Igår kväll var jag och Tomas och såg den, av honom, extremhypade filmen Her. Tomas tyckte ju att den var så fruktansvärt bra och ville ta med mig på den för att jag också skulle få njuta av härligheten. Jag tyckte dessvärre att den sög. Det enda som var bra med filmen var popcornen

20140323-112100.jpg

HAHA ba skojja! Jag tyckte också att den var himla bra. Däremot tyckte jag kanske att den var lite mer svindlande och ångestframkallande än vad Tomas upplevde. Där ser en verkligen vilka olika typer av människor vi är och hur vi tolkar saker olika beroende på hur vi är. Jag tolkade till exempel en viss sak i filmen som extremhemsk medan Tomas bara tyckte det var fint.

När jag satt där och såg den fick jag också väldigt mycket tankar om vårt samhälle och var vi är på väg någonstans med all teknik och balla sådana saker. Alltså vad läbbigt det ÄR egentligen att alla sitter nedböjda på tunnelbanan och stirrar ner i sin lille telefon. Det är som att telefonen är ens kompis men också ett skydd mot omvärlden. Eller i alla fall för mig. Jag kan ju icke säga något om hur det är för andra. Men det känns ju också som att det är en skillnad mellan att typ sms:a med en kompis eller interagera på instagram eller liknande. Men att sitta och spela Hayday (som jag gör som en besatt)?!?!???! VAD ger det? Noll egentligen ju. Och att jag kan avbryta ett riktigt irlsamtal för att skörda mitt hö? Jamen alltså det ÄR så märkligt. Och speciellt då i relation till denna film, då tekniken gått framåt och en kan ha en personlig IOS i sitt lille öra som är som en riktig människa en alltid kan prata med och få utbyte av. För mig var det helt sjukt ångestframkallande att se, för alla människor gick bara och pratade med sina OS:ar och inte med varandra. Som att alla bara levde i egna små bubblor och glömde bort omvärlden. Och så kan jag känna att det är lite med snarttphonsen också, för mig i alla fall, och det skrämmer mig.

Samtidigt var det också intressant att fundera över vad som är vänskap och kärlek och relationer, och vad som är ”på riktigt”. Alla ni som läser denna blogg till exempel, när ni kommenterar blir jag så himla glad. Men jag kommer ju kanske aldrig träffa en hel del av er, men ändå tänker ju jag att det är på riktigt. Så kan en då tänka att en vän som inte finns i mänsklig form, utan bara i någon flytande materia eller vad det nu var i filmen, inte finns? Åh gud ni märker ju mina förrvirrade tankar. Men en bra film ska ju få en att tänka eller känna eller roas så jag är nöjd med biobesöket! Dessutom satt Sandra Beijer i samma salong såatttee nu kan ju jag säga att jag gått på bio med Sandra. Kulkul!

Summan av kardemumman. Se Her hörrni. Den är fin och sorglig och svindlande och tänkvärd.

2 comments on “Her, igen”

  1. Tycker också den var svindlande, tänkvärd och så himla fin. Och jag håller verkligen med! Nyfiken på vad du tyckte var extra hemskt men du vill väl kanske inte spoila för andra 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *