På torsdag är det en månad sedan Lillpan och Märtsson kom till världen (!!!) och nu de senaste dagarna har vi märkt en förändring i deras beteende. De har blivit gnälligare, vill ha mat mycket oftare (men äter inte upp), vill inte ligga någon annan stans än på någon av mig eller Tomas och sover mycket mindre. Speciellt idag har det varit riktigt bananas. Jag har laddat ner appen wonder weeks och enligt den ska ett utvecklingssprång komma runt vecka 5 så enligt den är det ju lite tidigt, men kan språnget kanske kommit redan nu? Det skulle vara skönt att ha något slags ”facit” på varför det är såhär för att slippa känna sig så himla otillräckligt dålig. 

Om detta inte är det där första språnget så fruktar jag vad som komma skall för jag vet inte riktigt hur det ska gå om detta är ”normalt” och det nästa vecka blir ännu ännu värre. Just nu är dagarna och nätterna typ bara mata, ha bebis på sig, försöka söva, mata lite mer, byta blöja, försöka flytta på bebis för att kunna tex gå och kissa eller få någon mat i sig, mata igen, få kräks på sig, snabbt göra något viktigt i ca 20 minuter då bebis sover, mata lite mer, försöka få lite sömn, mata lite till. Det är bra att vi är två här hemma hela tiden för annars vette tusan hur allt hade gått. Någon som har erfarenhet av liknande som kan dela med sig? Sharing is caring ni vet…

  
Det är tur att dom är så sinnessjukt gulliga och älskvärda dom små plopparna! 

(På grund av hur himla upptaget det är hela tiden med matande, vyssande, häng med bebis på magen, försök till sovande osv så dröjer förlossningsberättelsen…och alla andra inlägg som jag går och fundilurar på att skriva)

12 Comments on Utvecklingssprång?

  1. Wonder weeks är så himla bra! Så ofta som vi ba ”Fan vad jobbig H och/eller S är, fattar inte vad som står på?” Och så kommer leap alarm från appen samma kväll! Nä men ungefär så faktiskt!
    Vi har upplevt att de varit lite tidiga vissa gånger, och speciellt första språnget. Plus är ju att när de är färdiga med krånglet så är det typ två uppgraderade bebisar ni sitter med och förundras över

  2. Min Axel är en dag äldre än era sötnosar och jag kan bara hålla med, här är det också mer gnäll, mer mat, mer närhet som gäller just nu. Hoppas verkligen att det är språnget som kom tidigare annars får vi ta betäckning för kommande vecka

  3. Jag vet att man inte ska ge massa oombedda tips men jag önskar så att jag hade fokuserat lite på detta när min unge var ny för ca 10 mån sen. Ett dygn känns som en evighet när det är som jobbigast men sen när man kollar tillbaka på allt så inser man hur fort det gått. Jag hade liksom känslan av att det aldrig skulle ta slut, aldrig bli bättre. Men det blir det såklart!!!

  4. Utvecklingssprången har blivit lite som pms för mig; ni vet hela världen ska gå under och när man får mens några dagar senare så faller allt på plats. Samma sak med bebisens faser, rätt som det är känner jag att DET HÄR GÅR INTE, JAG KAN INTE, LIVET MED BEBIS KOMMER VARA FÖRJÄVLIGT FÖR ALLTID så då kollar jag wonderweeks och ba jaha, det är en fas. Jag har inte kommit dithän än att jag känner mig trygg i att det kommer gå över men än så länge har det ju gjort det.

  5. Mja, Wonder weeks ska ju ställas in efter beräknat förlossningsdatum, inte det datum de är födda, så de borde inte vara där riktigt än. Men jag tycker inte appen stämmer helt på min sex månaders bebis. Vissa dagar är bra, andra dåliga. Och ivland växlar det från timne till timme. Hang in there! Hur länge till ska Du Tomas vara heltidshemma?

  6. Åh håll ut! Jag hade samma med min lilla kille nyss, var nog runt 4-5 veckor. Några dygn som han var galet missnöjd och man blir ju helt knäckt! Tycker det är supersvårt att ha nån form av distans, jag satt och grät dom där dygnen och ba JAG KLARAR INTE AV DET HÄÄÄÄR och sen plopp var bebis sig själv igen och jag kunde fnissa lite åt det hela. Så håll ut, ni är hjältar och snart blir det bättre!

    PS. Kanske inte är till nån tröst, men när mina barn är sådär extra krävande och jag nästan dör av trötthet, så har jag en liten dagdröm typ. Jag ser framför mig dom som tonåringar, och hur det istället är jag som väcker dom tidigt på morgonen när dom sover som bäst… Hehehe… Omoget men det hjälper lite haha.

  7. Halloj
    Man brukar säga att de 2 första veckorna efter förlossning är en smekmånad och bebisarna bara sover. Är dom födda för tidigt är den perioden ändå längre. Helt plötsligt en dag blir dom pigga och hungriga och vill vara med hela tiden. Tror det är där ni är nu. Alldeles för tidigt för det första språnget iom att de föddes för tidigt.

    Kram

  8. Ohoj vad man känner igen sig! Dessa språng som vänder upp och ner på hela tillvaron och när de väl är över kommer halleluja moment varje gång! Just första språnget är lite speciellt men sen lär man sig (och stå ut utan att rycka håret av sig) men livet blir lättare och lättare efter varje språng så håll ut! Såklart skillnad med tvillingar men sen när de blivit äldre och ni fått in en fungerande rutin kommer det kännas lite lättare ! Heja på och njut för tiden går fort 🙂

  9. Min bebis är född två veckor över tiden och han har inte legat ”före” i utvecklingssprången. Era bebisar behöver alltså inte heller ligga ”efter”. Så det kan mycket väl vara utvecklingssprång på g.

    Håller med ovanstående med pms-jämförelsen. Man fattar inte varför man är så sur, trött och jämmerlig. Sen är utvecklingssprånget över och man bara ”jaha min bebis har varit jävligt jobbig” och så är allt frid och fröjd och man är så lycklig över sitt liv.

    Det går över snart!

  10. Nu när jag läste ditt inlägg försökte jag minnas hur mina tvillingar var när de var i samma ålder som dina, men jag kunde inte riktigt minnas. Vid sådana tillfällen är det bra att ha en blogg att gå tillbaka till. Jag gjorde det och hittade då ett inlägg som jag nu, sex år senare, skrattade högt åt. Kanske kan du läsa och skratta och känna tröst i att du också kommer att glömma det här jobbiga och att det går över. För det gör det! Ibland kunde mina vara superklängiga och gråtiga i något dygn bara, ibland några dagar, men ofta gick det över snabbt. Heja heja er!

    Länk till inlägget, hehe: https://skolfrokensblogg.wordpress.com/2010/07/22/jag-skriver-det-har-inlagget-for-att-jag-ska-kunna-lasa-det-om-nagot-ar-och-skratta-och-forhoppningsvis-kanna-att-jag-har-det-mycket-lattare-da/

  11. Nar jag ser tillbaka pa den dar forsta tiden, min son ar 3.5 nu sa en hel evighet sen, sa tycker jag att dom forsta 3 manaderna var som ett helt blurr mest.
    Efter 3 manader kande jag att jag borjade fa rutin pa allt, kroppen hade mer stallt in sig pa somnbristen och psyket pa att man var foralder.
    Det kanske later helt trostlost, 3 manader for er maste sakert kannas som en evighet. Men jag tanker att om ni forsoker tanka bort vad ni tanker att ni borde hinna med, vad ni hade tankt att ni skulle hinna med osv, sa kanske det gar lattare. Att det blir en tid av att overleva med mat och somn bara innan allt faller pa plats och hjarnan och kroppen orkar med nat mer. Allt utover det mest basala kan fa bli en bonus.
    Och ni har 2 bebisar, jag hade 1 fjuttig. Ni ar grymma. Snart kommer ni vara tillbaka och med en mer normal vardag. Lovar.
    Kram Hanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *