Senast jag skrev ett sådant här inlägg var i vecka 27, och sedan blev det en förklarlig paus i och med min sjukhusvistelse. Efter det har jag också känt att det varit lite jobbigt att göra inläggen eftersom de alla utgår från att barnen ska ligga inne till vecka 40 och att det överallt är formulerat som att de inte är klara, så klart. De är ju inte klara. Men nu känns det ändå som att det varit lugnt sedan jag kom hem från sjukhuset och mitt mål med vecka 30 är ju uppnått, så nu kommer det veckoinlägg igen.

Så nu är jag och Bobbertsarna alltså i vecka 31, 30+5 närmare bestämt. Det står i min app att det är 64 dagar kvar men för oss är det bara 50 dagar kvar pga stockholmsbestämmelserna om att högst gå 38 fulla veckor med tvillingar. Vecka 30 var mitt mål att klara av, och nu har jag satt vecka 32 som nytt mål. 2 veckors-perioder känns ändå rimligt. Längre än så vågar jag inte tänka.

DSC00818

Bobbertsarna väger 1,5-1,7 kilo och är 40 cm långa på ett ungefär. Jag har alltså runt 80 centimeter och 3 kilo bebis i mig. Helt obegripligt att de får plats? På tillväxtultraljudet jag var på i förra veckan fick bebisarna mycket bra betyg för de växer fortfarande på som de ska. Ettan ligger någon procent över kurvan och tvåan har hämtat hem från minus 15% till bara minus 5%. Det är alltså kurvan för ett normalt enlingsbarn i denna veckan. Så eftersom det är två stycken som samsas på det utrymmet som annars bara en har är det superbra att de håller sig så fint på kurvan. Duktiga duktiga små Bobbertsar. Och duktiga min kropp som klarar av att ge Bobbertsarna allt de behöver. Det står i apparna att bebisen (observera singularformen här) tar upp nästan hela ens mage. Så det är ju inte konstigt att jag känner mig lite fullproppad den mesta tiden.

Den här veckan, liksom typ alla kommande veckor känns det som, ligger fokus för bebisarna att tjocka till sig. Alla organ ska vara i princip färdigutvecklade, det är lungorna som blir klara sist av allt. Jag har ju däremot fått sådana här kortisonsprutor när jag låg inne för att skynda på lungutvecklingen så jag vet inte riktigt status för hur pass klara våra små risgryns lungor är, kanske helt? Eller nej kanske inte helt. Men de måste ju ändå vara klart bättre än om jag inte fått sprutorna.

Bebisarnas ögon är öppna när de är vakna och de kan känna igen och reagera av musik som spelas för dem. Bebisarna kommer vara experter på att känna igen olika podcastjinglar, introt till arkiv x (som jag tittar på från början) och den meditativa musik jag lyssnar på när jag yogar men så värst mycket annan musik får de tyvärr inte höra. Stackarna. Håret som täckt hela kroppen på bebisarna inne i livmodern börjar falla av eftersom de nu har tillräckligt mycket fett för att hålla sig varma utan det :”’))). På det första tillväxtultraljudet vi var på för några veckor sedan syntes hår på huvudet på den ena bebisen så kanske kanske föds i alla fall en av bebisarna med huvudhår. HUR GULLIGT??!?!

DSC00819

Och jag då. Hur har jag det denna vecka? Tydligen har mina lungor blivit starkare och lungkapaciteten har ökat från 500 till 800 kubikcentimeter luft per andetag. Imponerande ändå. Trots denna ökade kapacitet är jag andfådd mest hela tiden och flåsar runt som att jag struttar omkring på ett friskispass. Kroppen är också svullen, speciellt händerna och fötterna är som små korvar. Ibland gör det ont i benen och händerna och fötterna, speciellt på natten. Annars är det mest konstigt att inte känna igen sina tår. Förutom att de är svullna så somnar de också from time to time och jag måste skaka liv i dem.

Förutom detta så förbereder sig kroppen på den kommande tiden som förälder genom att sova sämre, vakna oftare och att en får svårt att koncentrera sig. Var i ligger rimligheten att sova sämre och vakna mer den tiden en borde få sova som allra mest!??!?! Dumt designat av kroppen ändå. Jag sover ändå rätt bra, förutom min ryggvärk som gör att jag vaknar och har svårt att somna om för att det gör ont. Men de senaste nätterna har jag också vaknat runt halv fem och varit vaken någon timma utan förklarlig anledning. Mycket märkligt. Bobbertsarna är i och för sig också vakna då så det kanske är det som väcker mig fast jag inte tänker på det i sömnlandet. Jag känner också en extrem trötthet som ligger som ett täcke över hela mig på dagarna. Det är lite som att jag vandrar runt i en dimma.

Ja sen har det väl inte undgått någon (?) att jag har gruvligt ont i ryggen mest hela tiden, vilket ju tydligen är en vanlig åkomma men jag undrar hur ont som är rimligt att ha? Jag ska ringa min barnmorska och fråga om det är något de kan göra, typ ge mig starkare piller än alvedon. Ontet sitter liksom på mitten av ryggen och det känns som att jag vill krumma ut ryggen ordentligt och knäcka till den för att det ska bli bättre, men jag kan inte krumma?? Jag frågade Tomas härom dagen när jag försökte och han sa att det var typ helt rakt förutom längst uppe mellan skulderbladen. Jag trodde inte på honom för jag kände ju hur jag krummade, så jag ställde mig framför spegeln och försökte och såg…..en typ helt platt rygg. Jag vet inte vad det beror på, men det är väl kanske en anledning till min stelhet och min värk.

OCH sist men inte minst, jag har börjat få små små små bristningar!!!!! Prick dagen innan jag upptäckte dem så sa jag lite glatt till Tomas att jag ju inte verkar ha anlag för att få bristningar i alla fall, fast jag var/är mycket väl medveten om att de kan komma nu de sista veckorna. Men eftersom jag nu är så stor som en person som är fullgången gravid med en bebis så tänker jag att vore det så att jag bara hade en så skulle jag ha klarat mig utan. Men så dagen efter upptäckte jag några småsmå blåröda streck. Så nu väntar jag med spänning på att se om det kommer flera!

Jag har fortfarande kvar min midja, även om den blivit något bredare, och magen växer verkligen utåt. Ja ni ser ju väggen där under min bh. Det går verkligen rakt ut. Och har typ blåmärken på sig?

DSC00826 DSC00832

Nu tycker jag att jag överlag börjar se lite ut som ett skämt på två ben. Magen är alldeles för stor för min petita kropp. Jag är ju liksom bara 164 cm lång och är rätt liten i kroppen överlag. Så det börjar se lustigt ut. Och jag kan typ ha noll kläder, allt som oftast jag jag leggings (de ovan eller ett par svarta från hm) och en tshirt eller så har jag pyjamas. Jag går ju bara omkring hemma så det spelar ju verkligen ingen roll cocosboll hur jag ser ut men GUD så jag längtar efter att kunna ha mina vanliga kläder!!!!!! Åh jag ska njuta så mycket.

6 comments on “Gravidvecka 31”

  1. Hej! Prata med din barnmorska, genast. Starkare smärtstillande kan ju vara knepigt, men det är också att leva med den sådan ständig smärta. Kanske en TENS-apparat skulle kunna hjälpa lite? Heja!

  2. Du är så fin med magen rätt ut! Här önskar jag mig en lika fin mage inom den närmaste framtid. Jobbigt att hyresgästen låter vänta på sig bara…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *