Tagg: gravid

En eventuell havandeskapsförgiftning

Igår skulle jag fota och skriva ett inlägg om vecka 35, men dessvärre kom det lite andra saker i vägen. Först hade jag ett inbokat besök på mvc på förmiddagen. De besöken brukar gå snabbt och lätt men denna gång hade jag på gränsen till för högt blodtryck och plus 1 i protein (vad det nu innebär). Så istället för ett kort besök så fick jag sitta kvar länge samtidigt som barnmorskan ringde runt till specialmödravården för att undersöka hur de tyckte att jag skulle tas omhand vidare. Jag fick en tid på Sös senare under eftermiddagen, så jag åkte en liten tur hem för att kompletteringspacka min bb-väska lite (utifallatt tänkte jag) och ladda min telefon.

Så begav jag mig till Sös. Det kändes helt bananas att åka tunnelbana in mot stan?? Har inte gjort det sedan i januari ju. Jaja. Jag kom till Sös och fick först ligga och mäta barnens kurvor med ett ctg svinlänge, för de ville inte riktigt ligga stilla. Sedan tog de ett nytt blodtryck och nytt urinprov. Jag hade lite lägre blodtryck, men ändå lite för högt med tanke på att jag bara hade legat ner och vilat i mer än 30 minuter.

Efter ett samtal med en läkare fick jag en checklista med saker jag ska hålla utkik efter, som exempelvis blixtrar framför ögonen, och instruktioner om att ringa min mvc och boka in en massa tider för att hålla blodtrycket och proteinen under bevakning för att se hur det fortskrider. Jag förstod inte riktigt om det är så att jag HAR havandeskapsförgiftning eller om detta skulle kunna BLI en havandeskapsförgiftning. Men läkaren sa att antagligen kommer blodtrycket sakta stiga uppåt och att jag skulle kunna ”klara mig” (alltså inte klara mig som i att överleva utan som i att gå så långt utan att jag eller barnen kommer ta för mycket stryk) tills det datum jag fått för kejsarsnitt. Men samtidigt att jag kanske inte skulle klara det hela den tiden. Ganska oklart men de täta kontrollerna kommer väl att visa vartåt det barkar.

Inte så himla pepp nyheter i alla fall. Men det fina i kråksången är att jag ju nu gått så pass långt i graviditeten att jag inte alls känner mig lika orolig som när jag var inlagd med risk för tidig födsel. Nu skulle det kanske kunna bli för tidigt också, men det är ju inte alls i samma farozon som förut.

Att vara inlagd på sjukhus och försöka förhindra en födsel i vecka 28

Okej, jag har ju genom bloggen, instagram och snapchat redan berättat en del om vad som hände mig i måndags och påföljderna av det men jag tänkte att jag skulle sammanfatta det mer och kanske skriva lite mer ingående i ett enda inlägg. OBS varning för mycket långt inlägg.

Det hela började i söndags kväll. När jag gick och la mig kände jag av en liten molande värk nere i magen, liknande mensvärk. Jag la mig med värmedynan på magen och somnade rätt snart. Jag är ett klassiskt magbarn så just magvärk är jag väldigt väldigt van vid och jag tänkte inte så mycket mer på det hela än att det säkert var någon fis eller något sådant som låg och störde i magtrakten. När jag vaknade på måndagen var dock värken inte borta, och efter att jag googlat så stod det klart att är en gravid och har mensliknande värk kan det vara dåligt och således bör en ringa in till sjukhus för att kolla upp det. Jag har hela denna graviditet (och innan också) känt mig extremt fånig och töntig med alla mina orostankar och hypokondriska föreställningar, något jag också upplever att jag fått bekräftat av omgivningen eftersom min extreeeeeema magvärk tidigare ”bara är lite ligamentsmärtor” och min ryggvärk ”är något man får räkna med som gravid” osv. Jag förstår att ens barnmorska ska finnas där som en vettig motvikt till en nervös och orolig gravid och kunna lugna ner tankar som spinner iväg, men som sagt har jag ju känt att min oro över saker inte riktigt tagits hundra procent på allvar. Därför drog jag mig lite för att ringa in. Men jag bara bestämde mig för att göra det och blev väldigt bra bemött av barnmorska jag pratade med på sös. Jag ringde in vid tolv och fick en tid redan vid halv tre.

När jag kom till Sös fick jag lämna urinprov och sedan lägga mig med ett ctg för att mäta bebisarnas hjärtljud och se att allt stod bra till med dem. De satte även en mätare på min mage för att mäta sammandragningarna. Eftersom det är två hjärtan som ska hittas och registreras tog det rätt lång tid men när jag låg där var jag väldigt lugn. Sammandragningsmätaren visade inte direkt på någon extrem aktivitet i livmodern och hjärtljuden såg fina ut. Efter cirka en timmas ctg:ande fick jag komma in till en läkare som gjorde en mycket smärtsam undersökning av min livmodertapp, där kunde hon dock inte känna något direkt så hon gjorde ett vaginalt ultraljud också. När undersökningen var klar fick jag sätta mig på en stol och hon började med att konstatera att livmodertappen var ”lite kort”. Ingen fara på taket tänkte jag, lite kort liksom. Det låter ju inte så farligt. Sedan började hon prata om hur kort den faktiskt var (1,2 cm efter hennes bedömning) och inläggning och stoppa upp alltihopa och där någon stans börjar mitt minne bli lite blurrigt, det kändes som att falla ner i ett svart öppet hål av ångest och oro.

Sedan gick allt väldigt snabbt. Jag fick bums åka upp till förlossningsavdelningen på Sös, blev inpackad i ett rum och lämnad ensam där. Säkert var jag inte ensam en lång tid men det kändes som flera timmar där jag bara satt på en brits i ett rum där barn föds och fasade och undrade. Jag vet inte riktigt i vilken ordning allt hände sedan, men Tomas kom upp till rummet och jag fick en spruta bricanyl i låret och en spruta med kortison i rumpan. Bricanylen var för att stoppa upp livmoderns arbete och sammandragningar (som jag ju egentligen knappt kände av) och kortisonet för att skynda på utvecklingen av barnens lungor så att de skulle ha bättre möjligheter att andas om de skulle födas. Efter någon timma i rummet på Sös fick jag besked om att jag skulle förflyttas till Karolinska istället, varför fick jag inte riktigt någon klarhet i men efteråt sa någon att det var för att Sös inte hade plats ifall de skulle födas, och att Karolinska är de bäst på så små små barn som våra gryn är.

Jag packades in som en varmkorv i bröd på en bår och fick åka med ambulans (!!) till Karolinska. Det var en otroligt overklig upplevelse. Jag har aldrig åkt ambulans förut och slipper det gärna i framtiden också. Jag är en åksjuk människa och att åka baklänges, fastspänd och liggandes var ingen hit. Tillsammans med en sjuklig oro och hjärtklappning och andra biverkningar av bricanylen och kortisonet var det en resa som seglar upp på topp fem mina sämsta resor någonsin. Tur ändå att det är rätt kort mellan Sös och Karolinska. Under denna tid åkte Tomas hem för att packa ihop en väska med förnödenheter till mig.

När jag kom fram till Karolinska blev jag inkörd i ett rum på antenatalen (avdelning för diverse kvinnor som haft/har olika besvär/komplikationer under graviditeten) där det låg en annan kvinna som höll på att förbereda sig för att föda = inte det bästa för en person som absolut absolut INTE ville föda nu. Jag blev lämnad ensam igen ett tag, och satt där på sängen och lyssnade på den andra kvinnans kvidande och stönande och kräkande (mmmm) och kände mig otroligt otrygg och ensam och livrädd. Efter bara ett litet tag kom dock en världsabra barnmorska som ordnade med mig. Jag fick en infart för dropp i vänsterhanden för jag skulle få dropp som stoppade upp livmoderaktiviteten ytterligare och så fick jag lämna massa blodprover och ta blodtryck och allt sådant där. Jag tror att jag hade ctg också? Men det hände så mycket samtidigt att det är svårt att komma ihåg. Hela tiden pratade barnmorskan så fint med mig och hon fick det hela att kännas otroligt mycket mindre ensamt och övergivet, självklart fortfarande läskigt eftersom allt var så oklart men ändå mer hanterbart. Jag fick inte veta hur länge jag skulle vara där eller något alls, utan bara att jag i alla fall skulle vara där över natten.

Efter ett tag fick jag komma in till en läkare som gjorde ännu en grundlig undersökning av min livmodertapp. Hon kom liksom läkaren på Sös fram till att den var för kort, men inte riktigt lika kort som hon på Sös sagt. Jag vet inte direkt hur lång tappen ska vara, eller brukar vara på mig, men tydligen var den under 2 centimeter men stängd utåt men lite öppen inifrån. Under 2 cm = inte bra. Stängd = jättebra. Hon sa också att tappen kan vandra lite fram och tillbaka (??) och bli lite kortare och lite längre beroende på. Däremot var det ju fortfarande inte bra, eftersom den var så kort. Jag fick inte alls några klara besked av denna undersökning, men de visste inte riktigt heller vad som skulle hända de bara förberedde sig på det värsta tänkbara scenariot, alltså på att barnen skulle kunna komma där på natten.

Så, oklar över situationen och fortsatt fasligt orolig fick jag lägga mig ner i min plastiga obekväma orangea säng och försöka komma iordning inför natten. Tomas kom och var lite med mig och lämnade min väska så att jag kunde ta på mig min egna pyjamas och sova på min egna kudde (GULD VÄRT!! Tips till alla som någon gång blir inlagda). Jag fick en tablett att somna in på och det var tur för annars vet jag inte alls om jag hade lyckats somna den natten alls. Jag sov helt okej trots svidandet från droppet, den andra kvinnans ljud och det faktum att jag var tvungen att ringa på larmklockan varje gång jag behövde gå upp och kissa (vilket är en del pga trycket från bebisarna på min blåsa) eftersom mitt dropp satt i en kontakt i väggen och började pipa om det kopplades ur.

När jag vaknade på tisdagen (klockan halv sex :DDDDDDDDDDD) så fick jag åter igen göra ctg för att kolla att allt vad bra med barnen, vilket det var. Sedan vet jag inte riktigt exakt vad som hände i vilken ordning under tisdagen, men jag fick genomgå ännu en läkarundersökning där samma sak konstaterades igen (alltså kort tapp men inte öppen), fick sticka om infarten från handen till armen för den hade åkt ut nästan helt från handen, åt en massa äcklig sjukhusmat, hängde med Tomas på rummet som jag efter ett tag fick ha för mig själv, fick ännu en spruta kortison i rumpan, tog lite mer prover osvosv. Vi fick besök av en läkare från neonatalen som pratade med oss om för tidigt födda barn och hur ett sådant scenario skulle hanteras osv. Det kändes väldigt bra att få samtala om det med en expert, och för honom är barn som föds i vecka 28 vardagsmat. Han sa att de just nu har barn på neoavdelningen som fötts i vecka 24 (!!!). Han sa också att varje dag, varje vecka var otroligt bra för bebisarna och att vecka 30 skulle vara en jättebra tid om de håller sig inne tills dess. I övrigt var det en väldigt väldigt luddig dag där det mesta bara flöt ihop till en orange sörja och inga fler klarare besked fick jag om när bebisarna skulle kunna komma eller när jag skulle kunna få komma hem eller liknande. På kvällen fick min favoritbarnmorska byta infartsplats igen för den hade råkat göra sönder något eller liknande i armen så det gjorde superont hela hela tiden. Jag fick emla och blev omhändertagen så himla bra av barnmorskan. Hon tog sig verkligen tid och lyssnade på mig och pratade med mig.

På onsdagen lyckades jag sova ända tills klockan åtta då de kom in och gjorde ctg på mig och bebisarna mådde fortfarande väldigt bra och mitt blodtryck osv var också väldigt bra. Att bebisarna hela tiden mådde väldigt bra var verkligen något jag hängde mig fast vid som en liten livlina så alla ctg-undersökningar var bara härliga för mig trots att de i regel tog svinigt lång tid pga busiga barn som absolut inte ville vara med och få sina hjärtljud mätta. Sedan under dagen på onsdagen fick jag vara väldigt mycket ifred från läkarundersökningar och sådant. Jag var mest med Tomas på mitt rum och tittade på film och fördrev tiden. Fortfarande var det ingen som kunde säga något konkret om hur allt skulle bli eller utveckla sig vilket för en kontrollperson som mig var otroligt tärande och jobbigt. Det var också rätt jobbigt att barnmorskorna sa så mycket olika saker, en sa att jag skulle hålla mig väldigt stilla och vila och en annan sa att jag borde upp och gå lite för att det är ju inte bra att bara ligga ner…jag valde att gå efter min känsla och de barnmorskorna jag gillade bäst. På onsdagskvällen fick jag ÄNTLIGEN ta bort droppet!! Jag kände mig så fri! Kunna gå och kissa utan att behöva dra omkring på en droppställning!! Tjoho. Infarten fick tyvärr sitta kvar, så helt fri var jag inte men ändå. SÅ SKÖNT var det!

Under torsdagen hände det lite mer saker än under onsdagen. Jag fick både göra ett ultraljud för att mäta barnen. Detta ultraljud skulle jag gjort på sös under onsdagen, men fick göra det på Karolinska istället. När en väntar två barn (eller fler) kan en inte riktigt avgöra genom att mäta SF-måttet hur barnen växer så en gör en massa tillväxtultraljud istället där de mäter respektive barn för att se att de båda växer som de ska. Ultraljudet visade att ettan ligger precis på kurvan för ett enlingsbarn och vägde något runt 1200, tvåan var lite mindre men låg också inom spannet för det normala för ett barn men på minus 13% tror jag de sa, men den väger också över 1 kilo = bra. Det är inte konstigt att tvillingar växer lite olika, men jag ska på fler tillväxtultraljud för att hålla koll på att tvåan inte halkar efter ännu mer för då kan det såklart vara väldigt dåligt. Båda hade bra flöde i navelsträngarna och verkade ha det väldigt bra där inne i livmodern (så varför vill ni komma ut redan nu små gosegrisar??). Efter tillväxtultraljudet fick jag också göra ett till vaginalt ultraljud för att kontrollera hur de senaste dagarna påverkat tappen och livmodern. Jag fick inte riktigt något exakt mått, men tappen var fortfarande kort men fortfarande inte öppen utifrån bara lite inifrån (fattar inte riktigt detta..men det var bra).

Efter ultraljudet fick jag åka ner till antenatalen igen och prata med en läkare om min fortsatta situation på avdelningen baserat på ultraljudet. Hon sa att jag skulle kunna bli utskriven under dagen eftersom tappen inte blivit kortare och öppningen inte påverkats och sammandragningarna inte eskalerat och mensvärken inte förvärrats. Det var en chock att höra det, för hela tiden fram tills detta kändes det som att alla var inställda på att bebisarna skulle kunna ploppat ut lite när som helst. På grund av chocken, och att jag är en människa som har svårt för snabba svängningar och förändringar, så valde jag att vara kvar över natten. Det kändes bättre att få ta lite steg i taget mot den läskiga verkligheten hemma. Det var ett bra val för under kvällen fick jag åka upp till neonatalen på studiebesök och titta på verkligheten där uppe. Jag blev runtvisad och fick se alla olika ställen en kan få bo på baserat på hur bra barnen mår. Det var läskigt att se alla maskiner och apparater och pådrag men skönt att få se hur det är på en noenatalavdelning, för även fast Bobbertsarna fortfarande håller sig inne är möjligheten att de föds för tidigt ett faktum.

Och så kom fredagsmorgonen och jag fick göra mitt sista ctg och sedan tillbringa en vääääldigt lång tid på att få möta en läkare och bli utskriven. De hade mycket att göra på avdelningen och eftersom jag skulle hem var jag inte direkt prioriterad kändes det som. Efter några timmar fick jag äntligen träffa en läkare som skrev ut mig och bokade in uppföljningsundersökningar, och sen fick en barnmorska ta ut infarten ur min högerhand och jag var fri att gå! Det kändes helt sinnessjukt att vandra genom korridorerna och ut i den friska luften och fria världen. Som att jag var en fånge på rymmen. Vi tog en taxi hem och overklighetskänslorna har inte riktigt försvunnit än, jag väntar liksom fortfarande ibland på att någon ska komma in och ta mitt blodtryck eller en ctg-kurva men jag antar att det snart kommer kännas mer normalt att vara hemma i soffan istället för att ligga i ett orange rum utan själ. Sammantaget var min vistelse på Karolinska väldigt väldigt jobbig, men de som jobbar där är verkligen så otroligt kompetenta och fina människor som gjorde ett så bra jobb för att göra min tid där uthärdligare. Jag känner mig väldigt väldigt tacksam att jag bor i Sverige och att det finns så bra vård här, och bra möjligheter för mina och andras små barn som föds innan de riktigt är färdigbakade.

Så nu är jag hemma igen sedan ett dygn ungefär. Jag är fortfarande väldigt uppskakad och rädd och orolig över framtiden och vad som komma skall. Det är också lämnat upp till mig att ”känna efter hur allt känns och höra av mig om det blir någon förändring” vilket ju jag känner är en enorm börda på mina hypokondriska axlar, som i och med vad som hänt de senaste dagarna verkligen fått vatten på sin kvarn. Men det känns väldigt skönt att jag ska tillbaka redan på tisdag för då kommer de ju se om hemmavistelsen påverkat allt negativt på något sätt. Jag försöker övertala Bobbertsarna att de ska ligga kvar minst till vecka 30 (och då 30 fulla veckor gärna) vilket alltså är två veckor. Klarar vi oss dit så sätter jag nästa mål då. Jag har inställningen att de kommer komma för tidigt, för det känns som att alla på sjukhuset hade den inställningen. Och det känns skönt att förbereda sig mentalt på det scenariot eftersom det kommer innebära tid på neoantalen och olika prövningar relaterat till det, även om det kan vara bättre eller sämre såklart beroende på hur länge de lyckas hålla sig inne.

Så som sagt, ingen vet egentligen något om vad som komma skall och det enda jag kan göra är att hålla mina tummar och önska alla stjärnfallsönskningar som finns att de små griseknoarna håller sig inne så länge så länge så länge som det bara går. Så det är det jag gör nu. Önskar, hoppas, kryssar dagar och räknar ner.

Gravidvecka 23

Vecka 23 är nu här! Idag är jag exakt i vecka 22+6 och snart har 60% passerat. Och denna vecka är ännu en milstolpe, för från och med denna vecka är det till förlossningen en ska vända sig vid eventuella komplikationer och det finns en miniminiminichans för överlevnad hos bebisen utanför magen. Det känns så himla stort. Och från och med nu blir det ju bara bättre och bättre förutsättningar för varje vecka som går. Jag har en hel del personer i min tvillingförälderfacebookgrupp (phhuu vilket ord) som föder innan en fullgången graviditet och många barn ploppar ut runt vecka 28, de får förvisso ligga på neonatalavdelning lääänge men många verkar ändå må rätt bra efter förutsättningarna efter ett tag. Så att vecka 23, och snart 24, är här känns otroligt bra.

(Bilderna denna vecka är från i söndags när vi var på julbord, och jag är finklädd i blus från HM trend för megalänge sedan, kimono från Monki i sammet som köptes i höstas, en vanlig tubkjol som också den är från HM men från basicavdelningen och ett långt svart linne under blusen också detta från HM)

framifran

Bobbertsarna är i denna vecka ungefär i storleken som två små marsvin (gulligulliguullll), 30 cm långa och väger cirka 500-600 gram vardera. De har fortfarande lite genomskinlig hud som organ och skelett kan ses genom men den börjar bli tjockare och förbereda sig på ett liv utanför magen. Deras hörsel förbättras och de kan känna igen röster nu. Så himla spännande! Att de liksom vet att det är jag som pratar med dom när jag gör det? De sover i alla fall mest hela tiden och speciellt de timmar jag är vaken och out and about, men när de inte sover så håller de på och gymnastiserar och sträcker runt och försöker röra allt de kommer åt. De övar på detta sätt motoriken och tränar sina små små muskler.

De är fortfarande väldigt tunna och rynkiga pga lite fett på kroppen men de blir rundare och rundare för varje dag som går. Det har också börjat bildas pigment i deras hud…..eller not…..ehehhehe. Stackars barn som har två riktiga blekfisar till föräldrar. Jag med mitt rödlätta pigment och fräknar och lätt för att bli bränd, och så Tomas som hävdar att han ”visst kan bli brun” men har då inte visat mig detta under våra tio år tillsammans. Ja så pigmentsmigment. Men ni kommer få många andra fina kvaliteter barn. Jag lovar.

Det står i en av apparna att ”det börjar bli lite trångt i livmodern”……………….OCH TÄNK DÅ ATT JAG HAR TVÅ?!?! Alltså jag vill väl inte att det ska vara trångt där inne. Stackars små trångbodda Bobbertsar :(( Och är det trångt nu är det ju inget av vad som komma skall. Ni har ingen aning om vad som väntar små vänner….

ner

Jaja om vi lämnar Bobbertsarna och går över till mig då. Nu ska det vara möjligt för mig att känna bebbarnas olika kroppsdelar utanför magen. Näpp näpp näpp säger jag om detta. Jag har iiiiiingen aning, inte vart de ligger eller hur de ligger eller om huvudet är här eller där. Också mycket förvirrande att det är två som jag ska försöka känna efter läget på. MEN den senaste veckan har jag kunnat ana lite utanpå magen att det finns något där inne som rör sig!!!! SÅ BALLT!! OCH FREAKY!!! Det är verkligen inte mycket som syns, men när det syns är det som om någon val simmar nära vattenytan så att den buktas ut lite lite i en svepande rörelse. Eller så har det någon gång också synts som ett litet gupp utåt när det sparkas eller slåss där inne. Lite läskigt men också rätt coolt att titta på.

Det står i apparna denna vecka att ligamenten som håller upp livmodern töjer sig vilket kan orsaka smärta och obehag i sidorna av magen. HAHA detta har jag ju känt i flera veckor. Men det är ju för att min mage växer bra mycket snabbare än en enlingsmage (växer den dubbelt så snabbt kanske?). Men en ny sak för denna vecka är att jag känt sammandragningar, tror jag i alla fall men jag tycker det är svårt att veta säkert. Det ska vara vanligt vid denna tid i alla fall och orsakas av att muskeln tränas och det ska inte vara farligt, om det inte är så att det känns mycket och ofta och gör ont och inte går över om jag förstått det rätt. Jag har i alla fall känt av det några gånger, tror jag, och tycker att det är minst sagt en otrevlig upplevelse. Mest för att det känns läskigt för jag påminns om utgången som denna graviditet oundvikligen kommer leda till.

Eftersom livmodern växer och växer (och ännu mer på mig) så trycker den på urinblåsan vilket medför ett mycket mer frekvent spring till toaletten. Alltså att leva sitt liv planerat efter toalettbesök är så otroligt segt. Jag kan inte göra något alls utan att tänka över när toalettbesök kan vara möjliga eller inte möjliga, och när jag varit och kissat så känns det ändå ca 5 sek efter kissnödigt igen. Jag säger som Kishti, det är orimligt! Men jag försöker att inte stressa upp mig för vid stress ska tydligen hormoner frigöras och överföras till barnet!??!?!?! HJÄLP. Jag vill ju verkligen inte att de ska ligga där inne och känna sig stressade, så jag försöker att ta allt med en Hakuuna matata-inställning och jobba hårt på mitt zen.

En sak som är rolig är detta med min navel. Den har, i takt med att magen vuxit, försvunnit. Alltså den där gropen som varit min navel is no more. Det är typ helt plant på magen??? Det känns jättekonstigt. Och runt naveln finns nu hud som får möta dagens ljus som aldrig tidigare fått göra detta. OCH DEN ÄR SÅ MJUK OCH FIN!!! Tänk om en kunde göra en hudtransplantation mellan exempelvis acneskadad kindhud mot denna bebismjuka. En sån himla affärsidé. 2015 kanske var året då moderkakan gjorde inträde i våra svenska skafferin i form av extremnyttiga kapslar en kan tillsätta sin morgonsmoothie men 2016 kanske blir året då navelhuden tas utnyttjas till sin fulla potential!

sidan sidan2

(((ursäkta gulheten och fulheten i bilderna men det är förevigt för mörkt ute för att fota och jag är rätt dålig på photoshop och är också rätt trött och orkade helt enkelt inte försöka fixa till bilderna mer)))

Graviditetskrämpor – vad har jag råkat ut för hittills

Jag har snott en liten lista från Josefins blogg på olika saker en kan drabbas av som gravid, och tänkte gå igenom vad jag drabbats av hittills, nu när det är nästan halvtid. Och så kan jag checka av senare i graviditeten också och se hur mycket nytt som tillkommit. Spännande va?!? Okej håll i er.

Halsbränna: Japp! De senaste tre.fyra dagarna har jag fått en halsbränna som jag aldrig tidigare upplevt. Det verkligen bränner loss från magen upp ut genom munnen, haha känns det som i alla fall. Som att jag är en liten drake.
Ryggbesvär: Mja. Jag har ju alltid ont i ryggen, så jag vet inte riktigt vad som är vanliga ryggproblem och graviditetsproblem. Men en sak som jag inte upplevt innan är att det ibland kommer som knivar i ryggslutet, och så blir jag otroligt lätt trött i ryggen och får ont om jag är i samma position för länge.
Bäckenbesvär: Jajaja. Jag har ju haft problem med mitt bäcken sedan o princip i början av graviditeten. Det gör svinont nedåt från ryggslutet både på häger och vänster sida, men mest på vänster. Jag har också börjat känna på framsidan hur det gör ont och strålar ner i låren.
Ligamentsmärtor: Jajamensan. Precis just nu ska jag ju vara inne i en period där ligamentsmärtor är väldigt vanligt och det kan jag verkligen skriva under på.
Foglossning: Har jag missförstått eller är det inte bäckenbesvär? Min sjukgymnast säger i alla fall inte foglossning utan bäckenrelaterade besvär typ..
Muskel- och vadkramper: NEJ! Tjoho mitt första nej!
Åderbråck: Näppp.
Hemorrojder: Nej! Halleluja!
Nästäppa: Ja lite, mest på kvällen. Men det är inte så att det stör nämnvärt.
Urinvägsinfektion: Japps.
Känsligt tandkött: Ja, det blöder nästan varje dag ://
Bättre hy och hår: HAHAHHA NEJ. Så sämstig hy och håret är samma risboll som vanligt.
Illamående: OH JA!
Ömma bröst: Ja hela hela tiden.
Viktökning: Eh ja?!? Hahaha det ska en ju göra???????? VAD ÄR DET ENS FÖR PUNKT??!??!?
Trötthet: Ja absolut. Detta är verkligen en så sjukt jobbig åkomma för det begränsar en så mycket och livet blir så mycket en kamp mot en mördande trötthet. Men jag kan ju i alla fall sova helt okej fortfarande. Har ju hört att detta kan komma att förändras..
Upp och ner i humöret: Ja, men det är så i mitt vanliga liv också *dramaqueen*. Det har verkligen inte varit så absurt som jag trodde det skulle bli.
Strimmor på magen: Nej inte ännu. Och det beror verkligen inte på att jag håller på och smörjer och så (för det är väl bara en myt?) för jag har nog inte smort in någon kroppsdel sedan i somras ungefär.
Putande navel: Nepp.
Svullnader: Nej inte ännu men det är ju också något som känns att jag kan förvänta mig…
Yrsel: Ja.
Förhöjd kroppstemperatur: Ja. Det är SÅ skönt!! Jag är ju så frussen jämt så detta är riktigt drömmigt.
Blodbrist/järnbrist: Ja lite, och jag äter järntabletter varje morgon för att få upp järnvärdet.
Sammandragningar: Alltså detta är en svår fråga, jag tror det? Lite? Men hur vet en riktigt vad som är vad?
Sömnproblem: Ja. Hela graviditeten har jag drömt mardrömmar och så vaknar jag ju upp väldigt ofta på natten och har svårt att somna om. Jag har också ont i mitt bäcken när jag sover så jag försöker bulla upp med en kudde och så.
Konstigt matbehov: Nej, jag har inte haft en enda craving över huvud taget. Det enda är ju att jag varit mer törstig men inte mer än så. Det jag inte kunnat få i mig är kaffe.
Förstoppning och uppsvälldhet: Ja på uppsvälldhet, har känt mig som att jag har en hel pizza i magen ungefär hela tiden. Men förstoppning nej, järntabletter till trots. Så skönt.
Känslig näsa: Växer träd i skogen??! Alltså JA!! Jag känner lukter så otroligt bra.
Deppighet: Ja, men mycket har haft med det förlamande illamåendet att göra så nu känns det ändå bättre med deppigheten.

thumb_IMG_0680_1024

Anledningen till alla dessa knäppa åkommor och krämpor är i alla fall värda det <3

Nyinköpt gravidstil

Jag har trott att det bara är magen som vuxit på mig men HAHA jag provade lite gamla kläder hemma och märkte att det är hela bäckenet och magen som blivit större. Så det är minst sagt lite tomt på plagg i mina garderober som jag kan sätta på mig. Med anledning av detta var jag på Monki och HM härom dagen och lät pengarna rulla för att försöka hitta något bra och bekvämt att klä min växande kropp i.

De senaste åren har jag haft en stil som absolut inte framhävt min mage och överkropp pga komplex, men nu känns det som att jag måste ha lite mer tight på överkroppen för annars ser jag ut som svampbob fyrkant. Och så tänkte jag också på plagg jag skulle kunna ha även efter graviditeten. Nog pratat, låt oss titta på kläderna istället (lite halvbra ljus på bilderna men hallå det är november).

klanningrod1

Ribbad vinröd klänning som är hög i halsen från HM för 199 kronor (inte riktigt lika genomskinlig irl som på fotot..).

svartkimono1

svartkimono2

Svart kimono, vill jag kalla detta i alla fall jag vet inte riktigt vad ni säger, från Monki för 400 spänningar. Den är i typ sammet, men det syns inte riktigt på bilderna förutom nere i högra hörnet, där glänser sammeten till. Den är bekvämt tung och har fickor på och är perf!

svartklanning1

Svart storribbad klänning från Monki för 150 kronor (tror jag? eller kanske 200). Också lite hög i halsen men inte riktigt lika hög som den vinröda.

glitterkimono1

glitterkimono2

Och så ännu en kimono från Monki. En glittrig historia med band en kan knyta i valfri höjd och med slits i sidan så den kommer passa oavsett storlek. Jag tror att denna kostade 350 kronor.

Sist och också minst har jag ett par gravidstrumpbyxor på mig på alla bilder som är 100 denier från HM. Men de vill jag tyvärr inte alls rekommendera för det har gått maskor på dem uppe vid magen redan efter en användning. Jag skulle reklamera om jag orkade men det känns som ett för stort projekt (haha).

Jag känner mig fortfarande rätt obekväm i att ha tight över magen och så känner jag mig rätt obekväm i kroppen över huvud taget..men jag tänker att magen kommer ju inte bli mindre så jag försöker embracea den och stilen också. Och härom dagen när jag hade den vinröda klänningen på mig så sa en jag inte alls känner att jag var så vacker och strålande, så det är ju verkligen ett sätt att fiska komplimanger från folk som tycker graviditet är vackert ::)))

Graviditetsvecka 17

Nu är vecka 17 här! Väldigt sent men bättre sent än aldrig. Egentligen byter jag vecka på fredagar i nuläget, det kan ju förändras efter ultraljudet vi ska göra längre fram i november, men jag tänker att veckoinlägget ändå får komma upp på söndagar för jag hinner aldrig på fredagarna. I alla fall. Nu är jag alltså i vecka 17, eller 16+6 för att vara precis. Jag har alltså varit gravid i fyra hela månader plus några dagar. FYRA MÅNADER??!?!?!? Det är ju ungefär som en hösttermin, och det är ju jättelänge.

Och magen har på denna veckan börjat synas ännu mer. Förra veckan skrev jag ju att jag tyckte att den hade vuxit så himla mycket, men nu tycker jag ännu mer att den vuxit så himla mycket!!

mage1

De små bobbertsarna där inne ska vara runt 15-18 cm från huvudet till rumpen och väga runt 130-180 gram vardera i slutet av veckan. Nu börjar också huvudet att bli mer proportionerligt i relation till kroppen. Innan har ju de små krumelurerna varit mer alienliknande men nu blir de alltså mer och mer lika små personer. Bebisarna har tydligen naglar nu (!!!!!!) (??????????) och huvudhåret, ögonbrynen och ögonfransarna börjar komma allt mer. Ifall de skulle ha anlag för mörkt hår skulle pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Jag tänker dock att de inte har anlag för mörkt hår eftersom både jag och Tomas är rätt ljusa i pigment och hårsvall. Men vi får se :))

Förutom att håret börjar komma så börjar också fosterfett att bildas som ska skydda deras känsliga lilla hud :’))) Och så lite äckligare information, den första avföringen har börjat samlas i tarmarna på dom, ett grönaktigt mörkt bajs som heter mekonium. Jag undrar varför det bildas nu? Vad är syftet med att de ska ha bajs i tarmen i flera månader liksom??

Och så till mig då. Nu är det enligt appar och www en period där graviditeten känns roligare, trots kroppsliga besvär. Det kan jag väl hålla med om rätt mycket för det känns lite roligare och lättare nu, samtidigt som jag är precis lika trött som innan pga sover så sjukt dåligt på natten och vaknar upp varje timma efter fyra typ. Jag mår ju också illa fortfarande, men det är mest koncentrerat på kvällen och då flyr jag från den genom att gå och lägga mig. Det känns fortfarande väldigt overkligt, och jag funderar mycket på när det ska börja kännas på riktigt egentligen.

Livmodern växer i alla fall mycket nu, och ska vara lika stor som ett bebishuvud. Är min lika stor som två bebishuvuden undrar jag då? Gud vad jag suktar efter information om tvillinggraviditeter!!! Det är så otroligt dåligt med det. Men jag kan absolut förstå om den är stor som två bebishuvuden för jag tycker den är så sinnessjukt stor! Man ska också kunna känna molvärk i livmodern pga växandet, och det gör jag…tror jag i alla fall. Men jag tycker det är lite svårt att känna skillnad mellan krämporna jag har. Tydligen har jag fått urinvägsinfektion så det gör ju också ont och kan mola liksom på sidan. Och så har jag lite annat random ont.

Jag ska känna mig hungrigare än normalt (eehehhhhh…JAPP!) och de flesta har vid denna tidpunkt gått upp två till fem kilo i vikt. Jag har ingen våg hemma så jag har ingen aning om vad jag gått upp precis just nu, men för ungefär två veckor sedan var jag ju på mvc och då hade jag gått upp två kilo så det är väl troligt att det är lite mer nu. Jag tycker fortfarande att det är svårt att förhålla sig till det här att gå upp i vikt, men det tänkte jag skriva om i ett annat inlägg som bara handlar om det för det kan bli så långt. Sist men inte minst ska jag också ha en ökad blodvolym som gör att jag känner mig varm och svettig och extra andfådd. Detta kan jag verkligen känna igen. Jag är en extrem frysare, jag fryser alltid när Tomas inte gör det. Och nu är det tvärtom. Så himla skönt att slippa det konstanta fryset från oktober till mars!!! Jag blir också andfådd av inget alls och måste nästan ta trapporna upp till tunnelbanan i två omgångar med vilopaus emellan pga flåset. Inte riktigt klokt är det.

Något som inte stått i någon app eller så men som jag börjat uppleva väldigt mycket mer är humörsvängningar. Jag kan känna mig orimligt arg för att sedan tappa allt och börja gråta för inget speciellt. Jag är ju en känslis och en gråtare i vanliga fall så själva gråtandet är inget konstigt eller onormalt för mig men de senaste dagarna har jag börjat gråta utan att ha en tillstymmelse till anledning och jag förstår inte själv varför tårarna rinner. Och det rinniga salivet, det onda bäckenet och väldigt detaljerade och märkliga drömmarna fortsätter.

Sammanfattningsvis har det ändå varit en av de bättre veckorna! Och så maggen då. Som ni alla väntat på.

mage2 mage3

En extremt häftig grej är att jag kan känna min livmoder och var den börjar. Just nu börjar den ungefär där jag håller fingrarna. Något som går emot allt apparna säger, men de är ju också anpassade efter enlingsgraviditeter. COOLT VA?!??!

Första jobbdagen = slut som artist

Idag känner jag mig som en tillplattad pannkaka ungefär
Bild 2015-10-19 kl. 17.34 #6 Bild 2015-10-19 kl. 17.35 #3

Jag har ju börjat jobba på halvtid idag, för att försöka se hur det funkar. Halvtid låter ju verkligen inte speciellt mycket, i mina öron eller i någon annans heller antagligen. Men alltså jag känner mig helt sänkt. Energin är verkligen inte vad den brukade vara.

Min dag såg ut ungefär såhär:

  • Vakna upp klockan åtta efter cirka tio och en halv timmas sömn. Snoosa en halvtimma och sen ligga i sängen ett tag och sippa lite vatten och vakna till ordentligt.
  • Äta frukost och göra mig iordning för dagen framför nyhetsmorgon.
  • Vid tio gå iväg till tunnelbanan med små långsamma steg.
  • Börja jobba vid halv elva.
  • Jobbajobbajobba till klockan tre ungefär.
  • Åka hemåt med en liten omväg via farsta för att köpa gravidtillskott på apoteket.
  • Cirka klockan halv fem komma hem, värma på lite mat från igår och äta i soffan.
  • Vara pannkakeplatt och trött och redo för sängen ungefär. Plus illamåendeklump i halsen :((((

Jag förstår verkligen inte hur jag någon gång ska kunna klämma in en heltid? Min dag har ju varit helt full av min lille halvtid. Men det gick i alla fall okej att jobba. Det är verkligen inte lätt rent illamåendemässigt eller energimässigt men okej känns ändå..helt okej. Nu ser jag fram emot en kväll i raklångt läge med Bron på tv:n och kanske en piggelin i näven.

PS. Hörrni det är megakul att ni kommenterar så flitigt, tack för det! Vi försöker svara på allt men skulle vi missa någon så skriv gärna igen. Lite större frågor tänker jag att jag lyfter upp i bloggen och skriver inlägg om istället för att svara i kommentarsfältet. Hoppas ni får en fin måndagskväll och att början av veckan varit snäll mot er.