Ni minns alla scenerna från Mordor i The Lord of the Rings? Kolsvarta berg, dyster rök, helveteseldar, slavar i kedjor? Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole ger oss en liknande bild, denna gång frammanad av ugglor. Läxan vi har att lära oss är att det inte behövs någon Dark Lord för att ställa till med all världens helvete; det räcker med några fjäderfän. Se det som en varning.

Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole är en animerad film, regisserad av Zack Snyder. Ja, samme karl som regisserade 300 ger sig nu i kast med en 3D-film om ugglor. Ens om jag inte vetat om hans inblandning i förväg skulle jag snabbt ha misstänkt den: han kör lika mycket slow motion som alltid, och bryr sig lika lite om att ha en någorlunda vettig story.

Berättelsen handlar om Soren, en ung uggla som växer upp i ett träd med sin bror Kludd. Soren är glad och äventyrlig, Kludd besvärlig och avundsjuk. Så när de tu kidnappas av några riktigt elaka ugglejävlar och förs bort till den helvetiska diktatur av rök och kol jag nyss beskrev, då är det genast Kludd som känner sig hemma i den nya omgivningen. Här uppskattas han äntligen! Och ugglorna bevisar därmed än en gång att nynazisternas rekryteringsprocess är ett genidrag.

Soren blir aningen mer illa till mods än sin bror. Han flyr mot fjärran för att be de mytomspunna Ga’Hoole-ugglorna, endast kända från sagor och sägner och därför fullt möjligt inte existerande, om hjälp. Hur skall det sluta? Kommer diktaturen att krossas? Kommer hans bror att återfå sin sans? Kommer Sorens hjärta leda honom till Ga’Hoole-ugglorna, om dessa nu ens existerar?

Vill ni veta dessa ting? FRÅGA UGGLAN! (AHAHAHAHAHA!)

Skämt åsido. Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole är en ganska tråkig film. Jag gillar ugglor precis lika mycket som gemene man, och jag erkänner att Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole är bedårande vackert animerad. Dessa ting ändrar dock inte på att denna film inte riktigt engagerar. Berättelsen känns som ett hopkok av slitna grepp och infall, och alltihop rör sig enligt ett ohyggligt förutsägbart 1-2-3-mönster. Att sitta igenom filmen känns lite som att umgås med människor man redan vet allt om: ingenting överraskar. Snyder gör vad han kan för att distrahera oss från detta – han komponerar sina bilder med stor finess och låter oss se undersköna vyer i himmelsk färg- och ljusprakt – meeen ugglornas kamp mot ondskan blir inte mer än en trevlig liten uppvisning i hur duktiga animatörer blivit, och hur desperat man behöver ett bra manus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *