Just nu är jag ju, som jag lite kort nämnt, inne i en livssvacka. Jag har min trötthet att dras med fortfarande som av oklar anledning är en ständig följeslagare trots sömn och vitaminer och extra järn osv. Förutom detta har jag en vadgörjagmedmittliv-kris och vet inte alls vad jag vill eller inte vill. Detta tär på mitt psyke och mitt humör, och jag känner mig ofta på gränsen till gråtig och som att min hud inte är tillräckligt tjock över hjärtat. ALLT berör mig.

Men när jag går runt i den här dippen och tänker att livet är förjävla jobbigt så har jag i alla fall en soffa att sätta mig i. Ett badkar som jag kan ta varma bad i samtidigt som jag funderar över livet. En familj som tar hand om mig. En vårdcentral jag kan gå till. VÄnner jag kan träffa och leva la vida loca med. Och även om jag ständigt känner att jag har lite pengar så har jag ju faktiskt tre jobb och ett studielån jag får pengar från, och min brist på pengar handlar om att jag inte kan köpa en ny fin tröja eller gå ut och äta på restaurang inte att jag inte kan klara mig för att jag har så lite pengar. Och skulle jag ha för lite pengar så finns det människor omkring mig som skulle fånga upp mig, människor och vårt sociala skyddsnät.

Någon som inte har detta är Costinel. Costinel är en rumänsk man som har suttit vid Hökarängens tunnelbanestation i några år och tiggt pengar. De senaste månaderna har jag och Tomas börjat interagera mer med Costinel, och på svenska, engelska, rumänska och teckenspråk har vi nästan dagliga små möten. Costinel bor här i närheten av Hökarängen med sin fru i ett skjul de har byggt, deras barn är kvar i Rumänien. De vill också bo i Rumänien med sina barn, men där finns inga jobb så de är här i Sverige och tigger för att det är det enda sätt de ser som möjligt för att de ska överleva. Costinel har inget hem att gå till när han är ledsen, ingen familj som kan fånga upp honom, inget socialt skyddsnät att luta sig mot. Hans brist på pengar handlar inte om att kunna köpa en till tröja på Monki eller unna sig ett besök på restaurang utan det handlar om överlevnad.

Det är ju ganska egoistiskt av mig, men jag försöker använda mig av tanken på Costinel för att få perspektiv på mitt eget liv. Inte så att jag inte ska få ha mina egna svårigheter och psykiska besvär. De är mina och det är inget jag valt, eller kan välja bort genom att tänka på någon annans svårigheter eller för den delens skull genom att ”tänka positivt”. Det handlar inte om att jag inte ska få känna mina problem, utan att jag ska kunna uppskatta det som finns omkring mig och de förutsättningar jag har för att faktiskt kunna må bättre. Men samtidigt som detta perspektivskifte på ett sätt kan få mig att må lite bättre mår jag också sämre för ju mer jag pratar med Costinel ju mer gör mitt hjärta så ont för att vi kan tillåta att människor har det så otroligt himla hemskt dåligt. Det kommer så nära och berör mig så mycket. Och nu har Costinel och hans fru blivit avhysta från där de bor nu av Kronofogden. Om en vecka måste de vara borta, och de vet inte vart de ska ta vägen.

Jag försöker göra vad jag kan för att hjälpa Costinel, och det vill jag uppmuntra alla andra till att göra också. Ni alla har ju alldeles säkert någon i er närhet ni kan göra lite mer för, någon som inte har det lika bra som er. En sak som Costinel sagt som berört mig så mycket är att han blir så glad för att jag och Tomas pratar med honom och tittar på honom. Att vi ser att han finns och bekräftar hans existens, och det kan ju alla göra. Ibland kanske en inte orkar, kanske är det för mycket med det egna. Men ibland kan en kanske titta upp från sin telefon och faktiskt bekräfta att folk finns.

Åh det här blev en avstickare i mitt inlägg, men det här berör mig verkligen så mycket. Jag är i alla fall övertygad om att vi alla kan göra mer för våra medmänniskor. Jag och Tomas håller till exempel på att samla in pengar till Costinel och hans fru som en ”julklapp”. Visst det berör bara två personer av så otroligt många som behöver hjälp. Men kan alla hjälpa några så skulle vi kunna hjälpa alla. Jag ska också försöka ta reda på hur jag kan hjälpa dem med bostadssituationen (vet inget om detta dock, är det någon som har koll så tipsa gärna). Jag har försökt kontakta HEM, föreningen för hemlösa eu-migranter men de verkar svåra att få tag i. Men förhoppningsvis kan jag göra något för att underlätta deras situation. Och så hoppas jag att jag själv kan må bättre och komma ur min dipp snartt också. Och vilken tur jag haft som fötts i sverige och som har alla dessa förutsättningar omkring mig för att faktiskt få möjlighet att må bättre (även om det finns STORA brister i detta också).

Ps. Är det någon som vill vara med och ge pengar till Costinel och hans fru (som jag inte vet namnet på tyvärr) så skicka iväg ett litet mejl till oss så kan vi skriva kontouppgifter för detta)

6 Comments on Perspektivskifte

  1. Kolla med vinternatt som drivs av stadsmissionen, de borde öppna snart om de inte redan gjort det… Men det är ju inte en speciellt långvarig lösning….

  2. Hej! Fasen vad fint av er och välskriven tankereflektion av dig Yrsa.
    Om ni vill, får ni gärna posta en efterlysning i er blogg.

    Elena, som jag inte vet alls mycket om, mer än att hon brukar sitta utanför Ica på Norra Fäladen i Lund och hälsa med ett leende mot alla som går förbi. Hon är gravid och är i behov av en tvillingvagn. Om någon i närheten av Lund (Malmö, Helsingborg och liknande går också bra) har en sådan över så vore det guld om ni kunde höra av er och skänka den till Elena och hennes blivande familj.
    Hör av er till mig på: bergvallcamilla@gmail.com om ni har en eller tips. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *