Tagg: gravid med tvillingar

Förlossningsberättelse del 1, upptakten

Okej då ska jag försöka få ner min förlossningsberättelse i text, både för er men också för min egen skull. Jag tänker att det är ett fint sätt för att minnas vad som faktiskt hände. Jag kommer dela upp det i flera delar för att det inte ska bli för mycket på en gång, och här kommer del 1. Upptakten.

Eftersom mitt blodtryck hade varit högt och läkarna befarade en havandeskapsförgiftning var jag inne på regelbundna besök på Sös för att ta trycket, göra ctg, ta blodprover och lämna urin. Den 29:e mars var jag på tillväxtultraljud och efterföljande havandeskapsförgiftningsuppföljning, och precis som alla andra gånger mådde bebisarna bra men jag inte lika bra. Och nu var mitt tryck så högt att läkaren bedömde att det var dags för mig att läggas in. Jag kände inte att det var speciellt jobbigt utan kände mer en lättnad att det kanske äntligen skulle hända något. Vi hade fått ett datum för vårt planerade snitt den 1:a april och detta var ju bara tre dagar innan det så rent utvecklingsmässigt visste jag att de bedömde att bebisarna var redo. Jag kände mig inte redo men det tänkte jag att jag nog ändå inte skulle gjort den 1:a april heller. Och att gå runt med högt blodtryck, som grädde på moset på alla mina andra krämpor, var inte så väldigt roligt. Så att bli inlagd kändes inte som någon jättestor grej. Jag och Tomas tog hissen upp till avdelning 63 och jag fick ett rum, som var mycket bättre än förra vevan jag var inne på avdelning 63 veckan innan. Så härligt att bara levla upp hela tiden i standard!

  
Sista bilden på magen.

Tomas åkte hem och hämtade min väska och kom och lämnade den och hängde lite. Jag fick veta att det skulle kunna bli snitt redan dagen efter och fick instruktioner om hur jag skulle förbereda mig inför detta. Jag fick en infart i handen (ajajaj), duschade och tvättade mig noggrant över hela kroppen, eller ja så noggrant jag kunde. Tomas fick hjälpa mig att tvätta saker som typ fötterna för det kom jag inte åt själv. Vid åtta åt jag en massa mackor för att ladda upp inför min fasta. Från klockan 00.00 fick jag inte äta något alls och från klockan 06.00 fick jag inte dricka. Tomas åkte hem till katterna och jag la mig i den obekväma sängen och lyssnade på en tråkig dokumentär för att tänka på annat. Jag var extremt nervös men samtidigt också förväntansfull och lite rädd. Tänka att jag skulle få träffa de små bebisarna som vi väntat på så länge redan dagen efter! Den lyckokänslan var obeskrivlig. Men att ha ett kejsarsnitt framför sig var otroligt läskigt och eftersom jag har rätt mycket katastroftankar så fantiserade jag om att barnen inte skulle leva och försökte förbereda mig på detta (va…??) så att det inte skulle bli lika jobbigt dagen efter (va igen?????).

Den 30:e mars vaknade jag vid 05 och kunde inte ignorera kissnödigheten. Jag vet att de vill ta blodtryck på mig när jag vilat så jag ringde på en undersköterska som kom in och tog det och gav mig en kopp att kissa i. Trycket var rätt bra och jag eftersom jag redan kände magen kurra av hunger frågade jag om det dropp jag tidigare fått information om att man kunde få för att inte känna sig hungrig eller törstig. Jag kunde inte få det än men hon sa att hon skulle föra min önskan vidare vid skiftbytet till nästa barnmorska som skulle få ha hand om mig och att jag skulle få det då. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna om men efter ett tag gjorde jag det och vaknade igen strax före åtta. Jag hade ett paket bröd i min låda bredvid sängen och det luktade så otroligt frestande och gott. Dålig placering av det alltså. Klockan nio trodde jag att jag hade en helt otroligt stark sammandragning men det visade sig bara vara ett hungerkurr som svepte genom min mage……:—))) Jag var riktigt ordentligt hungrig vid den tiden, men något dropp syntes inte till. Sedan runt klockan 10.15 fick jag besked om att snittet skulle bli av under dagen! Jag hörde av mig till Tomas snabbare än kvickt och han tog sin väska i handen och åkte till Sös omedelbums. Anledningen till att snittet skulle bli av under dagen var att mina trombocyter i blodet hade sjunkit och tydligen kan en inte få ryggmärgsbedövning om trombocyterna är för låga vilket de förklarade innebär att snittet måste utföras med en sövd mami = inget som någon föredrar.

Efter detta blev det action. Jag fick något dropp som skulle vara förberedande inför snittet på något sätt, däremot fick jag inte något som mättade min hunger eller lättade min törst så jag mådde inte sådär jättebra. Men jag fick veta att det antagligen skulle bli snittad runt klockan 13. Klockan 11 kom den läkare in som skulle genomföra operationen och pratade lite med mig om den. Här kommer jag inte alls ihåg vad som sades över huvud taget. Jag tror dels att det beror på nervositeten som såklart var i allra högsta grad närvarande, men också eftersom att jag var så himla hungrig. En stund efter detta kom en narkosläkare in och pratade lite snabbt om hur bedövningen skulle ges och hur allt var med det (ja det var en snyggis såklart..har hört historier om att alla narkosläkare är så otroligt snygga och mina erfarenheter bekräftar alltså detta).

  
Ctg efter ctg gjorde jag under dagarna jag låg inne. Så otroligt jobbigt var det eftersom jag fick så ont i ryggen av att ligga på ryggen så länge.

Klockan 12 kom en barnmorska in och skulle sätta in en ny infart eftersom den jag hade enligt henne var för liten, vilket senare visade sig inte stämma. Denna barnmorska hade tidigare tagit blodprov på mig och gjort det bättre än någon annan innan så min spruträdsla till trots var jag rätt lugn. Jag skulle bara veta vad som väntade….två gånger försökte hon sticka mig i handen och två kärl hade hon sönder. Det gjorde så förjävla ont så jag skrek och grät. Och när hon misslyckades andra gången (och rackade ner på mina stackars kärl) så kände jag bara att jag ville dra ut den redan satta infarten i andra handen, klämma i mig i mina skor och åka hem och strunta i hela barnafödandet. Säga till Bobbertsarna att de fick stanna kvar där inne för all framtid. Men eftersom jag inte var komplett tokig så satt jag kvar och försökte djupandas och slappna av i kroppen. Hon gjorde sedan ett tredje försök och satte den då i armvecket, något jag absolut inte ville. Jag har väldigt svårt för handleder och armveck, jag själv kan knappt ta på mig själv där för jag tycker att det är så obehagligt. Så att få en infart där var hemskt. Också otroligt otympligt. Jag kunde knappt använda högerarmen eller handen efter detta. Handen var helt mörbultad av de spruckna kärlen och armbågen kunde jag inte böja pga smärta och obehagskänsla. Fy alltså. Men när infarten äntligen var på plats och de tagit lite mer blodprover (också detta med misslyckat resultat de första gångerna eftersom min kropp nu var spänd som en fiolsträng) skulle jag ta den sista förberedande duschen och klä på mig nya kläder.

Att duscha var även denna gång en utmaning som Tomas fick hjälpa mig med. Det kändes väldigt fånigt att få hjälp med att smörja in kroppen med tvål. Men jag tvättade varje millimeter av kroppen med sjukhustvål och klädde sedan på mig en ny sjukhuskappa, ett par nättrosor och hasade till den renbäddade sängen i ett par tofflor. På plats i sängen trädde jag i fötterna i ett par operationsstrumpor och så låg jag där redo. När jag hade gjort allt detta var jag så pass ren som jag skulle vara inför operationen, men det innebar ju också att jag inte fick röra mig från sängen igen för då skulle jag ju kunna bli icke-ren och behöva göra om hela processen. Men? Inte få resa sig ur sängen? Kissandet då? Jo sörrni det löste dom genom att sätta in en kateter och det var så OTROLIGT jobbigt tyckte jag. Dels var det samma barnmorska som misslyckats med infarten två gånger (och som vi också haft en del innnan och vi upplevde henne som väldigt förvirrad och oklar och inte så kommunikativ) och det gjorde mig väldigt spänd och nervös, och så är det ju en väldigt utsatt position att sätta in en kateter. För er som inte vet hur det går till så kan jag berätta lite kort. Först får man lägga sig med knäna utfällda åt sidorna och fotsulorna ihop, sedan tvättade barnmorskan rent och det var superobehagligt. Sedan så bedövade hon urinröret genom att spruta in någon gelé typ, också detta var väldigt obehagligt och gjorde ont. Sen förs en liten slang upp i urinröret och så blåses den upp inne i urinblåsan som en ballong typ. Mer ingående än så vet jag inte hur det är. Men detta gjordes i alla fall samtidigt som jag storgrät och Tomas fick uppdraget att vakta dörren. Jag tror att det var något som barnmorskan sa för att han skulle titta någon annan stans typ, men jag hade nog hellre haft honom vid mig så att jag hade kunnat hålla honom i handen.

  
Den för lilla infarten med droppet

Sen väntade vi. Och väntade. Och väntade. Jag mådde mer och mer illa, på grund av nervositet men också på grund av att jag ju fortfarande fastade och trots att jag blev lovad dropp kom inget. Inte förrän det var skiftbyte av barnmorskor och vi fick en ny så kom befrielsen i form av dropp. Då var klockan runt två och jag hade inte ätit på 18 timmar. När klockan blev halv fem kom vår barnmorska in i rummet och jag såg redan när hon kom in genom dörren att hon hade något tråkigt att berätta. Och jajamen så rätt jag hade. Kejsarsnittet skulle inte bli av för det hade kommit in för många akuta fall, så de hann inte med oss. Då bröt jag ihop. Det var otroligt jobbigt att få detta besked, all uppladdning, nervositet och alla känslor som rusat omkring i kroppen hela dagen tog över helt och allt bara rasade. Jag hade ju sett målet framför mig, och kunnat hantera mina känslor bara eftersom jag visste att när dagen var över skulle jag ha mina två barn hos mig. Det var så jag hade kunnat hålla ihop mig själv, och så togs det ifrån mig. Och att veta att jag hade en precis likadan förberedelseprocess framför mig med fasta och ny kateter och mental uppladdning och försök att hålla nervositeten i schack dagen efter var inte peppigt, speciellt inte eftersom jag visste att precis samma sak skulle kunna hända igen. Akuta fall styr en ju inte över, och det förstår ju jag också att riktigt akuta snitt måste få gå före mitt (även om mitt ju till viss del också var akut eftersom mina värden inte blev bättre direkt).

Droppen kopplades ur och jag fick lite nyponsoppa att grunda med i magen innan jag åt något mer. Jag hade ju fastat runt 20 timmar vid det här laget. Sen fick jag en middagstallrik och åt den långsamt för att inte chocka magen. När jag hade ätit klart kom barnmorskan och tog ut katetern igen, vilket gjorde lite ont men mest kändes obehagligt och som att jag kissade på mig. Jag fick instruktion av barnmorskan om att dricka mycket och om jag inte hade lyckats kissa på egen hand inom tre timmar skulle de behöva tappa mig på urin (vilket jag antar innebär att sätta in något igen i röret?). Detta var jag verkligen inte sugen på så jag drack som en törstande person i öknen som äntligen hittar vatten, och efter bara någon halvtimma kissade jag. Det var så skönt och jag slappnade av lite efter det. Resten av kvällen handlade bara om att försöka slappna av och sova typ, eftersom jag visste vad som väntade dagen efter. Trots min oro och ledsenhet så lyckades jag komma till ro rätt bra, jag tror att det var för att Tomas var där och bara att veta att han fanns där på andra sidan rummet i den obekväma väggfasta sängen lugnade mig. Jag visste inte vad som skulle hända dagen efter, men jag hade i alla fall världens bästa stöd som jag visste skulle kunna lyfta mig och stötta mig i allt som skulle kunna hända.

  
 En av alla pilleromångar, alltså SÅ mycket piller jag satt i mig denna period..



Snipp snapp snut så var del 1 slut. Missa inte den rafflande fortsättningen….

Lägesuppdatering från SöS 

Hejsan svejsan från mitt rum här på Sös. Som ni säkert kan räkna ut (annars blir jag lite orolig för er faktiskt) så är jag kvar på sjukhuset även idag och som det ser ut nu så finns det ingen klar plan på när jag ska få komma hem. Allt är fortfarande beroende på hur det utvecklar sig med mitt mående. Jag har ett högt blodtryck som inte vill gå ner, trots medicinering och så har jag fått väldigt ont i huvudet så jag känner mig helt klubbad. Men nu ska jag få höjd medicindos och så ska de se om det gör någon skillnad. De håller väldigt noga kolla på mig i alla fall, vilket är skönt för ett kontrollfreak like me. Inatt blev jag liksom väckt sex gånger typ för att ta trycket och diverse piller.

Jag har också fått en infart i handen. Fy fan alltså vad jag ogillar det. Både att få den (ajajaj), att ha den (ajajaj och i vägen hela tiden) och att sen ta ut den (också ajajaj och uuuuhhhh). Det känns som att infarten gör mig så mycket mer sjuk också för jag blir liksom fem resor ynkligare och känner mig så mycket mer SJUK om ni förstår vad jag menar. Men snyggt att den matchar mina ögon i alla fall :))))

Jag spenderar dagarna med att lyssna på poddar, läsa bok, spela spel, vänta på måltiderna, ligga med ctg-mätning i tid och otid (och länge som tusan pga busiga barn), småsova och scrolla scrolla scrolla på mobilen för att se om något nytt kul hänt.

Eller så sitter jag och tittar på mina SVULLNA fötter och småfnissar. Alltså har ni sett korvigare tår??

Hahahhaahaha det är sinnes vad svullna de är, speciellt vänsterfoten. Jösses vad knäpp kroppen är alltså.

Andra kuliga saker som hänt dessa dagar:

-jag blir konsekvent kallad Urrrrrsa av en barnmorska, tänk er att ni säger usch fast med r. Så. Jag rättar varje gång men det verkar inte fastna. Inatt när hon var inne i tid och otid var det som att jag i sömnen mumlade fram ”Yrsa” så fort hon kom in. Till slut började hon kalla mig gumman istället :))))

-en av undersköterskorna är manlig, eller manlig och manlig….mer att han är en pojk. Alltså SÅ ung. Vi funkar inte så bra ihop. Dels blir jag väldigt obekväm när det är män som ska hålla på med min kropp men jag blir också väääldigt osäker av hans unga unga ålder (hej åldersdiskriminerande person). Ja det är inte det här som är så kul, så till den kuliga saken: när han skulle ta blodprov på mig så misslyckades det två gånger på raken. När han stack andra gången gjorde det fördjävla ont och jag utbrast högt ”KUKEN”………………. Egentligen borde det ju inte vara någon big deal alls, jag menar hur många gånger hör jag inte folk använda ordet fitta som diverse förstärkare av det som de vill säga, men det kändes otrooooooligt stelt. Och som jag rodnade.

-Jag dreglar väldigt mycket och ligger väldigt stilla om nätterna pga svårt att vända mig och ont i infartshanden, så ofta när jag vaknar upp av att någon barnmorska eller sköterska står vid min sida för att ta blodtryck ligger en hel hög med saliv på min kudde. Så charmig patient :——-))))))

Hörrni slut på lägesuppdateringen, nu måste jag dricka lite iskallt vatten och vila mina ögon och mitt onda huvud. Hoppas ni har en härlig fredag och roliga planer för helgen! Jag tror att jag kommer vara kvar här jag, så vill ni muntra upp mig lite och visa vad ni har för er kan ni väl snapchatta mig lite roliga saker?? Det skulle vara så kul att få se något annat än dessa smutsgula väggar och brunmelerade plastmatta. Yrsaalfrida heter jag på snappi.

En eventuell havandeskapsförgiftning

Igår skulle jag fota och skriva ett inlägg om vecka 35, men dessvärre kom det lite andra saker i vägen. Först hade jag ett inbokat besök på mvc på förmiddagen. De besöken brukar gå snabbt och lätt men denna gång hade jag på gränsen till för högt blodtryck och plus 1 i protein (vad det nu innebär). Så istället för ett kort besök så fick jag sitta kvar länge samtidigt som barnmorskan ringde runt till specialmödravården för att undersöka hur de tyckte att jag skulle tas omhand vidare. Jag fick en tid på Sös senare under eftermiddagen, så jag åkte en liten tur hem för att kompletteringspacka min bb-väska lite (utifallatt tänkte jag) och ladda min telefon.

Så begav jag mig till Sös. Det kändes helt bananas att åka tunnelbana in mot stan?? Har inte gjort det sedan i januari ju. Jaja. Jag kom till Sös och fick först ligga och mäta barnens kurvor med ett ctg svinlänge, för de ville inte riktigt ligga stilla. Sedan tog de ett nytt blodtryck och nytt urinprov. Jag hade lite lägre blodtryck, men ändå lite för högt med tanke på att jag bara hade legat ner och vilat i mer än 30 minuter.

Efter ett samtal med en läkare fick jag en checklista med saker jag ska hålla utkik efter, som exempelvis blixtrar framför ögonen, och instruktioner om att ringa min mvc och boka in en massa tider för att hålla blodtrycket och proteinen under bevakning för att se hur det fortskrider. Jag förstod inte riktigt om det är så att jag HAR havandeskapsförgiftning eller om detta skulle kunna BLI en havandeskapsförgiftning. Men läkaren sa att antagligen kommer blodtrycket sakta stiga uppåt och att jag skulle kunna ”klara mig” (alltså inte klara mig som i att överleva utan som i att gå så långt utan att jag eller barnen kommer ta för mycket stryk) tills det datum jag fått för kejsarsnitt. Men samtidigt att jag kanske inte skulle klara det hela den tiden. Ganska oklart men de täta kontrollerna kommer väl att visa vartåt det barkar.

Inte så himla pepp nyheter i alla fall. Men det fina i kråksången är att jag ju nu gått så pass långt i graviditeten att jag inte alls känner mig lika orolig som när jag var inlagd med risk för tidig födsel. Nu skulle det kanske kunna bli för tidigt också, men det är ju inte alls i samma farozon som förut.

Gravidvecka 34

Jag håller traditionen vid liv och levererar dessa veckoinlägg på gränsen till alldeles för sent :–))) Idag är jag i vecka 33+6 och imorgon är alltså 34 hela veckor uppnådda. Och idag har 85% av graviditeten passerat! *kastar konfetti*. Detta är ju också en siffra anpassat efter 40 fullgångna veckor så jag har egentligen passerat mer än så. Idag var vi på tillväxtultraljud och fick titta på de små härjarna igen (även om det blir svårare och svårare att se något annat än blurr på skärmen ju större de blir och ju mer crowded det blir där inne).

 

När jag ser denna bilden undrar jag bara…..var är min rumpa?? Det som satt där förut var ju inte så speciellt bootylicious men nu är det ju ett ingenting. Bara en liten knölig övergång mellan rygg och lår :—))

Bobbertsarna beräknas i denna vecka väga 2,3 kilo och vara ca 42 cm långa, som två små illrar. Idag på tillväxtultraljudet fick vi veta att våra små gryn följer sina kurvor fint, och ettan väger ca 2400 gram tvåan väger ca 2200 gram. Det är ju dock inte helt 100% med dessa mätningar men det finns ju ingen anledning till oro. Vi har inte heller fått en ny tillväxtultraljudstid förrän om en månad, alltså vecka 37+6…vilket ju är precis i förlossningsfaggorna om det inte är så att de kommit innan det. Det talar ju för att läkarna inte är oroliga för tillväxten utan litar på att de fortsätter följa sina kurvor.

Skulle de födas nu skulle de antagligen klara sin andning bra och inte behöva kuvös, och eftersom våra fått sprutor för lungutvecklingen måste de vara extra bra på att andas! Däremot skulle de behöva hjälp med att hålla värmen och få i sig näring. Men det känns ju SÅ HIMLA BRA att ha kommit hit med tanke på den olycksbådande inläggningen på sjukhus vi var med om. De kan också bekämpa lättare infektioner med sina immunförsvar :’) Känner mig så stolt över dom!

Nu ska de flesta barn ligga med huvudet nedåt men ettan ligger med rumpen nedåt fick vi veta på ultraljudet idag. Väntar man ett barn kan man föda i sätesbjudning (även om ett kejsarsnitt såklart kan bokas in vid ”bara” ett barn också) men när det är två och ettan ligger så planeras ett kejsarsnitt i princip alltid in så som jag förstått det. Så i nästa vecka ska jag få ett brev hem med mer info och ett bestämt datum för detta (!!!).

Hejhej från badbollen och den tillhörande lilla människan bakom den.

Jag fortsätter på spåret att vara stor och otymplig och ha svårt att göra saker. Min mage är verkligen i vägen för den mesta aktiviteten nu. Ta på skor är jobbigt, resa sig ur sängen är jobbigt, sitta och äta är jobbigt osv. Magen är liksom STOR men också väldigt spänd väldigt ofta, det känns som att tvåan ofta tar spjärn mot livmoderväggarna och tryyyyyyyycker allt vad livet håller mot min stackars mage. Jag känner mig också öm i skinnet. Förutom detta spända och onda så fortsätter kroppen också samla på sig vätska och alla sömmar ger mig märken. Igår fick jag till och med prickar på mina fötter från prickbrodyren på mina strumpor :—–))))))

Livmodern börjar öva sig på riktigt inför förlossningen och nu ska man kunna känna av förvärkar. Men hur vet man skillnaden mellan sammandragningar och förvärkar egentligen??? Jag har mycket sammandragningar, eller förvärkar (?) och speciellt på kvällarna. Då kan jag ligga i soffan och bara ta det lugnt men så blir magen helt stenhård och spänd och ofta får jag hjärtklappning, men det känns liksom inte något tryck nedåt vad jag identifierat än. Åh jag skulle bara vilja ha det svart på vitt vad som faktiskt händer. Det känns som att jag lätt skulle kunna bli en stammis i telefonkön till förlossningsavdelningen. För nu är det ju liksom PÅ RIKTIGT och skulle förlossningen börja nu ska jag ju in på en gång för att de ska hinna förbereda kejsarsnitt..antar jag. Ja det blir lite stressat i mig i alla fall av att veta att det skulle kunna starta nu men inte veta exakt när.

Jag har börjat vakna väldigt tidigt den här veckan. Redan vid sex-tiden vill min kropp vakna upp. Jag undrar om det är något biologiskt med det, att jag ska förberedas på tidiga uppvak redan nu. Men förutom detta så sover jag ändå förhållandevis bra *peppar peppar ta i trä*. Min ryggvärk finns fortfarande där men när jag sover är jag nästan helt förskonad från den. SÅ SKÖNT!!! Jag hoppas verkligen på att det fortsätter såhär resten av tiden.

 

Hahah magglipan är nu ett faktum, i alla tröjor blir det såhär snyggt..

Och såhär ligger Bobbertsarna nu enligt ultaljudet. Fina små frisyrer har de också, som ni kan se på bilden :))

Gravidvecka 33

Nu är jag gravid i vecka 33, eller mer precist i vecka 32+6. Alltså idag är sista dagen i vecka 32 och imorgon är det dags för vecka 34. Idag är det högst 35 dagar kvar för mig i pregnant tillstånd, ifall de håller på det som det är sagt att jag kommer sättas igång senast 38 fullgångna veckor. Jag undrar lite när detta kommer planeras? Ingen har hittills sagt något om det i alla fall..

Idag är jag ju sjukis så bilderna blir därefter, inget speciellt att hänga i granen liksom. Och min näsa är så himla röd och svullen :(( Jag har försökt piffa lite med blommig tröja i alla fall…..funkade sådär…

thumb_DSC00900_1024

Bobbertsarna mår finfint i magen och bara växer och växer och växer. Mest på bredden dock för längden är ungefär klar nu. Enligt apparna ska de vara runt 45 centimeter långa var nu, och väga ungefär 2 kilo styck. Jösses alltså vad mycket det är! Nu kanske våra små gryn inte riktigt väger så mycket eller är så långa eftersom de delar på utrymmet, det kommer vi få veta mer om i nästa vecka för då ska vi på nästa tillväxtultraljud. Det ska bli spännande att se huruvida de följer sina kurvor eller inte. Jag känner mig inte orolig eftersom de tjockat på sig så himla bra hittills, men tänker att nu kan det ju säkerligen börja sakta av lite på tillväxten eftersom de kanske inte får plats. Jag hoppas bara att jag äter tillräckligt för att de båda ska få det som de behöver, det är ju lite svårt för mig att få i mig en massa mat för det är så fullt i magen redan som det är.

De ska ha ungefär en liter fostervatten vardera (konstigt att jag inte känner hela magen klucka) och bebisarna ligger där inne och andas och simmar omkring ”like crazy”….hhahahahha vet inte riktigt hur crazy de kan röra sig faktiskt, det känns som att deras rörelsevidd är begränsad. Lite som anden i Aladdin som bor på en pytteliten bostadsyta…Men jaja. Förutom att simma omkring ska deras favoritaktivitet vara att suga på tummen och de ska rotera sig mot sin födelseposition. Det tror jag dock inte riktigt att de gör för det känns som att de bubblar omkring runt helt olika i magen. Deras hjärnor växer och huvudena ökar i storlek, och de kan uppfatta ljus och mörker. Det är så ballt. Det känns verkligen rent teoretiskt att de är små människor nu (men jag har fortfarande extreeeemt svårt att fatta det i praktiken).

De rör sig rätt mycket men precis som förra veckan har rörelserna gått mer och mer mot långsamma svepande rörelser snarare än härda sparkar (min urinblåsa tackar för detta). Idag tror jag att jag kände ett knä eller en armbåge väääääldigt tydligt sticka ut på ena sidan av magen. Så himla häftigt. Jag kommer nog inte sakna mycket av denna graviditet men rörelserna kommer jag tänka tillbaka på med värme.

thumb_DSC00906_1024 thumb_DSC00913_1024

Rolig detalj med dessa bilder: jag har lånat tröjan av Josefin eftersom jag inte är supersugen på att lägga en massa pengar på kläder jag ändå inte kommer kunna ha sedan. Och jag upptäckte när jag googlade runt efter vecka 33 info att exakt när hon bloggade om att hon var i vecka 33 så hade hon också på sig tröjan :)))

Jag mår ju lite som en bajspåse fortfarande, men det har ju till stor del med förkylningen att göra tror jag. Att vara supermegagravid och ha ryggproblem är ju liksom nog känner jag, jag behöver inte snor och huvudvärk och slem överallt och halskill och muskelvärk osv. Men ska jag fokusera på graviditeten så mår jag rätt mycket som jag mått de senaste veckorna. Ryggontet och hur otroligt himla tungt och jobbigt allt är (det kan alltså på riktigt ta mig fem minuter att komma upp ur sängen på natten när jag ska kissa) och sådär är still going strong. MEN!!! En sak som blivit lite lite lättare de senaste dagarna är halsbrännan och den extrema andningssvårigheten. Det kan vara så att magen sjunkit lite, vilket ska ha att göra med att barnet (barnen) lagt sig tillrätta. TJOHO. Det är så skönt att slippa några av krämporna. Jag hoppas att det fortsätter på denna bana.

Att barnet (barnen) börjat lägga sig tillrätta och magen sjunkit kan medföra ett ökat tryck nedåt vilket kan ge stickande och pirrande känslor i bäckenet, som små stötar. Detta har jag däremot känt i flera veckor, det kanske har att göra med att det är två istället för en och det är trängre? Åh gud vad jag vill ha en tvillinggravidapp!!! Det saknas verkligen. I alla fall. Dessa stötar är helt ofarliga och det är ju himla skönt att veta det. Det känns verkligen obehagligt. Trycket gör också att känslan av kissnödighet har tagits till helt nya nivåer. Jag litar inte på min blåsa för fem öre!

Jag börjar verkligen känna mig svullen nu, i ansiktet känner jag knappt igen mig själv ibland. Det har ju säkert med förkylningen att göra också men jag känner ju mitt ansikte in i minsta detalj och tycker att jag var lite svullen innan sjukan bröt ut också. Och fötterna och händerna är riktigt korviga. Men på bristningsfronten är det inga nyheter i alla fall. Det tycker jag fortfarande är himla skönt att slippa.

thumb_DSC00918_1024

Har magen inte sjunkit lite?? Kanske?? Jag är fortfarande sjukt fascinerad av de tydliga väggarna runt om magen. Den växer verkligen framåt och inte ut på sidorna.

Besök på mvc

Hallå måndag och hallå nya veckan och hallå alla ni gulliga bloggläsare. Det är så kul att ni blivit fler och fler, och att ni kommenterar mer och mer. Det är så härligt att vakna upp på morgonen och uppdatera wordpressappen och se kommentarer som kommit in under tiden jag sovit!

Idag har jag redan hunnit bocka av min enda todo för dagen, nämligen ett besök på Mvc. Jag kände att det jag för en gångs skull ville komma till min barnmorska i något annat än mina leopardiga leggings från Boob (obs tipstips till alla, gravida eller icke, de är så OTROLIGT sköna). Hehe så himla självcentrerat att tro att hon lägger märke till, kommer ihåg och bryr sig om ifall jag har de brallorna på mig varje gång jag är där. Men ja, jag drog i alla fall på mig mina svarta preggobyxor från HM jag haft ungefär hela graviditeten, och så tänkte jag föreviga det hela med en bild eftersom jag kände mig så otroligt uppstyrt påklädd.

Hahah något litet var visst i vägen för att få med byxorna på bild… :—-))) Jaja, de är där nedanför i alla fall. Ni får lita på mitt ord.

Besöket på Mvc tog ungefär en halvtimma, och innefattade vägning, järnvärdesmätning, blodtryckstagning, hjärtljudslyssning, sf-måttsmätning och lite samtal om mitt psykiska och fysiska tillstånd just nu. Järnvärdet applåderade min barnmorska nästan åt, så exalterad blev hon. Det var SUPERBRA med tanke på att jag väntar två små bebisgryn. Blodtrycket var lite högre än jag brukar ha, men jag brukar ha väldigt bra så det var ingen fara på taket med det. SF-måttet brydde jag mig inte ens om att fråga vad det var, för jag känner mig inte alls intresserad av vad det än må vara. För mig spelar det ju noll roll cocosboll eftersom det är två, och ett sf-mått kan inte direkt visa på något alls. Ja såvida magen inte krymper…det måste ju vara negativt. Men det tror jag att min barnmorska skulle säga till om i sånt fall.

Vägningen däremot, den påverkade tyvärr mig mer än jag trodde den skulle göra. Jag kände att jag blev stressad och ångestfylld när jag såg vad siffrorna på vågen visade. Det är sjukt vad jag är fast i föreställningen av att plus på vågen = så otroooooligt negativt och dåligt och framkallar känslor av missnöje och mindrevärde. Min första impulstanke när jag stod där  var på riktigt att jag måste skära ner på vad jag äter. Det är så sorgligt tycker jag. Men när en tänker närmare på det är det ändå inte så konstigt för ända sedan jag var runt 11, 12 år har jag varit medveten om normen och hur min kropp förhåller eller inte förhåller sig till den. Så nästan 20 år har jag matats av hur en ”ska” se ut som kvinna i Sverige idag, och det är klart att det påverkar mig även om jag råkar vara gravid och ska gå upp i vikt. Men den där impulsen blev jag så ledsen och arg av, så från och med nu tänker jag inte väga mig mer. Min barnmorska hetsar inte alls att jag ska väga mig vilket är skönt, och hon är helt med på att jag inte kommer väga mig något mer. Det är ju ingen långsiktig lösning på de föreställningar och inställningen som finns i min hjärna utan det är ett annat arbete som måste till för att förändra det. Men det blir ändå en vila just nu från det hela.

När barnmorskan kände på magen så sa hon att hon tror att ettan ligger med huvudet nedåt nu, vilket innebär att lillisen vänt sig sedan senaste ultraljudet. Jag tror att hon vänder sig rätt ofta för jag känner mycket hur det möbleras om där inne men vi får se hur länge detta vändande kan pågå och vilken position hon till slut stannar i, blir det säte så är ju en vaginal förlossning uteslutet. Tvåan däremot ligger kvar i sitt härliga tvärläge och verkar vara nöjd med det. Här är en helt sannings- och skalenlig ritning av hur Bobbertsarna för tillfället ligger i maggisen.

Det är härligt att de bevisligen (se bild) är så glada mina små bebisar…

Innan jag åkte hem från Farsta köpte jag en unnekaffe med sojamjölk, för att fira att jag orkade ta mig out and about. Eftersom jag inte har så stort sug efter kaffe och knappt har druckit det på hela graviditeten så köper jag ibland latte macchiato som min syster lärt mig att det heter. Alltså en latte som är stor fast med en shot espresso istället för två. Alltså är det en väldigt svag kaffe med väldigt mycket mjölk, perfekt för mig och perfekt härligt att köpa när jag orkat mig ut ur lägenheten.

Och när jag kom hem till porten möttes jag av denna härliga syn.

KNOPPAR!! BLOMKNOPPAR!!! Ett tecken på att våren ändå är på väg. Den kommer alltså komma i år också. Solen och värmen och härligheten <3<3 Tänk hörrni att om en liten månad kan vi i alla fall tänka att det inte kommer bli sämre (vilket det ju iofs ibland blir men ofta blir det ju bara bättre och bättre efter mitten av mars). Håll ut alla!

Gravidvecka 31

Senast jag skrev ett sådant här inlägg var i vecka 27, och sedan blev det en förklarlig paus i och med min sjukhusvistelse. Efter det har jag också känt att det varit lite jobbigt att göra inläggen eftersom de alla utgår från att barnen ska ligga inne till vecka 40 och att det överallt är formulerat som att de inte är klara, så klart. De är ju inte klara. Men nu känns det ändå som att det varit lugnt sedan jag kom hem från sjukhuset och mitt mål med vecka 30 är ju uppnått, så nu kommer det veckoinlägg igen.

Så nu är jag och Bobbertsarna alltså i vecka 31, 30+5 närmare bestämt. Det står i min app att det är 64 dagar kvar men för oss är det bara 50 dagar kvar pga stockholmsbestämmelserna om att högst gå 38 fulla veckor med tvillingar. Vecka 30 var mitt mål att klara av, och nu har jag satt vecka 32 som nytt mål. 2 veckors-perioder känns ändå rimligt. Längre än så vågar jag inte tänka.

DSC00818

Bobbertsarna väger 1,5-1,7 kilo och är 40 cm långa på ett ungefär. Jag har alltså runt 80 centimeter och 3 kilo bebis i mig. Helt obegripligt att de får plats? På tillväxtultraljudet jag var på i förra veckan fick bebisarna mycket bra betyg för de växer fortfarande på som de ska. Ettan ligger någon procent över kurvan och tvåan har hämtat hem från minus 15% till bara minus 5%. Det är alltså kurvan för ett normalt enlingsbarn i denna veckan. Så eftersom det är två stycken som samsas på det utrymmet som annars bara en har är det superbra att de håller sig så fint på kurvan. Duktiga duktiga små Bobbertsar. Och duktiga min kropp som klarar av att ge Bobbertsarna allt de behöver. Det står i apparna att bebisen (observera singularformen här) tar upp nästan hela ens mage. Så det är ju inte konstigt att jag känner mig lite fullproppad den mesta tiden.

Den här veckan, liksom typ alla kommande veckor känns det som, ligger fokus för bebisarna att tjocka till sig. Alla organ ska vara i princip färdigutvecklade, det är lungorna som blir klara sist av allt. Jag har ju däremot fått sådana här kortisonsprutor när jag låg inne för att skynda på lungutvecklingen så jag vet inte riktigt status för hur pass klara våra små risgryns lungor är, kanske helt? Eller nej kanske inte helt. Men de måste ju ändå vara klart bättre än om jag inte fått sprutorna.

Bebisarnas ögon är öppna när de är vakna och de kan känna igen och reagera av musik som spelas för dem. Bebisarna kommer vara experter på att känna igen olika podcastjinglar, introt till arkiv x (som jag tittar på från början) och den meditativa musik jag lyssnar på när jag yogar men så värst mycket annan musik får de tyvärr inte höra. Stackarna. Håret som täckt hela kroppen på bebisarna inne i livmodern börjar falla av eftersom de nu har tillräckligt mycket fett för att hålla sig varma utan det :”’))). På det första tillväxtultraljudet vi var på för några veckor sedan syntes hår på huvudet på den ena bebisen så kanske kanske föds i alla fall en av bebisarna med huvudhår. HUR GULLIGT??!?!

DSC00819

Och jag då. Hur har jag det denna vecka? Tydligen har mina lungor blivit starkare och lungkapaciteten har ökat från 500 till 800 kubikcentimeter luft per andetag. Imponerande ändå. Trots denna ökade kapacitet är jag andfådd mest hela tiden och flåsar runt som att jag struttar omkring på ett friskispass. Kroppen är också svullen, speciellt händerna och fötterna är som små korvar. Ibland gör det ont i benen och händerna och fötterna, speciellt på natten. Annars är det mest konstigt att inte känna igen sina tår. Förutom att de är svullna så somnar de också from time to time och jag måste skaka liv i dem.

Förutom detta så förbereder sig kroppen på den kommande tiden som förälder genom att sova sämre, vakna oftare och att en får svårt att koncentrera sig. Var i ligger rimligheten att sova sämre och vakna mer den tiden en borde få sova som allra mest!??!?! Dumt designat av kroppen ändå. Jag sover ändå rätt bra, förutom min ryggvärk som gör att jag vaknar och har svårt att somna om för att det gör ont. Men de senaste nätterna har jag också vaknat runt halv fem och varit vaken någon timma utan förklarlig anledning. Mycket märkligt. Bobbertsarna är i och för sig också vakna då så det kanske är det som väcker mig fast jag inte tänker på det i sömnlandet. Jag känner också en extrem trötthet som ligger som ett täcke över hela mig på dagarna. Det är lite som att jag vandrar runt i en dimma.

Ja sen har det väl inte undgått någon (?) att jag har gruvligt ont i ryggen mest hela tiden, vilket ju tydligen är en vanlig åkomma men jag undrar hur ont som är rimligt att ha? Jag ska ringa min barnmorska och fråga om det är något de kan göra, typ ge mig starkare piller än alvedon. Ontet sitter liksom på mitten av ryggen och det känns som att jag vill krumma ut ryggen ordentligt och knäcka till den för att det ska bli bättre, men jag kan inte krumma?? Jag frågade Tomas härom dagen när jag försökte och han sa att det var typ helt rakt förutom längst uppe mellan skulderbladen. Jag trodde inte på honom för jag kände ju hur jag krummade, så jag ställde mig framför spegeln och försökte och såg…..en typ helt platt rygg. Jag vet inte vad det beror på, men det är väl kanske en anledning till min stelhet och min värk.

OCH sist men inte minst, jag har börjat få små små små bristningar!!!!! Prick dagen innan jag upptäckte dem så sa jag lite glatt till Tomas att jag ju inte verkar ha anlag för att få bristningar i alla fall, fast jag var/är mycket väl medveten om att de kan komma nu de sista veckorna. Men eftersom jag nu är så stor som en person som är fullgången gravid med en bebis så tänker jag att vore det så att jag bara hade en så skulle jag ha klarat mig utan. Men så dagen efter upptäckte jag några småsmå blåröda streck. Så nu väntar jag med spänning på att se om det kommer flera!

Jag har fortfarande kvar min midja, även om den blivit något bredare, och magen växer verkligen utåt. Ja ni ser ju väggen där under min bh. Det går verkligen rakt ut. Och har typ blåmärken på sig?

DSC00826 DSC00832

Nu tycker jag att jag överlag börjar se lite ut som ett skämt på två ben. Magen är alldeles för stor för min petita kropp. Jag är ju liksom bara 164 cm lång och är rätt liten i kroppen överlag. Så det börjar se lustigt ut. Och jag kan typ ha noll kläder, allt som oftast jag jag leggings (de ovan eller ett par svarta från hm) och en tshirt eller så har jag pyjamas. Jag går ju bara omkring hemma så det spelar ju verkligen ingen roll cocosboll hur jag ser ut men GUD så jag längtar efter att kunna ha mina vanliga kläder!!!!!! Åh jag ska njuta så mycket.

Graviditeten vecka för vecka hittills

Nu har jag precis trätt in i vecka 30 och har alltså varit i ett pregnant tillstånd i 29 hela veckor (även om de 2 första veckorna ju egentligen inte är något alls). När jag upptäckte att jag var preggo var jag runt vecka 4 så jag har 26 veckor kunnat läsa om och fundera på och föreviga magens framfart, jag började dock inte föreviga maggen på bild förrän runt vecka 15. Dels för att jag innan den magiska gränsen i vecka 12-13 inte riktigt vågade tro på att det skulle bära, och dels för att det inte fanns något att dokumentera förutom min vanliga magobert och diverse svullna tarmar. Men från vecka 15 har jag försökt fota den framväxande preggomagen.

Totalt har jag lyckats föreviga mig och magen vid elva olika tillfällen, och alltså här sätter perfektionisten i mig in och går på högvarv. Jag tycker att det är SÅ störigt att jag inte dokumenterat alla veckor så att denna översikt kan bli komplett, men det är ju verkligen inte mycket att göra såhär i efterhand. Här har vi alltså magens utveckling från v.15 till v.27.

 

oversikt

Det är roligt att jag tyckte det syntes SÅ mycket vecka 15! Och vecka 16 tyckte jag att nu kan ju ingen tvivla på att det är en bebismage. Hahhaha LOLLLLLLLLLLLLLLLLL. Nu när jag tittar tillbaka på de bilderna ser jag ju knappt något alls? Visst kan en minimini mage skönjas men det skulle lika bra kunna vara min vanliga mage. Men jag tycker att en verkligen kan se att det från vecka 20 har gått i en rasande fart, vilket ju stämmer in i att bebisarna ska lägga på sig fett fett fett därifrån någon stans. Det är väldigt coolt att se hur magen vuxit fram såhär tycker jag. Och knäppt att se att det där är jag? Jag blir liksom fortfarande förvånad när jag går förbi en spegel och ser mig själv från sidan för jag tror inte att jag är SÅ stor som jag är nu. Mentalt har jag stannat någon stans så som det var runt vecka 20.

Jag vet ju flera människor som älskar att vara gravida och älskar sin mage och säger att de saknar den något förfärligt när den är borta, jag är övertygad om att jag inte kommer vara en av dessa människor. Den är bara förknippad med positiva saker för att det är mina två små bebisar där inne men inget annat med magen gillar jag direkt, och det är ju säkert för att jag inte haft någon walk in the park-graviditet alls utan dragits med olika krämpor och svårigheter under i princip alla dessa 30 veckor. Jag ser BARA fram emot att bli av med magen faktiskt (obs obs obs Bobbertar se inte detta som en uppmaning att komma alldeles för tidigt till exempel nu). Jösses vad jag ska gå och klappa och älska min normala vanliga mage sedan! Och såklart bebisarna när de är på utsidan.

Bebisar eller utbrytarproffs?

De senaste dagarna har Bobbertsarna verkligen börjat röra sig med bra mycket mer kraft inne i magen, och eftersom det finns två huvuden, fyra ben och fyra armar där inne kan det röra sig åt alla håll och kanter. Vid denna tid ska en ju känna bebisen/bebisarna varje dag så jag försöker hålla koll och deras schema verkar vara att de vaknar till när jag vaknat och ätit frukost, sedan kan de kännas lite smått under dagen men på kvällen är det överlägset allra mest sprattel och sedan när jag är uppe och kissar på natten kan kan känna lite rörelser.

Härom kvällen så låg jag i soffan och småtittade på tv/småtittade på min mage och helt plötsligt så reste sig hela högra sidan och jag och Tomas iakttog med förskräckelse och fascination hur någon mycket tydligt möblerade om lite där inne. Det såg helt sjuuuukt ut, som att en lång och rätt tjock banan drogs mot insidan av min mage från typ mitten mer till höger. SÅ BALLT!!! Och igår kväll när vi skulle sova så låg jag i vanlig ordning och kände efter rörelser för att se att allt var normalt och då kändes det som att någon drog en hand eller fot eller huvud på insidan av magen flera centimeter fram och tillbaka. Som en strykning/vinkning/någon som tvättar en fönsterruta. Jag kunde hålla mig från att säga typ ”uuuuhhhhh” för det kändes så obehagligt, samtidigt som det såklart var väldigt häftigt. Sedan fick Tomas lägga sin hand där och efter ett tag uttryckte även han något liknande ljud när han fick känna på det freakiga som skedde.

Hallå där inne vill ni säga mig något? Börjar det bli lite trångt? Vill ni komma ut? För det får ni faktiskt inne! Allra tidigast får ni komma om 7 veckor, okej?

Gravidvecka 26

Vecka 26 är här och snart förbi. Idag är jag precis i vecka 25+6 (byte imorgon alltså). Ni som varit mycket uppmärksamma kanske funderar på vart vecka 25 tog vägen, och det kan jag säga att jag gör också. Jag glömde HELT bort det?? Och att göra i efterhand känns lite b, så jag hoppar helt enkelt den veckan. Tråkigt för jag är ju något av en perfektionist och vill ju gärna ha bilder från alla veckor, men samtidigt är det inte mycket att göra.

DSC00754

Bobbertsarna är nu omkring 37 cm och väger cirka 800-900 gram vardera. De är som två tarte tatains, alltså en sådan där omvänd äppelpaj. Mums. Eller som två små präriehundar (har inga referensramar kring hur stora dessa är så denna liknelse lämnar mig helt frågande). Bara bebisarna alone väger alltså cirka 2 kilo extra i min kropp. Omg alltså. Men nu snart tror jag att jag kommer till den tiden då de slutar följa den normala kurvan för bebisar och börjar bli lite mindre. Det är också därför jag ska på tillväxtultraljud om precis två veckor för att hålla koll på att de växer som de ska. De har nu alla system i kroppen de behöver, om än inte helt färigutvecklade, och de kan klara sig utanför magen. Men de är en tunnare, mindre och rödare variant av de som sedan ska komma ut.

Bobbertsarnas hår blir tjockare och tjockare och har en hårfärg, som förvisso kan ändras efter födseln..men ändå. De har the time of their lives där inne och älskar tydligen att de nu har en bättre balans och kan säga vilket håll som är upp och vilket som är ner, och de rullar omkring där inne. Ögonen är färdigbildade och de kan öppna och stänga sina ögon och kan skilja på ljus och mörker. The Bobberts har också lärt sig att både andas in och ut. De kan höra ljud inne i livmodern som kurrande mage, röster och nysningar och de lyssnar även på min och på omgivningens röster. När de hör ljud reagerar de med högre puls, och spelar man musik kan det hända att de rör sig i takt.

Och så den gulligaste av alla fakta: fötterna är nu cirka 4 cm långa. Allltså :’))))))))))))

DSC00770 DSC00773

Och så jag. Nu står det i apparna att ”magen växer rejält”………HAHHAH minst sagt. Livmodern har vuxit ännu mer, och jag tror den fyller ungefär hela min torso just nu. Precis under brösten så är det liksom en kant rakt ut och där börjar den mycket spända magen (se bild längre ner för bevis). Magen är också i vägen ungefär hela hela hela tiden. Alla rörelser som innefattar någon slags böjning av kroppen jag tidigare gjort utan att reflektera över det, som att ta på ett par strumpor, är nu en kamp. Jag kommer nog behöva bo i klänning och tofflor om några veckor pga kommer inte kunna böja mig ner tillräckligt för att klä mig i annat. Det blir kuligt om februari och mars blir kalla månader :—-))

I och med att magen växer mycket så uppkommer bristningar för många denna vecka, detta  har jag däremot inte sett en skymt av. Men det är ju inget jag direkt blir ledsen av. De kan gärna hålla sig borta ett tag till…gärna hela tiden. Tack på förhand. Något som också står börjar denna vecka för många är ryggont, så jag får ändå se det som positivt att jag inte fått några sådana problem förrän nu jag heller. Det hade ju mycket väl kunnat komma innan i och med att det är två och inte en där inne som tar plats och väger osv. Ryggproblemen är däremot extremt jobbiga just nu så jag kanske har fått lite dubbelt av det ändå. I skrivande stund gör det så ont att jag måste ändra ställning var tionde sekund ungefär för då går det över några sekunder innan det kommer krypande tillbaka och jag måste ändra ställning igen.

Det är en ökad mängd vätska i kroppen som gör att hjärtat och njurarna jobbat extra hårt. Och jag känner att jag är SÅ mycket varmare. Idag i det krispiga vädret gick jag ute och hade inte jackan stängd och inte halsduken ordentligt knuten pga värmepåslag. Det är som att jag bär på ett litet element, men det är inte mig emot det. Jag fryser ju alltid så detta är mycket välkommet.

Alla hormonerna kan göra att kroppen kliar, vilket en tydligen inte kan göra så mycket åt. Jag har känt av kli i handflatorna och på fötterna, men verkligen inte speciellt mycket. Och när det kommer så sköljer jag händerna eller fötterna i kallt vatten och så känns det bättre. Så det är inte så mycket jag lider av.

Något jag fått, men inte läst om i någon app är att jag har som ett blåmärke runt naveln, och är väldigt öm över den delen av magen. Jag smörjer ju in maggen lite då och då och försöker ha det lite som en härlig tid tillsammans med Bobbertsarna, men tycker mest att det är kladdigt och omständligt. Och gör lite ont då där över mittdelen av magen.

DSC00765 DSC00766

Det allra roligaste denna vecka har varit den mycket ökade aktiviteten inne i magen. Som jag skrev tidigare så känns det ibland som någon slags disco där inne och några gånger har jag sett väldigt tydligt hur något inifrån trycker ut. Det är SÅ SPÄNNANDE. Nu känns det verkligen att de är starkare och större för vissa av sparkarna gör lite ont, redan nu liksom. Haha undrar hur det kommer bli sedan? Men roligt är det i alla fall. Det gör det hela så mycket mer verkligt.