Jag hittade en rubriklista om föräldraskapet hos kobranhuggertill som hon i sin tur hittade hos en annan bloggare. Eftersom Märta och Lilly firar tre månader idag (tjoho grattis) innebär det också att jag varit mamma i tre månader. Att tre månader kan gå så snabbt och ändå kännas som hela livet. Att märtisson och lillpan inte ens fanns (utanför magen iaf) i våra liv för tre månader sen??? Otänkbart! 

Jag hörde i en pod en gång angående föräldraledigheten att de tre första månaderna inte borde räknas in för att det är så pass kaosigt och att man bara flyter omkring och försöker hitta något att hålla sig fast i. Jag kan bara instämma. Det var också en som sa angående den första tiden med just tvillingar att det inte handlar om att leva utan att överleva. Jag tyckte att det kändes väldigt deppigt att läsa det innan förlossningen, men nu kan jag verkligen relatera och tycka att det är väldigt skönt att hon skrev det för då är jag inte ensam. Visst har det funnits stunder då jag levt som aldrig förr och haft det så otroligt bra men på det stora hela har det faktiskt handlat om att överleva, något jag aldrig gjort om det inte vore för all hjälp vi fått <3<3 


Men okej till listan. 

Mammakroppen

Manmakroppen alltså. Min stackars lilla lilla kropp som utstått så mycket! Jag har ju i princip inte rört mig på nio och en halv månad pga sämst graviditet med illamående, ont i magen på ett sjukt sätt och extrem ryggvärk. Och att kroppen dessutom fick två små fjun att släpa omkring på med allt som följer med det (typ vääääldigt mycket extravikt pga två barn, två moderkakor, massa blod, massa vatten) och en havandeskapsförgiftning som grädde på moset. Och som körsbär på grädden som ligger på moset, ett kejsarsnitt som ju är en väldigt stor bukoperation liksom. 

Med tanke på allt det här får man kanske se min mammakropp som väldigt bra ändå. Den där extrema ryggvärken har försvunnit (och visserligen ersatts av min vanliga ryggvärk jag haft sedan jag var 14 men den är inte alls lika förlamande), många av extrakilona jag bar omkring på har försvunnit när barnen kom ut vilket är skönt för mina små knän och det höga blodtrycket har försvunnit. Magen mår nog också rätt bra efter snittet. Jag har inte riktigt något att jämföra med men jag rör mig obehindrat i vardagen (har dock inte börjat träna än så det kan jag inte uttala mig om) och själva snittet gör inte ont eller är svullet. Däremot är det lite ömt över området mellan naveln och snittet och det gör himla ont när två små fötter sparkar ner på den. Jag är också väldigt svag i min mellandel och skulle verkligen behöva träna upp min core, men när 17 gubbar ska jag ha tid med det?? Så fort vi får lite mer rutiner och fungerande rytm måste jag ta mig tid att träna! Jag måste bli stark igen!

Och utseendemässigt är det verkligen inte så att min kropp ser ut som den gjorde innan. Jag skulle önska att jag kunde känna att min kropp bara är en kropp och inte värdera eller bry mig mer om den än så men där är jag inte än, så jag tycker fortfarande att det är rätt jobbigt att vänja mig vid min nya kropp. Men jag jobbar på acceptansen och att sedan försöka skita i. 

Hormonerna 

Ja hormonerna alltså. Mina känslor är all over the place och hade jag nära till gråten innan vet jag inte vad man ska kalla det nu? Jag kan börja gråta för det mesta och den första månaden grät jag nog varje dag. Nu har det börjat bli lite mer stabilt tror jag, men jag kan aldrig veta när tårarna ska komma. 

Amningen 

Jag tyckte inte alls att det var självklart att jag skulle amma. Jag tänkte absolut försöka men hade ändå i bakhuvudet att vi nog ändå skulle köra både amning och ersättning pga två barn och kände att det kunde vara svårt att få det att funka och samtidigt ha mitt psykiska välmående i behåll. Jag tänkte också att jag inte ville känna mig så fast i soffan eftersom jag redan spenderat nio månader i den. Sen föddes fjunen och Lilly var för liten och vi fick tillmata henne med ersättning redan från start för att hon inte skulle gå ner för mycket. Vi körde ersättning till Märtisson mellan varven också redan på sjukhuset samtidigt som jag jobbade på amningen. När vi kom hem har vi fortsatt med att kombinera, även om det gått lite upp och ner och ibland varit lättare sagt än gjort att få i båda mat så att de blir nöjda. Men det här med matningen har flera frågat om så jag tänkte skriva ett längre inlägg om bara det snart! 

Tiden

Alltså tiden går så otroligt fort!! Och samtidigt långsamt. Men de flesta dagar är över innan jag hinner förstå det. I början när vi tog hand om barnen och sov på schema försvann dagarna ännu snabbare tycker jag, och vi allihopa var med varandra väldigt mycket mindre. Nu kör vi inte så längre att en tar hand om båda barnen medan den andra sover pga det funkar inte alls. De är inte nöjda utanför famnens trygghet längre stunder, även om det blivit stor skillnad bara de senaste två veckorna och de blivit mycket mer nöjda med annan aktivitet än gnossande i famnen. Men nu sover vi alla i vår säng tillsammans (så glad att vi köpte en större!) på nätterna och sen på dagarna ”har” vi ett barn var och försöker mixa så att båda har båda barnen, något som inte varit superlätt för mörten är i någon period där hon är väääääldigt mammig. 

Vi har inget fokus på att göra saker på dagarna direkt, inget som ska ”klaras av” om vi inte har besök eller bestämt något speciellt. Annars handlar det bara om att glida med och försöka lyssna på fjunens behov och göra livet så bra som möjligt för dom. En i vår föräldragrupp sa att hon aktivt försöker sluta tänka ”åh tänk när….*insert valfri grej i framtiden med barn typ när hen kan äta riktig mat*” och bara vara i nuet och det vill jag också försöka. Det är så lätt att sväva iväg i tankar om att ”sen när de kan prata/krypa/äta/skratta osv” för det känns ju SÅ KUL. Men med tanke på hur snabbt denna tiden gått så vill jag verkligen försöka vara i det som är nu! 

Sömnen

Ja som sagt sover vi alla tillsammans i vår säng och peppar peppar just nu sover vi faktiskt rätt bra! Det ser på ett ungefär ut som så att vi lägger barnen i sängen vid åtta/nio. Då har de antingen somnat i våra famnar redan eller så somnar de i sängen med lite napp och huvudklapp. För det mesta funkar det så i alla fall. Ibland får man ta upp någon och kanske vagga lite eller gå ut i vardagsrummet och ha lite vakentid där för att inte störa den andra. Sen sover de och har som regel två uppvak var under nattens gång, och kan sova till åtta-nio innan de vaknar på riktigt. Jag känner mig extremt tacksam för att nätterna funkar så otroligt bra just nu och de två uppvaket stör mig inte så mycket (även om jag såklart inte kommer sakna dem om de skulle försvinna helt…). 

Kreativiteten 

Jag har en väldig massa saker inom mig som vill komma ut men jag har ju cirka noll och ingen tid så det får vänta. 

Bebisen

Det blir ju bebisarna för oss då, och bebisarna är såklart de absolut bästa och finaste bebisarna i universum enligt mina helt vetenskapliga undersökningar. Jag kan inte fatta att vi fått just dessa stjärnor till barn?!? Det är SÅ kul att vara med dom och se deras personligheter växa fram. Och trots att det är en hel del jag upplever är jobbigt med att ha två (typ att jag känner att jag inte räcker till) så ör det helt otänkbart att vi bara skulle ha en av våra små allra bästa gosekorvar. Något skulle ju fattas då! 


Min allra bästa Märtisson och min allra bästa Lillydill. Aldrig någonsin kommer jag sluta älska er små gullefjun, och alltid alltid ska jag göra mitt allra bästa för er, och aldrig kommer det gå en minut då jag inte tänker på er eller känner er närvaro i mig <3<3<3456789

(Sorry för samma bilder som på insta men de är ju så himla fina!!)

5 comments on “Märta och Lilly 3 månader ”

  1. Åh vilket härligt inlägg att läsa. Får mig, som är oerhört tveksam till att skaffa barn, att ändå någonstans överväga det. Är så himla rädd för just ansvaret, att inte räcka till. Att jag skulle skada barnet med mitt häftiga humör, att jag inte skulle klara av att vara förälder helt enkelt.

  2. Sex månader efter förlossning har magmusklerna i princip gått ihop igen, så innan dess är det ju endast mycket försiktig core-träning som gäller. Så ha ingen stress med det! En vill ju inte få nått bråck eller så pga delade magmuskler och träning. Speciellt försiktig tror jag vi som fått snitt ska vara 🙂

  3. Ofta brukar man väl få ett okej efter efterkontrollen hos barnmorskan? Vet att många använder sig av mammamageappen som är små små övningar just för att man måste stärka upp de inre magmusklerna och då blir kanske ryggvärken mindre. Inte testat appen själv men övningarna ska inte ta så mycket tid per dag så det går kanske att klämma in. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *