the Leo Strut

Leo Strut handlar inte alls om en strut, utan om det engelska ordet ”strut” som översatt till svenska borde vara något i stil med ”svassa” eller kanske ”spankulera”. Eller helt enkelt ”strutta”. Kombinerat med namnet Leo blir det helt plötsligt ett av de roligare internet-memen på senare tid. Vad är då internet-meme? Vi frågar Wikipedia:

”At its most basic, an Internet meme is simply the propagation of a digital file or hyperlink from one person to others using methods available through the Internet (for example, email, blogs, social networking sites, instant messaging, etc.). The content often consists of a saying or joke, a rumor, an altered or original image, a complete website, a video clip or animation, or an offbeat news story, among many other possibilities. In simple terms, an Internet meme is an inside joke, that a large number of Internet users are in on.”

I somras dök till exempel Bed Intruder Song upp som ett meme och utvecklades till en storsäljande låt på i-tunes, med många covers och förgreningar, till exempel olika festliga och tokroliga bilder. Länk finns HÄR.

Leo Strut är alltså en bild tagen från inspelningen av Inception där Leonardo DiCaprio glad i hågen spankulerar på en gata. Just då tar någon fräsig fotograf en bild, bilden publiceras någonstans och någon tycker att det är en rolig bild. Helt plötsligt klipps denna bild in i en mängd andra bilder och vips så har vi ett meme! Det roliga med ett meme som Leo Strut är att det kan pågå hur länge som helst och det kommer ta ett bra tag innan det blir tråkigt. Jag har själv gjort  bilden högst upp i inlägget så vem som helst med Photoshop kan vara med och leka vilket ökar ”memigheten” på memet.

Nä, nu ska jag låta Leo strutta genom the Matrix så jag lämnar er med vinterns kommande danshit på Stureplan, Leo Strut.

Jamiroquai – White Knuckle Ride (Önskerecension)

Då var det dags för önskerecension igen! Avsändaren ”Darf Väder” har skickat in en önskan om att vi ska recensera Jamiroquais nya singel White Knuckle Ride.

Jag vet inte så mycket om Jamiroquai. När jag var ung hade han stora hattar och befann sig i rum där väggar och golv rörde sig och allt var superdupertokigt.

Det där är även den enda låt jag känner till med honom och den är ju lite catchy, men inget jag lyssnar på när jag åker till jobbet. Om vi vill veta vad jag lyssnar på då så får ni kanske helt enkelt önska en recension på bra åka-till-jobbet-musik, för nu handlar det om Jamiroquai här. Skärpning!

Jag har försökt lyssna på White Knuckle Ride två gånger nu vid två olika tillfällen. Båda gångerna har jag glömt bort att jag lyssnat på låten och börjat göra annat. Den är helt enkelt för platt och intetsägande. Soul funk som skulle passa kanonbra i högtalarna i en klädbutik eller i hissen på något fancy hotell, typ Clarion Sign. Helt okej dussinmusik, men inget värt att lägga in i i-poden.

Det här kommer tyvärr bli en kort recension för jag har inte mycket mer att säga om White Knuckle Ride, men ni kan ju få lyssna på den istället. Jag gjorde det nyss för en tredje gång men glömde bort den igen när katten hoppade upp i mitt knä. Videon är ju förresten ganska lik låten. Intetsägande alltså. Han har ingen stor hatt längre heller. Minuspoäng för det!

High Noon

High Noon är ett spel till iPhone. Man ikläder sig rollen av en cowboy, och sedan kastar man sig in i pistoldueller. Duellerna går till som så att man väljer en motståndare – som alltså måste vara online någonstans i världen, detta eftersom spelet händer i realtid  – och sedan håller man sin apparat uppochned vid sidan om höften, precis som med en pistol. När man hör en klocka klämta gäller det att dra upp mobilen så snabbt som möjligt och skjuta på motståndaren. Detta kan vara småknepigt: på skärmen hoppar motståndaren runt, och det blir emellanåt ganska svårt att sikta på honom. Den som först lyckas åsamka tillräckligt med skada mot den andre vinner och får lite pengar.

Här finns modifieringsmöjligheter. För pengarna man tjänar när man knäppt någon kan man köpa nya kläder, nya vapen och andra attiraljer som på ett eller annat sätt kommer underlätta ens fajter. Som exempel kan man kasta mjölpåsar i ansiktet på sina fiender så att de förblindas i damm-molnet och därmed inte kan skjuta på en. Bara en sån sak.

Spelet är mycket vanebildande, och väldigt roligt. Så fort en duell är över vill man tampas mot näste man. Detta handlar inte bara om att man vill döda tillräckligt många för att gå upp i level, utan helt enkelt om att man har väldigt kul när man skjuter.

Mitt enda problem med spelet är att det inte alltid reagerar så snabbt som jag skulle önska. Jag kör förvisso på en 3G-lur, och är fullt medveten om att både 3GS och iPhone 4 är snabbare. Men likväl… när jag är uppkopplad via mitt WiFi-nätverk här hemma borde det inte finnas några uppkopplingsproblem.

I vilket fall som helst är High Noon ett roligt, snyggt och fräscht spel som redan gett mig säkert 1-2 timmars mycket underhållande speltid.

Erotikparty

bild1

Igår kväll närvarade jag alltså på ett erotikparty, och jag hade nu tänkt redogöra för upplevelsen i form av en liten recension. Recensionen är en till viss del omskriven version av mitt ursprungliga blogginlägg, vilket ni finner här.

När erotikpresentatören anlände, kring 21.30, hade festandet redan pågått i några timmar. Såväl jag som mina vänner var alltså berusade, och detta var – enligt vännen som partyt var hos – det enda rimliga sättet att närma sig situationen.

Presentatören släpade med sig en stor väska. Ett vardagsrumsbord presterades, och på detta kunde hon lägga upp väskans innehåll i prydliga kluster. Jag tog inte tiden eller så, men hon höll säkert på i gott och väl femton minuter med att bara ställa upp, ställa upp, ställa upp. Plus för att hon hade med sig MÅNGA grejer alltså, men litet minus för att The Setup inte sköttes med exceptionell smidighet.

Kvinnan inledde med att förklara följande: även om vi pratade, så tänkte hon bara babbla på, och sedan fick vi skylla oss själva om vi inte hörde något. Hon var bokad på 90 minuter, och hon skulle hålla sig till dem. Jag insåg nu att vi hade att göra med ett PROFFS; en kvinna som tidigare legat i de retoriska skyttegravarna och försökt göra sig hörd över de alkoholsmörjdas bombdån. Hennes taktik – “jag pratar, även om ni också gör det” – har förmodligen visat sig vara den mest effektiva mot vanligt folk. Men mot mig? Och mina vänner? Förmodligen var hon chanslös.

Presentationen inleddes med en allmän observation: “Det ni nu skall få höra är A och O. Det är vad man alltid måste tänka på. Vad ni än gör… använd glidmedel.” Hon gled därefter in i en ordrik litania över de blödningar, infektioner och klådor som kan uppstå i en kvinnas underliv, och på andra ställen, om sagda smörjprodukter inte nyttjades.  I mitt stilla sinne tänkte jag att Saw-filmerna inte hade skit att komma med i jämförelse med hennes beskrivningar av allsköns vaginala åkommor. Det hela var tämligen o-erotiskt, och jag kände stämningen i rummet sjunka avsevärt. Jag tittade mig runt och såg att folk hade nyktrat till av obehaget, vilket jag ser som ett STORT MISSLYCKANDE från presentatörens sida (seriöst – om ni skall sälja sexartiklar till folk, är det inte bäst om de då är så fulla som möjligt?).

Jag insåg dock att vad presentatören gjorde var NÖDVÄNDIGT: det här var INGA LEKSAKER. I fel händer kunde de utgöra MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN. Man måste därför närma sig dem på ett KLINISKT och VETENSKAPLIGT vis. (Jag hade förutsett detta och tagit på mig en hazmat-dräkt. It was the most RESPONSIBLE thing to do, dammit.)

bild3

Hon började alltså med glidmedlen. Innan jag berättar mer om detta, bör ni få veta att publiken främst bestod av kvinnor. Vi var bara två män, och därför klart i numerärt underläge. Presentatören gjorde då det retoriskt korrekta och riktade sig främst till kvinnorna: “Män har ju en tendens att inte alltid lyckas få oss så våta som vi kanske bör vara, och därför…” Ja, hon sa faktiskt så. Det var tillräckligt för mig! Jag avbröt henne genom att kontra med “Å andra sidan känner män inte alltid för GK:s heller”. Hon tappade tråden i någon sekund. POÄNG.

Sedan påbörjades ett runtskickande av olika oljor och medel. De hade naturligtvis olika smaker, dofter och konsistenser. Den som lät roligast tyckte jag var något i stil med “Blueberry / ocean breeze”. Jag vet inte hur ni ser på saken, kära läsare, men jag har lite svårt att se hur jag under akten inte skulle distraheras av havsbris- och blåbärsdoft.

Vi inbjöds hursomhelst SMAKA, LUKTA och KÄNNA på grejerna. Jag kunde tänka mig att lukta lite på dem, men i övrigt undvek jag att agera på inbjudan. Absolut inget smaka eller känna, alltså. Egentligen var jag småäcklad av att ens hålla i alla dessa tuber och askar – hur många tidigare fester hade de varit på? Och vad gjorde presentatören med dem när de bara låg hemma hos henne? Jag var SEPTISK-SKEPTISK, kära läsare.

Faktum är dessutom att det mesta bara luktade äckligt. Som billigt godis. “Kondomstank” är väl det bästa sättet att beskriva saken.

En absurd sak som hände i samband med detta var när presentatören visade en tub med flytande choklad. Den var naturligtvis ätlig, och kunde användas “för erotiska kroppsmålningar”. Hon tittade sedan på oss av hankön och sade: “Och så kan ju kanske tjejerna måla lite pilar och så, så att killarna fattar vad de skall göra och var”. Vid det här laget såg jag tendensen klart och tydligt: allt som presenterades skulle ackompanjeras av skämt kring MÄNS USELHET och OTILLRÄCKLIGHET – att vi med Y-kromosomer inte förstår kvinnors KOMPLICERADE BEHOV. De närvarande kvinnorna skrattade dock inte åt presentatörens MANDOMS-SÅGNING, utan satt istället och småpratade om hur vanlig chokladsås som man köper på ICA både verkade godare och “dessutom är lite billigare”. Besvikelsen i presentatörens ögon var stor. Jag njöt.

Nästa objekt var en silikonvariant av kvinnans underliv. En cirka 15 centimeter lång cylinder i hudfärg. Den var hyperelastisk: man kunde hålla i den som en slangbella och sedan snärta sina bordsgrannar i ansiktet. I samband med att denna dök upp demonstrerades även två par handklovar – varav ett var fluffigt rosa – och en piska. Jag piskade lite på min arm, men fick inte in rätt snärt – varmed det alltså inte gjorde särskilt ont, och jag blev besviken.

Sedan var det dags för penisringarna. Presentatören framslungade 5-6 olika varianter. En av dem var av det ätbara slaget – en liten ring av sötsurt godis som satt på ett snöre. Principen var uppenbar: ringen träs på penis, och kvinnan äter sedan godiset. Presentatörens vitsighet? “Mannen märker säkert inte att ni bara är intresserade av godiset, tjejer.” (Ingen skrattade.) Jag skrek till svars: “Inte för att mannen skulle bry sig om han visste.” (Gapskratt.) Besvikelsen i presentatörens ögon var stor. Jag njöt.

Efter penisringarna avancerade vi till analkulor och -pluggar. Eftersom rummet hade sina begränsningar, och presentatören stod bakom ett bord som till stor del hindrade hennes framfart, hade hon börjat KASTA ut grejerna till oss. Hon lobbade en analplugg av silikon till mig, men jag var inte vaken (höll på att dricka) och missade därför att ta den. Detta resulterade i att analpluggen trillade fram över bordet och välte ner vinglas. Jag berättar detta mest eftersom jag vill att folk skall veta att jag har sett vad analpluggar kan ställa till med.

Presentatören återtog sedan silikonattrappen och visade hur man kunde sätta fast den på en vägg med sugkoppar, “om man vill luta sig bakåt mot den”. Problemet var bara att hon satte den i huvudhöjd för en vuxen person. Inga stjärtpartier når så högt. Jag noterade än en gång att vi inte hade några tremeters amazonkvinnor närvarande, så vem hon riktade tilltaget mot är svår att säga.

Därefter dök en liten kortlek med erotiska motiv upp. På varje spelkort fanns en viss sexposition. Många av dem var av det ordinära slaget. Andra skulle förmodligen kräva att de älskande tu hade med sig en assistent av något slag. (“Tur man går på yoga,” utbrast en tjej och hänvisade till en särskild upp-och-ned-och-från-sidan-med-fötterna-i-varandras-ansikten-bild.)

bild4

Dildodags. Vibrerande maskiner och löspenisar gjorde entré. Presentatören påpekade att “de flesta kvinnor bara tror att de haft en orgasm”, men att de grejer hon nu plockade fram minsann skulle få dem att fatta “att de åtminstone inte haft en riktigt bra orgasm”. Storleksmässigt rörde de sig från 5- till 30-centimetersvarianter. En del var försök till att efterlikna verkliga manslemmar, medan andra var färgglada disco-varianter med glitter och dylikt. En var formad som en delfin. Nästan samtliga hade vibratoreffekt. (En av de andra närvarande påpekade att vibrationen var så kraftig att man nog kunde få vibrationsskador i händerna.)

När allting hade presenterats sprang presentatören ut i köket och tog emot beställningar, medan vi andra lämnades fria att botanisera bland tingestarna. Jag fann ingenting särskilt intressant, om jag skall vara helt ärlig. Åtminstone fanns det ingenting jag kände mig redo att betala för. Men det var likväl en intressant upplevelse att ha varit på ett erotikparty.

Det tog presentatören 30 minuter att plocka ihop allt.

Sammanfattning och utvärdering: Tillställningen var uppenbarligen vinklad mot kvinnor, vilket fick mig att tycka att det hela var tämligen O-JÄMSTÄLLT. Vidare utfördes det hela med ganska tafatta humorförsök från presentatörens sida. De produkter som presenterades gav ett ganska billigt och småäckligt intryck. Inget av detta lyckades dock förta glädjen i att se vänner sitta och vrida och vända på erotikprodukter, varför jag måste ge erotikpartyt i sig godkänt.

Reztart – en sån där mellanmålsbar

”När du vill slippa dipparna” ”Prestera mer med ett naturligt mellanmål” ”Ett naturligt mellanmål som räcker längre”

Ja de goda sakerna som sägs om ”Reztarts” naturliga mellanmålsbar är många. Jag är ingen tjej som kan mycket om kost och hälsa, jag försöker bara hålla mina korviga fingrar borta från smågodiset så gott det går. Men Reztart är i alla fall en svensk produkt med patenterad blandning av protein och övrig näring som har ett extremt lågt GI. Den ska ge en mättnadskänsla som räcker länge men du ska slippa de där välkända sockertopparna och dalarna.

Jag fick en sån här bar som ska smaka apple pie. Alltså äppelpaj för er som inte förstår engelska. Eftersom jag är så påverkad av samhället och meddragen i den kollektiva viktshetsen skulle jag inte tacka nej till att förlora några kilon och bilringar här och där, så jag har ätit liknande bars från andra företag och försökt inbilla mig att jag ska gå ner i vikt blott av att äta dessa gudagåvor. Men aldrig har jag smakat någon som den från Reztart.

De andra smakar godis och jag skäms nästan av att äta dem för det känns så onyttigt, men inte Reztart inte. För Reztart smakar papper. Segt, torrt, smaklöst och äckligt papper. Dessutom ser den högst osmaklig ut med något vitgenomskinligt guck som överdrag på baren. I annat fall så ÄLSKAR jag äppelpaj, så det verkade ju lovande. Men jag fick tvinga i mig denna äckliga bar (för jag hade ju inget annat att äta, jag trodde ju så mycket på den här goa äppelpajbaren). Den smakade verkligen inte gott. Inte överhuvudtaget!!

Kunde man ge en nolla så skulle jag göra det! Bättring Reztart!

(Nu är det även så att jag inte har smakat banana-choc smaken, den kanske är UNDERBAR men det ligger fortfarande i framtidens sköte för mig)

TRIO Chardonnay Pinot Grigio Pinot Blanc

Jag är verkligen ingen vitt vin och räkor-kille, utan har väl egentligen lämnat vitt vin bakom mig sedan jag för kanske 5-6 år sedan började njuta mer av både öl och rött vin. Kan jag överhuvudtaget något om vin kan man ju då fråga sig? Nej, jag kan säga ”gott”, ”Inte så gott” och ”det smakar lite som gräddkola”. Trots det tackade jag gladeligen ja när jag blev inbjuden att förhandssmaka TRIOs nya vita vin som släpps på Systembolaget i morgon, fredag.

Så fort vi klev in i lokalen fick vi ett glas vin i näven. Efter lite mingel fick vi sedan berättat för oss lite om vinet och Chile. Det enda jag kommer ihåg av det efter fyra glas vin är att vinet är syrligt med en touch av vanilj och passar bra till alla möjliga vita kötter typ fisk, kyckling och skaldjur. När jag lekte Sideways med vinet kände jag också ett stänk av bildäcksdoft, fast på ett bra sätt.

TRIO Chardonnay och så vidare gör också att man känner sig lite skön efter ett par glas om man inte ätit middag innan, vilket kan vara bra om det är långt till lön och man ska ha en helkväll. Vinet kostar nämligen bara 79 spänn flaskan. Skönheten sitter i åtminstone ett par timmar och ja, jag är fortfarande rätt skön.

Till vinet fick vi tre små munsbitar.

Det var lax med något slags rom på, spädgris med en fantastisk glace och nån slags ceviche med kräfta, avokado och ananas. Cevichen var så god att jag höll på att dö och tillsammans med vinet var både den och lilla grisen helt gudomliga! Med andra ord så passar TRIO Chardonnay och en massa andra ord precis som utlovat perfekt till just sådant. Och att ananas och avokado passar så bra ihop fick mig att önska att all mat var täckt i ananas och avokado. Och spädgris med glace.

TRIO Chardonnay Pinot Grigio Pinot Blanc är inget vin jag skulle sitta och fuldricka på en förfest i Hökarängen, men till mat är det alltså ett skitbra vin och jag kan säga att jag tog flera gånger av både och.

Vill ni veta vad mitt sällskap tyckte så får ni säkert veta det om ni klickar HÄR

Veckorevyn Blog Awards 2lax10

Ja kära läsare. Jag, Yrsa Jovanna Alfrida, var på Blog Awards på cafét (vi som är balla säger inte café opera vi säger bara cafét, som om det skulle kunna vara vilket café som helst men man vet ändå VILKET café det är som gäller). Och här ska det recenseras till tusen! NU KÖÖÖR VI!!

Hela kalaset inleddes med ett så kallat ”afternoon tea party” med utlovat mingel, roliga aktiviteter, modevisning och artistframträdande. Ordet ”afternoon tea party” är engelska och betyder typ ”eftermiddagstheparty” på svenska. När man bildgooglar på ordet kommer denna bild upp som en av de första och jag tycker att den sätter huvudet på spiken på konceptet ”afternoon tea party”.

Mackor, kakor, bär, pudrigt och vackert, rosa, massa the, scones med clotted cream och mer och mer i oändlighet tills man kräks rosa fluffiga moln med socker på. Men att komma till veckorevyns afternoon tea party var något helt annat. Det enda som hade med the att göra var en liten liten waynes coffe-hörna där man kunde få en torr muffin och en kopp kaffe eller the (vars sort man ej fick välja). Sen fanns det även lite minicupcaces vid tv400:s lilla ”viphörna” med rosa eller lila syntetiskt klegg på. Annars fanns det INGET som påminde om min fluffiga engelska dröm med lemon curd och jasminethe i kantstötta uråldriga koppar som berättar en historia om den engelska landsbygden.

Alltså stavas det FAIL. Inte sagt att det inte var trevligt och bra ordnat, men ett annat namn för det hela tycker jag ändå att de ska tänka över!!!  Sammanfattningsvis så var den första etappen:

1. full med småbarn som spänt tittade omkring sig för att sen svimma när paow kom nära

2. sponsrad av vitaminwell flaskor så det stod härliga till

3. varm som tusan

och kanske innehöll den även en sjujäkla show som jag inte såg eftersom jag flydde därifrån för att gå hem och ladda inför kvällens aktiviteter.

Kvällen inleddes med en ball förträff på berns, för balla bloggare och snygga människor där drinkarna kostade 120 värda spänn och det inte fanns någon stans att sitta. Värt!! Sen bar det iväg till cafét och den långa kön som ledde in till den eftertraktade galakvällen. När vi stod där i kön kom en stor vit bil framåkandes och pumpade högsta musiken och personen i riktigt skrek ”JAG FINNS! SE MIG! BEKRÄFTA MIG!” genom detta uppförande. Denna blonda lilla tjej  trängde sig sen i kön och började käfta med vakten för att hon inte hade något leg med sig (och hon är ju inte 18 så det hade ju varit helt onödigt att ha det med sig också). Detta var bland de roligaste händelserna på hela kvällen.

När vi kom in så lotsades vi som djur mot ett bord med den utlovade middagen (brödet var godast) och tittade sen omkring oss för att upptäcka att runt om oss var alla de där som inte hade det vita bandet på armen som signalerade ”JAG ÄR 18 OCH FÅR DRICKA”. Som djur som letar efter sin flock drogs vi på ett övernaturligt sätt mot ett rosa skynke, och när vi kom på andra sidan skynket så var vi äntligen hemma. Alkoholen sprutade och bloggkändisarna vimlade och minglade. Rebecca och Fiona, Rebecca Simonsson, Michaela Forni, Petra Tungården, Angela Monroe (ha), ketchupmamman, Cissi Wallin, Sandra Beijer, Elsa Billgren, Spiderchick, HanaPee, Egoina, Hanna Fridén osvosvosv. ALLA var där! (eller?). Vi drack gratissprit och jag hittade en gömma med klubbor som jag snabbt snattade. Livet lekte.

Sen…sen…var det dags för prisutdelning, och den var varm! Det är typ det enda jag kommer ihåg. Värmen var förfärlig och folk svettades som grisar. Jag stod emellan Sandra Beijer och HanaPee, mina två favvobloggare och var starstruck hela utdelningen.  Efter utdelningen och alla välförtjänta vinnare (grattis alla) så blev det mayhem kaos. ALLA skulle hämta ut sina jackor, även de som skulle vara kvar på efterfesten. Och de som inte fick/ville gå på efterfesten skulle också hämta ut de späckade goodiebagsen. Allt på samma ställe. Det tog typ ett år. Svettiga, irriterade och ett år äldre kom vi äntligen ut därifrån och gick runt hörnet till EFTERFESTEN!!!

Där spelade bland annat EMD och Tove Styrke. Himla häftigt. Alla var som galna och det var först efter dessa framträdanden som festen verkligen startade, det kan också bero på att de hade börjat släppa in massa ”vanligt folk” på cafét också och de var många, stekiga och fulla!!! Men varför släppte de in en massa annat folk? Det var något som vi alla frågade oss. Himla konstigt. Det där exklusiva och mystiska med efterfesten med bara massa ballt blogg- och kändisfolk föll ju totalt! Det blev bara trångt och svettigt och lång kö till toaletten, så efter en dans till ”don’t stop beliveing” med ett ballt luftgitarrsband så blev det hemgång (fast inte till oss själva…spännande vaaa!!) och donken on the way.

Det var inte mer än okej. Det var det faktiskt inte. Det kändes ganska amatörmässigt och dåligt planerat. Jag är ledsen veckorevyn! 3 av 5. Det var kul, det var det! Jag skrattade många gånger, men det berodde nog mer på sällskapet än själva galan.

Goodiebagen då? Den där som alla de små töntfjortisarna (jo ni är fortfarande fjortisar) dissar till tusen… Till er töntar säger jag: OTACKSAMMA JÄVLAR! Och till Veckorevyn säger jag tacktack. Jag tycker fortfarande att gratis är gott och blir glad för te och mascara. Ni får väl ändå så mycket slick i röven av företag att det inte spelar någon roll om ni får en eller två mascaror?!? Justdet! (men okej jag kan gå med på att alla de små lapparna från företagen var onödiga, de hade jag kunnat vara utan)

That’s the way the cookie crumbles!

Lambi Soft & Stylish – Limited Collection

Toapapper är något väldigt viktigt. Skitviktigt skulle man kunna säga till och med så får vi det skämtet ur vägen. De flesta av oss använder det dagligen, förhoppningsvis alla, och utan toapapper skulle vi kanske vara tvungna att börja slåss om de där telefonkatalogerna som alltid ligger och skräpar, fortfarande ihopplastade, nere vid porten i trapphuset.

Jag har väldigt höga krav på mitt toapapper eftersom jag tycker att det både ska vara mjukt, stryktåligt och så luddfritt som möjligt. Det sistnämnda har alltid, så länge jag kan minnas, varit ett problem för Lambi. Det som gjort deras papper mjukt har också gjort så att pappret luddar mycket. Detta har drabbat mig på så sätt att jag, ja… jag säger det. Jag har fått ludd på toppen av snoppen! Jag är nämligen av den åsikten att det är oskönt med de sista två dropparna i kallingarna. Oskönt och ofräscht, vem vill lukta gammal kissgubbe? Därför torkar jag så klart, när möjlighet finns, av Lill-Tomas efter avslutad kissrunda. Har jag då använt Lambi har det inneburit att jag varit tvungen att tvätta av härligheten igen och stoppa ner den blöt i brallan.

Man kan med andra ord säga att Lambi Soft & Stylish – Limited Collection hade lite uppförsbacke redan när jag köpte den i affären. Men vad har vi då här?

Vi har ett toapapper med ett störtlöjligt namn. ”Soft & Stylish”, hur tänkte de där? Att vi skulle åka bakåt i tiden till 90-talet och låta Latin Kings torka sig i arslet med det? ”Snubben trodde han var cool för han hade Lambi Soft & Stylish – Limited Collection”. Den Borat-aktiga formuleringen ”Try New Quality” känns inte heller helt hundra.

Däremot utlovas ”improved softness” och ta mig fan, det är fortfarande mjukt men luddfaktorn är minimal! Jag vet inte vad toapappersforskarteamet på Lambi gjort, men nu är de verkligen något på spåret. Pappret är dessutom så tjockt (tre ark) att risken för att råka peta sig i röven av misstag är mycket liten. Lambi Soft & Stylish – Limited Collection är även miljömärkt och eftersom miljön är en bra grej att ha kvar så känns det som ett plus.

Det enda negativa med Lambi Soft & Stylish – Limited Collection är alltså pyttelite ludd och ett fånigt namn. Men är det något som kan ha ett fånigt namn så är det väl något man kan straffa dagligen genom att torka sig i prutten med det!

Bra jobbat Lambi!

Reebok EasyTone: Rumpskorna

Nu i veckan fick jag ett par Reebok EasyTone hemskickade till min lilla koja i skogen. Tack som fan! Jag har länge varit sugen på att prova de världsomvälvande rumpskorna. Ni har väl sett reklamen? Den där med alla de välformade, alldeles lagom bruna och cellulitfria rumporna som spatserar omkring lite överallt i så korta shorts att en fjortis hade skämts. Och så är det en catchy musikslinga på det och så har de skapat en reklam som tilltalar alla. Tjejerna vill ha den där snygga bakdelen och killarna vill också att tjejerna ska ha den! Rusning till affärerna och Reebok tjänar multum!!

Skorna är ett par skor för gång (man ska av någon anledning som jag inte vet springa med dem) och de har en ”Easytone- och Smoothfit-teknologi”. Sulan på skon består av två bollar som skapar en obalans, och detta gör att den som går i skorna kan få upp till 28% högre aktivering i vad-, lår- och rumpmuskler än vad denne skulle vid gång i ett par vanliga träningspjucks. Detta ska i sin tur öka förbränningen! Skorna är också relativt snygga i sin utformning om man jämför med andra skor som spelar i samma liga. Man kan inte komma undan med att vara fashion med dem på sig men man kan nog undvika att bli fotad och komma upp på fulast.se.

Allt detta låter helt UNDERBART om jag får säga vad jag tycker (se, jag har helt och håller köpt reklamen) Men hur fungerar de då? Jag hade dem på mig under min senaste powerwalk, ja ni ser ju här…

Jag måste faktiskt säga att det faktiskt inte bara är falsk reklam. Jag kände en markant skillnad från en helt vanlig powerwalk, speciellt kändes det mer i rumpan och nu när jag ligger här i min soffa och slappar så värker musklerna på det där viset som indikerar att en liten träningsvärk är på väg. Imorgon är det verkligen upp till bevis Reebok! Blir det träningsvärk eller inte?

Men det är inte bara det att det känns som att mina ben och min röfv fått mer träning nu, nej under själva gången kändes det också mycket lättare att gå. Det kändes som att jag studsade fram lite. Hur är det möjligt att det känns lättare att gå när man går men att man från mer träningsvärk efteråt? Detta övergår mitt förstånd!!!

Hur som helst så känner jag att jag mig nöjd! Snygg rumpa here I come!!!!!!!!!! WOOOOHOOOOOO!!!! KICKEN, HÄR ÄR DEN!!!

The Next Big Thing – Efterfesten

I helgen har musiktävlingen the Next Big Thing haft sin avslutning med buller och bång i Kungsträdgården. Om jag förstått saken rätt var det här en tävling där den som hade flest vänner hade störst chans att vinna, eller snarare att den som tjatade mest på sina vänner att rösta hade störst chans att vinna. Jag har snabbt försökt förstå de struliga reglerna på hemsidan, så jag kan ha missuppfattat saken helt. Det fanns nog faktiskt två-tre olika sätt att ta sig vidare.

Hur som helst var jag inte på själva tävlingen utan det var efterfesten som stod i fokus igår.

Efter en fantastisk middag på Marie Laveau tog jag och Ludde oss till Skeppsholmen och bergsrummet under Östasiatiska museet. En mycket intressant lokal för tillställningar av denna typ! Alltså på ett bra sätt.

Först bjöds vi på några låtar från vinnaren av tävlingen. Jag blev väldigt förvirrad när hon bara sjöng covers. Om man vinner en tävling som heter the Next Big Thing borde man ha egna låtar. Fint sjöng hon dock och hon kanske sjöng egna låtar i tävlingen, vad vet jag, men annars vill jag bestämt hävda att någon annan borde ha vunnit.

Kanske killen som klev upp på scen efter henne. Jag vet att jag sett honom någon annanstans, eftersom jag har ett fantastiskt ansiktsminne, men jag vet inte var. Jag gissar på Idol eller Talang. Han spelade helt klart egna låtar och även om framträdandet fick mig att tänka på något man hade kunnat se i Dawsons Creek så tycker jag att eget material ska premieras framför covers. Även om jag kände mig lite smutsig efter framträdandet.

Slutligen gick det amerikanska bandet Yearling upp och rev av några låtar. Det sades flera gånger innan att de ”klättrar på listorna” i USA, men jag kan inte hitta något om det när jag googlar efter det. Kanske bara är jag som är värdekass på att googla.

Yearling var helt okej, jag är något av en sucker för college rock, men jag störde mig så mycket på att basisten såg ut som en skivbolagsprodukt att jag inte kunde koncentrera mig på musiken. När de spelade en cover på Katy Perrys Hot n Cold var de rejält ute också cyklade också, men de minglade runt med publiken efteråt och det är alltid trevligt. De verkade genuint ödmjuka så pluspoäng för det!

När banden spelat klart bjöds det på sån där dunka dunka-musik som ungdomarna lyssnar på ny för tiden. Ni vet sånt där enformigt som det är jobbigt att lyssna på och tråkigt att dansa till. Jag kallade det en natt och gick hem ganska tidigt.

Det utlovades på hemsidan ”en fantastisk kväll där vi grottar ner oss i liveframträdanden av gästartister, spektakulära DJs och mingel med finalisterna och Sveriges musikelit”.

Jag såg ingen från Sveriges musikelit där. Den mest kända person jag såg var Jonas Inde. Sedan var Linda Skugge där också. Nuf said. Bara en kändis värd att se och han jobbar inte ens med musik. Jag såg faktiskt fler ur Sveriges musikelit tidigare under dagen när jag strosade omkring på Söder.

Det som var okej med tillställningen var alltså lokalen, gratisölen och Yearling. Det bästa med kvällen var middagen på Marie Laveau innan festen.