Robin-Hood-Poster[1]

Trist, trist, trist.

Kalla mig en romantiker, men när jag tänker på Robin Hood så tänker jag på glada uppror, spännande äventyr och finurliga listigheter. Ridley Scotts uppdaterade version är en mer allvarlig och aningen våldsam historia som har ytterst lite med den berömda karaktären att göra.

Robin (Russel Crowe) är bågskytt i Rickard Lejonhjärtas (John Huston) armé. När kungen dör låtsas Robin att han är adelsman, och återvänder med kronan till England; där tar den oerfarne prins John tar över förfarandet och kröns till konung. Prins John en bortskämd BRAT, och vi vet instinktivt att kungariket är i tämligen dåliga händer. Detta i synnerhet eftersom man befarar att fransmännen snart kommer att invadera.

Berättelsen har, som ni ser, modifierats i sådan utsträckning att titelfiguren hade kunnat ändras till någon helt annan – och ingen hade anat att det fanns en koppling till ursprunget. Ytterligare en sak som har ändrats är PK-elementen: korstågen förklaras orättfärdiga, och Robins love interest Marion (Cate Blanchett) klär sig i rustning och deltar i striderna. Missförstå mig inte: korstågen var förmodligen orättfärdiga, och kvinnor kan säkert slåss precis lika bra som män – men så tänkte man definitivt inte på 1200-talet. Jag lovar.

Egentligen struntar jag dock i PK, historisk korrekthet, materialtrogenhet och så vidare. Vad jag vill är att bli UNDERHÅLLEN, och det är väl där jag mest gnisslar tänder åt den här tråkiga sörjan. Det händer ingenting överraskande under filmens utdragna 150 minuter. Det är svårt att föreställa sig att filmens skrevs av Brian Helgeland, som tillsammans med Curtis Hanson låg bakom L.A. Confidential.

Dock vill jag understryka att filmen är ett gott hantverk på andra sätt. Skådespelarlistan – som förutom Crowe, Huston och Blanchett består av Max von Sydow, William Hurt och Mark Strong – är gedigen. Och Ridley Scott är en god hantverkare som vid det här laget har bevisat flera gånger att han kan filma stora slag, fina vyer och mer intima ögonblick. Kanske är problemet att nyss nämnde regissör blivit lite väl van vid att göra denna sorts film – vid 73 års ålder skulle han kanske kunna ingjuta lite mer liv i sina filmer om han gav sig på någonting nytt. Matchstick Men från 2003 var ju en väldigt o-Scottsk film – och samtidigt bland det absolut bästa han gjort.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *