Jag utlovade ju ett inlägg om lördagens härligheter och här kommer det, som utlovat. Klappa på min kind och sjung mig milda sånger.

Hela denna helg har egentligen varit ett undantag. Egentligen skulle jag ha varit i Norrköping på en resa med mitt kollo men den blev inställd, så helt plötsligt hade jag en hel helg helt oplanerad bara sådär. En oplanerad helg har jag dubbla känslor inför. Till viss del kan det kännas skönt att bara göra vad som faller en in och kanske inte ens gå ut på hela helgen utan bara skrota hemma, men till viss del (störst del) är det hemskt. Jag tror att känslan av hemskhet sitter i från högstadieåren och även gymnasieåren när en oplanerad helg var det jag oftast hade när ”alla” andra gick på fester och fikade och träffade vänner osv. Jag kände mig alltid så utanför när jag kom tillbaka till skolan på måndagen och hörde en massa som pratade om något de gjort tillsammans, varför kunde de inte bjuda mig då också undrade jag alltid med en klump i magen och tårar brännande bakom ögonen. Känslan har kopplats ihop med en helg utan planer och rädslan att ”missa något”, så redan på fredagen kände jag klumpen i magen.

På lördagen vaknade jag upp ganska tidigt och kände mig glad och bra. Helgångesten var borta, eller i alla fall gömd, och solen sken. En av mina bästa kompisar har ju fött barn alldeles nyss och de bor nära oss så jag messade henne och frågade om vi skulle ta en prommis. Hon messade ett japp och sagt och gjort så åkte jag till farsta strand och mötte upp henne, hennes kille och bebis. På vägen dit åt jag frukost i form av bananbröd som jag bakat på morgonen innan. Det var faktiskt väldigt gött.

20131020-221528.jpg

 

Sedan strosade vi till farsta och spanade lite på babygym och jag köpte en kaffe to go och så tog vi barnvagnen och gick längs med vattnet från farsta bort förbi farsta strand och sedan tillbaka till deras hem. I typ tre timmar var vi ute sammanlagt och det var så himla skönt. Livet kändes i mig osv.

20131020-221542.jpg

20131020-221552.jpg

20131020-221603.jpg

20131020-221623.jpg

20131020-221644.jpg

Efter denna njutiga prommis åkte jag hem till tomas och så spelade vi, alltså bara han och jag, in en podcast. Det var inte tanken egentligen men när det blev som så kom jag på att vi kunde göra om temat då till något som handlar väldigt mycket om oss två, så det kommer att bli en bröllispodd. Förhoppningsvis blir detta lite qwl även utan våra kuliga och härliga medpoddare.

OCH SEN BLEV DET TAMEJTUSAN BRÅDIS. Jag skulle vara på korvfest i Kärrtorp klockan nitton och jag skyndade mig att tvätta håret som jag inte hade gjort sedan i måndags och sminka ögat lite. Korvfest låter kanske lite märkligt men det var en helkväll med hemmastoppad korv i olika former och en hel massa rövin till detta. Jag fick fiskkorv och drack lingondricka, men kände mig väldigt delaktig ändå. Förutom ibland när det pratades lite för internt för mig, då zoonade jag ut lite. Det var i alla fall en himla trevlig kväll (där jag inte fotade en enda bild) jag älskar att bli bjuden på uppstyrda middagar. Men jösses vad mycket knorvel jag hade i magen på vägen hem, jag tror det var surkålen som var boven i dramat.

 

Idag vet ni precis vad som hänt. Jag har joggat, pysslat och varit hos papi på middag.

Det har varit en jättebra söndag, och en jättebra lördag och jag har inte varit ensam och jag har blivit bjuden på middag och folk har ”velat” vara med mig. Men ändå sitter jag här med ont i magen när jag tittat igenom instagram och läst statusuppdateringar och blogginlägg om vad andra haft för sig. För trots att jag har varit med så känns det på något sätt som att det inte räcker. Jag vill ha varit med ALLA jag känner på ALLA saker som de gjort och inte ha missat en enda sak eller varit någon som inte räknats med i något sammanhang. Det här är ju en väldigt orealistisk vilja eftersom det är helt uppenbart att jag inte kan vara med på allt som alla gör och jag undrar så varför jag känner så här? Jag känner mig lite inne i en svacka rent självkänsle- och självförtroendemässigt. Jag tvivlar på vad jag kan och vad jag gör och vad jag är och hur jag är. Jag känner mig inte bra i skolan, inte på ridningen, inte som en kul människa, inte som en på ytan fin människa, jag känner mig för mesig och tråkig. Och det är så konstigt att jag känner såhär. Jag ”borde” inte göra det för mitt liv är bra nu, jämfört med kanske högstadiet då jag inte hade några direkta vänner eller tyckte så mycket om mig själv. Varför känner jag såhär då?!!??! Min hjärna spökar med mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det hela.

Något jag vet är i alla fall att allt blir värre framåt natten…långt från alla ljusen alla skratten……Så jag ska leva upp till min 27-åriga vuxenhet nu och gå och bädda ner mig själv bredvid min varma lilla Tjomp och hoppas på att jag somnar snabbt så att jag inte hinner tänka ihop en massa och så är det en ny dag imorgon som är som helt blank och jag kan göra vad jag vill med den. Så gör vi. Så får jag fortsätta tänka på detta i något nytt spretigt inlägg någon gång. När jag kommit fram till något. Eller inte.

10 comments on “Lördagen och lite så”

  1. Åh jag förstår känslan, men jag försöker tänka att alla andra har inte alls kul ALLTID. det ser säkert kul ut på bild men folk har säkert tråkigt och jobbigt och vill hem och känner sig ensamma har skavsår och allt möjligt ibland. Och att det finns säkert folk i en närhet som sneglar på en och tänker ”åh så skulle jag vilja ha det”. OCH att folk kanske tjatar lite extra om hur amazing det är för att det inte är det.

    Jag tycker iaf du verkar vara en himla braig och rolig person och jag gillar verkligen blogg och poddarna! Kram pårej!

  2. Känns så himla fint att du vill dela med dig av de här känslorna, det betyder mycket för en som mig, som också känner sådär ibland <3 Förtesten, grattis på namnsdagen!

  3. Då kan jag bara meddela att jag inatt DRÖMDE att jag hängde med dig, Josefine, Hanna inkl alla era dudes! Vi hängde i någon slags mini mini takvåning som tydligen tillhörde Hanna, enda problemet var att varje gång hennes granne la av en brakare luktade det avföring i hela lägenheten… I övrigt va det ju the time of my life!

    Men nu har jag vaknat, drömmen är över, och jag känner mig allmänt sjuk i huvet!

    Kräm!

  4. Tack för att du skriver om sånt här <3 inte många som vågar ta upp såna här tankar!

    Jag är också inne i en svacka. Trots att jag hängt med pojkvän och flera vänner i helgen känner jag mig ensam? Som att jag inte har lika många vänner som alla andra, är tråkig, att ingen egentligen vill hänga med mig osv..

    Tror det sitter kvar sen gymnasiet, där jag hamnade i en klass där jag inte trivdes. Kände mig konstant utanför. Vet inte om det var för att jag själv tog den rollen eller för att jag faktiskt var lite utanför? Dock händer det fortfarande idag, att när jag träffar nya människor intar jag direkt en tillbakadragen roll och känner mig utanför och tråkig, trots att jag inte är det? Men man blir väl tråkig om man har dåligt självförtroende och inte vågar ta plats? Ond cirkel…

    Behövde visst skriva av mig lite! Ville iaf bara säga att du INTE är ensam om dessa känslor :)))

    • Det är ju himla skönt att vi är flera som känner på samma sätt, men vad ska vi då göra åt det? Har du ngt trix eller knep? Jag försöker alltid att göra saker och ta mig utanför lägenheten när jag känner av ånghesten men det kan en ju inte alltid heller…

      • Problemet för mig, när ångesten smyger sig på, är att jag blir som handlingsförlamad. Får extremt svårt att slita mig från soffan där det är så ”tryggt” och ”bekvämt”, sitter ofta kvar där istället för att ta mig ut eller distrahera ångesten. Även här blir det ju en ond cirkel?? Pluggar mycket hemma, egentligen inte bra då man får alldeles för mycket tid med sina egna tankar…

        Jag har iaf slutat höra av mig till ”vänner” som tar energi ist för tvärtom. Ser till att bara umgås med folk jag vet vill mitt bästa, även om det sorgligt nog innebär att det inte återstår jättemånga… Sen har jag även börjat skriva ner 5 saker varje dag som jag gjort bra (blev rekommenderad av min psykolog..), vet inte hur mycket det hjälper, men kan inte skada iaf! Har dock inte hittat något magiskt knep för att stöta ifrån mig alla negativa tankar! </3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *