Klungan är humorgruppen bakom täten och ledarna. Ett egensinnigt och -mäktigt gäng som inte vinner tv-tävlingar á la Grotesco; som inte – ”ironiskt nog” – förvandlas till allt de ironiserat över á la Killinggänget; som inte programleder (eller pausunderhåller) branschgalor á la Anders & Måns; och som absolut inte bara drar unkna rullande band-skrivna pseudoskämt á la humortrupperna i TV4. Vad är då Klungan för en humorgrupp? De är den norrländska cellmultiplicerade milleniumversionen av Hasse & Tage. Konsekventa, konsekvensmedvetna och konsensushatande.

En gång kan jag ha läst att allt deras material är improviserat. I sådana fall improviserat in absurdum²

För det är absurt. Skruvat så det riskerar att slå knut på en, och ändå mycket precist och laddat. Varje mening träffar högt på skalan över twittervärdigt. Därför kan det omöjligen vara improviserat i stunden, på scenen. Snarare, likt en dansföreställning, improviserat och öva-öva-övat framför spegeln. Ända tills det sitter. Timat och klart in i minsta komiska detalj. Inte så konstigt då att de i sina båda senaste Riksteatern-turnerande föreställningar samarbetat med den välrenommerade regissören och koreografen Birgitta Egerbladh. Båda tillhör mina favoriter, det gör jag ingen hemlighet av (goodbye kritikerambitioner!) och hittills har varje ny föreställning av dem (sinsemellan eller varförsig) blivit en bekräftelse på vad jag tycker om.

Och jag tycker rent ut sagt Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter är det bästa som de gjort. Trots den hopplöst svårmemorerade titeln.
De har gått djupare i fantasin och medvetandet, utvidgat humorbegreppet till de både sorgliga och arga humör som skrattsalvorna gränsar till. Dessutom lagt sig till med mer Egerbladhsk hyperverklighetsdans. Finkänsligt observant på det repetetiva och märkliga i människors säregna rörelsemönster. En Klungan-föreställning är i första hand karaktärsdriven, oavsett om mediet är radio (Mammas nya kille), tv (Ingen bor i skogen) eller på en scen, och vissa persona glider mellan dessa givna verkligheter. Såsom nycirkusartisten och evige tonåringen Katla – hatad och älskad av alla – vars historia äntligen fördjupas genom en lång scen med föräldrarna i barndomsköket.

Den mobila köksinredningen ramar in scenbilden nästan genomgående. Överdrivet höga hyllskåp med luckor glider ljudlöst mellan scenerna, pusslas samman eller luckras upp. När dörrarna öppnas ser vi i publiken dock ännu inledningens fantasivärld: den Undervärldsgalna verkligheten strax bakom blickfånget – inköpt för ”75 000:- när det begav sig. Antagligen värt betydligt mer idag”. Klungans scenografi har alltid varit snygg, men i min mening aldrig haft ett så tydligt uttalat budskap som nu.

Det blir ofrånkomligen många varianter av köksscener. Diskbänksrealism á la Klungan månne. Vi ser släktforskande avvikare källsortera ihop livspusslet, den ansvarsfruktande och -törstande pojken som gör sitt sista år som gosse, den finlandssvenska familjens fruktade middag utan spritfylld patriark samt tronföljarmötet mellan släktens tandläkarson och familjens svarta får. Just denna sistnämnda scen, där den ordentliga småbarnsfadern vill axla rollen som familjens farsot och dåliga samvete, är bland det bästa jag sett på scen överhuvudtaget. Det är roligt för att det är osannolikt och språkbruket så överraskande. Samtidigt smärtsamt starkt i sin skildring av individens självpåtagna hat, av kärlek för gruppens bästa. Enligt vedertagen psykologi en sann skildring av mekanismerna bakom missförstådda martyrskap.

Liksom all humor är det inte i alla sammanhang Klungan lyckas underhålla. Tv-serien verkar inte ha varit någon större succé (kanske beroende på sändningstiden mitt i sommarens alla repriseringar, sång- och deckarserier) och radioprogrammet, trots utnämningen P3s bästa humorprogram genom tiderna, byter även jag radiokanal från ibland.  Mycket av deras material blir i stort sett obegripligt utan sammanhang. Förställda röster och finurligt språk lockar dock till tillräckliga skratt för att jag ska lagra mer och mer av deras citatskatt.

När en är öppen och har blicken inställd på de suddiga konturerna av mellanmänskligt bekanta, alldeles bortom horisonten av psykologisk sjukdom, är de dock oslagbara. Boka en tid på terapiparketten och missa för tusan inte Klungan flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.  Tack som fan, Klungan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *