när ni fått in lite rutiner kommer det att lätta. Säg nej exakt när ni vill. Säg jag bara då det känns ärligt. Be om hjälp om ni behöver. Ta kontakt med andra tvillingföräldrar när ni orkar. Andra kan inte första riktigt. Stor kram från en annan tvillingmamma.

  8. Hejar på er! Som tvillingmamma minns jag de där första veckorna. Fantastiska men såklart väldigt intensiva. Jag håller med ovan kommentar; tacka ja till all hjälp som ni orkar med, och försök hitta andra tvillingföräldrar för att få tips eller bara snacka med. Det är annorlunda att ha tvillingar. Och gör det som funkar för er- föräldrar som mår bra och är (någorlunda) pigga är viktigt!

  9. Humörsvängningar går över som tur är. Även svettningarna som du nämnde på instagram går över. Men apropå kommentaren ovanför om att hitta andra tvillingföräldrar. Jag har fått för mig att ni bor i Farsta området? Om så är fallet vill jag tipsa om, sen när ni är redo, öppnaförskolan i Enskededalen, t-bana sandsborg. På fredagar, minns inte om det är på förmiddagen eller eftermiddagen, så har dom bara öppet för tvillingfamiljer. Så där kan ni finna många andra tvillingföräldrar. Tips. All info går att hitta om ni bara googlar på öppnaförskolan Enskededalen. Super fin personal också. 🙂

  10. Åh men vet du (ni)! Mitt i allt det nya känns det kanske som en borde ha rutiner redan efter en-två-tre veckor, men hallå! Kom ihåg att de där små bebisknytena faktiskt bara sett världen i några få dagar. Det är klart ni måste lära känna varandra ordentligt innan ni får någon rutin. En går ju inte och fiser vid chipshyllan i trasiga mjukiskläder efter bara en vecka med en ny partner (eller?). Jag fick bara en bebis, men herreguud vad med karusell känslorna åkte ändå. Älskade henne för mycket, älskade henne för lite, skam över hur trist det var att vara hemma, eufori över hur mysigt det var att vara hemma, hann inte göra något, orkade inte göra något, ville träffa folk, ville inte träffa folk osv osv.
    Hang in there! Det blir lättare, jag lovar.

    Men vill också höra om namn, som en kommenterade här innan. Och förlossning! Och vad de vägde! Och hur långa de var! Peppra med bilder och korta inlägg? Hellre en rad än ingen pga hinner inte skriva en hel roman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *