Med den förutfattade meningen att jag ska få se ytterligare en, inte så efterlängtad, romcom à la Hollywood-mall 3B, tar jag mig till förhandsvisningen av Going the Distance på biografen Park. Bara namnet ”Going the Distance” gör mig tveksam och det luktar tidigare Drew Barrymore-mellanmjölk i stil med Fever Pitch. Blä.

Mitt sällskap för kvällen, den romantiska filmen till ära, är en übersnorig Ludde som förbrukar McDonalds-servetter på löpande band och vid slutet av filmen erbjuder mig mina servetter tillbaka. Både med och utan snor. Kärlek.

Hur som helst.

Det visar sig snart att min trångsynta, förutfattade mening är felaktig. Visst, det är en romantisk komedi jag bevittnar, men det är också något mer. Exakt vad som gör den här filmen bättre än många andra romcoms är att det aldrig blir riktigt sötsliskigt. Det är även några andra saker som skiljer den från mängden, saker jag inte kan gå in på utan att spoila filmen för er.

Förutom Justin Long och Drew Darrymore (är de ihop eller inte?) bjuds vi på en härligt manisk Christina Applegate som torrjuckar mot Jim Gaffigan. Longs huvudperson har dessutom två tokiga buddies, som lämpligt är i en romcom, men även de känns fräschare än vanligt.

Going the Distance är helt enkelt en American Pie (första filmen) möter Music and Lyrics och får ett kärleksbarn som sedan har ett one night stand med Empire Records. Typ. Empire Records blir gravid och föder en skön rulle som handlar om osliskig kärlek.

Tomas gillart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *