Robert J. Gulas Nonsense är något av en mini-klassiker, om jag förstått saken rätt.

Gula (1941-89) hade en klar avsikt: att kartlägga de sätt på vilka vi tror eller låtsas att vi är rationella, när vi egentligen inte är det. Enligt förordet listas här ungefär 170 märkligheter med vilka vi bedrar andra – och oss själva. Till exempel går han igenom hur vi anspelar på känslor istället för logik, utför avledningsmanövrar, är irrelevanta, bortser från fakta, rationaliserar och… ja, helt enkelt är irrationella. Om det finns ett fulknep inom verbal argumentation – då är det förmodligen listat här.

Exempel:

Appeal to flattery. When we are flattered, we tend to confuse our positive feelings toward the flatterer with what that person is actually saying. Beth flatters George; George is pleased with Beth’s words; therefore George is positively disposed towards Beth’s; therefore George is more amenable to Beth’s position. But note that Beth has offered no reasons for George to accept her opinion.

Eller bara en så pass enkel sak som att “inte bra” inte nödvändigtvis måste betyda “dålig”. Det finns ju en chans att “inte bra” i detta fall faktiskt är någonting helt neutralt.

Jag har sällan stött på böcker med mer fokus. Gulas presentation är skarp som en laser. Allt onödigt och ovidkommande är bortsorterat. Här finns inget svammel, och allting är skrivet i en klar och precis prosa som inte lämnar något i det dunkla. Detta både förhöjer och sänker läsvärdet. Visst, nivån är inte akademisk – men det gäller likväl att hänga med i resonemangen och att vara koncentrerad. Hängmattelitteratur är det inte. Själv uppskattar jag dock att boken inte är svamlig; man kan använda den som referensverk och helt enkelt leta upp det man behöver få klarhet i. Med tanke på dess upplägg är det kanske det bästa sättet att se den.

Jag uppskattar också att Gula inte bara går igenom våra felaktiga resonemang, utan även att han går igenom vad som är ett sunt och logiskt resonemang. Hans lathund för hur man kan kolla sina försök till logik tänker jag definitivt använda mig av. Korrekt argumentation finns det dock mindre att säga om än alla saker som kan gå fel, varför detta utgör en betydligt mindre del av boken.

Den mest skrämmande erfarenheten med boken är dock den smygande insikten om att man så ofta gör fel, fel, fel. Jag har länge vetat att jag inte är särskilt klarsynt, men att läsa Nonsense har verkligen varit något av ett uppvaknande om hur inihelvetes vilse jag är.

Så om någon vill läsa en ganska underhållande och tämligen kort bok om vilka idioter vi är, då finns det nog ingen jag kan rekommendera mer hjärtligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *