Tagg: Releasefest

Björnen sover

Oh my vad jag har sovit!

Eftersom jag var helt slut efter nattens eskapader, och dagen arbetande, klämde jag in lite middag och en timmes MW3 med Yrsa innan jag tog en dusch och gick till sängs. Klockan åtta i går kväll. Sov i runda slängar tio timmar i natt. Sjukt skönt!

Nu är jag ap-laddad inför Frukostklubben och sedan någon frän bokreleasefest ikväll. Om jag har tur kommer kanske min jumpis idag också, då skulle jag kunna vara världens lyckligaste. MW3, Piece of Norway och en myspysig flickvän. Vad mer kan man önska sig.

Vi säger så då, och så lämnar jag er med den här lilla snutten som jag filmade på releasefesten för MW3. Jag ber om ursäkt för den jobbiga stroben, jag tror inte riktigt vi lirade när det kom till bildrutor per sekund. Jag älskar laserstrålar förresten, och Ludde sade att han ville ha det hemma. Han skulle aldrig stänga av dem. Det låter som slöseri med el tycker jag.

Bra idé!

hej.

Har ni sett en tröttare gubbe nån gång? Jag sov i runda slängar fyra timmar inatt. Inte en jättebra idé kanske, meeeeeen…

Kolla vilka fräna grejor jag har!

Alla fick varsitt spel, en t-shirt och en sån här användbar nyckelrem med en festlig glowstick på!

Kolla vilket gäng va!

Det är Hanna, Anna (som gillar att ha kul) och Ludde. Alla gillar att ha kul, men Anna gillar det lite mer.

Det bjöds på öl och små smarriga hamburgare, gött när man går i väntans tider (alltså på det barn som föddes klockan tolv inatt).

xbox var där, så det stod spel lite överallt där fölk spelade online.

Nause underhöll oss, och eftersom jag helt plötsligt börjat gilla den typen av musik tyckte jag det var fantastiskt! Däremot så gick ju 90% av alla när klockan slagit tolv och vi fick hämta ut våra spel, men det får man nog räkna med på tillställningar som denna.

Han stod där med sina guns, så jag tyckte det var lämpligt att kyssa mina guns.

Sen åkte jag hem. Tillsammans med diverse skummisar och de kids som köat på Webhallen för att köpa MW3.

COD MW3 FTW WTF PTV

Heppåre!

Här ligger Yrsa och är sjuk och ledsen.

Nu kanske ni tror att det är därför jag är glad, att jag typ är en elaking som njuter när min älskling är sjuk, men så är det inte. Det är jättetråkigt på hur många sätt som helst att Yrsa mår dåligt och jag hoppas hon mår bättre snart. Men nu ska ni få veta varför jag är så sjukt glad. Jag fick nämligen det här i min lilla inbox idag!

Så om ett litet tag ska jag röra mig in mot stan och krigsfesta som om det inte finns någon morgondag. Och sen, på tolvslaget, ska jag få spelet. Det här kan bli det bästa event jag gått på någonsin!

Hare!

Släppfest för Popmani

Hörni, det här är lite pirrigt må jag säga.

Nästan ett år utan en vanlig blogg som kretsar kring det här med att berätta om händelser som ni egentligen skiter i. Nypremiären föräras Popmanis släppfest på Bonden Bar som tog plats i kväll. Jag drog mig dit direkt efter jobbet och gjorde det i sällskap av det här gänget.

Det kom till min kännedom, inte direkt från David utan från någon annan, att David inte riktigt var nöjd med sin insats på bilden ovan. Därför bytte jag ut hans huvud mot den här mysfarbrorns istället. Problem solved! Nu kan vi fortsätta som om inget hänt.

Det var smockfullt, något jag aldrig tidigare varit med om på ”Bonden” som vi hippa kids kallar det.

Alla hade trevligt och så, tror jag. Vi hängde ju bara med varandra. Tyvärr var ett popquiz inplanerat och det var lite som när någon får för sig att ta fram SingStar på en fest med 200 personer. Lite av en stämningsdödare. Det var dock snabbt överstökat (vi hade vunnit om vi hade varit med, för vi är bäst) och vi kunde fortsätta att hitta på låtar att stoppa in ordet ”anal” i. Lite som leken där man stoppar in ”bajs” i filmtitlar. Ursprunget var ”Anal sunshine when she’s gone”, försök titta på Notting Hill igen nu när jag förstört den låten för er.

Hur som helst.

Efter ett tag insåg jag att det var onsdag och att jag snart fyller 30. Jag var inte längre lika ung som den gången för snart sex år sedan när jag hängde på Babasonic på en onsdag och träffade Yrsa för första gången. Då lekte livet, idag var det en dag i morgon också.

Jag tackade för mig

De tackade för sig

Och jag gick. De stannade kvar, för de är fortfarande unga och virila. På vägen hem lyssnade jag på det här

och sen på det här

och till sist det här

sen var jag helt plötsligt hemma med ett glas Resorb i näven.

Nu ska jag gå och nanna i min ensamhet eftersom Yrsa är i fjällen. Skönt och ensamt på samma gång.

Tack till Cissi och gänget för en finfin tillställning!

Och om ni av någon anledning vill se fler bilder från tillställningen gissar jag att ni kommer hitta det här inom kort.

Mina 15 minuter av 80-tal, signerat Mimi Oh.

Jag skrev någon gång i en presentations text att jag hade passion för 80-talet, ett uttalande jag före idag inte ännu haft chans att ta ställning till. För låt oss erkänna, 80-talet är inte lätt att uppleva 2011. Idag kommer jag dock recensera precis detta, en 80-tals upplevelse för en 90-talist på 2000-talet. (mycket decennier här nu…) Det är en upplevelse signerat Mimi Oh.

Mimi Oh gör svensk electro pop inspirerat av (som artisten själv har uttryckt sig) ”åttiotalets hjältar”, som jag finner det lättast att definiera musiken så är Mimi Oh; Ett härlig ihopsväng av artister som tidig Mauro Scocco, Carola och Freestyle synkat till futuristiska electro beats och tidlösa ”hjärtklappande” synthslingor. Internationella praktexempel på denna sorts musik kan tilldelas, Chromeo och Breakbot. (Även den tydliga inspirationskällan till delar av projektet)

Mimi Oh är ett projekt som jag ändå faktiskt har följt ganska länge av den simpla anledningen att det har producerats av arbetskamrat och producent Albin Wagemyr. På så sätt har jag fått ta del av dess utveckling och sett stora delar av processen bakom musiken. Något som torde förberett mig inför kvällens releasefest. Men icke. (Vilket också får stå för att denna recension kom som en överraskning för mig med, då jag har något av en policy att inte skriva recensioner om människor jag har en relation till) Jag blev rent ut sagt överväldigad och kände att detta, om något, är en upplevelse jag vill dela med mig till andra.

När Mimi Oh gick på scenen med sin 80-tals outfit signerat Beyond Retro och tackade hjärtlig alla som hade kommit för att se hennes första framträdande så var jag redan glad och exalterad. Glad på det där sättet som man bara kan bli åt någon annan, glad för att få se en förträfflig människa leva ut sin dröm. När sedan introt till den, för mig, välbekanta låten ”Du & Jag” kom igång med det trevande och klyschiga (på ett bra sätt) Mimi Oh signumet, Oh Oh Oh Oh – Så var jag fast. Jag har hört den här låten hundratals gånger, men live, på scen med den klassiska rökmaskinen, bakgrundssångarna, kläderna och rörelserna så kunde jag inte hejda mig själv. Jag gick loss med luftsynthen, sväng-diggade med ett leende så stort att jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att lyckas hålla munnen stängd. Under tre låtar och 15 minuter fick jag uppleva en tid jag så länge har romantiserat genom film, musik och bilder. En tid av explosiva känslor, ståtlig flambojans och feel good vibrationer. Om jag tidigare tyckt att Mimi Oh har varit ett roligt koncept så förstod jag nu exakt vad det handlade om. En människa som vill sprida ohämmad glädje med en musik som inte dömer eller skiljer ut, utan välkomnar alla som tar sig an öppenheten och friheten att bara suga i sig energin och atmosfären runt omkring och bara låta kroppen göra sitt.

Det är en musikstil som alltid ligger på gränsen till klimax. Enorma synthslingor som tvingar upp fingrarna i luften för att spela med på ett påhittat piano, roliga och snärtande textrader som matchat med ett intensivt scenspel. Det är genomtänkt, det är lättsamt töntigt, det är otroligt kul. Och det görs helhjärtat, vilket gör hela konceptet rent ut sagt jävligt ballt. Att sedan allt låter väldigt bra får Albins produktionstalang stå för och Mimi’s otroliga röst. För att låna en rad av en av musikvärldens största, Kanye West – ’Screams from the 80’s got a nice ring to it, I guess every superhero needs his theme music’.

Jag hade med mig en vän på denna tillställning som aldrig hade hört detta innan, och hade som den enda förväntningen den skämtsamma introduktionen jag hade gett, ”Carola goes electro”, vilket lämnar mycket till fantasin, och möjligtvis inte den mest peppande fantasin. När jag sedan efter showen frågade vad hon tyckte så var hennes svar ungefär den sammanfattande summan av vad jag har dragit ut på flera rader här, ’Jag är så jävla glad’.

Mimi Oh’s debut EP ”1986” finns nu att köpa på Itunes, den innehåller tre fantastiska upplyftande spår av ren glädje och energi. – Och eftersom jag gillar det så vill jag självklart uppmana folk att köpa den, men, får ni chansen – se det LIVE! Det är där det skiner som starkast, och jag lovar, om ni för en stund bara släpper ner fasaden av vad som betecknas som coolt så kommer ni få uppleva något sannerligen mer coolt – Mimi Oh.

5/5. Tack som Fan Mimi Oh!

Spana in Myspacen för en truddelutt!

http://www.myspace.com/mimioh