Tagg: tvillinggraviditet

Gravidvecka 35

(Inlägg en dag försent eftersom jag nu gått över i vecka 36 men vad ska man göra…)

Hej och hopp vecka 35! Willkommen bienvenue welcome. Sorry för crappy bilder från mobilen men min dator har inte plats för att ladda in bilder och jag orkar inte hantera det :—)) Dessa bilder presenteras i samarbete med min typiska hemmaoutfit, mjuka och fladdriga byxor som inte sitter åt någonstans och mjukt linne och sportbh.

Framifrån kan man väl kanske luras fortfarande? Eller? Har jag blivit sådär blind för verkligheten?

Bobbertsarna ska i vecka 35 vara runt 47 cm långa och väga ca 2,4 kilo var, som två savoykål. De är i princip helt färdigbakade i vecka 35, förutom att de ska fortsätta att lägga på sig fett för att riktigt fylla ut deras lilla rynkiga hud som i och med fettet också blir mindre  genomskinlig. Vi får väl se riktigt hur mycket fett de kunnat lägga på sig, för i nuläget förstår jag inte hur min mage ska kunna växa mer utan att min mage ska gå sönder (som den där katten i den obehagliga boken kattresan…uhhh mardrömmar).

Det ulliga håret som täckt kroppen är borta och istället är huden täckt av det vita kletiga fosterfettet. Som två små gräddtäckta tårtor :))) Det märks att bebisarna har det rätt crowded där inne i magen för väldigt ofta känner jag hur magen trycks ut åt olika håll (precis som förra veckan fast ännu värre) och ibland kan jag ana att det är ett knä eller en armbåge som trycks för det är så spetsigt. Det gör det så himla mycket mer verkligt, även om jag fortfarande inte fattar att det faktiskt är barn där inne som ska komma ut. Jag har börjat prata lite mer med bebbarna och känner att jag kanske connectar lite mer med dom.

Alltså en SÅN kanonkula??!?! Helt tokigt ju.

För mig har vecka 35 varit i samma linje som vecka 34, trött och svullet och jobbigt. Det är inte mycket nytt under solen alls. Det är skrattretande hur långsam jag kan vara, det är som att hela kroppen spjärnar emot när jag vill lägga in en högre växel. Och på kvällen när jag landat i soffan är det som att hela kroppen låser sig och det gör så ont att jag knappt kan ta mig upp själv. Jag har en hel del foglossning som bråkar också.

MEN! Det har ändå känts som en rätt bra vecka, jag tror att det har att göra med att ryggvärken fortfarande håller sig inom rimligare gränser än innan. Jag tror att det har att göra med den lite mer nedsjukna magen. Det är en sån otrolig befrielse!!! En märklig sak som kommit är att jag får känselbortfall och domning på en avgränsad plats på ryggen? Men det är säkert någon nerv som kommer i kläm av någon bebbe.

Mina fingrar, fötter, tår, vader, handleder och mitt ansikte blir mer och mer uppsvullna :/// Himla tråkig bieffekt. Dels för att det gör ont men också för att jag känner mig så ful i ansiktet när det är helt svullet. Jag kan dessutom ha cirka 2 par skor av de jag har i min garderob, och ett par av dem klämmer jag i mig mest för att jag verkligen vill kunna ha dem…MEN snart är det över :)))

”Väggen” där uppe blir tydligare och tydligare. Men ännu kan jag inte använda magen som brickställ, och jag slipper gärna det också om jag ska vara ärlig..


Här ser vi bevis på mina svullna små korvfingrar och mitt svullna ansikte. Det är så knäppt att inte känna igen sitt eget utseende??? (obs fattar att ni kanske inte ser skillnaden lika mycket som jag).

Gravidvecka 33

Nu är jag gravid i vecka 33, eller mer precist i vecka 32+6. Alltså idag är sista dagen i vecka 32 och imorgon är det dags för vecka 34. Idag är det högst 35 dagar kvar för mig i pregnant tillstånd, ifall de håller på det som det är sagt att jag kommer sättas igång senast 38 fullgångna veckor. Jag undrar lite när detta kommer planeras? Ingen har hittills sagt något om det i alla fall..

Idag är jag ju sjukis så bilderna blir därefter, inget speciellt att hänga i granen liksom. Och min näsa är så himla röd och svullen :(( Jag har försökt piffa lite med blommig tröja i alla fall…..funkade sådär…

thumb_DSC00900_1024

Bobbertsarna mår finfint i magen och bara växer och växer och växer. Mest på bredden dock för längden är ungefär klar nu. Enligt apparna ska de vara runt 45 centimeter långa var nu, och väga ungefär 2 kilo styck. Jösses alltså vad mycket det är! Nu kanske våra små gryn inte riktigt väger så mycket eller är så långa eftersom de delar på utrymmet, det kommer vi få veta mer om i nästa vecka för då ska vi på nästa tillväxtultraljud. Det ska bli spännande att se huruvida de följer sina kurvor eller inte. Jag känner mig inte orolig eftersom de tjockat på sig så himla bra hittills, men tänker att nu kan det ju säkerligen börja sakta av lite på tillväxten eftersom de kanske inte får plats. Jag hoppas bara att jag äter tillräckligt för att de båda ska få det som de behöver, det är ju lite svårt för mig att få i mig en massa mat för det är så fullt i magen redan som det är.

De ska ha ungefär en liter fostervatten vardera (konstigt att jag inte känner hela magen klucka) och bebisarna ligger där inne och andas och simmar omkring ”like crazy”….hhahahahha vet inte riktigt hur crazy de kan röra sig faktiskt, det känns som att deras rörelsevidd är begränsad. Lite som anden i Aladdin som bor på en pytteliten bostadsyta…Men jaja. Förutom att simma omkring ska deras favoritaktivitet vara att suga på tummen och de ska rotera sig mot sin födelseposition. Det tror jag dock inte riktigt att de gör för det känns som att de bubblar omkring runt helt olika i magen. Deras hjärnor växer och huvudena ökar i storlek, och de kan uppfatta ljus och mörker. Det är så ballt. Det känns verkligen rent teoretiskt att de är små människor nu (men jag har fortfarande extreeeemt svårt att fatta det i praktiken).

De rör sig rätt mycket men precis som förra veckan har rörelserna gått mer och mer mot långsamma svepande rörelser snarare än härda sparkar (min urinblåsa tackar för detta). Idag tror jag att jag kände ett knä eller en armbåge väääääldigt tydligt sticka ut på ena sidan av magen. Så himla häftigt. Jag kommer nog inte sakna mycket av denna graviditet men rörelserna kommer jag tänka tillbaka på med värme.

thumb_DSC00906_1024 thumb_DSC00913_1024

Rolig detalj med dessa bilder: jag har lånat tröjan av Josefin eftersom jag inte är supersugen på att lägga en massa pengar på kläder jag ändå inte kommer kunna ha sedan. Och jag upptäckte när jag googlade runt efter vecka 33 info att exakt när hon bloggade om att hon var i vecka 33 så hade hon också på sig tröjan :)))

Jag mår ju lite som en bajspåse fortfarande, men det har ju till stor del med förkylningen att göra tror jag. Att vara supermegagravid och ha ryggproblem är ju liksom nog känner jag, jag behöver inte snor och huvudvärk och slem överallt och halskill och muskelvärk osv. Men ska jag fokusera på graviditeten så mår jag rätt mycket som jag mått de senaste veckorna. Ryggontet och hur otroligt himla tungt och jobbigt allt är (det kan alltså på riktigt ta mig fem minuter att komma upp ur sängen på natten när jag ska kissa) och sådär är still going strong. MEN!!! En sak som blivit lite lite lättare de senaste dagarna är halsbrännan och den extrema andningssvårigheten. Det kan vara så att magen sjunkit lite, vilket ska ha att göra med att barnet (barnen) lagt sig tillrätta. TJOHO. Det är så skönt att slippa några av krämporna. Jag hoppas att det fortsätter på denna bana.

Att barnet (barnen) börjat lägga sig tillrätta och magen sjunkit kan medföra ett ökat tryck nedåt vilket kan ge stickande och pirrande känslor i bäckenet, som små stötar. Detta har jag däremot känt i flera veckor, det kanske har att göra med att det är två istället för en och det är trängre? Åh gud vad jag vill ha en tvillinggravidapp!!! Det saknas verkligen. I alla fall. Dessa stötar är helt ofarliga och det är ju himla skönt att veta det. Det känns verkligen obehagligt. Trycket gör också att känslan av kissnödighet har tagits till helt nya nivåer. Jag litar inte på min blåsa för fem öre!

Jag börjar verkligen känna mig svullen nu, i ansiktet känner jag knappt igen mig själv ibland. Det har ju säkert med förkylningen att göra också men jag känner ju mitt ansikte in i minsta detalj och tycker att jag var lite svullen innan sjukan bröt ut också. Och fötterna och händerna är riktigt korviga. Men på bristningsfronten är det inga nyheter i alla fall. Det tycker jag fortfarande är himla skönt att slippa.

thumb_DSC00918_1024

Har magen inte sjunkit lite?? Kanske?? Jag är fortfarande sjukt fascinerad av de tydliga väggarna runt om magen. Den växer verkligen framåt och inte ut på sidorna.

Gravidvecka 31

Senast jag skrev ett sådant här inlägg var i vecka 27, och sedan blev det en förklarlig paus i och med min sjukhusvistelse. Efter det har jag också känt att det varit lite jobbigt att göra inläggen eftersom de alla utgår från att barnen ska ligga inne till vecka 40 och att det överallt är formulerat som att de inte är klara, så klart. De är ju inte klara. Men nu känns det ändå som att det varit lugnt sedan jag kom hem från sjukhuset och mitt mål med vecka 30 är ju uppnått, så nu kommer det veckoinlägg igen.

Så nu är jag och Bobbertsarna alltså i vecka 31, 30+5 närmare bestämt. Det står i min app att det är 64 dagar kvar men för oss är det bara 50 dagar kvar pga stockholmsbestämmelserna om att högst gå 38 fulla veckor med tvillingar. Vecka 30 var mitt mål att klara av, och nu har jag satt vecka 32 som nytt mål. 2 veckors-perioder känns ändå rimligt. Längre än så vågar jag inte tänka.

DSC00818

Bobbertsarna väger 1,5-1,7 kilo och är 40 cm långa på ett ungefär. Jag har alltså runt 80 centimeter och 3 kilo bebis i mig. Helt obegripligt att de får plats? På tillväxtultraljudet jag var på i förra veckan fick bebisarna mycket bra betyg för de växer fortfarande på som de ska. Ettan ligger någon procent över kurvan och tvåan har hämtat hem från minus 15% till bara minus 5%. Det är alltså kurvan för ett normalt enlingsbarn i denna veckan. Så eftersom det är två stycken som samsas på det utrymmet som annars bara en har är det superbra att de håller sig så fint på kurvan. Duktiga duktiga små Bobbertsar. Och duktiga min kropp som klarar av att ge Bobbertsarna allt de behöver. Det står i apparna att bebisen (observera singularformen här) tar upp nästan hela ens mage. Så det är ju inte konstigt att jag känner mig lite fullproppad den mesta tiden.

Den här veckan, liksom typ alla kommande veckor känns det som, ligger fokus för bebisarna att tjocka till sig. Alla organ ska vara i princip färdigutvecklade, det är lungorna som blir klara sist av allt. Jag har ju däremot fått sådana här kortisonsprutor när jag låg inne för att skynda på lungutvecklingen så jag vet inte riktigt status för hur pass klara våra små risgryns lungor är, kanske helt? Eller nej kanske inte helt. Men de måste ju ändå vara klart bättre än om jag inte fått sprutorna.

Bebisarnas ögon är öppna när de är vakna och de kan känna igen och reagera av musik som spelas för dem. Bebisarna kommer vara experter på att känna igen olika podcastjinglar, introt till arkiv x (som jag tittar på från början) och den meditativa musik jag lyssnar på när jag yogar men så värst mycket annan musik får de tyvärr inte höra. Stackarna. Håret som täckt hela kroppen på bebisarna inne i livmodern börjar falla av eftersom de nu har tillräckligt mycket fett för att hålla sig varma utan det :”’))). På det första tillväxtultraljudet vi var på för några veckor sedan syntes hår på huvudet på den ena bebisen så kanske kanske föds i alla fall en av bebisarna med huvudhår. HUR GULLIGT??!?!

DSC00819

Och jag då. Hur har jag det denna vecka? Tydligen har mina lungor blivit starkare och lungkapaciteten har ökat från 500 till 800 kubikcentimeter luft per andetag. Imponerande ändå. Trots denna ökade kapacitet är jag andfådd mest hela tiden och flåsar runt som att jag struttar omkring på ett friskispass. Kroppen är också svullen, speciellt händerna och fötterna är som små korvar. Ibland gör det ont i benen och händerna och fötterna, speciellt på natten. Annars är det mest konstigt att inte känna igen sina tår. Förutom att de är svullna så somnar de också from time to time och jag måste skaka liv i dem.

Förutom detta så förbereder sig kroppen på den kommande tiden som förälder genom att sova sämre, vakna oftare och att en får svårt att koncentrera sig. Var i ligger rimligheten att sova sämre och vakna mer den tiden en borde få sova som allra mest!??!?! Dumt designat av kroppen ändå. Jag sover ändå rätt bra, förutom min ryggvärk som gör att jag vaknar och har svårt att somna om för att det gör ont. Men de senaste nätterna har jag också vaknat runt halv fem och varit vaken någon timma utan förklarlig anledning. Mycket märkligt. Bobbertsarna är i och för sig också vakna då så det kanske är det som väcker mig fast jag inte tänker på det i sömnlandet. Jag känner också en extrem trötthet som ligger som ett täcke över hela mig på dagarna. Det är lite som att jag vandrar runt i en dimma.

Ja sen har det väl inte undgått någon (?) att jag har gruvligt ont i ryggen mest hela tiden, vilket ju tydligen är en vanlig åkomma men jag undrar hur ont som är rimligt att ha? Jag ska ringa min barnmorska och fråga om det är något de kan göra, typ ge mig starkare piller än alvedon. Ontet sitter liksom på mitten av ryggen och det känns som att jag vill krumma ut ryggen ordentligt och knäcka till den för att det ska bli bättre, men jag kan inte krumma?? Jag frågade Tomas härom dagen när jag försökte och han sa att det var typ helt rakt förutom längst uppe mellan skulderbladen. Jag trodde inte på honom för jag kände ju hur jag krummade, så jag ställde mig framför spegeln och försökte och såg…..en typ helt platt rygg. Jag vet inte vad det beror på, men det är väl kanske en anledning till min stelhet och min värk.

OCH sist men inte minst, jag har börjat få små små små bristningar!!!!! Prick dagen innan jag upptäckte dem så sa jag lite glatt till Tomas att jag ju inte verkar ha anlag för att få bristningar i alla fall, fast jag var/är mycket väl medveten om att de kan komma nu de sista veckorna. Men eftersom jag nu är så stor som en person som är fullgången gravid med en bebis så tänker jag att vore det så att jag bara hade en så skulle jag ha klarat mig utan. Men så dagen efter upptäckte jag några småsmå blåröda streck. Så nu väntar jag med spänning på att se om det kommer flera!

Jag har fortfarande kvar min midja, även om den blivit något bredare, och magen växer verkligen utåt. Ja ni ser ju väggen där under min bh. Det går verkligen rakt ut. Och har typ blåmärken på sig?

DSC00826 DSC00832

Nu tycker jag att jag överlag börjar se lite ut som ett skämt på två ben. Magen är alldeles för stor för min petita kropp. Jag är ju liksom bara 164 cm lång och är rätt liten i kroppen överlag. Så det börjar se lustigt ut. Och jag kan typ ha noll kläder, allt som oftast jag jag leggings (de ovan eller ett par svarta från hm) och en tshirt eller så har jag pyjamas. Jag går ju bara omkring hemma så det spelar ju verkligen ingen roll cocosboll hur jag ser ut men GUD så jag längtar efter att kunna ha mina vanliga kläder!!!!!! Åh jag ska njuta så mycket.

Graviditeten vecka för vecka hittills

Nu har jag precis trätt in i vecka 30 och har alltså varit i ett pregnant tillstånd i 29 hela veckor (även om de 2 första veckorna ju egentligen inte är något alls). När jag upptäckte att jag var preggo var jag runt vecka 4 så jag har 26 veckor kunnat läsa om och fundera på och föreviga magens framfart, jag började dock inte föreviga maggen på bild förrän runt vecka 15. Dels för att jag innan den magiska gränsen i vecka 12-13 inte riktigt vågade tro på att det skulle bära, och dels för att det inte fanns något att dokumentera förutom min vanliga magobert och diverse svullna tarmar. Men från vecka 15 har jag försökt fota den framväxande preggomagen.

Totalt har jag lyckats föreviga mig och magen vid elva olika tillfällen, och alltså här sätter perfektionisten i mig in och går på högvarv. Jag tycker att det är SÅ störigt att jag inte dokumenterat alla veckor så att denna översikt kan bli komplett, men det är ju verkligen inte mycket att göra såhär i efterhand. Här har vi alltså magens utveckling från v.15 till v.27.

 

oversikt

Det är roligt att jag tyckte det syntes SÅ mycket vecka 15! Och vecka 16 tyckte jag att nu kan ju ingen tvivla på att det är en bebismage. Hahhaha LOLLLLLLLLLLLLLLLLL. Nu när jag tittar tillbaka på de bilderna ser jag ju knappt något alls? Visst kan en minimini mage skönjas men det skulle lika bra kunna vara min vanliga mage. Men jag tycker att en verkligen kan se att det från vecka 20 har gått i en rasande fart, vilket ju stämmer in i att bebisarna ska lägga på sig fett fett fett därifrån någon stans. Det är väldigt coolt att se hur magen vuxit fram såhär tycker jag. Och knäppt att se att det där är jag? Jag blir liksom fortfarande förvånad när jag går förbi en spegel och ser mig själv från sidan för jag tror inte att jag är SÅ stor som jag är nu. Mentalt har jag stannat någon stans så som det var runt vecka 20.

Jag vet ju flera människor som älskar att vara gravida och älskar sin mage och säger att de saknar den något förfärligt när den är borta, jag är övertygad om att jag inte kommer vara en av dessa människor. Den är bara förknippad med positiva saker för att det är mina två små bebisar där inne men inget annat med magen gillar jag direkt, och det är ju säkert för att jag inte haft någon walk in the park-graviditet alls utan dragits med olika krämpor och svårigheter under i princip alla dessa 30 veckor. Jag ser BARA fram emot att bli av med magen faktiskt (obs obs obs Bobbertar se inte detta som en uppmaning att komma alldeles för tidigt till exempel nu). Jösses vad jag ska gå och klappa och älska min normala vanliga mage sedan! Och såklart bebisarna när de är på utsidan.

Gravidvecka 26

Vecka 26 är här och snart förbi. Idag är jag precis i vecka 25+6 (byte imorgon alltså). Ni som varit mycket uppmärksamma kanske funderar på vart vecka 25 tog vägen, och det kan jag säga att jag gör också. Jag glömde HELT bort det?? Och att göra i efterhand känns lite b, så jag hoppar helt enkelt den veckan. Tråkigt för jag är ju något av en perfektionist och vill ju gärna ha bilder från alla veckor, men samtidigt är det inte mycket att göra.

DSC00754

Bobbertsarna är nu omkring 37 cm och väger cirka 800-900 gram vardera. De är som två tarte tatains, alltså en sådan där omvänd äppelpaj. Mums. Eller som två små präriehundar (har inga referensramar kring hur stora dessa är så denna liknelse lämnar mig helt frågande). Bara bebisarna alone väger alltså cirka 2 kilo extra i min kropp. Omg alltså. Men nu snart tror jag att jag kommer till den tiden då de slutar följa den normala kurvan för bebisar och börjar bli lite mindre. Det är också därför jag ska på tillväxtultraljud om precis två veckor för att hålla koll på att de växer som de ska. De har nu alla system i kroppen de behöver, om än inte helt färigutvecklade, och de kan klara sig utanför magen. Men de är en tunnare, mindre och rödare variant av de som sedan ska komma ut.

Bobbertsarnas hår blir tjockare och tjockare och har en hårfärg, som förvisso kan ändras efter födseln..men ändå. De har the time of their lives där inne och älskar tydligen att de nu har en bättre balans och kan säga vilket håll som är upp och vilket som är ner, och de rullar omkring där inne. Ögonen är färdigbildade och de kan öppna och stänga sina ögon och kan skilja på ljus och mörker. The Bobberts har också lärt sig att både andas in och ut. De kan höra ljud inne i livmodern som kurrande mage, röster och nysningar och de lyssnar även på min och på omgivningens röster. När de hör ljud reagerar de med högre puls, och spelar man musik kan det hända att de rör sig i takt.

Och så den gulligaste av alla fakta: fötterna är nu cirka 4 cm långa. Allltså :’))))))))))))

DSC00770 DSC00773

Och så jag. Nu står det i apparna att ”magen växer rejält”………HAHHAH minst sagt. Livmodern har vuxit ännu mer, och jag tror den fyller ungefär hela min torso just nu. Precis under brösten så är det liksom en kant rakt ut och där börjar den mycket spända magen (se bild längre ner för bevis). Magen är också i vägen ungefär hela hela hela tiden. Alla rörelser som innefattar någon slags böjning av kroppen jag tidigare gjort utan att reflektera över det, som att ta på ett par strumpor, är nu en kamp. Jag kommer nog behöva bo i klänning och tofflor om några veckor pga kommer inte kunna böja mig ner tillräckligt för att klä mig i annat. Det blir kuligt om februari och mars blir kalla månader :—-))

I och med att magen växer mycket så uppkommer bristningar för många denna vecka, detta  har jag däremot inte sett en skymt av. Men det är ju inget jag direkt blir ledsen av. De kan gärna hålla sig borta ett tag till…gärna hela tiden. Tack på förhand. Något som också står börjar denna vecka för många är ryggont, så jag får ändå se det som positivt att jag inte fått några sådana problem förrän nu jag heller. Det hade ju mycket väl kunnat komma innan i och med att det är två och inte en där inne som tar plats och väger osv. Ryggproblemen är däremot extremt jobbiga just nu så jag kanske har fått lite dubbelt av det ändå. I skrivande stund gör det så ont att jag måste ändra ställning var tionde sekund ungefär för då går det över några sekunder innan det kommer krypande tillbaka och jag måste ändra ställning igen.

Det är en ökad mängd vätska i kroppen som gör att hjärtat och njurarna jobbat extra hårt. Och jag känner att jag är SÅ mycket varmare. Idag i det krispiga vädret gick jag ute och hade inte jackan stängd och inte halsduken ordentligt knuten pga värmepåslag. Det är som att jag bär på ett litet element, men det är inte mig emot det. Jag fryser ju alltid så detta är mycket välkommet.

Alla hormonerna kan göra att kroppen kliar, vilket en tydligen inte kan göra så mycket åt. Jag har känt av kli i handflatorna och på fötterna, men verkligen inte speciellt mycket. Och när det kommer så sköljer jag händerna eller fötterna i kallt vatten och så känns det bättre. Så det är inte så mycket jag lider av.

Något jag fått, men inte läst om i någon app är att jag har som ett blåmärke runt naveln, och är väldigt öm över den delen av magen. Jag smörjer ju in maggen lite då och då och försöker ha det lite som en härlig tid tillsammans med Bobbertsarna, men tycker mest att det är kladdigt och omständligt. Och gör lite ont då där över mittdelen av magen.

DSC00765 DSC00766

Det allra roligaste denna vecka har varit den mycket ökade aktiviteten inne i magen. Som jag skrev tidigare så känns det ibland som någon slags disco där inne och några gånger har jag sett väldigt tydligt hur något inifrån trycker ut. Det är SÅ SPÄNNANDE. Nu känns det verkligen att de är starkare och större för vissa av sparkarna gör lite ont, redan nu liksom. Haha undrar hur det kommer bli sedan? Men roligt är det i alla fall. Det gör det hela så mycket mer verkligt.

Gravidvecka 22

Vecka 22 är kommen och snart också över, idag är jag i 21+6 och enligt appen har 55% av graviditeten passerat. Det ska vara 126 dagar kvar, men eftersom min graviditet kommer vara lite kortare är jag väl säkert snart nere på under hundra dagar. Vilken himla grej!

(Idag har bilderna tagits utomhus pga HUR EXTREMT MÖRKT ÄR DET HELA HELA TIDEEENN???? Och knappt utomhus funkade det ://)

thumb_DSC00639_1024

Bobbertsarna är i denna vecka runt 27 cm och väger ca 450 gram. De ska vara stora som små pak choys (alltså kinesisk kål). Jag har alltså 60 cm och ca 900 gram bebis i magen?? Hur får de plats? Just nu verkar de i alla fall ha det rätt lugnt där inne i magen, de ska bara växa och växa och växa och tjocka på sig. Just nu är de alldeles rynkiga pga att de har så lite fett, så lite som 1%. Så de kommande veckorna ska de fetta till sig och fylla ut de där små rynkorna :’)

Från och med denna vecka definieras Bobbertsarna juridiskt som barn om de skulle födas, men medicinskt är de foster fram tills förlossningen. Så nu tänker vi på dem som barn tycker jag. De små barnen har nu fullt utvecklade naglar som täcker hela fingertopparna (men slutar de växa där? Eller kan de bli långa och skrapiga??), de har utvecklat svettkörtlar och huden börjar bli mindre och mindre genomskinlig. De ligger fortfarande med slutna ögonlock, men kan se skillnad på ljus och mörker genom dem. Deras små små ögon har fått sin form, men irisen saknar fortfarande pigment och alltså också färg.

Nu har Bobbertsarna fått en dygnsrytm, de sover ofta när jag är vaken för att de vaggas till sömn av mina rörelser och är vakna när jag vilar. Jag funderar på om de kan väcka varandra där inne? Knacka lite på väggen? Sparka lite på varandra?

thumb_DSC00641_1024

Och jag då. Nu tycker jag att veckorna bara springer fram, jag hinner knappt med och när någon frågar vilken vecka jag är i måste jag dubbelkolla för att veta säkert. Det är verkligen en skillnad från de första femton veckorna där varje liten dag registrerades i min hjärna. Nu står det i apparna att det syns att jag är gravid och att alla i min omgivning vet om det..haha älskar att de bestämmer att alla i min omgivning vet det…Jag ska fortfarande kunna röra mig relativt obehindrat och klara av saker såsom att resa mig från sängen och knyta skorna. Jag kan ju säga att sättet jag tar mig ur sängen är mer åt ett rullande än ett obehindrat resande..men men. Det är ju två också så det är ju inte helt överensstämmande med apparnas enlingsnorm.

Det händer kanske inte supermycket dessa veckor, alla appar är rätt fattiga på info och det är mycket fokus på att en kan få svullet tandkött och foglossningsbesvär. Tandköttet instämmer jag på. Härom dagen kände jag att jag ville testa på att tandtråda och bortsta tänderna med den riktiga elandborsten för första gången på ett tag, jag har inte kunnat göra det pga mitt illamående som kommit så fort jag haft något störande i munnen. Det gick bra tjoho men jösses vad jag blödde ur munnen sen. Och nu måste jag borsta med en lite mjukare tandborste för det gör alldeles för ont annars. Men det är SÅ skönt att vara på banan med munhygienen igen!! Hahah tänk att något så litet kan uppskattas så mycket :)) Foglossning känner jag inte supermycket av, det är mer som ett pågående molande som varit på samma nivå i flera veckor. Det känns men gör inte superont. Jag ska också nu kunna känna sammandragningar för att livmodern övar sig inför förlossningen, men det gör jag faktiskt inte alls. Inte vad jag vet i alla fall.

Annars är det mest att jag ska gå upp i vikt i en himla fart och vara superhungrig eftersom ”you’re eating for two after all”. Haha älskar att min app som inte är från Sverige säger att jag äter för två när alla svenska appar höjer ett varningens finger och säger ”app app app app du äter inte för två, en extra macka räcker gott”. Jag känner mig faktiskt inte superhungrig alls, bara hungrig väldigt ofta och att jag inte kan lita på när hungern slår till den kan komma pang bom och golva mig helt.

Rent psykiskt har jag börjat tänka väldigt mycket på att det faktiskt är barn och vi faktiskt ska bli föräldrar här inom kort. Jag är med i en tvillinggrupp på facebook och det är så många där som föder alldeles för tidigt och liksom får barnen och föräldraskapet som en smocka i ansiktet. Det är jag rädd för. Jag vill hinna gå och förstå det ännu mer mentalt och att det ännu ännu mer får sjunka in. Jag hade verkligen trott att det skulle vara självklart vid det här laget att vi ska få barn, men det känns fortfarande väldigt luddigt och stort. Och läskigt. Jag tänker mycket på hur vi ska klara det, och hur det kommer att gå, hur jag kommer räcka till, hur mitt liv kommer att vara och hur jag kommer att klara omställningen.

thumb_DSC00646_1024Magen har VERKLIGEN växt till sig. Härom dagen tyckte jag att jag såg nästan normal ut uppifrån och var lite orolig. Tänk om barnen dött och liksom försvunnit in i kroppen igen och magen börjat försvinna igen. Så gick jag förbi spegeln och tittade på mig i profil och skrattade till högt. Alltså att jag skulle se ut som normalt….hahhaha lol ett sånt skämt.

Gravidvecka 21

Vecka 21 är nu kommen! Eller närmare bestämt 20+5. 50% gränsen har redan passerats och nu räknar jag ner till under tresiffrigt tal kvar på graviditeten. På ett sätt vill jag att allt ska vara över redan nu, samtidigt som jag är megaorolig att de ska komma för tidigt. Idag står det i appen att det är 134 dagar kvar i alla fall.

thumb_DSC00569_1024

Bobbertsarna ska vara ungefär 290-400 gram och 18-26 cm långa i denna vecka, som två endiver. Det här med vikt och längd skiljer sig fortfarande mellan olika appar och mellan olika bäbisar också tänker jag. Om de mäts på längden så mäts de nu mellan huvud och tå istället för huvud och rump. Alla organ ska vara helt färdiga, och alla kroppsdelar helt färdigutvecklade. De ligger där inne och ser ut som precis riktiga människor, om än väldigt väldigt små sådana och de skulle fortfarande inte klara sig utanför magvärlden.

De två små gosegrisarna kan höra mitt blod pulserna omkring och när min mage bubblar eller när jag nyser, sjunger och skrattar. De reagerar också på ljus (men det tycker jag att apparna sagt att de gör jättelänge ju?). De flyter runt inne i fostervattnet och har ett okomplicerat liv, men redan nu finns möjligheten att de kan drömma??? HUR SJUKT. Och vad drömmer de om?? Så spännande.

Bobbett och bobtvå sväljer en massa fostervatten hela dagarna och det tränar både matsmältningsorganen och den kommande andningen i livet utanför. Tarmarna kan ta upp näring från fostervattnet de sväljer.  De ska ha rätt gott om plats fortfarande och vara väldigt aktiva denna del av graviditeten, så en ska kunna känna sparkar och sådant från alla möjliga håll och kanter. Det tycker jag inte att jag gör däremot, så det kanske är annorlunda när de är två? MEN!! Jag tror nu nästan alldeles säkert att jag känt sparkar (knytnävar?) nu! Det är på två olika ställen och jag tror att det är sparkar från små fötter, ett ställe under naveln till vänster och ett ovanför naveln till höger. Det är så spännande och lite freaky att känna!

thumb_DSC00568_1024

Hihi hejdå tårna ses senare i vår…

Och så lälle jag då. Magen ska fortfarande vara inne i en växtspurt vilket absolut stämmer in på mig. Det känns som att den växer från dag till dag??? Och ofta spänner den liksom utåt som att jag ätit för mycket hela tiden. Annars ska det vara en rätt behaglig tid nu utan för många jobbiga symptom från första trimestern och utan alla de saker som kommer med tredje trimestern såsom tyngd och återkommande illamående och sådär. Men däremot ska en kunna bli lite mer inåtvänd som havande denna tid…haha ja men det känns det lite som att jag varit ett bra tag. Jag är liksom gärna hemma och skrotar runt.

Jag känner att jag har det rätt bra i kroppen överlag, förutom kvällsillmåendet och stelhet och lite ont i ryggen (men inte mer än vanligt mvh har haft ont i ryggen sedan 14 års ålder). Det som känns mest jobbigt är på nätterna för då gör det ont och är svårt att komma till ro och hitta bra ställningar att sova i. Det gör också ont att vända sig från ena sidan till den andra, inte i ryggen men innuti mig.

Nu skriver apparna att det ska synas att jag är gravid, och att en kan ha svårt att dölja sin graviditet…..HAHHAHHAHHA ja. Det gör det. Men det gör det ju också sedan ett par veckor tillbaka väldigt tydligt. Normalt att ha gått upp är mellan 4 och 6 kilo, och jag funderaade faktiskt häromdagen på hur mycket jag kan ha gått upp nu. Jag har ju ingen våg för jag har inget intresse i att väga mig, men just nu känner jag mig faktiskt undrande kring detta. Kan jag ha gått upp 6 kilo? Jag känner mig inte alls så mycket tyngre, 6 kilo är ju rätt mycket mer att gå runt och bära på. Men nästa vecka ska jag till mvc så då kommer jag säkerligen få svar på mina undringar. Spännande.
Inte lika spännande saker som kan inträffa är hårväxt på ovanliga och konstiga ställen, detta har jag dock inte upplevt och det slipper jag gärna också :))))
thumb_DSC00556_1024

thumb_DSC00535_1024

Första magbilden utan klädespersedlar på….WOW va.
Och så framifrån då. Mest för att en liksom ser hur magen står ut på mitten av torson, fattar ni hur jag menar? Tycker det ser ballt ut. Midjan och allt är ju fortfarande där, men mitt på ba BAM är den.
thumb_DSC00573_1024
Det absolut största denna vecka har helt klart varit att känna Bobbertsarna. Jag kan inte säga att det finns någon tid som jag alltid känner eller så, men ofta när jag ska gå och lägga mig och när jag rätt nyss gått upp kan de sparka till en del. Det är så otroligt konstig känsla?? Att känna något inifrån ens kropp som liksom tydligt trycker utåt. Men häftigt också såklart. Ännu mer häftigt kommer det bli när andra kan känna det utifrån!

Gravidvecka 20

Nu är vi framme i vecka 20! Eller ja eftersom vi fortfarande är lite efter så är jag faktiskt i 19+5 idag. Ska bli lite bättre på att hänga med i svängarna men det går ju så fort! Men vecka 20 i alla fall! Halvvägs tjoho. Jag tror att min app kommer visa 50% imorgon, men å andra sidan stämmer det ju inte eftersom det är beräknat på bf i vecka 40 och vi kommer ju inte gå längre än till vecka 38..men men. Jag kör på den där statistiken i alla fall.

thumb_DSC00482_1024

Bobbertsarna ska vara ungefär 225-350 gram och 16-24 cm långa i denna vecka, som två gulliga zuccinis. Det här med vikt och längd skiljer sig lite mellan olika appar, och jag tänker att det nu också börjar skilja sig mellan olika barn beroende på arv osv? Eller. För det här RUL ska ju göras runt vecka 20 för att alla håller sig ungefär samma size fram tills dess..så nu borde apparna bli lite mindre att lita på rent storleksmässigt.

Bobbertsarna har ögonfransar och på huvudet börjar frippan komma, om de har ärvt min hårman kommer de ha många många hårstrån och en väldigt fluffig man. De ska också ha färdigbildade svettkörtlar nu, men inte ta dessa i bruk innan de kommer ut. Tur är väl det för jag svettas nog för oss alla tre just nu….mmm mysig insider info…Nu har de också fått känsel och kan känna smärta….??? vaaa….???? Alltså vart jag kan köpa en skottsäker väst och en bubbelplastkostym till mig??

Förutom det läbbiga med smärtan så kan de nu göra en massa avancerade rörelser, och de jobbar mycket med sina reflexer och griper och sparkar och suger. De kan vinka och grimasera och suga på tummen :’))) Koordinationen och kontrollen över armarna och benen blir bättre och bättre, och nu är benen och armarna proportionerliga med resten av kroppen. Bobbertsarna växer och växer och växer i alla fall, väldigt mycket dessa veckor och det är ungefär en halv liter kvar runt barnet (alltså en liter för mig då antar jag? en halvliter var?)

Jag har mått ganska bra denna veckan. Det spelar nog väldigt mycket in att jag är hemma på heltid eftersom jag kan ta det så otroligt lugnt, annars hade jag nog inte mått lika bra tror jag. Apparna tjatar fortfarande om att man nu ska kunna känna barnets (barnens) rörelser, men jag känner fortfarande inte att jag med 100% kan säga att jag känner dem även om det ibland känns..något. Det är inte alls ett fladder eller kurr, utan mer som att någon tar spjärn. Fast såklart bara lite lite lite löst, så det är svårt att avgöra om det faktiskt är det eller om det är magen som bara tjorvar runt. Eftersom att min mage är så högt upp, jämfört med en enligsgraviditet, och den ena bebisen ligger så högt tänker jag att hur det känns för mig kanske är annorlunda än för en annan i vecka 20?

Jaja, rörelser och sparkar kommer ju komma tids nog i alla fall. Ingen stress. Från och med nu ska mångas magar växa mer och mer står det i apparna, och ”det börjar synas att du är gravid”…………….hehehhehe japp. Verkligen. Magen växer också mer regelbundet eftersom bebisarna växer så mycket, den ska öka ungefär 1 cm i veckan (hur räknar en denna centimeter undrar jag? Framåt? Uppåt?). Detta känner jag ABSOLUT stämmer in på mig. Jag känner hur magen liksom är spänd hela tiden, som att jag alltid ätit lite för mycket ungefär vilket kanske gör att den känns extra stor. Härom dagen satt jag på golvet och grät för att jag kände mig så enorm. Men jag läste att om en inte gjort något ultraljud kan man börja misstänka tvillinggraviditet vid denna vecka för att gravidogrammet börjar peka så mycket uppåt…sååatttee jag tror inte jag är ensam om att känna mig stor. Det är alltså, vanligtvis, en stor skillnad mellan enlingsmagar och tvillingmagar. Men, jag ser i alla fall inte tillstymmelse till några stretch marks eller liknande ännu. Det kommer ju säkert att komma så jag ska verkligen inte ropa hej, men än så länge verkar ju kroppen hänga med.

Att livmodern växer så mycket gör att den kan pressa upp mot lungorna och en kan känna sig väldigt andfådd. Detta stämmer in på mig absolut, och ofta måste jag liksom anstränga mig för att dra djupt efter andan för att det känns som att jag inte riktigt får luft ordentligt. Jag har också den senaste veckan upplevt att rätt många rapar råkar bli lite kräks i munnen…….varsågoda för info :—–))))) Tänker att det också har med livmoderväxandet att göra. Jag känner också ofta att jag har en liten klump i halsen, som mest är rätt störande men inte gör så mycket annat. Men det är lite besvärande liksom.

Tips och råd denna vecka i apparna är att det är dags att börja titta efter barnvagn (check) och inte äta för mycket socker och inte ”äta för två”…inte lika mycket check på dessa två. Alltså lite socker blir det ju, marmeladmacka på morgonen och någon lussebulle och sådär. Men det får vara okej tycker jag. Angående maten så äter jag kanske inte otroligt mycket eftersom jag äter det så utspritt, men jag äter väldigt ofta så det känns som att jag äter mycket. Men, även här tänker jag att det är okej. Jag äter när jag är hungrig och tänker på att äta ofta, men äter annars som vanligt rent innehållsmässigt.

Idag har jag inte haft assistans med fotograferandet så varsågoda för lite konstiga poser för att få till en rättvis och bra bild på magen.

thumb_DSC00490_1024 thumb_DSC00500_1024

Obs är bara så finklädd och piffad för att jag ska på event, annars äre mysbralla, hoodie och sockor som gäller.

Rutinultraljudet

Igår var vi på det mycket pirriga och läskiga rutinultraljudet. För vissa är det ju första gången de får se sin bebis  men för oss var det fjärde (oops….hehe) men det var så sjukt nervöst oavsett.

Ända från morgonen så hade mina katastroftankar en racertävling i hjärnan och i väntrummet innan var det helt orimligt pirrigt och ångestigt i min mage och själ. Vi fick också med en lapp med en massa olika diagnoser och grejer som skulle med in till barnmorskan och det gjorde mig ju inte mindre nervös direkt. För att försöka hålla känslorna i schack spelade jag candy crush på ett maniskt sätt. Jag har ju redan sett de små bobbertsarna tre gånger och sett att de har hjärtan och huvuden och armar och ben, men tanken på att de skulle hitta något hemskt kunde ändå inte lämna mitt huvud. Dagen innan hade jag läst två olika historier om saker som hittats på rutinultraljudet som innebar icke livsdugliga barn, så det skräckscenariot satt fastnålat i mina tankar.

Men så fick vi komma in till en snäll barnmorska med gotländsk dialekt (=kände mig omhändertagen och invaggad i trygghet direkt) som var väldigt duktig på att berätta vad hon gjorde hela tiden. Detta kan också bero på att det var någon slags student eller liknande med som skulle lära sig om hur en gör rutinultraljud, så barnmorskan pratade liksom till oss och till henne hela tiden. Eftersom det var två små bebisar hon skulle undersöka grundligt fick jag ligga där på britsen ett bra tag, men det kändes inte som att det gick speciellt mycket tid alls. Tänk att det kan vara så spännande att titta på lite olika, rätt obegripliga, bilder i gråskala.

Barnmorskan gick igenom hela kropparna på båda bebisarna och tittade på viktiga saker som att det fanns två hjärnhalvor, att hjärtat hade fyra rum och klaffar som jobbade, hur stora lårbenen var osv. Hon tittade också på skiljeväggen mellan våra små grislingar och moderkakorna. Precis som tidigare ultraljud konstaterades att de ligger i varsin säck och har en rätt tjock hinna mellan sig och att de har varsina moderkakor som ligger i framvägg, vilket innebär att det är en rätt lågriskgraviditet även om tvillinggraviditet i sig är en högriskgraviditet (om jag förstått det rätt). Allt såg bra ut efter vad hon kunde se och det var självklart det allra bästa vi kunde få höra. Det är en sådan extrem ynnest att få vara med om detta, och att det hittills *peppar peppar* går bra. När jag känner mig extra grinig pga illamående eller smärta i kroppen eller valfri annan gravidkrämpa så försöker jag tänka på det. Inte för att jag menar att en gravid inte får vara grinig och less, men jag vill ändå hålla fast vid hur otroligt lyckligt lottad jag är.

Efter ultraljudet var klart var vi så otroligt lättade och glada.
thumb_DSC00430_1024

thumb_DSC00432_1024

thumb_DSC00433_1024

För att fira och smälta de glada och pirriga känslorna (och utfodra den ständigt hungriga pregnanta personen) gick vi till Gunnarsons och åt västerbottenpaj och sedan fika på det. Det blev faktiskt lite mer verkligt och på riktigt för mig, och jag känner att jag kanske inte var den mest begåvade konverseraren här för det var så lätt att bara fastna i tankar som vandrade iväg till våren när vi alltså ska ha två små barn??? På riktigt. Eehh ja tänker säkert jättemånga av er nu, det är klart att det är på riktigt. Men jag har verkligen haft svårt att inse det på riktigtriktigt. Det känns som att vi leker typ. Men som sagt, lite mer verkligt nu. Tomas fastnade också mycket i tankar och funderingar (vg se bild nedan för bevis). Nu vill jag gärna att tiden ska gå lite snabbt till där i slutet av mars/början av april när de är här <3<3

thumb_DSC00435_1024

thumb_DSC00442_1024

Gravidvecka 19

Nu är vi framme i vecka 19! Eller, nu och nu. Det var ju några dagar sedan för idag är jag exakt i vecka 18+5. Jag fortsätter på förra veckans och förrförra veckans tema och säger att jag tycker att magen vuxit SÅ mycket. Alltså jag är fascinerad och lite rädd. Vart ska detta sluta? Nu är jag kanske lite mer bekväm, framförallt för att magen faktiskt inte går att gömma längre.

Idag fick vi ta bilderna utomhus pga HELT SJUKT VAD DET BLIR MÖRKT SNABBT?!??!

thumb_DSC00445_1024

Bobbertsarna ska vara ungefär 200-280 gram och 15-22 cm långa i denna vecka. Nu börjar de ju bli helt sinnessjukt stora?!!??! Som små dockor som ligger där inne och gonar sig. Deras armar och ben är i rätt proportioner i förhållande till varandra och resten av kroppen. De har fosterfett täckt över sina kroppar och de har sina anlag för mjölktänder klara och bakom dem finns också anlagen för de permanenta tänderna som ska komma senare. Helt bananas. Om det är flickbobbertsar bildas anlag till äggceller i dom AS WE SPEAK. Också galet. Alltså kan det redan nu ”finnas” ännu en generation i mig. Typ i alla fall.

Bobbertsarna ska fortfarande ha väldigt mycket plats inne i magen, och röra sig en himla massa. Sparka och rulla runt och hålla på. Som rockstjärnor som trashar hotellrum ungefär. Det känns konstigt att veta om det men ändå inte känna det. Deras ansiktsdrag börjar nu träda fram lite mer ordentligt, huvudena blir liksom mer bebisliknande och mindre alienliknande för varje dag som går.

Eftersom de, enligt vissa källor i alla fall, kan höra min röst och även andra ljud så kan man ”gärna läsa högt, prata med barnet eller sjunga en glad melodi om stämningen slår till”….hhahahha. Om stämningen slår till…..Jag är verkligen ingen som snackar loss med bebisarna men eftersom de är med mig tjugofyrasju så tänker jag att de ju kommer lära känna min röst oavsett.

Och så lille jag. Hur är det för mig i denna vecka. Jag ska ha fått byta ut de tråkiga sidoeffekterna av en graviditet från första trimestern till lite lättare och roligare effekter nu under andra. Mjaa säger väl jag om det. Visst är illamåendet mycket bättre men som ni vet är jag fortfarande det på kvällarna, och så är jag otroligt himla trött. Jaja.

Nu ska man kunna känna livmodern under naveln. HHAHHAHHA säger jag om det. Min är mitt emellan naveln och bröstet ungefär. Den känns supertydligt, speciellt på morgnarna när det inte finns så mycket annat som fyller ut. Apropå magen ska nu ”linea nigra”, en mörkare hudrand längs med magen kunna framträda. Jag har inte sett något som liknar detta ännu, vad är det ens? Är det hormonerna som leker med pigmentet? Skulle hormonerna i sådant fall kunna ge mig liiiiite mer pigment i hela kroppen tack. Mvh spöket året om.

Magen ska växa i en otrolig fart under denna tid, och snabba på sig än mer de kommande veckorna. Som en effekt av detta kan en värk i nedre delen av magen eller stickande smärta på ena eller båda sidorna av magen komma. Det ska tydligen vara ligamentsmärtor som kommer av att livmodern sträcks ut och växer så snabbt för att hänga med bebisarnas växande. Detta upplever jag V E R K L I G E N. Igår hade jag så ont att jag knappt kunde sova, och idag var jag tvungen att sätta mig ner lite i köttbulleposition på mataffären. Är detta något som någon annan upplevt? Finns det något en kan göra åt det? Hjälper värktabletter? Det är i alla fall skönt att ha en förklaring på det onda, då blir det inte lika obehagligt tycker jag, Jag bara tänker att min kropp jobbar för att ge Bobbertsarna lite större rum och att det ju bara är bra. Tänk om den inte växte liksom?? Eftersom Bobbertsarna växer, och jag likaså, så är jag väldigt mycket mer hungrig theese days. Hela hela hela tiden ungefär. Likaså kissnödig.

Den växande livmodern ska också pressa på olika blodkärl, vilket gör att blodflödet till hjärnan minskar och att en kan känna sig trött och yrslig. Har jag upplevt detta?? Eh japp!!! Jag upplever att yrheten slår till rätt ofta, och tröttheten är ju absolut närvarande i mitt liv. Likaså här är det skönt att ha en anledning till det hela. En kan också ha lågt blodtryck och ska akta sig för att resa sig upp för snabbt.

En av apparna skriver att en ska försöka börja tänka om från ”jag är gravid” till ”jag väntar barn”. Det vill jag verkligen göra, men känner fortfarande att jag är lite fast i fas ett. I och med rutinultraljudet kanske det blir mer inriktat på tanke två där. Och när jag börjar känna rörelser, vilket jag alltså inte gjort ännu. Jag är mäkta avundsjuk på de som känner av rörelser alltså.

Sammanfattningsvis är vi alla tre inne i en period av växande, med aptit därefter, och Bobbertsarna är vilda och galna och jag lite mer yrslig och ogalen.

Hejdå vink från megamagen och dess kompanjon.

thumb_DSC00458_1024

HÄR uppe är alltså min livmoder. Inget runt naveln här inte…thumb_DSC00461_1024