Dags att öppna lucka nummer två i bloggjulkalendern (som Josefin är upphovsman till).

Okej så himla givet tema på detta inlägg…det handlar såklart om bröllopet. Jag vill inte skriva för mycket om detta eftersom jag fortfarande håller på med min bröllisföljetong (alltså gud jag skäms faktiskt över hur ser jag är på detta) men kommer att skriva lite lite om ett (ganska långt..) ögonblick från dagen.

Bandet börjar spela igen. Den fjärde och sista sången och vi får äntligen vända oss om verkligen titta på alla som sitter i bänkraderna. Eller äntligen, det är med skräckblandad förtjusning vi vänder oss om. I alla fall för mig. Jag vågar knappt titta på alla människor för skulle jag möta några ögon på riktigt hade jag nog börjat störtgråta. Både av rördhet och som en efterreaktion av den totala adrenalinkicken vigsel var som nu börjar släppa.

Vi börjar gå ner längs med altargången och folk står upp och följer oss med blicken, men alla dessa runt omkring oss spelar egentligen inte så stor roll, jag är bara så glad att jag går där med Tomas hand i min. Och jag tänker att jag skulle kunna gå och gå här hela livet för känslorna  jag har i kroppen är så berusande och härliga. Sedan kommer vi in i den lilla kammaren och kan stänga en dörr om oss.

Där inne kommer chocken över mig och jag vill skratta och gråta samtidigt, lika hysteriskt båda två. Vi kramas och sedan high fivear vi. Jag tittar mig i spegeln och kan inte riktigt förstå att det är jag som står där och är någons fru nu. Efter vad som både känns som en sekund och en timma samlar vi ihop oss själva lite och gör oss redo för att gå ut genom kyrkporten och möta våra familjer och vänner och kglitterkonfettiregnet. Hand i hand öppnar vi dörren och går ut.

10362304_408568929284447_1481408218_n

Ja det var det. Där och då var jag helt fylld av bara lycka.

 

1 comment on “Lucka nummer 2 – ett av mina lyckligaste ögonblick i år”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *