nifragar

Det var länge sedan någon av er undrade och frågade något som en skulle kunna mjölka ut ett slags ”önskeinlägg” av, men härom veckan fick jag denna kommentar av Anna.

Skärmavbild 2013-04-27 kl. 20.59.37

HÄR har vi något att hämta tänkte jag, så här kommer ett ”önskeinlägg” (vill gärna kalla det för önskeinlägg eftersom det låter så coolt och ballt att folk önskar att få läsa något om en bloggares liv) med temat ”Hur vi fått det att funka”.

 

Jag och Tomas träffades i september 2005. Egentligen var inte tanken alls från mitt håll att jag ville bli ihop med någon just då. Jag hade precis blivit glad igen efter en hemskt ledsam och ensam sommar. Anledningen till att jag var så ledsen var att jag precis i början av sommaren slutat gymnasiet=framtidsångest, dessutom var min dåvarande kille otrogen mot mig i samma sväng. Detta i samband med att jag inte riktigt kände att jag hade någon vän jag kunde luta mig mot gjorde att sommaren var förfärlig på alla sätt och vis. Men i september där kände jag mig äntligen glad igen. Jag bestämde mig för att jag skulle ”erövra” någon för att verkligen känna att jag var över dumma exet och på väg mot ett nytt liv. Det var onsdagen den 21 september i en svettig källare, och jag bestämde mig för att erövra Tomas.

I came, I saw, I conquered. Vi fortsatte höras och träffades redan helgen efter för en filmkväll. Sedan rullade det bara på. Den 8:e oktober bestämde Tomas att vi var ihop (utan att berätta det för mig) och i början av januari 2006 flyttade jag hem till honom. Det gick väldigt snabbt men kändes aldrig som att det var för snabbt. Ända från det att vi träffades har det känts lätt att vara med Tomas och som att jag inte kunde förstå hur vi någonsin inte känt varandra. Jag kommer ihåg första gången jag sa ”jag älskar dig” till honom. Han låg och sov och jag viskade det med klappande hjärta och det kändes bara rätt.

Däremot har det inte alltid varit en dans på rosor. Nu har vi varit tillsammans i lite mer än sju och ett halvt år, och varit förlovade i snart sex. Det är klart att alla dessa årens månader inte varit toppen hela tiden. Det vore snarare märkligt om det bara varit en rosaskimrande drömtillvaro. I början hade jag extrema problem med tillit och var väldigt (obefogat) svartsjuk. Här var Tomas en klippa i stormen och hjälpte mig istället för stjälpte och efter ett år hos psykolog och ett år av ständig kärlek från Tomas gick det bättre och bättre. Hade Tomas inte varit så otroligt bra tror jag dock att dessa svårigheter hade gjort slut på oss.

När livet går upp och ner går ju också förhållandet upp och ner. Vissa månader känns det som att vi bara går bredvid varandra utan att leva med varandra, men vissa månader är allt kul och fint och underbart hela tiden. Det svåraste tycker jag är vardagen. Klassikerna som att bråka om disken, eller ännu en gång bli ledsen för att det känns som att vi ”går förbi” varandra och inte alls passar ihop perfekt som två pusselbitar. Men för oss har de perioderna alltid följts av perioder där jag bara längtar efter att komma hem och strunta i att det är stökigt hemma och bara krypa in med näsan i Tomas halsgrop och lukta på honom precis där det luktar som allra mest Tomas.

Anledningen till att just vi fått det att funka tror jag är en blandning av tur, jobb och humor. Tur att vi hittade just varandra och att vi passade så bra ihop. Och tur att vi fortsatt passa så bra ihop. Istället för att växa isär och vilja olika har vi växt ihop mer och mer och fortsatt dela drömmar om framtiden. Jobb för att det faktiskt krävs jobb. Inte jobb som ett sjukt tråkigt och jobbigt jobb, men om en bara ger upp så fort det blir jobbigt och en möter motgångar så kommer det inte heller att bli något långt förhållande. Sedan tänker jag att det hela tiden ändå ska kännas som att det är värt det, det ska inte kännas som att en bara jobbar och jobbar utan att få någon ”lön” för det. Humor för att jag vet att jag alltid har roligt med Tomas. Han är min bästa vän i denna värld och jag vet att jag kan lita på honom helt och fullt och att han aldrig skulle göra något för att vara elak mot mig. Han får fram det bästa i mig.

Okej för att försöka sammanfatta: det har aldrig varit så jobbigt att ”få det att funka” att det inte känts värt det, och det kanske också är därför det har funkat så bra. Men jag tror att det ska till en hel massa tur och flow också, och att vi lyckosamt nog fått detta också.

 

När jag och lillgosisen hade varit tillsammans i sju år så gjorde Tomas denna film till mig. Det är ”vår” låt och en massa bilder från vår tid tillsammans. Gissa om jag grät???!??!??!?!??!??!?

5 comments on “Ni frågar, jag svarar”

  1. Men hallåå vad mysigt! Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år snart och har precis gått igenom en sådan där ”bara gå bredvid varandra och råka leva tillsammans” period då båda haft så himla mycket i skolan och livet. Nu följt av världens mysigaste, kärleksfulla tid när vi mest bara vill kyssas och kramas och mysa hela dagarna!

    • Åh vad mys! Jag ser fram emot när jag är klar med uppsatsen för just nu är det som att det är den jag lever tillsammans med, och inte Tomas…:/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *