Jag har aldrig aldrig firat midsommar i stan. I hela mitt liv. Alla år från att jag var 0 tills att jag var 28 har jag varit på kollo över midsommar. Förra året fick jag inte komma ut på den perioden pga jävla pissig äcklig människa, men då var jag i Skåne och firade istället. Precis vid havet! I år såg allt av förklarliga anledningar lite annorlunda ut. Vi hade någon slags tanke om att vi skulle åka till Österlen till en av mina bästa kompisars familjeställe, och så hade Tomas kunnat åka över till festen vid havet på kvällen men det kändes som ett alldeles för stort projekt. Speciellt eftersom vi inte har någon bil vi vill använda för tillfället. Tågresorna hade hunnit bli superdyra och att hyra bil över midsommar hade också blivit superdyrt. Och så allt meck med att packa och förflytta hela vår lilla familj. Det blev för mycket. Så vi var hemma i stan och firade hos min mammis med familj och släkt. 


Detta var den enda lille midsommarstången och egentligen det enda midsommarpyntiga. Förutom jag och Tomas som hade klätt oss i blomsterskrudar dagen till ära.


Det var ett väldigt mysigt firande med god mat osv, men alltså det här med midsommar i stan är ändå inget för mig. Jag gick runt med lite ont i magen och småångest hela dagen för att det inte kändes somrigt på riktigt. Men det här året blir ju något slags mellanår, för det går liksom inte att göra sommaren så som vi brukar med två så pass nya bebisar. Jag läser och hör om folk som turnerar Sverige runt och upplever saker och kanske till och med åker på någon utlandsresa även om de har små spädisar, men det är verkligen inget som känns möjligt (eller ens speciellt roligt) för oss. Jag kan inte riktigt förstå. Men det kan väl antagligen ha att göra med att vi har två smågrisar och den monumentala skillnaden från att ”bara” ha ett. Det är lättare att ett barn kan hänga på lite kanske, börjar våra gnöla samtidigt (vilket de väldigt ofta gör) så får ju allt vi håller på med sättas på paus eftersom vi båda behövs för att trösta, bära, mata eller vad det kan vara. Eftersom att de allt som oftast också ratar vagnen så finns det ingen liten paus i att ha med den och kunna gå långa promenader eller så, det funkar väl kanske 10 minuter men sen ska det bäras istället. Det gör oss ju också lite låsta upplever jag. Jaja. Utsvävning. Det var i alla fall vår midsommar. Nu blir det bara mörkare igen hörrni, tjofaderittan lambo *ångestpanikskrik*

(Min klänning är från hm ifall ngn skulle undra)

7 comments on “Midsommarfirande”

  1. Jag fick tvillingar i början av förra sommaren och känner så igen dina känslor. Att man på ett sätt vill göra ”allt” ”alla andra ” gör fast de har bebis men å andra sidan inte kan/ orkar /förmår / vill komma iväg för det känns som att det inte går riktigt, inte på något avslappnat och roligt sätt iaf. Men! Den första sommaren går så fort och nästa sommar och de följande kommer ju att vara helt annorlunda! Fortfarande kommer det att bara skillnad på att ha enling och tvillingar men det funkar ändå lättare att ta sig iväg på grejer. Tror verkligen att man ska lyssna på sig själv här, och sina barn inte minst!
    Något som gjorde mig lite ledsen och nere där i början var de som Inte förstod / kunde erkänna att det är jobbigare med två. Liksom ”jaha vi har redan gjort x och y och z, det är bara att ta med barnen”.
    Bubbel babbel, det är kul med två men extra viktigt att lyssna på sig själv. Tror jag. Hejaheja!

  2. Jag har bara ett barn. Men känner så igen i det du skriver.
    Han ville absolut inte ligga i vagnen, så alla långpromenader kunde jag bara glömma. Ville inte ligga själv, så han hängåendes bara på mig eller din andra förälder. Och sova
    Själv ville han absolut inte. Nu är han nästan 19 månader och har för första gången (!) sovit en hel natt. Hela första året vaknade han ca 8-15 ggr/natt och senaste halvåret har han vaknat ca ggr/natt. Jag är kroniskt trött och helt utmattad så att dra runt på stan eller resa riket runt, det kan jag inte. Och när jag pratar med vänner som har barn i samma ålder så kan jag bli lite avundsjuk på hur ”lätt” dem har det.
    Men hej, han har sovit en hel natt nu!! Hoppas inte att jag jinxar det nu.

  3. Jag har bara en bebis och såg naivt framför mig aktiviteter och häng i parker, men är istället nöjd om det blir en vagnspromenad till Ica. Beror nog på temperament hos bebisen också, bebisar som sover nöjt var och när som helst, sällan skriker osv. är nog lättare att våga sig iväg med. Håller helt med om att man ska vara snäll mot sig själv och bebisen/bebisarnas behov, det kommer fler somrar!

  4. Och jag tycker de är såååååå skönt att fira midsommaren i stan. Oftast är de nästan folktomt och enda gången i året som de är noll trafik och lugn på vår gata. Man kan tom sitta ute på tomten och äta (går inte annars för man hör inte vad den anda säger

  5. Jag har två barn med 2,5 år emellan och tänker att ni som får tvillingar får allt på en gång. Med första barnet var jag väldigt upptagen med att ”göra saker som förr” och det funkade ju någorlunda. Nu med två har jag ju sakta vant mig vid att med barn blir det annorlunda och det har liksom blivit mer krävande med tiden, jag har flyttat bort grejer pö om pö för att få plats och må bra. Ni får ju tex logistikproblemet en får med två på en gång och ska samtidigt hantera alla känslor och tankar som kommer med barn överhuvudtaget. Du får trösta dig med att du kör intensivkursen och kommer bli så himla skillad snabbt!

  6. Herregud all heder och kärlek till er tvillingpäron! Jag har två barn i åldrarna 2 och 5 år och tycker jag går under av deras gnäll och osynkade rutiner. Och då går det ändå prata dem till sans. Ni är så himla starka! Heja er och era kids. Och för jössenamn, att ta det lugnt och inte flänga kors och tvärs låter väl helt och hållet superrimligt! tid för andra äventyr blir det längre fram utan att utsätta sig själv för fullkomlig breakdown.

    Kram!

Lämna ett svar till f Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *