Harry Brown är en film med ett budskap, och det är dess brist.

Den tar sig själv på fullaste allvar, vilket egentligen bara löjliga filmer kommer undan med. Inte ens deppfestivaler som Schindler’s List och Children of Men lät sig bli så tunga att de saknade scener av ljus eller humor. Så pass allvarlig är dock Harry Brown att den inte för ett ögonblick kan tänka sig att slappna av ens det allra minsta lilla. Allting är mest skit från ruta ett, och så förblir det. Därmed missar den vad den egentligen hade behövt: en verklighetsnära ton.

Michael Caine spelar titelkaraktären – en gammal man som i början av filmen mister sin fru och sedan blir informerad om att hans bäste vän misshandlats till döds. De skyldiga är naturligtvis alla de där Clockwork Orange-ungarna som springer runt och slåss, våldtar, mördar folk och tar droger. Gamle gubben Brown, som tidigare varit militär, ser vad som håller på att hända. Sedan bestämmer han sig för att ENOUGH IS ENOUGH… och  ger sig ut på en hämndodyssé.

Harry Brown visar oss en värld i misär. Miljöerna är sterila, opersonliga och skitiga. Ungarna är uppfuckade bortom all reson. Gamlingarna är förlorade och rädda. Med några små förändringar hade vi haft en fantastisk reklamfilm för Sverigedemokraterna: “SER NI HUR JÄVLIGT ALLTING ÄR?!”

Tar man ett steg tillbaka inser man vilken hiskeligt manipulativ film detta är. Allting är konstruerat på ett sådant sätt att vi skall sympatisera med den gamle mannen som börjar ha ihjäl folk. Han spelas, som sagt, av Michael Caine – som ju är omöjlig att inte tycka om. Check. Ungdomarna är vrak som utför den enda omänskliga gärningen efter den andra. Check. Musiken leder oss genom alla de känslor filmen vill att vi skall känna. Check.

Det hela blir ganska våldsamt, och är genomgående mörkt. Särskilt engagerande blir det dock aldrig.

Caine är naturligtvis bra. Vid snart åttio års ålder är han ett fullblodsproffs. Han är dock omgiven av en film som inte håller samma kvalitet, även om man kan säga att den på sätt och vis är välgjord. Sanningen är att om ni, kära läsare, vill se en film om en gammal man som försöker komma till bukt med ungdomen – se då Gran Torino istället.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *