limbo-tp[1] 

Jag har skrivit hundratals recensioner i mina dagar, men jag har aldrig haft så svårt att beskriva någonting som jag nu har att beskriva Limbo.

Vi börjar enkelt. Limbo är ett tvådimensionellt plattformspel till Xbox 360. Som spelare ser man spelvärlden från sidan, precis som i Super Mario Bros. Sedan upphör dock snabbt alla likheter med de mysiga spel jag växte upp med till Nintendots sköna åttabitarsklirr. Istället för Marios ljusa färger och totala spelglädje, finner vi här att allting är stöpt i ångest, förtvivlan och nattsvärta.

Man spelar en liten pojke som vaknar upp i en mörk och dyster värld. Exakt vad han gör i denna värld – eller vart han är på väg och vad han skall göra när han kommit dit – vet vi inte. Pojken börjar hursomhelst röra på sig, och som spelare måste man hjälpa honom springa och hoppa sig igenom en mängd obehagliga svårigheter.

Svårigheterna är av pusselkaraktär. Inget hoppa-på-fienderna-så-att-de-dör här inte. Man flyttar lådor (varför måste man göra det i alla spel?), dra i spakar, klättra i stegar, manipulera tyngdkraften och pilla med allehanda andra grejer för att komma vidare. Pusslen är riktigt varierade, och svårighetsgraden sträcker sig från det normala till det ganska svåra. De enda funktioner man har till sitt förfogande är rörelsespaken samt en knapp som låter en hoppa och en som låter en göra saker. Som Braid-älskare tar jag tacksamt emot all sådan enkelhet.

 limbo[1]

Spelvärlden är ett märkligt bygge. Från skogen där pojken vaknar upp rör han sig snart till andra miljöer. Den ena mer dyster och jävlig än den andra. En jätteskylt som det står “hotel” på utgör platsen för ett pussel, och senare snubblar vi in i något slags industrivärld. Hur? Varför? Ingen aning. Helt ensam är pojken dock inte: i början stöter han på en obehaglig spindel som försöker ha ihjäl honom. Sedan dyker andra barn upp och… ja, försöker ha ihjäl honom.

Och tro mig – pojken dör. Han blir ihjälskjuten, ihjälslagen, uppäten, spetsad, strimlad… Allt i takt med att man misslyckas med att lösa pussel. Inte konstigt det ligger så många barnlik överallt i spelvärlden. (Tur att spelet är svartvitt annars hade man nog fått se en hel del barnblod.)

Jag gillar att här inte finns någon egentlig story – att vi inte vet vem pojken är och vad han försöker göra. Detta grepp låter spelaren fundera ihop en story helt själv. Jag kan mycket väl tänka mig att spelet är en frälsningsberättelse om en liten barnsjäl. (Jag läser överallt att den lilla flickan pojken tycks jaga är hans döda syster – men det finns ingenting i spelet som ger stöd till att de är släkt med varandra.) Det måste ju finnas någon anledning till att spelvärlden ser ut som den gör. Kanske råkade pojken orsaka sin systers död, och nu ligger han och drömmer en mardrömsväv av allt som ledde fram till hennes bortgång? Kanske?

Fast vad fan vet jag? Ingenting. Och just eftersom man inte har en aning om vad som egentligen pågår blir spelet inget mästerverk. För hur skall man förstå spelmekaniken? I Braid vävdes tidslekarna ihop med storyn och ledde fram till en fantastisk avslutning. I Limbo finns ingen story att låta någonting vävas ihop med, så trixet med tyngdlagen och lådflyttandet blir bara pussel i sig och inte del i någon större helhet. Detta är ett spel som fullt möjligt kan ha skapats utan att någon hade en aning om vad de egentligen gjorde.

Limbo är ett ganska kort spel. Man löser pussel, kommer vidare, fasar över hur elak världen är. Om och om igen. Allt leder fram till ett öppet slut som egentligen inte säger någonting mer än vad vi spelare kanske vill att det säger. Låter det knarkat? Vänta ni bara tills ni börjat spela…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *