Nu är vi framme i vecka 19! Eller, nu och nu. Det var ju några dagar sedan för idag är jag exakt i vecka 18+5. Jag fortsätter på förra veckans och förrförra veckans tema och säger att jag tycker att magen vuxit SÅ mycket. Alltså jag är fascinerad och lite rädd. Vart ska detta sluta? Nu är jag kanske lite mer bekväm, framförallt för att magen faktiskt inte går att gömma längre.

Idag fick vi ta bilderna utomhus pga HELT SJUKT VAD DET BLIR MÖRKT SNABBT?!??!

thumb_DSC00445_1024

Bobbertsarna ska vara ungefär 200-280 gram och 15-22 cm långa i denna vecka. Nu börjar de ju bli helt sinnessjukt stora?!!??! Som små dockor som ligger där inne och gonar sig. Deras armar och ben är i rätt proportioner i förhållande till varandra och resten av kroppen. De har fosterfett täckt över sina kroppar och de har sina anlag för mjölktänder klara och bakom dem finns också anlagen för de permanenta tänderna som ska komma senare. Helt bananas. Om det är flickbobbertsar bildas anlag till äggceller i dom AS WE SPEAK. Också galet. Alltså kan det redan nu ”finnas” ännu en generation i mig. Typ i alla fall.

Bobbertsarna ska fortfarande ha väldigt mycket plats inne i magen, och röra sig en himla massa. Sparka och rulla runt och hålla på. Som rockstjärnor som trashar hotellrum ungefär. Det känns konstigt att veta om det men ändå inte känna det. Deras ansiktsdrag börjar nu träda fram lite mer ordentligt, huvudena blir liksom mer bebisliknande och mindre alienliknande för varje dag som går.

Eftersom de, enligt vissa källor i alla fall, kan höra min röst och även andra ljud så kan man ”gärna läsa högt, prata med barnet eller sjunga en glad melodi om stämningen slår till”….hhahahha. Om stämningen slår till…..Jag är verkligen ingen som snackar loss med bebisarna men eftersom de är med mig tjugofyrasju så tänker jag att de ju kommer lära känna min röst oavsett.

Och så lille jag. Hur är det för mig i denna vecka. Jag ska ha fått byta ut de tråkiga sidoeffekterna av en graviditet från första trimestern till lite lättare och roligare effekter nu under andra. Mjaa säger väl jag om det. Visst är illamåendet mycket bättre men som ni vet är jag fortfarande det på kvällarna, och så är jag otroligt himla trött. Jaja.

Nu ska man kunna känna livmodern under naveln. HHAHHAHHA säger jag om det. Min är mitt emellan naveln och bröstet ungefär. Den känns supertydligt, speciellt på morgnarna när det inte finns så mycket annat som fyller ut. Apropå magen ska nu ”linea nigra”, en mörkare hudrand längs med magen kunna framträda. Jag har inte sett något som liknar detta ännu, vad är det ens? Är det hormonerna som leker med pigmentet? Skulle hormonerna i sådant fall kunna ge mig liiiiite mer pigment i hela kroppen tack. Mvh spöket året om.

Magen ska växa i en otrolig fart under denna tid, och snabba på sig än mer de kommande veckorna. Som en effekt av detta kan en värk i nedre delen av magen eller stickande smärta på ena eller båda sidorna av magen komma. Det ska tydligen vara ligamentsmärtor som kommer av att livmodern sträcks ut och växer så snabbt för att hänga med bebisarnas växande. Detta upplever jag V E R K L I G E N. Igår hade jag så ont att jag knappt kunde sova, och idag var jag tvungen att sätta mig ner lite i köttbulleposition på mataffären. Är detta något som någon annan upplevt? Finns det något en kan göra åt det? Hjälper värktabletter? Det är i alla fall skönt att ha en förklaring på det onda, då blir det inte lika obehagligt tycker jag, Jag bara tänker att min kropp jobbar för att ge Bobbertsarna lite större rum och att det ju bara är bra. Tänk om den inte växte liksom?? Eftersom Bobbertsarna växer, och jag likaså, så är jag väldigt mycket mer hungrig theese days. Hela hela hela tiden ungefär. Likaså kissnödig.

Den växande livmodern ska också pressa på olika blodkärl, vilket gör att blodflödet till hjärnan minskar och att en kan känna sig trött och yrslig. Har jag upplevt detta?? Eh japp!!! Jag upplever att yrheten slår till rätt ofta, och tröttheten är ju absolut närvarande i mitt liv. Likaså här är det skönt att ha en anledning till det hela. En kan också ha lågt blodtryck och ska akta sig för att resa sig upp för snabbt.

En av apparna skriver att en ska försöka börja tänka om från ”jag är gravid” till ”jag väntar barn”. Det vill jag verkligen göra, men känner fortfarande att jag är lite fast i fas ett. I och med rutinultraljudet kanske det blir mer inriktat på tanke två där. Och när jag börjar känna rörelser, vilket jag alltså inte gjort ännu. Jag är mäkta avundsjuk på de som känner av rörelser alltså.

Sammanfattningsvis är vi alla tre inne i en period av växande, med aptit därefter, och Bobbertsarna är vilda och galna och jag lite mer yrslig och ogalen.

Hejdå vink från megamagen och dess kompanjon.

thumb_DSC00458_1024

HÄR uppe är alltså min livmoder. Inget runt naveln här inte…thumb_DSC00461_1024

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *