Jag bjuder härmed in till en odyssé i ansiktsbehåring som tar avstamp i det praktfulla helskägget!

När jag fick skäggväxt för första gången, någon gång i högstadiet, tyckte jag att det var det häftigaste som hänt mig. Ja, näst behåringen i de nedre regionerna då.

Nu, ett och ett halvt decennium senare, önskar jag att skiten kunde sluta växa efter ett par dagar och hålla sig så där sexigt småstubbigt. Jag börjar dock inse att det aldrig kommer att hända.

I somras lät jag skägget växa i tre veckor för att se vad jag kunde frammana ur min späda pojkkropp och resultatet var både skrämmande och fascinerande.

Trots att jag fick flera komplimanger och uppmuntrande kommentarer i stil med ”Man vill ju bara ta på det” och ”Du är ju en sån som faktiskt passar bättre i skägg än utan”, så hade jag stora problem med mitt helskägg. Det största var att det inte på något sätt var ”helt”.

Redan när Beverly Hills, 90210 började sändas på tv på 90-talet önskade jag att en dag få lika ståtliga polisonger som Brandon och Dylan. Detta har tyvärr ännu inte skett och kommer troligtvis aldrig att ske. Det ser snarare ut som om mina polisonger växer inåt.

Därför måste jag, sett ur mitt perspektiv, ge helskägget ett lågt betyg. Det faktum att helskägg på mig har en tendens att se en smula ”luffigt” ut med alla kala fläckar ,om jag låter det sköta sig själv bara lite för länge, är också ett minus. Men så finns det ju faktiskt folk som kan bära ett skägg med en helt annan självklarhet. Jag tänker på Alec Guinness, Sean Connery och Kristofer Åström. Eller varför inte Joaquin Phoenix med sitt ”är han galen eller inte-skägg”? Därför känner jag mig nödgad att sätta min krossade självkänsla lite åt sidan och välja ett medelbetyg för helskägget.

Nästa gång: Överlägsen nörd-skepparkransen.

1 comment on “Helskägg”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *