Nyligen såg jag Tommy Wiseaus film The Room (2003) och jag kan med all säkerhet säga att jag inte sett något liknande förut.

sniff sniff

Filmen har i flera år åtnjutit en viss kultstatus (mestadels på Internet) som en av världens sämsta filmer och har blivit kallat saker som ”the Citizen Kane of bad movies”.

Jämförelsen är passande, för om Orson Welles klassikers är skapad med en nitisk perfektionism som leder till ett perfekt slutresultat så är The Room gjord med precis samma drivkraft men med hjälp av de minst lämpade människorna för ändamålet. Med andra ord, hjärtat och själen verkar finnas här – det är bara talangen som lyser med sin totala frånvaro.

Men låt oss börja från början.

Den långhårige regissören, manusförfattaren och producenten Tommy Wiseau spelar Johnny, mannen som alla älskar (och inte kan sluta prisa). Eller snarare alla utom hans trolovade Lisa som börjat finna honom tråkig och därför har inlett en relation med hans bäste vän Mark (som inte kan sluta säga frasen ”we can’t do this, Johnny is my best friend!”). Detta är mer eller mindre hela handlingen och den är uppenbar efter filmens första 25 minuter. Vid detta skede har vi dessutom hunnit med inte mindre än tre groteska och utdragna sexscener.

Men det här är ingen mjukporr – skådespelarprestationerna till trots – det är ett långt och utdraget melodrama som inte har en aning om när det passar med en känslosam scen och som därför väljer att göra varje scen till en sådan. Förklaringen till detta är enkel, Johnny är inget annat än Tommy Wiseaus egna Mary Sue. Det är uppenbart att man skall sympatisera med honom, och det måste nästan vara omöjligt att se filmen utan att känna att detta måste ha hänt Regissören själv och att filmen helt enkelt är hans chans att fiska sympati.

Men även om handlingen och syftet är enkla så verkar själva produktionen inte varit det lättaste för teamet.

Man märker nämligen snabbt att filmen är oförklarligt dubbad med skådespelarnas egna röster. Om jag blev tvungen att spekulera skulle jag säga att detta är för att Tommy behöver flera försök på sig för säga en vanlig replik och att en hel scen därför aldrig skulle kunna spelas in utan klipp var tredje sekund. För att göra saker värre verkar de endast ha uppskattat hur länge en konversation skall ta, vilket förklarar den här underbara scenen där Johnny köper rosor, småpratar, ger dricks och klappar en hund på under 20 sekunder:

Efter att ha sett en scen från den här filmen skulle det vara lätt att tro att detta är en lågbudgetfilm, men denna ljuva kulturgärning kostade faktiskt 6 miljoner dollar att spela in. En av förklaringarna kan synas i det här lilla klippet:

En stor det av budgeten gick nämligen till att använda en greenscreen för att filma scenerna på husets tak, detta trots faktumet att de spelade in filmen bara någon timmes färd från det riktiga San Fransisco och trots faktumet att det är svårt att ens märka bakgrunden när skådespelarnas försök till skådespeleri praktiseras framför ögonen på en.

Men man kan lista konstigheter i den här filmen tills korna kommer hem. Hur karaktärerna byter sinnesstämningar var 20 sekund, hur karaktärerna står en meter från varandra när de kastar en boll mellan sig eller hur Johnny har valt att adoptera en 18-årig student som kanske eller kanske inte är mentalt handikappad. Den bästa förklaringen jag hört till allt detta är att Tommy Wiseau helt enkelt är en utomjording som spenderat en kort tid på jorden och gjort filmen för att visa sin hemplanet hur människor lever.

Men det roliga, eller kanske sorgliga är att Tommy Wiseau på senare år, när filmen fått uppmärksamhet, börjat påstå att den är en svart komedi. Detta må vara ett nobelt försök att hålla sig flytande och bibehålla någon sorts cred men desto värre är det svårt att se filmen som en avsiktlig komedi, kanske t.o.m. omöjligt med tanke på allt melodrama och faktumet att Wiseau pungade ut massvis med pengar för en helsidesannons i filmbranschens mest populära tidning, Variety, där han försökte få oscarskommittén att uppmärksamma honom. Man kan bara gissa att det måste kännas rätt… tungt… att i efterhand behöva säga att ens djupa tolkning av livet och alla dess problem, som man spenderat miljontals dollar och flera år av sitt liv på, bara var på skoj.

Men, för att försöka komma till någon poäng. För jag tror jag hade en i något skede. Det här är alltså en jätte-jätte-jättedålig film, men den är inte en OND eller HEMSK film. Den är inte Sex and the City 2 eller Baby på vift, den fyller dig inte med ett hat gentemot hela mänskligheten. Snarare får den dig att vilja ge Tommy Wiseau en kram och klappa honom på huvudet (om han inte såg så skrämmande ut). Så se den – och förundras – det här är något annorlunda!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *