Jonathan Livingston Seagull / Måsen

Ett kort textporträtt av författaren Richard Bach lyder:

Richard Bach is a writer and pilot, author of three books on the mystique of flying. During the past decade or so, he has edited a flying magazine, and written more than a hundred magazine articles and stories. A former Air Force Pilot, he is now seldom without an aeroplane.

Porträttet återfinns i början av Bachs novell Jonathan Livingstone Seagull. Denna bok handlar, som titeln antyder, om en mås som tycker om att flyga. Jag vet inte om ni lade märke till det, kära läsare, men Bach verkar vara intresserad av det här med flygande. Själv känner jag mest för att citera Ace Ventura: “Obsess much?”

Jonathan Livingston Seagull handlar om en mås som heter just så. Jonathan är inte som de andra fåglarna: de tycker om att sitta på soptippen, han vill flyga. Uppe i luften pressar han sig själv till allt mer imponerande hastigheter och manövrar. Hans flygarkonster ses dock inte med uppskattande ögon av måssamhället. Jonathan stöts ut. Föga anar dock någon att han som utstött kommer tas upp i en mås-sekt av likasinnade, där han i all blygsamhet kommer stiga till att bli… mästarmås!

Om någon någonsin lånar denna bok av mig så får de vara förberedda på att sidorna eventuellt har kladdat ihop. Hur mycket jag än försökte skrapa bort mina spyor så är sådant knepigt att få väck från papper. Jonathan Livingstone Seagull är nämligen kräkframkallande. Det är en genomusel, barnslig och naiv liten skitsaga. Att den på omslaget kallas “The most celebrated inspirational fable of our time” är antingen en osanning eller en högst deprimerande tanke. Jag sätter dock en slant på att det är en osanning – Hemingways nobelpris för The Old Man and the Sea smäller lite för högt för att jag skall kunna bortse från det.

Jonathan Livingston Seagulls budskap är följande: man måste vara sig själv och följa sina drömmar. Jag tvingas utgå från att de som läst boken och funnit den – hrm – “inspirerande” aldrig tänkt en egen tanke i sina liv. Det är nämligen den enda omständighet under vilken man kan lära sig någonting av smörja som denna. Och vad är det förresten vi får ut av att följa våra drömmar, enligt boken? Jonathan lär sig magi. Kommer det hända oss också? Eller att vi kan blinka oss till andra planeter?

Boken har dock två goda saker att komma med. Den första är att den blott är 86 sidor lång. Den andra är att många av de sidorna utgörs av fotografier föreställande måsar. Fotografierna är inte snygga – de fick mig faktiskt att småspy de också – men de ger åtminstone en stunds avkoppling från Bachs själlösa prosa (hur fan kan man inleda en bok med “The sun sparkled gold across the ripples of a gentle sea”?).

Vad vi ytterst lär oss av detta patetiska försök till livsvisdom, är att skit är skit är skit. Ibland är det dessutom bara fågelskit.

För dem som är intresserade av björnskit har författaren faktiskt en egen blogg: Björnnästet.se.

4 Comments on Jonathan Livingston Seagull / Måsen

  1. Kenneth Karlsson
    19 januari, 2011 01:35 at 01:35 (4 år ago)

    Hahaha… alla dessa ”tidlösa klassiker” som ska lära oss nåt djupt om sökandet efter livets mening. Själv kastade jag Paulo Coelhos ”Alkemisten” så många gånger in i väggen att grannen trodde jag höll på med renovering.

    Svara
    • Björn
      19 januari, 2011 10:48 at 10:48 (4 år ago)

      Usch ja, sicken smörja. Mest hycklande tycker jag det är att alla dessa förbannade böcker slutar med att hjältarna får något slags social hämnd på dem som skrattat åt dem tidigare. utveckling leder tydligen till småaktighet.

      Svara
  2. Daniel
    29 januari, 2011 00:08 at 00:08 (4 år ago)

    Richard Bachs Måsen låg på New York Times bestsellerlista i flera år, är en av de största boksuccéerna genom tiderna, och hittar ständigt nya läsare.

    Denna recension var ovanligt kortsynt samt ogenomtänkt. Att i samma andetag påstå att det bara är folk som aldrig tänkt en enda egen tanke i sina liv som får ut något av demma bok och att det skulle vara onödigt att följa sina egna drömmar? Boken handlar om mycket mer än så. Den handlar om vårt samhälle i stort där vi både medvetet och omedvetet tvingas in i en viss form. Pådyvlas att vi måste passa in. För att motverka ett samhälles stagnation och självblindhet är det oerhört viktigt att kunna lyfta blicken (både den inre och yttre).

    Att boken är skriven i en naivistisk ton tycker jag sätter fingret på idéerna så oerhört mycket snabbare och kraftigare. Allt kokas ner i en ganska konkret och hyffsat lättöverskådlig problematik. Språket följer protagonistens natur, en mås.

    Att inte tycka om boken är givetvist helt i din rätt. Men kom igen, att slakta den fullständigt är bara löjligt.

    Tack som fan!

    Svara
    • Björn
      29 januari, 2011 11:11 at 11:11 (4 år ago)

      Tack för din kommentar, Daniel! Tack som fan uppskattar folk som inte håller med oss – det ligger helt och hållet i sidans intresse.

      Jag tänker dock hålla fast vid min position. Att följa sina drömmar är definitivt en bra sak, liksom att vara sig själv. Jag skriver ingenting i min recension som motsäger dessa tankar. Här menar jag dock att boken snubblar lite över sig själv: Jonathan hittar ju en samling likasinnade, där han är konform och precis som alla andra – om vi bortser från att han är mästarmås och bäst i världen och allt det där andra Fula Ankungen-sentimentala som boken vältrar sig i under sin andra hälft.

      Jag håller med dig om att boken har fler teman än de jag tog upp – men i den utsträckning jag kunde skönja dem fann jag även dessa väldigt banala, och hanterade på ett banalt och naivt sätt. Det fungerade för dig – and I’m happy for ya! – men det fungerade inte för mig.

      Jag funderade faktiskt under läsningen mycket på om tonen var ett lyckat stilförsök från Bachs sida eller om han bara var en dålig författare. Jag övertygades om det senare när han – på sidan 55 i min bok – skriver ”he took in new ideas like a streamlined feathered computer”. Datorer tillhör inte måsvärlden och utgör således en helt opassande liknelse.

      Avslutningsvis. Jag måste skriva så ärligt jag kan om de saker jag recenserar. Boken var, i min ringa mening, just så usel som jag skrev. Annars hade jag skrivit annorlunda. Dessutom – det spelar ingen roll för mig att boken legat på bestsellerlistor eller är en stor boksuccé eller hittar nya läsare. Jag går min egen väg. ;)

      Tack som fan själv! :)

      Svara

Kommentera