När jag skrev ”10 saker ni inte visste om mig” hade jag ju en punkt där jag skrev att jag inte umgås med människor som jag tycker är elaka och fick kommentarer på detta, dels en som skrev att hon kände igen sig och att hon ibland funderar över att ta upp kontakt med folk endast för att inte behöva vara ensam.

Ensamheten alltså. Den är så himla…tom och dyster och ledsam. Jag har varit så otroligt mycket ensam i mitt liv, och känt mig alldeles hemskt ensam trots att jag är tillsammans med människor som tituleras som kompisar och jag borde känna mig bekväm med.

Det var någon gång i mellanstadiet som ensamheten började, eller i alla fall känslan av att inte höra till och att inte få vara med. När det började betyda mer hur utsidan såg ut än insidan. En grupp i klassen blev mycket markant C O O L A och jag var verkligen inte självklart med i denna grupp. Efter mitt minne fick jag aldrig vara med någonsin, och för de flesta handlade vardagen om att få inträde i denna coola värld med coola människor så det fanns inte riktigt någon samhörighet i någon annan grupp i klassen heller. Det var som ett lopp där alla sprang jämsides men alla ville komma först i mål. Ingen ville vara en tönt, det var det värsta som kunde hända. I högstadiet fortsatte det, och blev värre. Många av de jag gick tillsammans med i mellanstadiet hamnade jag i samma klass som i sjuan, men redan första helgen när vi var borta på någon slags teambuilding-helg spred ”min bästis” ut att jag var kär i en av killarna i klassen. Alla tyckte att jag var konstig och skrattade bakom min rygg. När jag skulle ha födelsedagsfest sista terminen i sjuan så skulle jag ha det tillsammans med en annan som fyllde år samtidigt, och några av gästerna ville åka till hässelby på fest hos någon ”Bobby”. Jag ville inte och uttryckte detta och hittade då en lapp där de andra av ”mina kompisar” skrev om hur jobbig jag var och störig som inte ville åka på fest hos Bobby. Vi hade festen, men de åkte till hässelby och jag gick hem till mig själv på min egen födelsedagsfest. Denna ständiga strävan av att höra till, men den nästan lika ständiga tomma ensamhet som kändes i bröstet.

Jag har inte kvar någon av dessa kompisar. När jag började gymnasiet kände jag äntligen att någon tittade på mig och lyssnade på mig, och då ville jag inte fortsätta vara i dessa kompisrelationer där jag nästan aldrig kände mig säker på mig själv utan alltid som att jag gick på en tunn tunn lina som när som helst kunde gå sönder. Jag tror säkert att mina kompisar som jag tyckte betedde sig dumt mot mig också hade det jobbig i skolan och säkert inte känner igen sig i min beskrivning av det, de kanske kände samma oändliga ensamhet som jag kände. Men jag såg en chans att bli en ny Yrsa, en Yrsa som fick vara med och som hade folk att umgås med på helgerna och som blev bjuden på fest och som inte behövde dras med någon föreställning. Så jag lämnade dessa personer och skaffade nya vänner. Och det är jag SÅ glad för. Det var inte som att jag fick miljoner kompisar över en natt, men jag upptäckte att ensamhet var så mycket värre när den var i ett sammanhang där ”man borde” känna sig som en del i en gemenskap och bekväm.

Självklart känner jag mig ensam idag också, och kommer säkert göra det i framtiden med. Och jag är övertygad om att känslan av att vara ensam i ett rum fullt av bekanta och vänner är den absolut värsta. Idag har jag i alla fall några fler människor jag litar på och känner mig bekväm med, så ensamhetskänslan är inte övervägande den mesta känslan i mitt liv. Men det finns människor i min omgivning som får mig att känna mig fel, töntig, dum och ledsen, vilket i förlängningen gör att jag känner mig ensam och emlig. Detta är så himla dumt! Att frivilligt ställa upp på att umgås med människor som får en att må dåligt på olika sätt. Livet är så kort (uuhhh dödsångest) så VARFÖR umgås med folk som gör att man känner sig ensam.

Nä jag är bra, fin, rolig och värd allt bra. Värd kompisar som inte pratar bakom ryggen på mig, värd människor som är snälla och vill mig väl, värd att känna mig oensam (nej inte ens ett ord men vad ska jag skriva för ord då? hjärnsläpp..). Värd att stå upp för mig själv, och det riktiga i mina känslor. Jag försöker strunta i att umgås med folk som gör mig obekväm, jag rensar ut dem ur mitt liv för att ta mina känslor på allvar och på riktigt. Och jag försöker också att inte ta åt mig eller bry mig om någon jag inte ens tycker om gör att jag känner mig sådär fel och ensam. Tyvärr är det är inte lika lätt gjort som det är sagt (eller skrivet). Men alltså JAG ÄR JU BRA! Och ni med. Ingen ska ”behöva” umgås med folk de inte tycker om bara för att inte behöva känna sig ensam. Ensamhet är inte skämmigt eller konstigt. Jag tror att en känner sig mer ensam i ett umgänge med folk som är elaka och osköna mot en. Å andra sidan är ensamheten så ”ful” att det kanske är svårt att välja den riktiga ensamma ensamheten. Det har jag gjort, många gånger. Men jag önskar att jag inom en framtid kan ta tillräckligt mycket hand om min kropp och knopp att jag slutar med detta och bara är med snällsar som tar fram det absolut bästa ur mig. För det är jag värd det.
Ja det låter säkert lite lökigt detta men jag embracear lökigheten.

*halleluja*

13 comments on “Lite mer om ensamhet”

  1. Kan skriva under på allt! Det jobbiga i att umgåtts med bekanta/vänner/vän en dag och sen ramla ut som en tallrik kräm på hallmattan av utmattning o bah ”vem äääär jag”. Tycker för övrigt att du verkar så himla rolig och fin och härlig och smart!

  2. Håller helt med dig! Det är outhärdligt att vara ensam tillsammans med andra, så att säga. Jag känner mig mindre ensam när jag är själv än när jag är med folk som inte ser/förstår mig. Jag tror att mycket av vår energi går ut på att fylla livet med en massa människor, företeelser och saker för att undvika att känna oss ensamma. ”Vänner” som inte är snälla mot oss, Facebook och alla statusuppdateringar (se mig! se mig!), tekniska prylar och andra materiella ting. Men om man skalar bort allt det där, är man då verkligen ensam? Även om man är själv? Aldrig har jag känt mig så oensam som de gånger jag åkt på tyst retreat och inte interagerat med någon på något sätt på 10 dygn och bara mediterat. Samtidigt tvingas man ju möta sig själv på alla plan när man är själv. Se alla spöken. Kanske är det också det man är rädd för med att vara ensam, även om man inte är medveten om det? Så man fyller tiden med TV och Facebook. Men jag tror att om vi verkligen vågar möta oss själva, då kan vi liksom inte vara ensamma. För då HAR vi ju verkligen oss själva, det mest kravlösa sällskapet som finns 🙂

  3. Jättefint skrivet! Jag känner igen mig så mycket. Jag har inte heller kontakt med någon som jag var kompis med i grundskolan. När jag började gymnasiet och träffade nya kompisar insåg jag hur enkla kompisrelationer kan vara, utan skitsnack och osäkerhet.

  4. Måste påpeka att det är sjukt lättande att se människor skriva sådant här. Jag känner mig själv ensam många gånger, och det känns som att hela världen har en gemenskap utan mig många stunder. Så det är skönt att människor är öppna om sådant här, och massor av uppskattning till dig. Det är även skönt att se att en person som upplevt något sådant ändock är en självsäker person. You go gurl

  5. Jag är med dig! Skoltiden var fan hemsk.
    Kan vi inte samla alla vänners småsyskon, syskonbarn, småkusiner eller annat folk som går i skolan och ha en grupp där man bara får peppa varandra och lära de vara snälla?

  6. bra skrivet 🙂 Jag har också slutat umgås med folk som jag inte trivs med. Dock ger jag gärna folk en chans, för man kan inte döma alla direkt efter första intrycket. Däremot om jag umgåtts ett tag med någon och märker att jag känner mig nedtryckt eller på något annat sätt bara illa till mods… så låter jag personen försvinna ur mitt liv på ett smidigt sätt.
    Jag tror vissa är livrädda för att inte ha ett ” gäng”…. ofta så är ju dessa gäng de som hörs och syns mest tex på universitetet eftersom att det självklart är modigare i sin l” gruppkonstellation”, än själva….

  7. Åh vilket fint inlägg, en liten tår trillade till och med ned för kinden… Kanske för att jag känner igen mig så mycket. Äntligen har jag börjar bryta kontrakten med ”elaka” människor som funnits i mitt liv allt för länge, dock har det tyvärr resulterat i att jag inte har så många vänner kvar… Har i princip min pojkvän och 1 person till som jag litar på till hundra.

    Sen har jag även börjat plugga och umgåtts med ett gäng sedan terminsstart. I början hade vi fruktansvärt roligt, skrattade otroligt mycket varje dag och kände verkligen att jag hade hittat vänner för livet. Dock har det senaste veckorna smugit sig på lite ”smygtaskiga” kommentarer här och här, och jag som är rätt osäker på mig själv vet inte hur jag ska tolka detta, om det är skämt eller om det ligger nått mer där bakom. Sen att jag ofta märker att ingen lyssnar på mig när jag pratar, känner mig så ointressant och tråkig helt plötsligt!! Vet inte hur mycket som sitter i huvudet mitt heller… Och svårt att ta upp det med personer man känt så pass kort tid 🙁

    Tack iaf för inlägget!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *