Tagg: gravid med tvillingar

Gravidvecka 24

Vecka 24 är nu här, lagom tills den 24:e december :))) Idag är jag precis i vecka 23+5 och idag är det mindre än 100 dagar kvar tills bebisarna allra senast är ute på utsidan. Tvåsiffrigt!!! Tjoho!

thumb_DSC00717_1024

Bobbertsarna är i denna vecka storleken av två små chinchillor, de är fortsatt ca 30 cm långa och väger runt 600-700 gram vardera. De har alltså inte vuxit alls speciellt på längden utan mest lagt på sig i hullet. Det är stort stort fokus på att de ska växa till sig, och de kommande veckorna ska de femdubbla sin vikt (eeehhh vaaa jag som tycker att min mage är megastor och jobbig redan nu och allt börjar bli rätt tungt?!?!). Fattar ej riktigt hur det ska gå. Barnens ansikten är i alla fall helt klara nu, och de ska bara fettas på de kommande veckorna. Knäppt att tänka att de liksom har sina små ansikten nu. De där små ansiktena som de ska ha sedan hela livet :’)

Lungorna utvecklas i ett himla jehu nu och andningsvägarna håller på att ta form. Lungorna är det organ som är sist färdigutvecklat av alla bebisarnas organ, så de kommer fortsätta att utvecklas och förfinas länge till. Huden fortsätter också att utvecklas och gå mer och mer från genomskinlig till tjockare icke-genomskinlig.

Bobbertsarna ska nu reagera på förändringar i sin omvärld, livmodern. De kan känna beröring utifrån i form av en liten knuff och svara på den genom att knuffa tillbaka eller flytta sig. Nu påbörjas utvecklingen av deras smaklökar och öronen är i princip färdigbildade.

Det händer inte supermycket dessa veckor utan det är verkligen mest växaväxaväxa på bredden som fokuseras.

thumb_DSC00731_1024

Alltså HUR stor är inte magen nu?!?! Snart tycker jag att folk borde börja erbjuda mig sittplats på tunnelbanan (och sorry igen för hur mörka bilderna är men det går verkligen inte att få det ljusare i vårt hem just nu),

Inte heller för mig händer det så mycket nytt under solen denna tid enligt apparna. Det står fortsatt om bäckenbesvär, livliga drömmar, sammandragningar, halsbränna och kissnödighet. Men det är ju symptom som det varit väldigt mycket snack om hela den andra trimestern. Det enda som förändrats här för mig är det här med kissnödigheten, eller inte specifikt med den för jag är fortfarande sinnessjukt kissnödig väldigt ofta. Det som förändrats är att jag fått veta att jag har urinvägsinfektion igen, eller fortsatt kanske det är. SÅ nu är jag inne på min tredje kur penicillin och detta ska följas upp mycket mer planerat än tidigare, eftersom den liksom inte vill förmigsvinna. Det kan påverka kissnödigheten en massa tydligen, speciellt på så sätt att en aldrig känner sig riktigt klar och det är precis vad jag upplever. Skönt att de har mer koll på det nu tycker jag för det är ju obehagligt att läsa att en urinvägsinfektion kan sätta igång en förlossning för tidigt…

Annars har denna vecka inte varit superbra ur gravidsynpunkt. Jag har väldigt väldigt ont runt om i magen, det som jag antar är ligamentsmärtor, och det får jag snabbt så fort jag håller på med någon aktivitet (obs inte sportaktivitet utan typ som i att stå upp och sminka mig). Det känns som att jag har sträckt mig/bränt mig/fått supermycket håll runt om hela magen men mest i överkanten och det enda som hjälper är att ligga ner och vila. Det är så extremt begränsande att inte kunna känna att jag kan klara av något alls, för all aktivitet som innefattar något mått av stående eller gående genererar en smärta som gör att jag måste ligga ner. Detta har varit riktigt jävla pissigt. Det är också pissigt att då läsa och höra om folk som ba ”åhh om hela graviditeten vad som tiden mellan vecka 20 och 30 skulle man ju vilja vara gravid jämt” och som bara mår så himla förträffligt och njuter så mycket. Och apparna säger typ ”många kvinnor känner sig nu lugnare och gladare. Försök hålla igång så länge du orkar det kommer du tjäna på i längden” och då vill jag bara gråta (vilket jag också gjort ett par gånger) för jag känner att det är så orättvist. Jag kan väl räkna de dagar denna graviditet varit härlig på två händer typ. Och så samtidigt vill jag inte beklaga mig för jag vill vara glad för hur det är, och blir stressad över att bebisarna ska kunna känna av stress och dåligt humör och då blir jag ännu ledsnare. Ja ni hör ju. Inte superbra vecka.

Som extra plus på dålighetskakan har jag under några dagar känt av Bobbertsarna mycket mindre, vilket gör en orolig själ som mig mycket mycket orolig. Skräckscenarion där de dött i magen för flera veckor sedan osv spelas upp för mitt inre och tankarna löper amok. Idag och igår har jag dock känt av lite mer rörelser så jag har blivit lite lugnare i det, men det känns sjukt länge att behöva vänta till slutet av januari med att göra ultraljud igen. Jag skulle helst starta varje dag med en liten check för att se att allt är som det ska.

thumb_DSC00737_1024

Här har Tomas fångat på bild när jag får lite ont och försöker liksom böja mig lite framåt för att få bort det ondiga..thumb_DSC00742_1024

Och här visar jag att jag ändå fortfarande har midja kvar och det är jag gla för, så helt neggig är jag ändå inte……….

Gravidvecka 23

Vecka 23 är nu här! Idag är jag exakt i vecka 22+6 och snart har 60% passerat. Och denna vecka är ännu en milstolpe, för från och med denna vecka är det till förlossningen en ska vända sig vid eventuella komplikationer och det finns en miniminiminichans för överlevnad hos bebisen utanför magen. Det känns så himla stort. Och från och med nu blir det ju bara bättre och bättre förutsättningar för varje vecka som går. Jag har en hel del personer i min tvillingförälderfacebookgrupp (phhuu vilket ord) som föder innan en fullgången graviditet och många barn ploppar ut runt vecka 28, de får förvisso ligga på neonatalavdelning lääänge men många verkar ändå må rätt bra efter förutsättningarna efter ett tag. Så att vecka 23, och snart 24, är här känns otroligt bra.

(Bilderna denna vecka är från i söndags när vi var på julbord, och jag är finklädd i blus från HM trend för megalänge sedan, kimono från Monki i sammet som köptes i höstas, en vanlig tubkjol som också den är från HM men från basicavdelningen och ett långt svart linne under blusen också detta från HM)

framifran

Bobbertsarna är i denna vecka ungefär i storleken som två små marsvin (gulligulliguullll), 30 cm långa och väger cirka 500-600 gram vardera. De har fortfarande lite genomskinlig hud som organ och skelett kan ses genom men den börjar bli tjockare och förbereda sig på ett liv utanför magen. Deras hörsel förbättras och de kan känna igen röster nu. Så himla spännande! Att de liksom vet att det är jag som pratar med dom när jag gör det? De sover i alla fall mest hela tiden och speciellt de timmar jag är vaken och out and about, men när de inte sover så håller de på och gymnastiserar och sträcker runt och försöker röra allt de kommer åt. De övar på detta sätt motoriken och tränar sina små små muskler.

De är fortfarande väldigt tunna och rynkiga pga lite fett på kroppen men de blir rundare och rundare för varje dag som går. Det har också börjat bildas pigment i deras hud…..eller not…..ehehhehe. Stackars barn som har två riktiga blekfisar till föräldrar. Jag med mitt rödlätta pigment och fräknar och lätt för att bli bränd, och så Tomas som hävdar att han ”visst kan bli brun” men har då inte visat mig detta under våra tio år tillsammans. Ja så pigmentsmigment. Men ni kommer få många andra fina kvaliteter barn. Jag lovar.

Det står i en av apparna att ”det börjar bli lite trångt i livmodern”……………….OCH TÄNK DÅ ATT JAG HAR TVÅ?!?! Alltså jag vill väl inte att det ska vara trångt där inne. Stackars små trångbodda Bobbertsar :(( Och är det trångt nu är det ju inget av vad som komma skall. Ni har ingen aning om vad som väntar små vänner….

ner

Jaja om vi lämnar Bobbertsarna och går över till mig då. Nu ska det vara möjligt för mig att känna bebbarnas olika kroppsdelar utanför magen. Näpp näpp näpp säger jag om detta. Jag har iiiiiingen aning, inte vart de ligger eller hur de ligger eller om huvudet är här eller där. Också mycket förvirrande att det är två som jag ska försöka känna efter läget på. MEN den senaste veckan har jag kunnat ana lite utanpå magen att det finns något där inne som rör sig!!!! SÅ BALLT!! OCH FREAKY!!! Det är verkligen inte mycket som syns, men när det syns är det som om någon val simmar nära vattenytan så att den buktas ut lite lite i en svepande rörelse. Eller så har det någon gång också synts som ett litet gupp utåt när det sparkas eller slåss där inne. Lite läskigt men också rätt coolt att titta på.

Det står i apparna denna vecka att ligamenten som håller upp livmodern töjer sig vilket kan orsaka smärta och obehag i sidorna av magen. HAHA detta har jag ju känt i flera veckor. Men det är ju för att min mage växer bra mycket snabbare än en enlingsmage (växer den dubbelt så snabbt kanske?). Men en ny sak för denna vecka är att jag känt sammandragningar, tror jag i alla fall men jag tycker det är svårt att veta säkert. Det ska vara vanligt vid denna tid i alla fall och orsakas av att muskeln tränas och det ska inte vara farligt, om det inte är så att det känns mycket och ofta och gör ont och inte går över om jag förstått det rätt. Jag har i alla fall känt av det några gånger, tror jag, och tycker att det är minst sagt en otrevlig upplevelse. Mest för att det känns läskigt för jag påminns om utgången som denna graviditet oundvikligen kommer leda till.

Eftersom livmodern växer och växer (och ännu mer på mig) så trycker den på urinblåsan vilket medför ett mycket mer frekvent spring till toaletten. Alltså att leva sitt liv planerat efter toalettbesök är så otroligt segt. Jag kan inte göra något alls utan att tänka över när toalettbesök kan vara möjliga eller inte möjliga, och när jag varit och kissat så känns det ändå ca 5 sek efter kissnödigt igen. Jag säger som Kishti, det är orimligt! Men jag försöker att inte stressa upp mig för vid stress ska tydligen hormoner frigöras och överföras till barnet!??!?!?! HJÄLP. Jag vill ju verkligen inte att de ska ligga där inne och känna sig stressade, så jag försöker att ta allt med en Hakuuna matata-inställning och jobba hårt på mitt zen.

En sak som är rolig är detta med min navel. Den har, i takt med att magen vuxit, försvunnit. Alltså den där gropen som varit min navel is no more. Det är typ helt plant på magen??? Det känns jättekonstigt. Och runt naveln finns nu hud som får möta dagens ljus som aldrig tidigare fått göra detta. OCH DEN ÄR SÅ MJUK OCH FIN!!! Tänk om en kunde göra en hudtransplantation mellan exempelvis acneskadad kindhud mot denna bebismjuka. En sån himla affärsidé. 2015 kanske var året då moderkakan gjorde inträde i våra svenska skafferin i form av extremnyttiga kapslar en kan tillsätta sin morgonsmoothie men 2016 kanske blir året då navelhuden tas utnyttjas till sin fulla potential!

sidan sidan2

(((ursäkta gulheten och fulheten i bilderna men det är förevigt för mörkt ute för att fota och jag är rätt dålig på photoshop och är också rätt trött och orkade helt enkelt inte försöka fixa till bilderna mer)))

Fråga en fråga och frågan får ett svaar

För en låååång tid sedan, när vi skulle spela in gravidpodden, så frågade vi om det var något ni funderade kring angående graviditeten. Då sa jag också att jag skulle svara på frågorna i text, eftersom alla kanske inte lyssnar på podden. Det har sedan lagt sig längst bak i min hjärna och inte förrän nu ploppade det upp igen. Så nu tänkte jag ta och försöka knåpa ihop lite svar till er!

Så här kommer det. Frågorna är i fetstil, och svaren i vanlig. Håll tillgodo.

thumb_IMG_9196_1024

Andra graviditetstetet, valde ett clearblue just för att få läsa det där ”gravid” och inte lita till något oklart streck..

Hur reagerade ni när ni fick reda på att det var tvillingar?
Jag reagerade knappt alls, för ultraljudsbarnmorskan sa att det var två innan hon hade visat för oss att deras hjärtan slog så jag var helt inställd på att absolut inte ta ut någon glädje innan jag sett hjärtaktivitet. Vi gjorde ju detta ultraljud väldigt tidigt (i vecka 9 om jag inte minns fel) just för att stilla min oro. Tomas skrattade och sa ”jag sa ju det” för han har alltid pratat om att vi ska få en Luke och en Leia (star wars-referens för er som inte hänger med i svängarna). Sen när detta sjunkit in lite mer är det klart att jag blivit väldigt väldigt glad, men samtidigt också lite extra rädd.

Har ni (speciellt Yrsa) börjat tänka på förlossningen? typ snitt vs vaginal förlossning?
Tomas har nog inte tänkt alls, det ligger ju verkligen mer på mitt bord om en säger. Jag har såklart tänkt, men eftersom det är tvillingar så är jag fortfarande inställd och öppen för båda typerna av förlossning. Det är ungefär 50/50 mellan snitt och vaginal förlossning med tvillinggraviditeter och faktorer som påverkar detta som jag själv inte kan göra något åt. Så jag är inte inställd på något speciellt än så länge, men ungefär lika rädd för båda alternativen. Så sjuk grej ju!!

När är bebisarna beräknade?
Bebisarna är beräknade till en bit in i april, men eftersom man i stockholm sätts igång/snittas senast v38 så kommer de komma i slutet av mars..såvida de ligger kvar hela tiden.

HUR KÄNNS DET?
Det känns roligt, konstigt, overkligt, spännande, pirrigt osvosvosv. Det känns fortfarande inte helt PÅ RIKTIGT och det kanske det inte kommer göra förrän de kommer ut och faktiskt är här. Det känns roligt och peppigt och underbart att få bli förälder, och att bli förälder till två på samma gång. Men också väldigt väldigt läskigt och jag är rädd att inte räcka till.

Hur länge har ni vetat att ni väntar barn?
Sedan början av augusti.

Hur var det och hur gick det till när ni insåg att Yrsa var gravid?
Jag gjorde ett graviditetstest när jag var ensam hemma, mest bara för att utesluta något. Jag kände mig liksom lite spänd i magen på ett märkligt sätt. Men jag trodde inte alls att det skulle visa ett plus, verkligen inte. Så när jag hade gjort testet så gick jag därifrån och gick tillbaka sedan och skulle mest bara slänga det och så var det positivt?!?!? EH va?? Jag berättade inte för Tomas den dagen, utan gjorde ett till test dagen efter så att det verkligen inte skulle vara något fel med det första. Och för Tomas berättade jag inte alls egentligen utan la bara testet framför honom…heheh hade lite svårt att hitta orden..

Hur planerar ni med boendesituationen?
Vi planerar att bo kvar där vi bor. Vi har ju en tvåa som är helt okej stor på första våningen med hiss. Så att komma ut och in ska nog inte vara så problematiskt. Sedan kan jag känna att det såklart skulle vara skönt med ett rum till mest för att kunna sprida ut sovandet lite ifall det är så att Bobbertsarna kommer sova helt ojämnt. En annan sak som skulle vara bra är ett större badrum för att verkligen få plats med skötbord och förvaringsmöjligheter. Men som sagt. Planen är ändå att bo kvar något år tills bebisarna mer blivit barn och behöver lite mer plats.

Hur känns det att vänta tvillingar? Speciellt för dig Yrsa som själv är tvilling?
Det är ju lite speciellt att vänta tvillingar när jag själv är tvilling, jag får ju liksom se det hela från båda sidor. Jag vet hur det har känts att vara tvilling, och snart kommer jag få veta hur det känns att vara förälder till tvillingar. Jag känner att jag har vissa tankar om hur jag vill göra med uppfostring osv som är relaterade till att jag själv har erfarenheter. Men samtidigt så tror jag är precis lika handfallen som andra :)))))) MEN jag har ju världens bästa stöd i min mamma och min låtsasmamma som båda är tvillingmammor.
thumb_IMG_0531_1024
Första ultraljudsbilden, när de verkligen bara var små små grodyngel

Kommer ni ta reda på könet på barnen och kolla om dem är enäggs/tvåäggstvillingar?
Att kolla tvåäggs och enäggs är tydligen svårare än en kan tro. Våra små Bobbertsar ligger i varsina fostersäckar och har en tjock skiljevägg mellan sig, vilket till 70% talar för tvåäggs MEN det kan fortfarande vara enäggs och det beror på när de i sådant fall delat sig i magen. Skulle det vara en snopp och en snipp i maggen på sig så vet en att det är tvåäggs men annars får en vänta tills de kommer ut och ta dna-prov. Vi har kollat könen på dem, just för att kunna veta lite närmare om tvåäggs och enäggsfrågan men de kunde inte se så bra på den ena av dem så vi får se nästa ultraljud om den visar sig lite mer :))

Hur planerar ni med föräldraledighet?
Vi planerar att Tomas först ska ta sina 20 partnerdagar (han har 10 fler än en partner som får ett barn) och sedan ska han ta flera månader ledigt så att vi får vara tillsammans allihopa de första typ fem månaderna. Det känns som en ypperlig plan för att livet ska bli så bra som möjligt för alla inblandade. Sen efter det vill vi fördela ”ledigheten” så jämnt det går mellan oss.

Hur går det med Yrsas jobb nu när hon varit borta?
Heheh detta är ju kanske inte en helt aktuell fråga nu längre eftersom jag varit borta en massa igen, men jag får bara säga att jag hoppas att det går bra. Och att jag säkert är bäst för vissa elever men att det finns andra som är bäst för andra elever och jag kan inte gå och ha dåligt samvete/tänka att jag måååste vara där. Så jag försöker bara koppla bort alla negativa tankar kring att jag varit borta så mycket.

Hur var det att berätta för familj och vänner?
Det var lite blandat, jag har generellt haft väldigt svårt att berätta…av någon konstig anledning..men när jag väl har berättat har det känts väldigt bra och varit väldigt skönt!

Kommer ni blogga mycket om gradiviteten? Visa bilder osv? 
Det här har aktiviteten här inne på www kanske visat redan, men visst bloggar vi om den. Självklart inte om allt hela tiden, men att inte blogga om den skulle kännas konstigt då det är en så stor del av båda  våra liv just nu.

Har många av era kompisar barn?
Nja, jag har ett par kompisar som har barn men fler som inte har det. Tomas har kanske några fler kompisar som har barn, men han är ju också äldre än vad jag är så det är ju rätt naturligt. Men eftersom vi bor i Stockholm och vi här har den högsta medelåldern för barnafödande i landet så är det nog totalt sett fler som inte har barn än som har det.

Har ni tänkt något på namn?
Jajamensan men det håller vi för oss själva lite till :)) Vi har inte bestämt något ännu men har just nu två namn som vi tänker mer på än andra.

Hur tänker ni kring visa barn på internet sedan när de har kommit?
Oj det är en svår fråga. På ett sätt känns det lite konstigt att visa bilder hej vilt, men på ett annat sätt helt självklart. Vi har ju inte en jätteblogg eller jättestora instagramprofiler, så just nu tänker jag att vi kommer visa bilder. Men ja vi får ju se lite mer när de faktiskt är här. Då kanske det känns annorlunda.

Lite känslig fråga( så svara bara om ni vill), var det en planerad graviditet?.
Den var semi-planerad. Inte megamegaplanerad men inget oväntat misstag :))

Ni har ju pratat om att ni får ”glida med” Tomas föräldrar på semestern så länge ni har högst ett barn. Känner ni er snuvade på den möjligheten nu när de två första bestämde sig för att komma på samma gång?
Hehe vet att detta var en halvseriös fråga, men den får åka med ändå :)) Vi har fått lite dispens av Tomas mammis och pappis och våra två räknas i detta fall som ett barn för att de föddes samtidigt…hehe. Så vi får glida med dom även i sommar. Sen får vi ju se hur allt går, det känns som att det är svårt att planera och veta.

Jag undrar om ni tänker något särskilt kring barnuppfostran, kanske främst utifrån ett genusperspektiv? Har ni några bestämda idéer om hur ni vill/inte vill uppfostra era barn?
Både jag och Tomas har absolut bestämda idéer om hur vi vill uppfostra barnen, och vi båda tycker att jämlikhet är av stor vikt. Vi vill gärna ha ett medvetet genusperspektiv när vi uppfostrar våra barn men jag är väldig medveten om att det säkerligen är mycket svårare än vad en tror, mycket också för att det finns andra saker som påverkar som ligger utanför vår kontroll. Men som sagt kommer vi sträva efter att uppfostra våra barn till barn och individer och inte till kön. Jag tror också att detta kommer bli lite mer konkret att tänka kring när barnen väl kommer och finns här, nu är det så luddigt och oklart fortfarande :)).

thumb_IMG_9223_1024

Här visste bara jag och Tomas om hemlisen och jag cyklade iväg till vattnet för att vara lite själv och tänka och känna. Och bada.

Har ni fler frågor och funderingar så fråga på, det är bara väldigt roligt!

Hemkommen från barnmorskan

Idag hade jag och lilletjompen tid på vår mvc för att kolla och mäta och prata osv. Jag vet inte riktigt hur ofta en ”normal” gravid får komma på besök men jag tror att jag har lite oftare för att hålla koll. Jag har i alla fall fler ultraljud. WIN på det. Men idag var det alltså dags för ett alldeles vanligt besök. Jag byter vecka på torsdagar så prick idag är jag 22 fullgångna veckor och alltså i vecka 23 (22+0) nu.

På tunnelbanan på vägen dit åt jag ett litet mellis i form av banan, det var ju trots allt 45 minuter sedan frukosten…hehhehe.

Sen när vi kom till mvc så fick jag börja med att väga mig och häpnade inför den siffran vågen hamnade på. Alltså inte för att jag på något sätt känner att det var för mycket eller lite eller så, jag är helt öppen för att kroppen kommer gå upp det den behöver och jag känner mig rätt obrydd inför det. Då tycker jag att kroppsformen är bra mycket svårare att yoloa med och bara go with the flow. I alla fall. Jag har nu totalt gått upp 9 kilo sedan första gången jag vägde mig. 9 KILO! Jag har aldrig vägt såhär mycket i mitt liv, men trodde att jag skulle kunna känna att jag går runt med all den extravikten. Det borde ju kännas tyngre i kroppen liksom, men just nu känner jag mig precis lika lätt/tung som förut (men såklart lite mer orörlig och stel och ond i kroppen). Ja det gjorde mig riktigt förvånad.

Sedan fick vi komma in till vår barnmorska och en barnmorskestudent och lyssna efter hjärtljuden, mäta SF-måttet, ta blodtrycket och prata. Jag har ju varit lite orolig eftersom jag tycker att rörelserna inte är som förut, och att jag knappt känner den ena. Men barnmorskan hittade två hjärtljud och konstaterade att den jag känner mest ligger längre ner så det är säkert därför jag känner den mer. SF-måttet är jag informerad om egentligen inte ger så mycket information för en tvillinggravid, utan det är tillväxtultraljuden som visar att bebisarna växer som de ska. Men SF-måttet var i alla fall 22, vilket säger mig noll och ingenting men det är väl bara för att de ska kunna föra in det i någon slags graf. Blodtrycket var bra och det var skönt att prata och få lite lugnande ord av en som vet vad hon pratar om, istället för att förlita sig på google vilket ju inte direkt gör en lugnare….

Så allt som allt ett bra besök. Nästa besök är inbokat redan i början av januari och nästa efter det är inbokat i slutet av januari, så det blir kortare och kortare mellan besöken. Nästa ultraljud är i vecka 28 (alltså runt mitten av januari) och sen tror jag att nästa efter det är runt vecka 32. Jag längtar efter ultraljuden som en tok pga så skönt att se att allt är bra för dem där inne.

Gravidvecka 22

Vecka 22 är kommen och snart också över, idag är jag i 21+6 och enligt appen har 55% av graviditeten passerat. Det ska vara 126 dagar kvar, men eftersom min graviditet kommer vara lite kortare är jag väl säkert snart nere på under hundra dagar. Vilken himla grej!

(Idag har bilderna tagits utomhus pga HUR EXTREMT MÖRKT ÄR DET HELA HELA TIDEEENN???? Och knappt utomhus funkade det ://)

thumb_DSC00639_1024

Bobbertsarna är i denna vecka runt 27 cm och väger ca 450 gram. De ska vara stora som små pak choys (alltså kinesisk kål). Jag har alltså 60 cm och ca 900 gram bebis i magen?? Hur får de plats? Just nu verkar de i alla fall ha det rätt lugnt där inne i magen, de ska bara växa och växa och växa och tjocka på sig. Just nu är de alldeles rynkiga pga att de har så lite fett, så lite som 1%. Så de kommande veckorna ska de fetta till sig och fylla ut de där små rynkorna :’)

Från och med denna vecka definieras Bobbertsarna juridiskt som barn om de skulle födas, men medicinskt är de foster fram tills förlossningen. Så nu tänker vi på dem som barn tycker jag. De små barnen har nu fullt utvecklade naglar som täcker hela fingertopparna (men slutar de växa där? Eller kan de bli långa och skrapiga??), de har utvecklat svettkörtlar och huden börjar bli mindre och mindre genomskinlig. De ligger fortfarande med slutna ögonlock, men kan se skillnad på ljus och mörker genom dem. Deras små små ögon har fått sin form, men irisen saknar fortfarande pigment och alltså också färg.

Nu har Bobbertsarna fått en dygnsrytm, de sover ofta när jag är vaken för att de vaggas till sömn av mina rörelser och är vakna när jag vilar. Jag funderar på om de kan väcka varandra där inne? Knacka lite på väggen? Sparka lite på varandra?

thumb_DSC00641_1024

Och jag då. Nu tycker jag att veckorna bara springer fram, jag hinner knappt med och när någon frågar vilken vecka jag är i måste jag dubbelkolla för att veta säkert. Det är verkligen en skillnad från de första femton veckorna där varje liten dag registrerades i min hjärna. Nu står det i apparna att det syns att jag är gravid och att alla i min omgivning vet om det..haha älskar att de bestämmer att alla i min omgivning vet det…Jag ska fortfarande kunna röra mig relativt obehindrat och klara av saker såsom att resa mig från sängen och knyta skorna. Jag kan ju säga att sättet jag tar mig ur sängen är mer åt ett rullande än ett obehindrat resande..men men. Det är ju två också så det är ju inte helt överensstämmande med apparnas enlingsnorm.

Det händer kanske inte supermycket dessa veckor, alla appar är rätt fattiga på info och det är mycket fokus på att en kan få svullet tandkött och foglossningsbesvär. Tandköttet instämmer jag på. Härom dagen kände jag att jag ville testa på att tandtråda och bortsta tänderna med den riktiga elandborsten för första gången på ett tag, jag har inte kunnat göra det pga mitt illamående som kommit så fort jag haft något störande i munnen. Det gick bra tjoho men jösses vad jag blödde ur munnen sen. Och nu måste jag borsta med en lite mjukare tandborste för det gör alldeles för ont annars. Men det är SÅ skönt att vara på banan med munhygienen igen!! Hahah tänk att något så litet kan uppskattas så mycket :)) Foglossning känner jag inte supermycket av, det är mer som ett pågående molande som varit på samma nivå i flera veckor. Det känns men gör inte superont. Jag ska också nu kunna känna sammandragningar för att livmodern övar sig inför förlossningen, men det gör jag faktiskt inte alls. Inte vad jag vet i alla fall.

Annars är det mest att jag ska gå upp i vikt i en himla fart och vara superhungrig eftersom ”you’re eating for two after all”. Haha älskar att min app som inte är från Sverige säger att jag äter för två när alla svenska appar höjer ett varningens finger och säger ”app app app app du äter inte för två, en extra macka räcker gott”. Jag känner mig faktiskt inte superhungrig alls, bara hungrig väldigt ofta och att jag inte kan lita på när hungern slår till den kan komma pang bom och golva mig helt.

Rent psykiskt har jag börjat tänka väldigt mycket på att det faktiskt är barn och vi faktiskt ska bli föräldrar här inom kort. Jag är med i en tvillinggrupp på facebook och det är så många där som föder alldeles för tidigt och liksom får barnen och föräldraskapet som en smocka i ansiktet. Det är jag rädd för. Jag vill hinna gå och förstå det ännu mer mentalt och att det ännu ännu mer får sjunka in. Jag hade verkligen trott att det skulle vara självklart vid det här laget att vi ska få barn, men det känns fortfarande väldigt luddigt och stort. Och läskigt. Jag tänker mycket på hur vi ska klara det, och hur det kommer att gå, hur jag kommer räcka till, hur mitt liv kommer att vara och hur jag kommer att klara omställningen.

thumb_DSC00646_1024Magen har VERKLIGEN växt till sig. Härom dagen tyckte jag att jag såg nästan normal ut uppifrån och var lite orolig. Tänk om barnen dött och liksom försvunnit in i kroppen igen och magen börjat försvinna igen. Så gick jag förbi spegeln och tittade på mig i profil och skrattade till högt. Alltså att jag skulle se ut som normalt….hahhaha lol ett sånt skämt.

Gravidvecka 21

Vecka 21 är nu kommen! Eller närmare bestämt 20+5. 50% gränsen har redan passerats och nu räknar jag ner till under tresiffrigt tal kvar på graviditeten. På ett sätt vill jag att allt ska vara över redan nu, samtidigt som jag är megaorolig att de ska komma för tidigt. Idag står det i appen att det är 134 dagar kvar i alla fall.

thumb_DSC00569_1024

Bobbertsarna ska vara ungefär 290-400 gram och 18-26 cm långa i denna vecka, som två endiver. Det här med vikt och längd skiljer sig fortfarande mellan olika appar och mellan olika bäbisar också tänker jag. Om de mäts på längden så mäts de nu mellan huvud och tå istället för huvud och rump. Alla organ ska vara helt färdiga, och alla kroppsdelar helt färdigutvecklade. De ligger där inne och ser ut som precis riktiga människor, om än väldigt väldigt små sådana och de skulle fortfarande inte klara sig utanför magvärlden.

De två små gosegrisarna kan höra mitt blod pulserna omkring och när min mage bubblar eller när jag nyser, sjunger och skrattar. De reagerar också på ljus (men det tycker jag att apparna sagt att de gör jättelänge ju?). De flyter runt inne i fostervattnet och har ett okomplicerat liv, men redan nu finns möjligheten att de kan drömma??? HUR SJUKT. Och vad drömmer de om?? Så spännande.

Bobbett och bobtvå sväljer en massa fostervatten hela dagarna och det tränar både matsmältningsorganen och den kommande andningen i livet utanför. Tarmarna kan ta upp näring från fostervattnet de sväljer.  De ska ha rätt gott om plats fortfarande och vara väldigt aktiva denna del av graviditeten, så en ska kunna känna sparkar och sådant från alla möjliga håll och kanter. Det tycker jag inte att jag gör däremot, så det kanske är annorlunda när de är två? MEN!! Jag tror nu nästan alldeles säkert att jag känt sparkar (knytnävar?) nu! Det är på två olika ställen och jag tror att det är sparkar från små fötter, ett ställe under naveln till vänster och ett ovanför naveln till höger. Det är så spännande och lite freaky att känna!

thumb_DSC00568_1024

Hihi hejdå tårna ses senare i vår…

Och så lälle jag då. Magen ska fortfarande vara inne i en växtspurt vilket absolut stämmer in på mig. Det känns som att den växer från dag till dag??? Och ofta spänner den liksom utåt som att jag ätit för mycket hela tiden. Annars ska det vara en rätt behaglig tid nu utan för många jobbiga symptom från första trimestern och utan alla de saker som kommer med tredje trimestern såsom tyngd och återkommande illamående och sådär. Men däremot ska en kunna bli lite mer inåtvänd som havande denna tid…haha ja men det känns det lite som att jag varit ett bra tag. Jag är liksom gärna hemma och skrotar runt.

Jag känner att jag har det rätt bra i kroppen överlag, förutom kvällsillmåendet och stelhet och lite ont i ryggen (men inte mer än vanligt mvh har haft ont i ryggen sedan 14 års ålder). Det som känns mest jobbigt är på nätterna för då gör det ont och är svårt att komma till ro och hitta bra ställningar att sova i. Det gör också ont att vända sig från ena sidan till den andra, inte i ryggen men innuti mig.

Nu skriver apparna att det ska synas att jag är gravid, och att en kan ha svårt att dölja sin graviditet…..HAHHAHHAHHA ja. Det gör det. Men det gör det ju också sedan ett par veckor tillbaka väldigt tydligt. Normalt att ha gått upp är mellan 4 och 6 kilo, och jag funderaade faktiskt häromdagen på hur mycket jag kan ha gått upp nu. Jag har ju ingen våg för jag har inget intresse i att väga mig, men just nu känner jag mig faktiskt undrande kring detta. Kan jag ha gått upp 6 kilo? Jag känner mig inte alls så mycket tyngre, 6 kilo är ju rätt mycket mer att gå runt och bära på. Men nästa vecka ska jag till mvc så då kommer jag säkerligen få svar på mina undringar. Spännande.
Inte lika spännande saker som kan inträffa är hårväxt på ovanliga och konstiga ställen, detta har jag dock inte upplevt och det slipper jag gärna också :))))
thumb_DSC00556_1024

thumb_DSC00535_1024

Första magbilden utan klädespersedlar på….WOW va.
Och så framifrån då. Mest för att en liksom ser hur magen står ut på mitten av torson, fattar ni hur jag menar? Tycker det ser ballt ut. Midjan och allt är ju fortfarande där, men mitt på ba BAM är den.
thumb_DSC00573_1024
Det absolut största denna vecka har helt klart varit att känna Bobbertsarna. Jag kan inte säga att det finns någon tid som jag alltid känner eller så, men ofta när jag ska gå och lägga mig och när jag rätt nyss gått upp kan de sparka till en del. Det är så otroligt konstig känsla?? Att känna något inifrån ens kropp som liksom tydligt trycker utåt. Men häftigt också såklart. Ännu mer häftigt kommer det bli när andra kan känna det utifrån!

Gravidvecka 20

Nu är vi framme i vecka 20! Eller ja eftersom vi fortfarande är lite efter så är jag faktiskt i 19+5 idag. Ska bli lite bättre på att hänga med i svängarna men det går ju så fort! Men vecka 20 i alla fall! Halvvägs tjoho. Jag tror att min app kommer visa 50% imorgon, men å andra sidan stämmer det ju inte eftersom det är beräknat på bf i vecka 40 och vi kommer ju inte gå längre än till vecka 38..men men. Jag kör på den där statistiken i alla fall.

thumb_DSC00482_1024

Bobbertsarna ska vara ungefär 225-350 gram och 16-24 cm långa i denna vecka, som två gulliga zuccinis. Det här med vikt och längd skiljer sig lite mellan olika appar, och jag tänker att det nu också börjar skilja sig mellan olika barn beroende på arv osv? Eller. För det här RUL ska ju göras runt vecka 20 för att alla håller sig ungefär samma size fram tills dess..så nu borde apparna bli lite mindre att lita på rent storleksmässigt.

Bobbertsarna har ögonfransar och på huvudet börjar frippan komma, om de har ärvt min hårman kommer de ha många många hårstrån och en väldigt fluffig man. De ska också ha färdigbildade svettkörtlar nu, men inte ta dessa i bruk innan de kommer ut. Tur är väl det för jag svettas nog för oss alla tre just nu….mmm mysig insider info…Nu har de också fått känsel och kan känna smärta….??? vaaa….???? Alltså vart jag kan köpa en skottsäker väst och en bubbelplastkostym till mig??

Förutom det läbbiga med smärtan så kan de nu göra en massa avancerade rörelser, och de jobbar mycket med sina reflexer och griper och sparkar och suger. De kan vinka och grimasera och suga på tummen :’))) Koordinationen och kontrollen över armarna och benen blir bättre och bättre, och nu är benen och armarna proportionerliga med resten av kroppen. Bobbertsarna växer och växer och växer i alla fall, väldigt mycket dessa veckor och det är ungefär en halv liter kvar runt barnet (alltså en liter för mig då antar jag? en halvliter var?)

Jag har mått ganska bra denna veckan. Det spelar nog väldigt mycket in att jag är hemma på heltid eftersom jag kan ta det så otroligt lugnt, annars hade jag nog inte mått lika bra tror jag. Apparna tjatar fortfarande om att man nu ska kunna känna barnets (barnens) rörelser, men jag känner fortfarande inte att jag med 100% kan säga att jag känner dem även om det ibland känns..något. Det är inte alls ett fladder eller kurr, utan mer som att någon tar spjärn. Fast såklart bara lite lite lite löst, så det är svårt att avgöra om det faktiskt är det eller om det är magen som bara tjorvar runt. Eftersom att min mage är så högt upp, jämfört med en enligsgraviditet, och den ena bebisen ligger så högt tänker jag att hur det känns för mig kanske är annorlunda än för en annan i vecka 20?

Jaja, rörelser och sparkar kommer ju komma tids nog i alla fall. Ingen stress. Från och med nu ska mångas magar växa mer och mer står det i apparna, och ”det börjar synas att du är gravid”…………….hehehhehe japp. Verkligen. Magen växer också mer regelbundet eftersom bebisarna växer så mycket, den ska öka ungefär 1 cm i veckan (hur räknar en denna centimeter undrar jag? Framåt? Uppåt?). Detta känner jag ABSOLUT stämmer in på mig. Jag känner hur magen liksom är spänd hela tiden, som att jag alltid ätit lite för mycket ungefär vilket kanske gör att den känns extra stor. Härom dagen satt jag på golvet och grät för att jag kände mig så enorm. Men jag läste att om en inte gjort något ultraljud kan man börja misstänka tvillinggraviditet vid denna vecka för att gravidogrammet börjar peka så mycket uppåt…sååatttee jag tror inte jag är ensam om att känna mig stor. Det är alltså, vanligtvis, en stor skillnad mellan enlingsmagar och tvillingmagar. Men, jag ser i alla fall inte tillstymmelse till några stretch marks eller liknande ännu. Det kommer ju säkert att komma så jag ska verkligen inte ropa hej, men än så länge verkar ju kroppen hänga med.

Att livmodern växer så mycket gör att den kan pressa upp mot lungorna och en kan känna sig väldigt andfådd. Detta stämmer in på mig absolut, och ofta måste jag liksom anstränga mig för att dra djupt efter andan för att det känns som att jag inte riktigt får luft ordentligt. Jag har också den senaste veckan upplevt att rätt många rapar råkar bli lite kräks i munnen…….varsågoda för info :—–))))) Tänker att det också har med livmoderväxandet att göra. Jag känner också ofta att jag har en liten klump i halsen, som mest är rätt störande men inte gör så mycket annat. Men det är lite besvärande liksom.

Tips och råd denna vecka i apparna är att det är dags att börja titta efter barnvagn (check) och inte äta för mycket socker och inte ”äta för två”…inte lika mycket check på dessa två. Alltså lite socker blir det ju, marmeladmacka på morgonen och någon lussebulle och sådär. Men det får vara okej tycker jag. Angående maten så äter jag kanske inte otroligt mycket eftersom jag äter det så utspritt, men jag äter väldigt ofta så det känns som att jag äter mycket. Men, även här tänker jag att det är okej. Jag äter när jag är hungrig och tänker på att äta ofta, men äter annars som vanligt rent innehållsmässigt.

Idag har jag inte haft assistans med fotograferandet så varsågoda för lite konstiga poser för att få till en rättvis och bra bild på magen.

thumb_DSC00490_1024 thumb_DSC00500_1024

Obs är bara så finklädd och piffad för att jag ska på event, annars äre mysbralla, hoodie och sockor som gäller.

Rutinultraljudet

Igår var vi på det mycket pirriga och läskiga rutinultraljudet. För vissa är det ju första gången de får se sin bebis  men för oss var det fjärde (oops….hehe) men det var så sjukt nervöst oavsett.

Ända från morgonen så hade mina katastroftankar en racertävling i hjärnan och i väntrummet innan var det helt orimligt pirrigt och ångestigt i min mage och själ. Vi fick också med en lapp med en massa olika diagnoser och grejer som skulle med in till barnmorskan och det gjorde mig ju inte mindre nervös direkt. För att försöka hålla känslorna i schack spelade jag candy crush på ett maniskt sätt. Jag har ju redan sett de små bobbertsarna tre gånger och sett att de har hjärtan och huvuden och armar och ben, men tanken på att de skulle hitta något hemskt kunde ändå inte lämna mitt huvud. Dagen innan hade jag läst två olika historier om saker som hittats på rutinultraljudet som innebar icke livsdugliga barn, så det skräckscenariot satt fastnålat i mina tankar.

Men så fick vi komma in till en snäll barnmorska med gotländsk dialekt (=kände mig omhändertagen och invaggad i trygghet direkt) som var väldigt duktig på att berätta vad hon gjorde hela tiden. Detta kan också bero på att det var någon slags student eller liknande med som skulle lära sig om hur en gör rutinultraljud, så barnmorskan pratade liksom till oss och till henne hela tiden. Eftersom det var två små bebisar hon skulle undersöka grundligt fick jag ligga där på britsen ett bra tag, men det kändes inte som att det gick speciellt mycket tid alls. Tänk att det kan vara så spännande att titta på lite olika, rätt obegripliga, bilder i gråskala.

Barnmorskan gick igenom hela kropparna på båda bebisarna och tittade på viktiga saker som att det fanns två hjärnhalvor, att hjärtat hade fyra rum och klaffar som jobbade, hur stora lårbenen var osv. Hon tittade också på skiljeväggen mellan våra små grislingar och moderkakorna. Precis som tidigare ultraljud konstaterades att de ligger i varsin säck och har en rätt tjock hinna mellan sig och att de har varsina moderkakor som ligger i framvägg, vilket innebär att det är en rätt lågriskgraviditet även om tvillinggraviditet i sig är en högriskgraviditet (om jag förstått det rätt). Allt såg bra ut efter vad hon kunde se och det var självklart det allra bästa vi kunde få höra. Det är en sådan extrem ynnest att få vara med om detta, och att det hittills *peppar peppar* går bra. När jag känner mig extra grinig pga illamående eller smärta i kroppen eller valfri annan gravidkrämpa så försöker jag tänka på det. Inte för att jag menar att en gravid inte får vara grinig och less, men jag vill ändå hålla fast vid hur otroligt lyckligt lottad jag är.

Efter ultraljudet var klart var vi så otroligt lättade och glada.
thumb_DSC00430_1024

thumb_DSC00432_1024

thumb_DSC00433_1024

För att fira och smälta de glada och pirriga känslorna (och utfodra den ständigt hungriga pregnanta personen) gick vi till Gunnarsons och åt västerbottenpaj och sedan fika på det. Det blev faktiskt lite mer verkligt och på riktigt för mig, och jag känner att jag kanske inte var den mest begåvade konverseraren här för det var så lätt att bara fastna i tankar som vandrade iväg till våren när vi alltså ska ha två små barn??? På riktigt. Eehh ja tänker säkert jättemånga av er nu, det är klart att det är på riktigt. Men jag har verkligen haft svårt att inse det på riktigtriktigt. Det känns som att vi leker typ. Men som sagt, lite mer verkligt nu. Tomas fastnade också mycket i tankar och funderingar (vg se bild nedan för bevis). Nu vill jag gärna att tiden ska gå lite snabbt till där i slutet av mars/början av april när de är här <3<3

thumb_DSC00435_1024

thumb_DSC00442_1024

Gravidvecka 19

Nu är vi framme i vecka 19! Eller, nu och nu. Det var ju några dagar sedan för idag är jag exakt i vecka 18+5. Jag fortsätter på förra veckans och förrförra veckans tema och säger att jag tycker att magen vuxit SÅ mycket. Alltså jag är fascinerad och lite rädd. Vart ska detta sluta? Nu är jag kanske lite mer bekväm, framförallt för att magen faktiskt inte går att gömma längre.

Idag fick vi ta bilderna utomhus pga HELT SJUKT VAD DET BLIR MÖRKT SNABBT?!??!

thumb_DSC00445_1024

Bobbertsarna ska vara ungefär 200-280 gram och 15-22 cm långa i denna vecka. Nu börjar de ju bli helt sinnessjukt stora?!!??! Som små dockor som ligger där inne och gonar sig. Deras armar och ben är i rätt proportioner i förhållande till varandra och resten av kroppen. De har fosterfett täckt över sina kroppar och de har sina anlag för mjölktänder klara och bakom dem finns också anlagen för de permanenta tänderna som ska komma senare. Helt bananas. Om det är flickbobbertsar bildas anlag till äggceller i dom AS WE SPEAK. Också galet. Alltså kan det redan nu ”finnas” ännu en generation i mig. Typ i alla fall.

Bobbertsarna ska fortfarande ha väldigt mycket plats inne i magen, och röra sig en himla massa. Sparka och rulla runt och hålla på. Som rockstjärnor som trashar hotellrum ungefär. Det känns konstigt att veta om det men ändå inte känna det. Deras ansiktsdrag börjar nu träda fram lite mer ordentligt, huvudena blir liksom mer bebisliknande och mindre alienliknande för varje dag som går.

Eftersom de, enligt vissa källor i alla fall, kan höra min röst och även andra ljud så kan man ”gärna läsa högt, prata med barnet eller sjunga en glad melodi om stämningen slår till”….hhahahha. Om stämningen slår till…..Jag är verkligen ingen som snackar loss med bebisarna men eftersom de är med mig tjugofyrasju så tänker jag att de ju kommer lära känna min röst oavsett.

Och så lille jag. Hur är det för mig i denna vecka. Jag ska ha fått byta ut de tråkiga sidoeffekterna av en graviditet från första trimestern till lite lättare och roligare effekter nu under andra. Mjaa säger väl jag om det. Visst är illamåendet mycket bättre men som ni vet är jag fortfarande det på kvällarna, och så är jag otroligt himla trött. Jaja.

Nu ska man kunna känna livmodern under naveln. HHAHHAHHA säger jag om det. Min är mitt emellan naveln och bröstet ungefär. Den känns supertydligt, speciellt på morgnarna när det inte finns så mycket annat som fyller ut. Apropå magen ska nu ”linea nigra”, en mörkare hudrand längs med magen kunna framträda. Jag har inte sett något som liknar detta ännu, vad är det ens? Är det hormonerna som leker med pigmentet? Skulle hormonerna i sådant fall kunna ge mig liiiiite mer pigment i hela kroppen tack. Mvh spöket året om.

Magen ska växa i en otrolig fart under denna tid, och snabba på sig än mer de kommande veckorna. Som en effekt av detta kan en värk i nedre delen av magen eller stickande smärta på ena eller båda sidorna av magen komma. Det ska tydligen vara ligamentsmärtor som kommer av att livmodern sträcks ut och växer så snabbt för att hänga med bebisarnas växande. Detta upplever jag V E R K L I G E N. Igår hade jag så ont att jag knappt kunde sova, och idag var jag tvungen att sätta mig ner lite i köttbulleposition på mataffären. Är detta något som någon annan upplevt? Finns det något en kan göra åt det? Hjälper värktabletter? Det är i alla fall skönt att ha en förklaring på det onda, då blir det inte lika obehagligt tycker jag, Jag bara tänker att min kropp jobbar för att ge Bobbertsarna lite större rum och att det ju bara är bra. Tänk om den inte växte liksom?? Eftersom Bobbertsarna växer, och jag likaså, så är jag väldigt mycket mer hungrig theese days. Hela hela hela tiden ungefär. Likaså kissnödig.

Den växande livmodern ska också pressa på olika blodkärl, vilket gör att blodflödet till hjärnan minskar och att en kan känna sig trött och yrslig. Har jag upplevt detta?? Eh japp!!! Jag upplever att yrheten slår till rätt ofta, och tröttheten är ju absolut närvarande i mitt liv. Likaså här är det skönt att ha en anledning till det hela. En kan också ha lågt blodtryck och ska akta sig för att resa sig upp för snabbt.

En av apparna skriver att en ska försöka börja tänka om från ”jag är gravid” till ”jag väntar barn”. Det vill jag verkligen göra, men känner fortfarande att jag är lite fast i fas ett. I och med rutinultraljudet kanske det blir mer inriktat på tanke två där. Och när jag börjar känna rörelser, vilket jag alltså inte gjort ännu. Jag är mäkta avundsjuk på de som känner av rörelser alltså.

Sammanfattningsvis är vi alla tre inne i en period av växande, med aptit därefter, och Bobbertsarna är vilda och galna och jag lite mer yrslig och ogalen.

Hejdå vink från megamagen och dess kompanjon.

thumb_DSC00458_1024

HÄR uppe är alltså min livmoder. Inget runt naveln här inte…thumb_DSC00461_1024

Fråga en fråga och frågan får ett svar

Vi fick en liten fråga från Carolin som jag tänkte besvara. Frågan löd ”Vad blev det för vagn? :)”

Svar: Jo du Carolin, och ni andra som undrar. Den vagn det till slut blev är denna. En Bugaboo donkey twin. Dock inte med röda suffletter (heter det ens det??? haha här har ni en som är lost i bebisdjungeln) utan med svarta. Enklast så tänkte vi.

barnvagn

Jag har fått lite kommentarer från olika håll om hur orimligt det är att köpa en sån dyr vagn och att vi absolut borde köpt en annan. Men det finns ju faktiskt inte så många tvillingvagnar som det finns enlingsvagnar att välja mellan, och vi har varit och provkört andra modeller och denna var ändå den vi kände var bäst. Den går att göra extremt liten ihopfälld, vilket är bra eftersom vi inte har världens största packutrymme i bilen. Den är också väldigt lätt att dra omkring på, något jag tycker känns otroligt viktigt eftersom jag (och Tomas också såklart) ska gå runt och skjuta på den med två tillhörande klumpar i som kommer väga en del. Den håller sig inom ”stockholmsmåttet” vilket innebär att den går att få in i bussar och hissar på tunnelbanestationer. Det är ju verkligen viktigt! Vår hiss är också supersmal och trapphuset ännu smalare så vagnen behövde bestämt vara tillräckligt smal för detta, annars hade vi inte kunnat ta oss in och ut i lägenheten och då hade ju en vagn inte behövt över huvud taget :—))

Men ja, den kostar ju VERKLIGEN orimligt mycket, men den bittra sanningen är att alla tvillingvagnar kostar svinmycket eftersom en måste ha dubbelt av allt. Så även om det fanns billigare på affärerna så blev de inte så mycket billigare för de såldes inte i set som denna vagn där allt ingick. Så vi är nöjda med beslutet och det är ju det viktiga eftersom det är vi (och the bobberts) som ska leva med denna vagn i några tre år.