Inlägg med temat livskris kommer lastat. Och med svar på vad det är jag ska göra hela våren egentligen.

Såhär är det. Ungefär halva hösten (hela?) har jag känt mig nere och deppig och opeppad på mycket i livet. Jag har också varit extremt trött och haft svårt att hantera stressiga situationer, istället för att göra något åt det blir jag handfallen. Jag hade likadana besvär för cirka två år sedan, som faktiskt inte helt har försvunnit under dessa två år alls men gått lite upp och ner i perioder.

För två år sedan gick jag till min vårdcentral och tog alla möjliga tester på vad detta kunde bero på. De hittade dock inget avvikande i mina värden eller något som tydde på vad denna trötthet och nedstämdhet kunde komma från. Istället fick jag tid hos deras samtalsterapeut. Henne gick jag bara till några gånger för vårt samspel funkade inte alls, och hon bokade av vårt fjärde samtal och ringde aldrig upp igen och bokade om det och det gjorde inte jag heller. Så det enda jag egentligen fick ut av besöken hos henne, förutom aggressioner för att hon glömde bort vem jag var mellan besöken, var ett recept på antidepressiva tabletter som hon propsade på att jag behövde äta. Jag gick också till en läkare som sa att jag skulle må bra av att äta dem. Eftersom jag inte är den som ifrågasätter läkare så tänkte jag att jag ju kunde testa och se om det hjälpte.

Så jag gick inte och pratade med någon om allt som kändes jobbigt men jag började äta antidepressiva, och det gjorde jag i lite drygt ett halvår. Jag vet faktiskt inte om det hjälpte så jättemycket, eller om det inte hjälpte alls, eller om det hjälpte jättemycket. Men jag slutade äta dem under hösten 2013 (tror jag?) för att jag inte kände mig harmonisk och pigg och i grunden glad trots att jag åt dem, och så ville jag testa hur det skulle kännas utan dem. Jag tror att de kanske hjälpte mig upp ur den djupaste djupaste svackan, men att de sedan inte gjorde jättemycket. Men det är ju svårt att ställa sig utanför sig själv tycker jag och försöka se vad de faktiskt gjorde.

Oavsett vad tabletterna gjorde eller inte gjorde så var jag fortfarande trött och liksom less på saker (men som tidigare gick detta i perioder och allt har inte varit deppigt och svart och jobbigt hela tiden). Och nu i höst när en ny vårdcentral öppnade i hökarängen bestämde jag mig för att ta tag i mitt mående igen. Jag gick dit och beskrev mina symptom och fick åter igen göra alla möjliga tester för att ta reda på orsaken till mina besvär, men precis som för två år sedan så fanns inget som visade på en orsak till min trötthet och min nedstämdhet och min oförmåga att ”ha flera bollar i luften”. Så än en gång fick jag en tid hos en samtalsterapeut, och till henne har jag gått nu några gånger under hösten.

Vi har, bland mycket annat, pratat om min trötthet och hur stressad jag varit inför den stora livsändringen jag stått inför. Alltså livsändringen att gå från student till utexaminerad lärare. Ända sedan jag började plugga 2009 har jag aldrig tänkt längre fram än ”när jag är klar”, och min tid har varit så klar och så planerad (förutom den lilla avstickaren jag gjorde när jag tog uppehåll och började jobba på Egooboost istället). Nu är jag klar och det har inte alls känts sådär peppat och härligt och underbart som alla andra verkar tycka att det är att ÄNTLIGEN vara klar och få börja jobba. Jag har mest känt en klump i magen när jag tänkt på att jag ska söka jobb och börja jobba som lärare nu i vår. När folk gratulerat och frågat om jag sökt något jobb än har jag fått lätt panik och jag har inte ens lyckats göra ett ordentligt cv för att söka jobb med. Livskris deluxe! Och det är tankar som varit jättejobbiga för mig att möta.

Samtalsterapeuten har sagt att det jag uttrycker om mitt mående stämmer bra in på en person som har utmattningssyndrom. Denna bild är från vårdguiden där de beskriver hur utmattningssyndrom kan ta sig i uttryck.

Skarmavbild 2015-01-19 kl. 10.51.21

Mycket av symptomen ovan har jag, och även om samtalsterapeuten inte diagnostiserat mig eller att det är fastslaget att jag skulle ha detta så har jag känt att jag nu har chansen att göra något för att förändra mitt mående. Att gå direkt från en stressig livssituation som student till en stressig livssituation som lärare när jag just för tillfället faktiskt egentligen inte vill jobba som lärare har känts så himla motigt och fel och framförallt dåligt för mitt mående.

Så, istället för att börja jobba som lärare nu i vår ska jag jobba på en teater (den teater jag jobbat extra på under hösten). Jag vet inte riktigt ännu exakt vad mina arbetsuppgifter kommer att vara förutom att stå i biljettkassan när det är föreställningar och att jag utöver detta ska syssla med lite administrativa uppgifter, men jag är superpeppad och tror att det kommer vara bra för mig och för mitt psyke. Jag kommer att jobba rätt fritt och bestämma var och när jag ska jobba själv (såklart inte under föreställningarna, då måste jag ju vara på plats..men annars) alltså kommer jag att ha lite frilansstandard på mina dagar. Hur jag än väljer att jobba så ska det bli cirkus 40 timmar i veckan totalt och alltså en heltid. Skillnaden mellan detta och ett lärarjobb är ju dock att jag kommer kunna gå hem när jag går hem och inte känna att jag borde göra en massa mer. Och att det inte handlar om människor och relationer. Jag har så otroligt lätt att bli personligt engagerad i alla människor omkring mig, och ta ansvar för deras mående. Nu kommer jag liksom inte jobba med något sådant och det känns så skönt!

Jag hoppas (och tror) att jag kommer få tillbaka mitt sug efter att jobba som lärare i sinom tid. Jag tycker verkligen att yrket är roligt och givande och alldeles underbart på många sätt och vis. Vi får se om det blir redan i höst, eller om det dröjer längre innan jag känner mig redo för att börja jobba som det. Nu är jag istället redo att försöka hantera mitt mående, och försöka ”hitta mig själv”.

bild(1)

och så en happyklappy bild för att liva upp alltihopa lite.

 

14 comments on “Vet du varför du aldrig kommer hitta dig själv? För du aldrig har tappat det”

  1. Jag känner mig igen såväl i din situation. Jag läser en master i Landskapsarkitektur och har redan hunnit skjuta upp min examen en hel termin (hoppade av två kurser). Fast ämnet är intressant blir jag stressad av tanken att jag ska jobba inom detta resten av mitt liv och undrar ifall detta är något jag egentligen vill.

    jag tycker det är otroligt starkt av dig att avsluta dina lärarstudier trots ditt mående och det är uppfriskande att du faktiskt kommer syssla med något som gör dig att må bra 🙂 Det är inspirerande!

  2. Fint att du tar ditt välmående på allvar! Jag hoppas att du kommer må bättre under våren och sen är jag säker på att du kommer bli världens bästa lärare när tiden är inne!!! Kram och lycka till! 🙂

  3. Tycker att det låter som en toppenplan! 🙂

    Har en fråga som inte riktigt här till ämnet… Började min sista (!!!) kurs idag på universitetet, pedagogik lll. Ska skriva uppsats men känner ingen i klassen och alla andra verkar ha sina grupper sen tidigare… Nu är det så att vi om två veckor ska lämnat in en uppsatsplan, och att man tills dess alltså ska delat in sig i par, något institutionen verkar tycka e viktigt. Vill verkligen försöka skriva själv, och vet att du klarade att skriva c-uppsats själv, och undrar om du orkar dela med dig av tips och erfarenheter av att skriva själv? Fick ni välja? Sorry för världens längsta text!

    /Livskrisarn’ nr2

  4. Åh vad klokt detta lät. Det är viktigt att lyssna inåt och göra det en känner att kroppen och knoppen behöver. Försök njuta, och inte tänka för mycket framåt. Allt löser sig alltid, och det lät ju toppenbra med jobbet på teatern! Grattis till det!

    Stor kram till dig! <3

  5. Det låter verkligen som en perfekt plan för våren! Åh Yrsa, jag beundrar dig! Det är så himla svårt att verkligen lyssna på sig själv (I know…) men så otroligt viktigt i det långa loppet. Fantastiskt att du tog dig igenom utbildningen, nu är du så välförtjänt en lugn period! Lycka till med allt!! 🙂

  6. Känner också igen mig i det här. Har aldrig själv kommit till skott med att prata med nån, men försöker ta ett par steg tillbaka och reflektera över allt. Har alltid varit lite av en arbetsnarkoman och har senaste åren känt att jag lyckats tappa bort mig själv på vägen. Och nu e man mest likgiltig mot det mesta. Tappade sugen för att teckna förra året. Alltså helt och hållet. Ville spy varje gång jag såg en penna. Blev livrädd av den känslan, då det typ varit hela mitt liv så länge jag kan minnas. Fått tillbaka sugen igen nu little by little, men är inte på topp än.

    Superstarkt att du tar tag i det! Tror det behövs, att våga pausa lite ibland. Och typ.. Sluta vänta på att det där suget ska komma, utan bara acceptera att nu är det såhär jag känner mig, och det är OK. Fuck förväntningar.

  7. Fina du!
    Känner igen mig helt och fullt. Tyvärr var inte jag lika förståndig som du utan började jobba heltid direkt. Det slutade med att jag nu ett år senare är sjukskriven för ångest och depression.
    Hejja dig som tar hand om dig och gör saker för att må bra!

  8. Aaah jag känner så väl igen mig i orostankarna! Jag har precis läst klart min sista kurs på juristprogrammet och har nu ”bara” uppsatsen kvar. Jag är supertrött på att läsa juridik, och nog överlag på skolan, samtidigt som jag inte vill börja jobba. Jag har ingen storslagen plan för vad jag vill göra nämligen.. Något som alla frågar om hela tiden!! Blä. Jag vet bara vilken juridik jag INTE vill jobba med men det är ju inte så inspirerande… Och sen känner jag mig dum som inte carpar järnet ur livet iom privilegierad med utbildning, bostad, mat på bordet, familj som bryr sig, osv osv.
    Under våren ska jag läsa en random kurs bara för att skjuta på min examen. Vi får väl se hur det känns efter det. Hursomhelst. Jag ville bara säga att det är så himla bra och coolt att du skriver om ditt mående i inlägget. Jag hoppas att det kommer kännas bättre för dig med tiden. Jag tror att du skulle vara en väldigt sympatisk lärare! Och om du inte jobbar som lärare så kommer du säkert vara väldigt sympatisk på en annan arbetsplats 🙂

  9. Åh tycker det låter som en superbra plan! Det är viktigt att ta vara på sig och följa den lille magkänslan. Heja dig! Och hoppas det blir superbra på teatern i vår. 🙂

  10. Heja dig! Så vettigt att du lyssnar på kroppen och magkänslan och inte kastar dig ut i jobbsökarkaoset ”för att du borde” eller något liknande. Man borde ingenting – det viktigaste är bara att man lyssnar på vad man mår bra av. Utmattning är ingenting att leka med och det är så himla klokt att du valt att göra det som känns bäst för dig. Lärarutbildningen har du ju alltid kvar om/när du vill jobba som lärare. Hoppas våren och teaterjobbet blir en härlig tid för dig och att den får dig att må bättre. Kram!

  11. Okej, ett och ett halvt år senare har jag alltså sökt upp det här inlägget och kommenterar. Friskt och sunt :)))) Äh. Jag har läst bloggen några år och kom att tänka på det här inlägget härom dagen, och det fastnade. Som flera andra som kommenterat står jag inför min sista termin, också jag på lärarprogrammet, men jag är liksom…så jävla osugen på – framförallt – att ta ett heltidsjobb mitt i läsåret, i januari, som lärare? Samtidigt känns det som att det är klappat och klart nu, det är nu livet börjar, nu måste jag ta vara på den utbildning jag har och allt möjligt. Som att det är bråttom. Men det är ju inte det.
    Just nu lutar jag åt att efter examen hoppa in i någon vikariepool, så att jag får komma in i lärarrollen och inte tappar den biten helt, och parallellt jobba extra på mitt sommarjobb på ett boende för personer med funktionsvariation. Det känns som att det vore en rimlig och mjuk övergång.
    Så jag vill bara (förutom att skriva världens babbligaste kommentar) tacka för att du skrev om det här och liksom visade att man ska göra som man känner för. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *