Jag hörde Håkan Hellström för första gången för tio år sedan. Jag avskydde det. Jag tyckte att han sjöng falskt och jävligt och jag kunde inte förstå att han hyllades så mycket som han faktiskt gjorde. Mina kompisar som lyssnade på honom var dock helt sålda. Det skulle ta mig några år till innan jag insåg att jag var en bajs. Håkan sjunger inte falskt, han sjunger precis som han ska! Han skulle inte ha gått vidare i Idol, men Idol handlar inte om att ta fram en stjärna, det handlar om att plocka fram den person som just för tillfället är bäst inom alla genrer. Lite som att vara lite bra på många saker istället för att vara väldigt bra på en sak.

Det jag försöker säga här, smått berusad klockan tre på natten efter Håkan Hellströms konsert på Hovet, är att Håkan är en av Sveriges största stjärnor. Han kan underhålla, han kan skriva musik som berör och han kan få hela Hovet att sjunga allsång och varenda jävel kan hela Vi två, sjutton år (och de flesta andra av hans låtar). Dessutom är han mycket bra på mellansnackelisnack.

Konserten var med andra ord fantastisk och den fick mig nästan att ångra att jag slutade spela saxofon efter tre år i kommunala musikskolan.

Höga på Håkan drog vi sedan vidare till Marie Laveau där den officiella efterfesten var. Hurricane spelade skivor och Håkan minglade på ett minimalt och kokhett vip-område. Eftersom vi på Tack som fan har våra smutsiga korvfingrar i alla kakburkar lyckades jag ta mig in där och jag kan meddela att Håkan berättade för mig att han tyckte det var väldigt roligt att spela för oss ikväll!

Nu ska jag, tio år äldre än den spoling som inte förstod sig på Håkan Hellström, gå och lägga mig med kvällens konsert fortfarande ringande i öronen. Det är underbart.

Bilden är förresten inte alls från idag, men jag tog inga bilder så den fick duga. Och det gör den med bravur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *