Inceptions mirakel är egentligen inte att den är så bra som den faktiskt är, utan att den överhuvudtaget är begriplig.

Det rör sig definitivt om en ganska komplex rulle – en film som utspelar sig i verkligheten, i drömmar – och i drömmar inne i andra drömmar. Alla dessa olika nivåer av verklighet (och overklighet) hade kunnat bli hur förvirrande och irriterande som helst, om det inte vore för att Christopher Nolans manusförfattande och regi varit så tvärsäkra. Visst, filmen tappade bort mig vid något enstaka tillfälle, men då handlade det bara om detaljer. Var karaktärerna var, varför de var där och vad de höll på med hade jag helt klart för mig. Och om ni ser filmen kommer ni inse att det är värt åtminstone en liten applåd.

Inception handlar om en man vid namn Dom Cobb (Leonardo Di Caprio). Han specialiserar sig på att infiltrera folks drömmar och stjäla deras idéer: offren sövs ned, och vandrar sedan runt inne i drömvärlden i tron att de är vakna. Cobb, som tillsammans med sina kollegor kan besöka drömvärlden, använder sedan mer eller mindre subtila trick för att få offren att avslöja hemligheter. Det är inte alltid så svårt – i våra drömmar är vi helt och hållet omgivna av vårt undermedvetna, och det vill inte dölja – utan avslöja.

Nu får Cobb möjlighet att sätta tänderna i ett sista uppdrag – ett som skulle låta honom stänga butiken för gott och sedan återvända till hemlandet Amerika (som han sedan länge inte vågat besöka på grund av rättsliga processer). Uppdraget visar sig dock vara komplicerat. Istället för att stjäla en idé skall han försöka plantera en, vilket är mycket svårare. I synnerhet eftersom det visar sig att offret, arvingen till ett jätteimperium (Cillian Murphy), tränats att motstå inbrott i hans psyke. Hans hjärnas försök att motstå intrången yttrar sig i aggressiva agenter som anfaller våra hjältar, och på så sätt har filmen en ursäkt att slänga in underbara actionsekvenser och explosioner.

De flesta recensioner jag läst påpekar att Inception är någonting unikt: en sommarfilm som innehåller alla de där vanliga spektakelingredienserna, men som även har någonting lite djupare att komma med. Jämförelserna med The Matrix är naturligtvis omöjliga att undkomma. Den filmen begick dock den stora tabben att inte låta karaktärerna vara särskilt väl utmejslade; Neo, Trinity och de andra är tråkiga bortom allt förstånd (seriöst – jag hejade på maskinerna, Agent Smith hade åtminstone lite humor). I Inception följer vi figurer som fått betydligt mer kött på benen, och därför bryr vi oss avsevärt mycket mer. Faktum är att huvudkaraktärens defekter blir en viktig del i berättelsen.

Filmen håller den höga kvalitet jag kommit att vänta mig av Nolan. Tempot är rasande högt, situationerna väl utfunderade och effekterna så fantastiska att – ja, de ser verkliga ut. Allt detta utan att karaktärerna glöms bort. Så om ni vill se en underhållande actionrulle som erbjuder något utöver det vanliga och inte är som alla andra filmer, då är  Inception – och nu hoppas jag nu ursäktar såväl det dåliga skämtet som språkbytet – a dream come true.

Det sägs förresten att Nolan ägnade nästan tio år åt att finslipa manuset. Jag är inte överraskad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *