Salt

Salt ska tydligen vara Angelina Jolies stora comeback efter ett tvåårigt uppehåll efter Wanted. Trist då för henne att comebacken blir i en historia lika tunn som hennes ben, om agenter, dubbelagenter och trippelagenter.

Jolie spelar Evelyn Salt, en superhemlig CIA-agent som gått och kärat ner sig i en man hon tidigare fått i uppgift att ”lära känna”. De ska fira bröllopsdag och Salt ska bara rutinförhöra en avhoppad rysk agent först. Tyvärr avslöjar denna agent henne som dubbelagent med uppdrag att mörda Rysslands president. Salt tvingas fly, men varför flyr hon? Är hon kanske en dubbelagent i alla fall, på väg för att döda presidenten, eller vill hon bara skydda sin make och rentvå sitt namn?

Här följer action på action på action. Bra action? Nja. Bra skådespeleri? Nja. Logisk historia? Inte det minsta. Det är till och med så dåligt att jag är irriterad under hela filmen att allt som möjligtvis kunde vara bra (vissa fräna fightscener, hyfsat snyggt foto) blir helt ointressant för jag bara tänker ”men kan ingen bara skjuta henne?”. Och där kommer vi till ett annat problem med filmen. Då vi inte ska förstå om Jolie är god eller ond (tjena) tillåts vi inte heller få något riktigt grepp om henne. Därför skiter jag i om hon lever eller dör, även om jag hoppas på det sista så filmen ska ta slut.

Vad är då bra med filmen? Kan man bortse från logiska luckor och taffligt skådespeleri så är den ganska snygg. Det sämsta med den är dock att det känns som om vi kommer få en Salt 2. Kanske teamar hon ihop sig med agent Peabody som jagar henne i denna film. Då kan de döpa uppföljaren till Salt n’ Pepa. Det skulle jag tycka var kul.

Mafia II

Mafia – The City of Lost Haven är ett spel jag hade stor behållning av när det kom ut 2004. Sex år senare har vi nu alltså uppföljaren och tja.. det är väl sådär.

Jag hörde till den lilla skaran människor som inte var speciellt imponerad av Rockstars Grand Theft Auto IV. Visst, det var snyggt och atmosfäriskt och storyn höll, men det kändes tomt på något sätt. Föregångaren Grand Theft Auto: San Andreas varade mycket längre och hade massor kvar att erbjuda när man blivit klar med story-uppdragen. Nyare spel som Just Cause 2 och Saints Row 2 har expanderat på detta och gett oss gigantiska så kallade sandbox-spel som låter en leka runt i stora miljöer och skapa all sorts kaos endast för skojs skull.

Detta är som det borde vara. När allt är över, gör din egen actionfilm.

Men Mafia II väljer att göra som GTA IV istället och detta lämnar oss med en stor och atmosfärisk stad att köra runt i och, efter att storyn är slut, öh .. beundra arkitekturen.

Men det är just i storyn som Mafia II skiner även om den inte råkar vara speciellt originell. Spelet kryllar av scener och influenser snodda rakt av från filmer som Gudfadern, Goodfellas och Once Upon a Time in America men tillsammans skapar de ändå en fungerande helhet som känns färsk. Några karaktärer må vara aningen schablonartade men vi talar om ett VIDEOSPEL här, sådana med en riktigt gripande story kan man räkna på ena handen.

Spelvärlden är också otroligt väldesignad och radiostationerna spelar gamla rock ’n’ roll-klassiker. Man kan inte låta bli att känna att man verkligen är i efterkrigstidens Amerika, några anakronismer till trots.

Vad man får ut av detta spel i slutändan är drygt 2o timmar riktigt njutbar story (då spelade jag långsamt och noggrant, folk verkar ha klarat det på hälften av det) vilket jag antar att är helt rimligt. Problemet är bara att det är över för snabbt och så sitter man där, med mersmak.

Going the Distance

Med den förutfattade meningen att jag ska få se ytterligare en, inte så efterlängtad, romcom à la Hollywood-mall 3B, tar jag mig till förhandsvisningen av Going the Distance på biografen Park. Bara namnet ”Going the Distance” gör mig tveksam och det luktar tidigare Drew Barrymore-mellanmjölk i stil med Fever Pitch. Blä.

Mitt sällskap för kvällen, den romantiska filmen till ära, är en übersnorig Ludde som förbrukar McDonalds-servetter på löpande band och vid slutet av filmen erbjuder mig mina servetter tillbaka. Både med och utan snor. Kärlek.

Hur som helst.

Det visar sig snart att min trångsynta, förutfattade mening är felaktig. Visst, det är en romantisk komedi jag bevittnar, men det är också något mer. Exakt vad som gör den här filmen bättre än många andra romcoms är att det aldrig blir riktigt sötsliskigt. Det är även några andra saker som skiljer den från mängden, saker jag inte kan gå in på utan att spoila filmen för er.

Förutom Justin Long och Drew Darrymore (är de ihop eller inte?) bjuds vi på en härligt manisk Christina Applegate som torrjuckar mot Jim Gaffigan. Longs huvudperson har dessutom två tokiga buddies, som lämpligt är i en romcom, men även de känns fräschare än vanligt.

Going the Distance är helt enkelt en American Pie (första filmen) möter Music and Lyrics och får ett kärleksbarn som sedan har ett one night stand med Empire Records. Typ. Empire Records blir gravid och föder en skön rulle som handlar om osliskig kärlek.

Tomas gillart.

Nonsense

Robert J. Gulas Nonsense är något av en mini-klassiker, om jag förstått saken rätt.

Gula (1941-89) hade en klar avsikt: att kartlägga de sätt på vilka vi tror eller låtsas att vi är rationella, när vi egentligen inte är det. Enligt förordet listas här ungefär 170 märkligheter med vilka vi bedrar andra – och oss själva. Till exempel går han igenom hur vi anspelar på känslor istället för logik, utför avledningsmanövrar, är irrelevanta, bortser från fakta, rationaliserar och… ja, helt enkelt är irrationella. Om det finns ett fulknep inom verbal argumentation – då är det förmodligen listat här.

Exempel:

Appeal to flattery. When we are flattered, we tend to confuse our positive feelings toward the flatterer with what that person is actually saying. Beth flatters George; George is pleased with Beth’s words; therefore George is positively disposed towards Beth’s; therefore George is more amenable to Beth’s position. But note that Beth has offered no reasons for George to accept her opinion.

Eller bara en så pass enkel sak som att “inte bra” inte nödvändigtvis måste betyda “dålig”. Det finns ju en chans att “inte bra” i detta fall faktiskt är någonting helt neutralt.

Jag har sällan stött på böcker med mer fokus. Gulas presentation är skarp som en laser. Allt onödigt och ovidkommande är bortsorterat. Här finns inget svammel, och allting är skrivet i en klar och precis prosa som inte lämnar något i det dunkla. Detta både förhöjer och sänker läsvärdet. Visst, nivån är inte akademisk – men det gäller likväl att hänga med i resonemangen och att vara koncentrerad. Hängmattelitteratur är det inte. Själv uppskattar jag dock att boken inte är svamlig; man kan använda den som referensverk och helt enkelt leta upp det man behöver få klarhet i. Med tanke på dess upplägg är det kanske det bästa sättet att se den.

Jag uppskattar också att Gula inte bara går igenom våra felaktiga resonemang, utan även att han går igenom vad som är ett sunt och logiskt resonemang. Hans lathund för hur man kan kolla sina försök till logik tänker jag definitivt använda mig av. Korrekt argumentation finns det dock mindre att säga om än alla saker som kan gå fel, varför detta utgör en betydligt mindre del av boken.

Den mest skrämmande erfarenheten med boken är dock den smygande insikten om att man så ofta gör fel, fel, fel. Jag har länge vetat att jag inte är särskilt klarsynt, men att läsa Nonsense har verkligen varit något av ett uppvaknande om hur inihelvetes vilse jag är.

Så om någon vill läsa en ganska underhållande och tämligen kort bok om vilka idioter vi är, då finns det nog ingen jag kan rekommendera mer hjärtligt.

I rymden finns inga känslor

Idag var jag och såg filmen ”I rymden finns inga känslor” på en biograf i Stockholm. Det var som det brukar när det är gratis och bion var fylld med en massa miffon och loosers som inte förstår att man måste hålla sig till vissa regler när man besöker en offentlig plats, så filmen och jag hade en dålig start! Vi klickade inte riktigt lixom (fast det hade ju inget med filmen att göra men jag fick en dålig känsla i kroppen och trodde att kvinnan bredvid mig skulle sno min väska).

MEN SEN HÖRRNI! Sen!! Filmen var som en värld som jag vill vara i. Det var bra musik och fint foto och jag slungades in i handlingen och historien och karaktärernas liv. Jag tycker inte om att bedöma en film efter credfaktorn så det tänker jag inte bry mig om! Nej jag tycker om när jag blir berörd, och det blev jag.

Jag ville vara ihop med storebrorsan, vara kompis med lillebrorsan och vara tjejen!! Herregud vad jag ville vara henne. Hon var sådär avslappnad som jag inte alls är, och hade fint hår! Mitt hår kommer aldrig att kunna vara så och ingen kommer någonsin beskriva mig med ordet kaos. Vanligtvis är det inget jag vill heller, men efter att jag sett denna film så vill jag vara precis som henne. Det om något visar väl hur engagerad och indragen i filmen jag blev! Jag vill alltid vara (eller bara se ut som) olika människor i filmer/serier som jag tycker om (Ally i Ally McBeal, Cornelia i Sunes Sommar, Ebba i Skärgårdsdoktorn, Marissa i OC, Effie i Skins, Hermione i Harry Potter, Kirsten Dunst i allt…)

Jag gick ifrån biografen alldeles glad och med en bra känsla i den lilla magen som annars kan kännas svart och orolig, så jag tyckte att det var en himla fin och bra film! Se den folk! (och säg att jag ser ut som tjejen….snälla…)

The Expendables

Sylvester Stallones The Expendables är en traditionell actionfilm på så vis att den hade kunnat vara gjord under det sena åttiotalet utan nämnvärda ändringar. Och det är faktiskt just det som är dess charm – här har vi en actionfilm som inte låtsas vara något annat än just en actionfilm. När hände det senast? undrar jag vemodigt.

Stallone spelar Barney – ledaren för ett gäng legoknektar som kallas för just “The Expendables”. I detta gäng ingår Gunner (Dolph Lundgren), Yang (Jet Li) och Christmas (Jason Statham). De polar dessutom med Tool (Mickey Rourke). Storyn låter The Expendables ge sig i kast med en liten latinamerikansk ö där en general och en avhoppad CIA-agent låter ortsbefolkningen leva i skräck samtidigt som de själva försöker sko sig på en kokainodling, och mer behöver inte sägas om den saken. Berättelsen i filmer som denna är mest en röd tråd som skall ge något slags utrymme för actionscener.

De inblandade namnen jag just rabblade upp – och några till, som jag inte tänker avslöja – borde med all tydlighet signalera att detta inte är Shakespeare, utan snarare en stunds underhållning med pistoldueller, knivfajter och en hel del explosioner. Det är vad ni får här. Köttandet är närvarande, även om filmen inte når samma höjder som Stallones senaste Rambo. Någon enstaka av filmens one-liners är dessutom i närheten av att vara roliga.

Och nu, kära läsare, känner jag att jag skrivit allt man kan skriva om The Expendables. Vid det här laget vet ni förmodligen om det är en film för er eller inte. Och jag kan säga så mycket som att om vad jag nyss skrev inte ingjuter er med ens en liten, liten känsla av nostalgi – då är filmen definitivt ingenting för er.

Aqua (mineralvatten)

IMG_9612

Jag älskar mineralvatten. Och just därför hatar jag Harboes Aqua.

Mig veterligen kan man bara inhandla detta hiskeliga blask på Netto, vilket i sig naturligtvis borde vara varningssignal nog. För några dagar sedan befann jag mig dock i sagda billighetsvaruhus och bestämde mig för att köpa ett par flaskor. Så slapp jag ju gå någon annanstans bara för att skaffa mineralvatten. Jag menar, hur illa kunde det vara? Va? Kom igeeen.

Det visade sig vara illa. Mycket illa. Detta är vidrig, vidrig skit. Visst, det är naturell smak – vilket vi kan förstå som “smaklöst” – och det finns det inte så värst mycket att orda om den saken. Problemet är kolsyran. Den är alldeles för tilltagen, vilket resulterar i att man tycker sig dricka en svärm insekter. Drickan porlar inte väl i mun, den forslas inte väl i hals, och den lägger sig inte bekvämt till ro i mage. Kort sagt – alla kroppsliga stationer möget passerar på vägen in protesterar våldsamt mot vad de utsätts för.

Ingen mineralvattendrickare med någon som helst självrespekt bör äga en flaska. Själv kommer jag naturligtvis aldrig mer att köpa en.

Förresten. Jag har ägnat en stund åt att försöka googla fram en vettig bild på flaskan. Det finns inga. Internet verkar helt och hållet sväva i ovetskap om att denna styggelse existerar. Via Harboes hemsida kan man dock utröna att de även är ansvariga för mineralvattnet Athena. Det möget hatar jag också! Faktum är att jag misstänker att Athena och Aqua är samma vatten… och jag inser att något väldigt, väldigt ont är i görningen.

The Joneses – Familjen Jones

Innan sommaren kunde man se trailers för denna film på våra biografer, men det känns som om annonseringskrutet lades på annat i samband med att den började visas, kanske kändes Beck nummer femtioelva och Sex and the City 2 viktigare. Synd, för The Joneses är mycket bättre än båda. Nu kommer den snart på dvd och det bör absolut uppmärksammas!

Filmen börjar med att familjen Jones flyttar in i ett nytt område, i en ny stad. Stora lastbilar med flyttkarlar fyller deras hus med de senaste produkterna och garageuppfarten med fräsiga bilar. Grannarna ska inte kunna undgå att se att Jonesarna är the shit.

Saken är bara den att familjen Jones inte är på riktigt. De fyra medlemmarna i denna kärnfamilj är anställda av ett företag för att produktplacera deluxe. Deras jobb är att sprida habegäret för vad det än kan vara deras arbetsgivare vill kränga.

David Duchovnys före detta bilförsäljare är ny pappa i familjen, lika charmig som Hank Moody fast utan runtknullandet. En sån Duchovny åtminstone jag gärna ser helt enkelt. De andra tre har hängt ihop ett tag och har lyckats forma ett strikt affärsförhållande till varandra, något den nya pappan har lite svårare för.

En annan favorit i denna film är Gary Coles grannman som sväljer illusionen med hull och hår.

The Joneses är en film med humor, hjärta och dessutom ett vettigt budskap. Vad som händer i samhället när de anländer vill jag inte avslöja, det ska ni få uppleva själva, men jag kan säga att David Duchovny är en av anledningarna till att jag väljer att inte köpa iPhone 4 i år.

Det tackar min knappt ett år gamla iPhone 3GS för.

Paradise Hotel Danmark

En av mina största guilty pleasures är skräp-tv. Att se folk jag aldrig skulle umgås med (jättar med tribaltatueringar, barbies med tramp stamps och allmänt bonniga människor) dumma runt i tv finner jag fenomenalt underhållande. Jag skulle dessutom vilja påstå att det finns olika typer av skräp-tv. Det finns sådana program som Färjan, Hollywoodfruar och Ullared som är roliga en säsong, men som inte håller i längden, och så finns det de som funkar år efter år.

Paradise Hotel Danmark är ett sådant program och det är för tillfället dagens höjdpunkt då tv6 lägger upp ett nytt avsnitt klockan 18.00 varje kväll på tv6 play.

”Varför den danska upplagan och inte den svenska?” frågar ni er då med en förvirrad min. För att svenska Paradise Hotel är ljusår efter danska i både trashighet och intrigmakeri. De är nämligen både lömska och extremt kåta, våra sluddrande grannar i syd. Det resulterar i att de lindar in sig i stora nät av lögner och svek och allt sånt som gör program av den här sorten så otroligt bra.

Missförstå mig rätt, jag älskar svenska Paradise Hotel också. Förra säsongen fanns det dessutom en vettig människa med i programmet (Cimon) och det ger en fin dynamik till gruppen. Att Alex Schulman är programledare för årets program är också något jag ser fram emot väldigt mycket.

Men nu är det danskarna som gäller och innan ni klickar er in på tv6 play vill jag bjuda på en liten spoiler, så ni som inte vill veta kan sluta läsa nu.

Håll ett öga på Peter. En svinig men söt kille som charmar alla tjejer på hotellet och som kommer undan med allt när han blinkar med sina ögon och ler sitt charmiga leende. Han är, sitt beteende till trots (eller kanske just därför), min absoluta favorit och det blir bara bättre och bättre ju längre serien fortlöper!

Comhem On Demand

För några månader sedan gick min bindningstid hos Comhem ut. Jag stod alltså där, en vis man i mina bäst år, och hade chansen att göra det jag så länge talat om. Jag kunde äntligen byta till en annan leverantör. Byta bort från telefoni som funkar ungefär lika ofta som SL-trafiken och bredband som behöver viagra för att inte pendla upp och ner.

En hel värld av internetleverantörer låg vid den här tidpunkten med andra ord vid mina fötter.

Jag började se mig omkring efter alternativ, men så fick jag ett samtal. Det var en telefonförsäljare som tyckte jag borde förlänga mitt avtal med Comhem. Gjorde jag det så skulle jag både kunna sänka min kostnad med 100 kronor i månaden och få Comhem On Demand med HD-box! Jag köpte inget av honom eftersom jag inte litar på telefonförsäljare, jag har själv varit en så jag har sett mycket, utan ringde själv till Comhem och beställde detta paket.

Allting levererades väldigt snabbt och jag fick dessutom ett nytt modem, yay! Mitt ”yay” byttes snabbt ut mot ”neej?” när jag försökte använda boxens On Demand-tjänst. Den var helt enkelt inte inställd rätt och det tog mig två samtal till Comhems kundtjänst för att få det att funka. Tydligen inte ett problem jag är ensam om.

När jag väl fått igång min Play- och On Demand-tjänst var jag glad som en farmor på ett fikarep och tänkte att nu ska det bli kul att titta på Lost som jag missade dagen innan. Jag försökte backa till dagen innan men lyckades inte. Jag ringde upp Comhem igen och fick förklarat för mig att jag skulle gå in på Play-tjänsten. Där kunde jag backa en hel vecka. ”Kämpeflott!”, sade jag och lade på.

Play-tjänsten var rörig och det tog lång tid att komma fram till det man ville se, särskilt som det jag ville se inte fanns där. Jag gick istället tillbaka till On Demand-tjänsten och försökte starta om det program som gick för tillfället. Det gick inte. Jag försökte starta om ett annat program, det gick inte heller. Jag blev arg. Ännu en gång ringde jag till Comhem. Jag fick då veta att jag endast kunde starta om de program som hade en grön pil på sig.

Ööööööh, jag ser inga program med en grön pil på”, sade jag. ”Jo, vänta här är ett… och där är ett till. Men jag vill inte se något av de här femton programmen per dag som jag kan starta om. Är det det här ni kallar On Demand?

Tjejen i kundtjänst skruvade på sig. Hon insåg att hon skulle behöva dra det där skitsnacket som hon blivit itutad.

 

”Jo, alltså det är en ganska ny tjänst och det kommer bli fler program man kan starta om…”

”Men det är ju nu ni säljer boxen, eller hur?

”Jo, men du har ju Play-tjänsten också…”

Du menar den som är sämre än om jag kopplar datorn till tv:n?

”Ja, alltså jag förstår ju hur du tänker…”

Jag tänker att det ni påstår är On Demand, och ’Tv som börjar när du vill’, är sämre än den box jag redan har som kan spela in ett program samtidigt som jag tittar på ett annat.

”Alltså…”

”Skit samma! Hur säger jag upp skiten?”

”Ja, du måste tyvärr ringa den avdelningen på måndag för de har inte öppet idag.”

Sedan avslutades samtalet med diverse artighetsfraser, för jag vet ju trots allt att det inte är denna stackars tjej som bestämt sig för att sälja en ofärdig produkt. Jag var arg. Förbannad. Besviken. Inte överraskad.

Efter en timme insåg jag ju dock att jag hade kvar min gamla box, jag hade fått ett nytt modem och jag hade sänkt månadskostnaden med en hundring. Jag var glad igen, men fortfarande besviken på deras marknadsföring. Så nu har jag en On Demand-box i garderoben.

Det är synd, för det är ju en bra tjänst i teorin. Och hade man varit helt öppen i sin marknadsföring och berättat att det inte är speciellt mycket man kan göra med boxen just nu, men att det kommer, så hade den förtjänat en 3:a i betyg bara på framtidstro. Däremot är summan av kardemumman följande:

Comhem On Demand är årets största skämt. Koppla hellre datorn till tv:n och ha en box med två tuners. Skämmes ta mig fan, ni på Comhem som var så kåta på att få ut den här boxen att ni inte brydde er om att ha något användningsområde för den.

Nu kanske ni tänker att jag faktiskt hade kunnat kolla upp lite närmre vad Comhem erbjuder i sin On Demand-tjänst, och visst! Hade jag tagit mig några minuter att kika runt på nätet innan jag köpte denna box så hade jag sett att den inte är bra. Men jag tyckte att Comhem gjorde det ganska klart i sin reklam. ”Tv som börjar när du vill”. Jag vill här passa på att citera Comhems produktchef Mats Holmgren, som säger följande på Comhems hemsida:

Hej Mats! Com Hem har ju lanserat On Demand i Skåne här nyligen. Jag tror många undrar hur det funkar. Berätta! Vad är On Demand egentligen?

Det stämmer, först ut var Skåne. Lanseringen skedde 24 augusti och det har gått jättebra.Det handlar i botten om att förbättra tv-upplevelsen och minska vardagsstressen. Med On Demand kan man till exempel starta om pågående program och inte bekymra sig över att man redan missat starten och man slipper dödtid då man zappar runt för att hitta något annat. Det blir ju lätt en del slötittande innan och efter ett program man siktat in sig på. Det går bra att pausa och spola i programmen också, att själv välja att bryta för middag, telefonsamtal eller vad det nu kan vara.

Via Play kan man dessutom se programmen vid ett tillfälle när det passar bättre och välja andra filmer och serier än det som går på tv just då. Helt enkelt strunta i att se nåt man inte tycker om och välja nåt man gillar, istället för att hamna i zapp-koma. Det går även att hyra filmer direkt från soffan om man önskar andra filmer än de som sänds just d

– Det här låter ju helt fantastiskt! Vad är haken? Måste vara dyrt och krångligt det här…

Nej, tvärtom. Inga extra kostnader alls faktiskt. Det enda som krävs är att man bor på i ett område där On Demand finns, just nu endast i Skåne och är digital-tv-kund hos oss på Com Hem. Och sen behöver man ju en On Demand-box förstås. Men den är inte speciellt dyr.

Tillåt mig skratta som en galen vetenskapsman åt den dynga Mats Holmgren spyr ur sig, för att sedan låta mitt ansikte återvända till sitt naturligt allvarliga uttryck och ännu en gång avfyra de avslutande orden:

Skämmes ta mig fan.