(Inlägg en dag försent eftersom jag nu gått över i vecka 36 men vad ska man göra…)

Hej och hopp vecka 35! Willkommen bienvenue welcome. Sorry för crappy bilder från mobilen men min dator har inte plats för att ladda in bilder och jag orkar inte hantera det :—)) Dessa bilder presenteras i samarbete med min typiska hemmaoutfit, mjuka och fladdriga byxor som inte sitter åt någonstans och mjukt linne och sportbh.

Framifrån kan man väl kanske luras fortfarande? Eller? Har jag blivit sådär blind för verkligheten?

Bobbertsarna ska i vecka 35 vara runt 47 cm långa och väga ca 2,4 kilo var, som två savoykål. De är i princip helt färdigbakade i vecka 35, förutom att de ska fortsätta att lägga på sig fett för att riktigt fylla ut deras lilla rynkiga hud som i och med fettet också blir mindre  genomskinlig. Vi får väl se riktigt hur mycket fett de kunnat lägga på sig, för i nuläget förstår jag inte hur min mage ska kunna växa mer utan att min mage ska gå sönder (som den där katten i den obehagliga boken kattresan…uhhh mardrömmar).

Det ulliga håret som täckt kroppen är borta och istället är huden täckt av det vita kletiga fosterfettet. Som två små gräddtäckta tårtor :))) Det märks att bebisarna har det rätt crowded där inne i magen för väldigt ofta känner jag hur magen trycks ut åt olika håll (precis som förra veckan fast ännu värre) och ibland kan jag ana att det är ett knä eller en armbåge som trycks för det är så spetsigt. Det gör det så himla mycket mer verkligt, även om jag fortfarande inte fattar att det faktiskt är barn där inne som ska komma ut. Jag har börjat prata lite mer med bebbarna och känner att jag kanske connectar lite mer med dom.

Alltså en SÅN kanonkula??!?! Helt tokigt ju.

För mig har vecka 35 varit i samma linje som vecka 34, trött och svullet och jobbigt. Det är inte mycket nytt under solen alls. Det är skrattretande hur långsam jag kan vara, det är som att hela kroppen spjärnar emot när jag vill lägga in en högre växel. Och på kvällen när jag landat i soffan är det som att hela kroppen låser sig och det gör så ont att jag knappt kan ta mig upp själv. Jag har en hel del foglossning som bråkar också.

MEN! Det har ändå känts som en rätt bra vecka, jag tror att det har att göra med att ryggvärken fortfarande håller sig inom rimligare gränser än innan. Jag tror att det har att göra med den lite mer nedsjukna magen. Det är en sån otrolig befrielse!!! En märklig sak som kommit är att jag får känselbortfall och domning på en avgränsad plats på ryggen? Men det är säkert någon nerv som kommer i kläm av någon bebbe.

Mina fingrar, fötter, tår, vader, handleder och mitt ansikte blir mer och mer uppsvullna :/// Himla tråkig bieffekt. Dels för att det gör ont men också för att jag känner mig så ful i ansiktet när det är helt svullet. Jag kan dessutom ha cirka 2 par skor av de jag har i min garderob, och ett par av dem klämmer jag i mig mest för att jag verkligen vill kunna ha dem…MEN snart är det över :)))

”Väggen” där uppe blir tydligare och tydligare. Men ännu kan jag inte använda magen som brickställ, och jag slipper gärna det också om jag ska vara ärlig..


Här ser vi bevis på mina svullna små korvfingrar och mitt svullna ansikte. Det är så knäppt att inte känna igen sitt eget utseende??? (obs fattar att ni kanske inte ser skillnaden lika mycket som jag).

1 comment on “Gravidvecka 35”

  1. Tack för att din blogg är så uppfriskande ärlig utan att för den delen bli tråkig och humorbefriad. Själv har jag tvillingar födda 2014 och väntar nu tvillingar igen med beräknad förlossning i mars så det är mycket igenkänning på det du beskriver. På kvällarna är jag rejält sänkt, svullen, har ont och är trött. Tur att det närmar sig för annars vet jag inte om jag orkar/överlever… Det piggar upp lite att veta att andra går/gått igenom samma sak och att det inte bara är jag som tycker att det börjar bli tungt såhär på sluttampen… Hoppas att allt är bra med er – gissar att era små börjat gå?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *