Bild 2016-02-17 kl. 15.07

Här ligger jag i soffan med mitt lille tjejgäng. Tomas är förpassad till madrassen på golvet. Eller alltså han får såklart vara med om han vill, men han trivs bra där nere på madrassen så han får hänga där. Jag har precis kommit hem från sjukhuset och förlossningssamtalet och ätit en lunch och sjunkit ner på värmedynan i soffgropen efter denna ansträngande dag.

Samtalet kändes bra, och vi pratade i nästan två timmar istället för de avsatta 60 minuterna. Det känns som att hon lyssnade på mig ordentligt och tog det på allvar. Jag fick också en ny tid, som tyvärr inte kunde bli förrän om en månad då vi ska fortsätta prata. Och om det är så att jag redan fött då får jag komma och prata om hur allt gått och få ett forum för att bearbeta det istället. Det känns väldigt bra. Däremot känner jag mig ju fortfarande rädd, men ja det är klart att ett litet samtal på någon timma eller två inte kan ändra helt på det.

Nu ska jag bara ta det lugnt resten av dagen och när lunchen har sjunkit undan lite ska jag äta den semla Tomas köpt för att fira mitt samtal och hans tandläkarbesök. Men jag tror bannemig att det blir den sista semlan för i år för HÖR OCH HÄPNA börjar jag känna mig lite trött på det…Kan inte fatta att det händer på riktigt??? Livet upphör aldrig att fascinera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *