Tagg: föda tvillingar

BB-väskan the kejsarsnitt och tvilling edition

I väntan på förlossningsberättelsen nr 2 som jag sakta men säkert filar på så tänkte jag skriva ett inlägg om min bb-väska för det var något jag googlade febrilt på innan jg skulle packa den för inzpo. Jag har ju en rätt specifik förlossning med planerat kejsarsnitt och tvillingar, så alla kan kanske inte bara copy pasta.

Min bb-väska hann stå lääänge i sovrummet eftersom den först hetspackades ihop av en stressad Tomas i januari där när tvillingarna höll på att komma alldeles för tidigt. Den gången packade Tomas den efter min instruktion över telefonen och den var rätt dålig måste jag säga. Det är svårt att över telefon komma på allt en kan vilja ha på sjukhus. Så när jag fick komma hem därifrån så packade jag en riktigt redig bb-väska, och allt eftersom veckorna gick byttes saker ut och annat fylldes på så när jag lades in på sös visste jag knappt vad den innehöll. Jag har inte heller dokumenterat någonstans vad jag faktiskt hade med i den, så jag kommer inte exakt ihåg MEN jag vet precis vad jag faktiskt använde!

Väskan kan delas upp i två delar, före och efter. Eftersom jag var inlagd ett tag innan själva snittet ägde rum så hade jag en del packning som verkligen var skönt att ha då men som jag inte alls använde efter, och vice versa.

Saker som absolut kom till användning innan förlossningen:

Mjuka och sköna byxor. Jag hade flera par nedpackade i väskan och jag använde nog inte alla, men det var väldigt skönt att ha byxor som kändes som pyjamasbyxor men ändå var lite ”uppklädda” så att jag kunde röra mig i korridorerna utan att känna mig så avklädd. Jag hade exemepelvis med haremsbyxor jag köpt på HM som jag liksom hade under kanonkulemagen, och gravidleggings från Boob som var de skönaste sköna.

Stor kofta. Jag hade en stor och lång kofta som jag drällde omkring i så fort jag var utanför rummet för att, precis som med byxorna, känna mig lite påklädd.

Tofflor. Jag hade bara ett par mjukistofflor som var rätt dåliga i kombination med hala sjukhusgolv (höll på att gå ner i split flertalet gånger) men de var ändå bättre än inget alls. Men jag skulle rekommendera ett par rediga och riktiga tofflor med sula. Skönt att bara sätta i fötterna och itne behöva knyta några skosnören eller så i höggravidt tillstånd.

Dator eller annan underhållning. Alltså timmarna inlagd på sjukhus gick SÅ ORIMLIGT LÅNGSAMT. Jag hade datorn med och småtittade på saker jag inte riktigt brydde mig om, men ändå skönt att ha något att vila tankarna lite med. Jag tyckte också att det var himla skönt att läsa böcker, inte lika mycket intryck som med ett program eller en film och jag kunde inet hålla på med mobilen samtidigt vilket var vilsamt och nyttigt.

Öronproppar!!!! Det låter på sjukhus. Hela tiden låter det. Pip från rum där det larmas, barn som skriker (jag låg ju inlagd på en avdelning där det också fanns nyförlösta föräldrar med nyfödda bebbar), sköterskor som pratar (jag låg en av gångerna precis bredvid sjuksköterskeexpeditionen = konstaaaaaaant prat) osv. Jag hade silikonöronproppar som stänger ute ljud så otroligt bra. Megatips!

Egen kudde. Jag hade inte med mig egen kudde den sista omgången men då fick jag några exrakuddar av en snäll barnmorska som såg min smärta. Jag kunde ju inte ligga på rygg och sova men var tvungen att ligga på rygg rätt ofta när alla ctg:n osv skulle tas. Då var det skönt att ha en extra kudde att bulla upp under ryggen så att det i alla fall gick utan att börja störtgråta av smärta. När jag sov bullade jag upp under magen eller mellan benen så att det gick att sova så. Det är egentligen väldigt märkligt att gravida kvinns som ligger inlagda inte automatiskt får flera kuddar för jag kan inte tänka mig att jag var den enda som behövde bygga upp som en liten borg kring mig av kuddar för att kunna ligga någorlunda bekvämt.

Necessär innehållandes det viktigaste för att känna sig fräsch. Typ tandborste (glöm ej!), duschkräm i någon lite neutral men ändå god lukt (annars finns bara handtvålen att tillgå som luktar inget alls/sjukhus), hårsnoddar och borste (glöm inte borste för tusan det gjorde jag en av gångerna=dreads i nacken pga ligger så mycket och gnossar med huvudet i kudden),

Egen mat. Alltså har en möjlighet skulle jag aaaabsolut rekommendera egna matlådor. Maten på sös lämnade verkligen mycket att önska, speciellt för mig som vegetarian. En kan ju köpa mat på sjukhuset också, men det är väl generellt svinadyrt.

 

Efter förlossningen bodde jag i landstingets sjukhusskjortor och nättrosor de första dagarna. Sedan efter ett tag avancerade jag till mina egna trosor men behöll sjukhusskjortan. Så det blev inte så mycket användning av alla olika klädesplagg jag packat med mig som typ amningslinnen osv. Detta har såklart också att göra med att jag mest låg på rummet och behövde inte ”klä på mig” för att inte känna mig alldeles naken i korridorer och gemensamma utrymmen. Meeeen

saker som absolut kom till användning efter förlossningen var:

Trosor med hög midja. Jag hade med mig ett trepack gravidtrosor från Lindex med hög midja (alltså höööööööög midja..HÖÖÖÖÖÖG). Eftersom snittet gjordes ungefär i trakten där vanliga trosor har sin linning, och magen dessutom är väldigt svullen och gör ont efter operationen (i alla fall för mig) så var dessa trosor guld värda. Jag önskar jag hade haft fler än tre par för dessa var de enda jag kunde ha den första månaden typ. Det blev mycket tvättande. Snåla inte med dessa utan bara köp. Så skönt att slippa känna något skära in!

Våtservetter. Jag kunde inte röra mig ur mig säng de första 24 timmarna efter snittet på ett ungefär, så det var skönt att ha våtservetter vid sidan av sängen för att kunna tvätta av händer och ansiktet och lite svep under armarna för att känna sig lite mer fräsch.

En bok. Skönt att kunna koppla bort lite och läsa emellanåt…………….HAHHAH LOL. Jag skulle aldrig hunnit läsa en rad.

Sköna och mjuka amningsbh:ar. Jag hade två från lindex och två från hm (tips på hm:s..de är svinsköna) som jag hade på mig helahela tiden. Att hålla på och krångla av särken vid varje ”natt” och ta av bh:n var inte på tal, så viktigt att de är sköna och mjuka och går att sova med. Oavsett om en vill amma eller inte kan det ju vara skönt att ha tänker jag, för det är lätt att ligga hud mot hud och de håller allt ömt lite på plats.

CHOKLAAAAAD och banan. Jag hade konstant en kaka med apelsinchoklad i en låda bredvid sängen för att kunna slänga in snabbt i munnen när tillfälle gavs. Eftersom maten på sjukhuset var så dålig så var chokladen som efterrätt det som blev lite kuligt med varje måltid. Behövdes också en stödbanan då och då. Eftersom det var väldigt bestämda tider för maten på sjukhuset var det skönt att ha lite egen frukt på rummet när en blir akuthungrig vid fem på morgonen och det är tre timmar kvar till frukosten.

KAMERA! Glöm inte!!! Glöm inte heller laddare!

Saker jag trodde jag skulle behöva använda men som jag inte rörde:

Amningsinlägg. Levde i någon slags bild av att mjölken bara skulle rinna och rinna och fläcka ner alla kläder. Ickepicke, inte ett enda inlägg behövde jag.

Purelansalva till bröstvårtorna. ALLA får ju olika sår och problem med brösten trodde jag så jag hade laddat upp med en massa salva och amningsnapp för att kunna hantera dessa smärtor men jag hade inga problem alls med det. Så otroligt skönt (och oväntat..känns som att jag annars drabbats av det mesta skit som kan komma med en graviditet).

Till bebisarna hade vi med oss:

Två pyjamasar med fötter i storlek 44

Fyra bodys i storlek 44

Två bodys i storlek 50

Två byxor i storlek 44

Två byxor i storlek 50

Strumpor

4 mössor

2 filtar som vi hade sovit med så att de skulle lukta oss

Vad vi använde: 2 filtar (som blev nedkräkta/neddregglade rätt snart så ta med fler filtar!!) och 2 mössor. That´s it. De var nakenfisar mesta tiden för att lätt kunna läggas hud mot hud med oss. Sedan när de låg nedpackade i den lille vagnen hade de filtarna på sig och en massa sjukhusfiltar och täcken, ibland hade de på sig små mjuka landstingskläder. Vi hade alltså ALLDELES för mycket kläder till dom med oss. Jag trodde att vi skulle vilja använda en massa megagulliga egna kläder men icke sa nicke. När vi åkte hem så klädde vi på dom pyjamasarna och körde sedan med filtar runt om för att de skulle hålla värmen. Detta kan såklart vara olika för alla, men vi hade kunnat skippa typ allt till dom.

Det viktigaste Tomas hade med sig var en hoodie, bra för att snabbt kunna vara hud mot hud med de små gosegrynen. Annars använde ju han bra mycket med kläder än jag, men jag har ingen koll på vad han hade eller inte hade så det får ni fråga honom i sånt fall :—))))

Jag har säkert glömt en massa, men här har ni i alla fall något att gå på. Jag skulle säga till alla er som googlar febrilt efter vad ni ska packa ner att skit lite i hur mycket det känns som att ni packar ner, packa och packa så att det känns bra och under kontroll. Jag använde ju verkligen inte allt men det var ändå skönt att ha utifallatt.

Sjukhusstalj i mjuka braxor och landstingsskjorta.

Förlossningsberättelse del 1, upptakten

Okej då ska jag försöka få ner min förlossningsberättelse i text, både för er men också för min egen skull. Jag tänker att det är ett fint sätt för att minnas vad som faktiskt hände. Jag kommer dela upp det i flera delar för att det inte ska bli för mycket på en gång, och här kommer del 1. Upptakten.

Eftersom mitt blodtryck hade varit högt och läkarna befarade en havandeskapsförgiftning var jag inne på regelbundna besök på Sös för att ta trycket, göra ctg, ta blodprover och lämna urin. Den 29:e mars var jag på tillväxtultraljud och efterföljande havandeskapsförgiftningsuppföljning, och precis som alla andra gånger mådde bebisarna bra men jag inte lika bra. Och nu var mitt tryck så högt att läkaren bedömde att det var dags för mig att läggas in. Jag kände inte att det var speciellt jobbigt utan kände mer en lättnad att det kanske äntligen skulle hända något. Vi hade fått ett datum för vårt planerade snitt den 1:a april och detta var ju bara tre dagar innan det så rent utvecklingsmässigt visste jag att de bedömde att bebisarna var redo. Jag kände mig inte redo men det tänkte jag att jag nog ändå inte skulle gjort den 1:a april heller. Och att gå runt med högt blodtryck, som grädde på moset på alla mina andra krämpor, var inte så väldigt roligt. Så att bli inlagd kändes inte som någon jättestor grej. Jag och Tomas tog hissen upp till avdelning 63 och jag fick ett rum, som var mycket bättre än förra vevan jag var inne på avdelning 63 veckan innan. Så härligt att bara levla upp hela tiden i standard!

  
Sista bilden på magen.

Tomas åkte hem och hämtade min väska och kom och lämnade den och hängde lite. Jag fick veta att det skulle kunna bli snitt redan dagen efter och fick instruktioner om hur jag skulle förbereda mig inför detta. Jag fick en infart i handen (ajajaj), duschade och tvättade mig noggrant över hela kroppen, eller ja så noggrant jag kunde. Tomas fick hjälpa mig att tvätta saker som typ fötterna för det kom jag inte åt själv. Vid åtta åt jag en massa mackor för att ladda upp inför min fasta. Från klockan 00.00 fick jag inte äta något alls och från klockan 06.00 fick jag inte dricka. Tomas åkte hem till katterna och jag la mig i den obekväma sängen och lyssnade på en tråkig dokumentär för att tänka på annat. Jag var extremt nervös men samtidigt också förväntansfull och lite rädd. Tänka att jag skulle få träffa de små bebisarna som vi väntat på så länge redan dagen efter! Den lyckokänslan var obeskrivlig. Men att ha ett kejsarsnitt framför sig var otroligt läskigt och eftersom jag har rätt mycket katastroftankar så fantiserade jag om att barnen inte skulle leva och försökte förbereda mig på detta (va…??) så att det inte skulle bli lika jobbigt dagen efter (va igen?????).

Den 30:e mars vaknade jag vid 05 och kunde inte ignorera kissnödigheten. Jag vet att de vill ta blodtryck på mig när jag vilat så jag ringde på en undersköterska som kom in och tog det och gav mig en kopp att kissa i. Trycket var rätt bra och jag eftersom jag redan kände magen kurra av hunger frågade jag om det dropp jag tidigare fått information om att man kunde få för att inte känna sig hungrig eller törstig. Jag kunde inte få det än men hon sa att hon skulle föra min önskan vidare vid skiftbytet till nästa barnmorska som skulle få ha hand om mig och att jag skulle få det då. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna om men efter ett tag gjorde jag det och vaknade igen strax före åtta. Jag hade ett paket bröd i min låda bredvid sängen och det luktade så otroligt frestande och gott. Dålig placering av det alltså. Klockan nio trodde jag att jag hade en helt otroligt stark sammandragning men det visade sig bara vara ett hungerkurr som svepte genom min mage……:—))) Jag var riktigt ordentligt hungrig vid den tiden, men något dropp syntes inte till. Sedan runt klockan 10.15 fick jag besked om att snittet skulle bli av under dagen! Jag hörde av mig till Tomas snabbare än kvickt och han tog sin väska i handen och åkte till Sös omedelbums. Anledningen till att snittet skulle bli av under dagen var att mina trombocyter i blodet hade sjunkit och tydligen kan en inte få ryggmärgsbedövning om trombocyterna är för låga vilket de förklarade innebär att snittet måste utföras med en sövd mami = inget som någon föredrar.

Efter detta blev det action. Jag fick något dropp som skulle vara förberedande inför snittet på något sätt, däremot fick jag inte något som mättade min hunger eller lättade min törst så jag mådde inte sådär jättebra. Men jag fick veta att det antagligen skulle bli snittad runt klockan 13. Klockan 11 kom den läkare in som skulle genomföra operationen och pratade lite med mig om den. Här kommer jag inte alls ihåg vad som sades över huvud taget. Jag tror dels att det beror på nervositeten som såklart var i allra högsta grad närvarande, men också eftersom att jag var så himla hungrig. En stund efter detta kom en narkosläkare in och pratade lite snabbt om hur bedövningen skulle ges och hur allt var med det (ja det var en snyggis såklart..har hört historier om att alla narkosläkare är så otroligt snygga och mina erfarenheter bekräftar alltså detta).

  
Ctg efter ctg gjorde jag under dagarna jag låg inne. Så otroligt jobbigt var det eftersom jag fick så ont i ryggen av att ligga på ryggen så länge.

Klockan 12 kom en barnmorska in och skulle sätta in en ny infart eftersom den jag hade enligt henne var för liten, vilket senare visade sig inte stämma. Denna barnmorska hade tidigare tagit blodprov på mig och gjort det bättre än någon annan innan så min spruträdsla till trots var jag rätt lugn. Jag skulle bara veta vad som väntade….två gånger försökte hon sticka mig i handen och två kärl hade hon sönder. Det gjorde så förjävla ont så jag skrek och grät. Och när hon misslyckades andra gången (och rackade ner på mina stackars kärl) så kände jag bara att jag ville dra ut den redan satta infarten i andra handen, klämma i mig i mina skor och åka hem och strunta i hela barnafödandet. Säga till Bobbertsarna att de fick stanna kvar där inne för all framtid. Men eftersom jag inte var komplett tokig så satt jag kvar och försökte djupandas och slappna av i kroppen. Hon gjorde sedan ett tredje försök och satte den då i armvecket, något jag absolut inte ville. Jag har väldigt svårt för handleder och armveck, jag själv kan knappt ta på mig själv där för jag tycker att det är så obehagligt. Så att få en infart där var hemskt. Också otroligt otympligt. Jag kunde knappt använda högerarmen eller handen efter detta. Handen var helt mörbultad av de spruckna kärlen och armbågen kunde jag inte böja pga smärta och obehagskänsla. Fy alltså. Men när infarten äntligen var på plats och de tagit lite mer blodprover (också detta med misslyckat resultat de första gångerna eftersom min kropp nu var spänd som en fiolsträng) skulle jag ta den sista förberedande duschen och klä på mig nya kläder.

Att duscha var även denna gång en utmaning som Tomas fick hjälpa mig med. Det kändes väldigt fånigt att få hjälp med att smörja in kroppen med tvål. Men jag tvättade varje millimeter av kroppen med sjukhustvål och klädde sedan på mig en ny sjukhuskappa, ett par nättrosor och hasade till den renbäddade sängen i ett par tofflor. På plats i sängen trädde jag i fötterna i ett par operationsstrumpor och så låg jag där redo. När jag hade gjort allt detta var jag så pass ren som jag skulle vara inför operationen, men det innebar ju också att jag inte fick röra mig från sängen igen för då skulle jag ju kunna bli icke-ren och behöva göra om hela processen. Men? Inte få resa sig ur sängen? Kissandet då? Jo sörrni det löste dom genom att sätta in en kateter och det var så OTROLIGT jobbigt tyckte jag. Dels var det samma barnmorska som misslyckats med infarten två gånger (och som vi också haft en del innnan och vi upplevde henne som väldigt förvirrad och oklar och inte så kommunikativ) och det gjorde mig väldigt spänd och nervös, och så är det ju en väldigt utsatt position att sätta in en kateter. För er som inte vet hur det går till så kan jag berätta lite kort. Först får man lägga sig med knäna utfällda åt sidorna och fotsulorna ihop, sedan tvättade barnmorskan rent och det var superobehagligt. Sedan så bedövade hon urinröret genom att spruta in någon gelé typ, också detta var väldigt obehagligt och gjorde ont. Sen förs en liten slang upp i urinröret och så blåses den upp inne i urinblåsan som en ballong typ. Mer ingående än så vet jag inte hur det är. Men detta gjordes i alla fall samtidigt som jag storgrät och Tomas fick uppdraget att vakta dörren. Jag tror att det var något som barnmorskan sa för att han skulle titta någon annan stans typ, men jag hade nog hellre haft honom vid mig så att jag hade kunnat hålla honom i handen.

  
Den för lilla infarten med droppet

Sen väntade vi. Och väntade. Och väntade. Jag mådde mer och mer illa, på grund av nervositet men också på grund av att jag ju fortfarande fastade och trots att jag blev lovad dropp kom inget. Inte förrän det var skiftbyte av barnmorskor och vi fick en ny så kom befrielsen i form av dropp. Då var klockan runt två och jag hade inte ätit på 18 timmar. När klockan blev halv fem kom vår barnmorska in i rummet och jag såg redan när hon kom in genom dörren att hon hade något tråkigt att berätta. Och jajamen så rätt jag hade. Kejsarsnittet skulle inte bli av för det hade kommit in för många akuta fall, så de hann inte med oss. Då bröt jag ihop. Det var otroligt jobbigt att få detta besked, all uppladdning, nervositet och alla känslor som rusat omkring i kroppen hela dagen tog över helt och allt bara rasade. Jag hade ju sett målet framför mig, och kunnat hantera mina känslor bara eftersom jag visste att när dagen var över skulle jag ha mina två barn hos mig. Det var så jag hade kunnat hålla ihop mig själv, och så togs det ifrån mig. Och att veta att jag hade en precis likadan förberedelseprocess framför mig med fasta och ny kateter och mental uppladdning och försök att hålla nervositeten i schack dagen efter var inte peppigt, speciellt inte eftersom jag visste att precis samma sak skulle kunna hända igen. Akuta fall styr en ju inte över, och det förstår ju jag också att riktigt akuta snitt måste få gå före mitt (även om mitt ju till viss del också var akut eftersom mina värden inte blev bättre direkt).

Droppen kopplades ur och jag fick lite nyponsoppa att grunda med i magen innan jag åt något mer. Jag hade ju fastat runt 20 timmar vid det här laget. Sen fick jag en middagstallrik och åt den långsamt för att inte chocka magen. När jag hade ätit klart kom barnmorskan och tog ut katetern igen, vilket gjorde lite ont men mest kändes obehagligt och som att jag kissade på mig. Jag fick instruktion av barnmorskan om att dricka mycket och om jag inte hade lyckats kissa på egen hand inom tre timmar skulle de behöva tappa mig på urin (vilket jag antar innebär att sätta in något igen i röret?). Detta var jag verkligen inte sugen på så jag drack som en törstande person i öknen som äntligen hittar vatten, och efter bara någon halvtimma kissade jag. Det var så skönt och jag slappnade av lite efter det. Resten av kvällen handlade bara om att försöka slappna av och sova typ, eftersom jag visste vad som väntade dagen efter. Trots min oro och ledsenhet så lyckades jag komma till ro rätt bra, jag tror att det var för att Tomas var där och bara att veta att han fanns där på andra sidan rummet i den obekväma väggfasta sängen lugnade mig. Jag visste inte vad som skulle hända dagen efter, men jag hade i alla fall världens bästa stöd som jag visste skulle kunna lyfta mig och stötta mig i allt som skulle kunna hända.

  
 En av alla pilleromångar, alltså SÅ mycket piller jag satt i mig denna period..



Snipp snapp snut så var del 1 slut. Missa inte den rafflande fortsättningen….