Idag var jag och såg filmen ”I rymden finns inga känslor” på en biograf i Stockholm. Det var som det brukar när det är gratis och bion var fylld med en massa miffon och loosers som inte förstår att man måste hålla sig till vissa regler när man besöker en offentlig plats, så filmen och jag hade en dålig start! Vi klickade inte riktigt lixom (fast det hade ju inget med filmen att göra men jag fick en dålig känsla i kroppen och trodde att kvinnan bredvid mig skulle sno min väska).

MEN SEN HÖRRNI! Sen!! Filmen var som en värld som jag vill vara i. Det var bra musik och fint foto och jag slungades in i handlingen och historien och karaktärernas liv. Jag tycker inte om att bedöma en film efter credfaktorn så det tänker jag inte bry mig om! Nej jag tycker om när jag blir berörd, och det blev jag.

Jag ville vara ihop med storebrorsan, vara kompis med lillebrorsan och vara tjejen!! Herregud vad jag ville vara henne. Hon var sådär avslappnad som jag inte alls är, och hade fint hår! Mitt hår kommer aldrig att kunna vara så och ingen kommer någonsin beskriva mig med ordet kaos. Vanligtvis är det inget jag vill heller, men efter att jag sett denna film så vill jag vara precis som henne. Det om något visar väl hur engagerad och indragen i filmen jag blev! Jag vill alltid vara (eller bara se ut som) olika människor i filmer/serier som jag tycker om (Ally i Ally McBeal, Cornelia i Sunes Sommar, Ebba i Skärgårdsdoktorn, Marissa i OC, Effie i Skins, Hermione i Harry Potter, Kirsten Dunst i allt…)

Jag gick ifrån biografen alldeles glad och med en bra känsla i den lilla magen som annars kan kännas svart och orolig, så jag tyckte att det var en himla fin och bra film! Se den folk! (och säg att jag ser ut som tjejen….snälla…)

1 comment on “I rymden finns inga känslor”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *