Igår var vi på det mycket pirriga och läskiga rutinultraljudet. För vissa är det ju första gången de får se sin bebis  men för oss var det fjärde (oops….hehe) men det var så sjukt nervöst oavsett.

Ända från morgonen så hade mina katastroftankar en racertävling i hjärnan och i väntrummet innan var det helt orimligt pirrigt och ångestigt i min mage och själ. Vi fick också med en lapp med en massa olika diagnoser och grejer som skulle med in till barnmorskan och det gjorde mig ju inte mindre nervös direkt. För att försöka hålla känslorna i schack spelade jag candy crush på ett maniskt sätt. Jag har ju redan sett de små bobbertsarna tre gånger och sett att de har hjärtan och huvuden och armar och ben, men tanken på att de skulle hitta något hemskt kunde ändå inte lämna mitt huvud. Dagen innan hade jag läst två olika historier om saker som hittats på rutinultraljudet som innebar icke livsdugliga barn, så det skräckscenariot satt fastnålat i mina tankar.

Men så fick vi komma in till en snäll barnmorska med gotländsk dialekt (=kände mig omhändertagen och invaggad i trygghet direkt) som var väldigt duktig på att berätta vad hon gjorde hela tiden. Detta kan också bero på att det var någon slags student eller liknande med som skulle lära sig om hur en gör rutinultraljud, så barnmorskan pratade liksom till oss och till henne hela tiden. Eftersom det var två små bebisar hon skulle undersöka grundligt fick jag ligga där på britsen ett bra tag, men det kändes inte som att det gick speciellt mycket tid alls. Tänk att det kan vara så spännande att titta på lite olika, rätt obegripliga, bilder i gråskala.

Barnmorskan gick igenom hela kropparna på båda bebisarna och tittade på viktiga saker som att det fanns två hjärnhalvor, att hjärtat hade fyra rum och klaffar som jobbade, hur stora lårbenen var osv. Hon tittade också på skiljeväggen mellan våra små grislingar och moderkakorna. Precis som tidigare ultraljud konstaterades att de ligger i varsin säck och har en rätt tjock hinna mellan sig och att de har varsina moderkakor som ligger i framvägg, vilket innebär att det är en rätt lågriskgraviditet även om tvillinggraviditet i sig är en högriskgraviditet (om jag förstått det rätt). Allt såg bra ut efter vad hon kunde se och det var självklart det allra bästa vi kunde få höra. Det är en sådan extrem ynnest att få vara med om detta, och att det hittills *peppar peppar* går bra. När jag känner mig extra grinig pga illamående eller smärta i kroppen eller valfri annan gravidkrämpa så försöker jag tänka på det. Inte för att jag menar att en gravid inte får vara grinig och less, men jag vill ändå hålla fast vid hur otroligt lyckligt lottad jag är.

Efter ultraljudet var klart var vi så otroligt lättade och glada.
thumb_DSC00430_1024

thumb_DSC00432_1024

thumb_DSC00433_1024

För att fira och smälta de glada och pirriga känslorna (och utfodra den ständigt hungriga pregnanta personen) gick vi till Gunnarsons och åt västerbottenpaj och sedan fika på det. Det blev faktiskt lite mer verkligt och på riktigt för mig, och jag känner att jag kanske inte var den mest begåvade konverseraren här för det var så lätt att bara fastna i tankar som vandrade iväg till våren när vi alltså ska ha två små barn??? På riktigt. Eehh ja tänker säkert jättemånga av er nu, det är klart att det är på riktigt. Men jag har verkligen haft svårt att inse det på riktigtriktigt. Det känns som att vi leker typ. Men som sagt, lite mer verkligt nu. Tomas fastnade också mycket i tankar och funderingar (vg se bild nedan för bevis). Nu vill jag gärna att tiden ska gå lite snabbt till där i slutet av mars/början av april när de är här <3<3

thumb_DSC00435_1024

thumb_DSC00442_1024

1 Comment on Rutinultraljudet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *