Månad: oktober 2010

the Social Network – Videorecension

För första gången bjuder Tack som fan på en videorecension, exklusivt för alla som ”gillar” oss på Facebook! För att ta del av klippet kan du välja att ”gilla” oss längre ner till höger här på sidan och gå in på vår Facebook-sida.

Lite extra information också då.

Yrsa och Tomas kanske kommer ifrån ämnet lite då och då, ja i stort sett hela tiden, och de missar även att prata om stora delar av handlingen. För att undvika diskussioner a la Kleerup vill vi säga att ingen av dem är påverkad av något. Ölen Tomas dricker var den första och enda öl han drack igår, de är med andra ord bara lite trötta. På riktigt.

Enjoy!

Scott Pilgrim vs the World

Yrsa recenserade Scott Pilgrim vs the World förra veckan och tyckte väl att den var sådär. Bra men svårt att hänga med. Ikväll fick jag chansen att se den också och tillsammans med ”bloggeliten” och mina trevliga vänner intog jag Park.

Eftersom ni alla är trogna, hängivna Tack som fan-fans så har ni redan läst Yrsas recension och vet vad filmen handlar om. Vad ni inte vet däremot är att jag tyckte den var awesome! Jag har delat ut ett gäng fyror den senaste tiden, vissa svaga och kanske efter lite eftertanke egentligen värda en trea, men jag är tvungen att göra det igen, för Scott Pilgrim vs the World är en av de bästa filmer jag sett i år och väl värd en stark fyra i betyg.

Det som för Yrsa, som spelade tv-spel för första gången när vi träffades för fem år sedan, var förvirrande och konstigt var för mig underbart och fantastiskt roligt! Filmen var proppfull av oneliners och knasiga småsaker och jag kunde inte sluta le. Och actionscenerna sedan, oh yeah! Det här är helt klart en film för dig som inte tycker att allt behöver vara fullständigt realistisk i alla filmer (det finns i stort sett inget realistiskt alls med Scott Pilgrim…) och som gillar sköna indierullar med popkulturella referenser. Michael Cera är dessutom precis så bra som han kan vara och jag förlåter honom för värdelösa Year One och halvbra Youth in Revolt.

Jag kommer köpa Scott Pilgrim vs the World så fort den släpps på Bluray. Min hylla längtar redan efter den, men förhoppningsvis kan jag stilla dess, och min, hunger så länge med de sex comic books om Scott Pilgrim som jag nyss köpt online för en spottstyver från den eminenta sajten play.com.

Tänk vad man kan göra med en dator och ett Visa-kort!

Kristofer Åström på Debaser Slussen

Jag vet inte hur många gånger jag sett Kristofer Åström live. Fem gånger? Tio gånger? Han har helt enkelt hängt med sedan gymnasietiden, både i form av Fireside och solo. För er som inte vet det kan jag meddela att Fireside gjort en av världens bästa låtar, Kilotin.

Hur som helst.

Även om jag sett honom live ett tiotal gånger var det säkert sex sju år sedan jag såg honom senast och tjena mittbena, det har hänt grejer. På den tiden var det rakt igenom lugn melankoli med kanske något fartigare inslag. Igår bjöds vi på myntets andra sida. Det var drygt en och en halv timme glad vemods-rock n’ roll. Ylande gitarrer och gamla klassiker i ny skrud, och det kändes riktigt bra när de rockade loss med Defender och gjorde förmodligen den bästa version jag sett/hört av All Lovers Hell.

Det var rakt igenom en riktigt bra spelning där det kändes som om solo-Kristofer och Fireside-Kristofer möttes på ett väldigt fint sätt. Jag upplevde dock två dåliga saker som inte alls hade med musiken att göra.

1. De som satt i baren och inte hade vett att hålla käft när det var lite mer finstämt och

2. Killen som stod framför mig som dog upp sin iPhone under spelningen och smsade Elin för att fråga hur hon skulle klä sig på Burlesk-skräckfesten på lördag. Han var så packad, eller klumpig, att det tog honom säkert fem minuter att författa ett enkelt sms och den starkt lysande skärmen störde mig något ofantligt. Om ni undrar så hade han själv ingen aning om hur han skulle klä sig.

Och nej, bilden är inte tagen igår, det är ju vinter DUH!

Monty Python: Almost the Truth – The Lawyer’s Cut

John Cleese har vid ett flertal tillfällen berättat att en av hans vänner vid något tillfälle i början av 1970-talet slog sig ned för att titta på Monty Python’s Flying Circus. Programmet inleddes med en lång sketch om en man som vandrade runt i en stad och beundrade gamla byggnader. Cleeses vän skrattade hejdlöst. Efter en stund insåg han dock att detta inte var Monty Python, utan en seriös dokumentär om arkitektur. Denna lilla anekdot, kära läsare, sätter fingret på Pythonkänslan: att om man bara intar deras perspektiv blir livet och världen en uppvisning i det totalt absurda.

Berättelsen ovan, och många fler, finns med i Monty Python: Almost the Truth: The Lawyer’s Cut. Av de miljarder dokumentärer som gjorts om Pythongänget genom åren är detta den längsta (nästan åtta timmar), mest ambitiösa och förmodligen bästa. Gubbarna, nu i 70-årsåldern, sitter i mörka rum och ger oss sina versioner av hur de träffades, hur de arbetade, hur de relaterade till varandra, och mycket annat. Det är en ingående och uttömmande insikt vi får – en som inte är rädd för att understryka att gänget stundtals var väldigt, väldigt osams. Förutom John Cleese, Eric Idle, Terry Jones, Terry Gilliam och Michael Palin är avlidne Graham Chapman med i form av arkivmaterial, och de uppbackas av en mindre här kändisar som bidrar med sina tankar om Python.

Jag är jävig här. Dessa figurer och deras verk är någonting jag växte upp med: de skulle kunna sitta och prata om krukväxter eller tegelbruk och jag skulle uppfatta det som genialt. Dock vill jag tro att här finns mycket även för icke-frälsta att hämta; Python har haft ett enormt kulturellt inflytande, och för den som finner detta gåtfullt är det bara att ta sig en titt och få förklaring på förklaring på förklaring.

Även jag ser dock att här finns moment som inte riktigt fungerar. Den nyinspelade inledningen är tråkig och får pågå alldeles för länge. Det är en marginell protest. Värre är dock att sista avsnittet ger en känsla av att rinna ut i sanden. Man får se vad figurerna har för sig nu, sedan inget mer. Å andra sidan: Hur skulle det kunna sluta? Gänget lever och är verksamma, stundtals engagerade i varandras projekt. Att söka efter ett påhittat, men dramaturgiskt mer lättsmält, slut vore bara falskt.

Kort sagt: Om man är intresserad av Python, då är detta förmodligen en av de bästa informationskällor som någonsin producerats (tillsammans med boken The Pythons). Vidare är det hela mycket proffsigt presenterat och oerhört underhållande. Man kan helt enkelt inte bli besviken.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se.

Vanquish – PS3

Du är Sam Gideon, en agent med en superrustning Iron Man skulle bli avis på. Du behöver inte kånka runt på en massa tunga vapen för du har ett supervapen som automatiskt förvandlar sig till ett av tre valda vapen. Ledsnar du på något av de tre du har för tillfället finns det massor av andra vapen på din väg att byta till. Har du något favoritvapen? Då kan du uppgradera det om och om igen tills det är totally awesome fucking yeah!

Men är Sam inte något mer än en grymt cool krigsmaskin då?

Jo, han är en manly man som konstant har kukmätartävling med Överstelöjtnant Robert Burns där de lyckas få in minst fyra varianter av ordet ”fuck”, (fuck, mother fucker, fuck me och fuck off) jag kan ha missat något i all heshet a la Christian Bales Batman. Ni vet sådär som karlar pratar. Han tar dessutom vara på varje chans att tända en cigg, till exempel i skydd bakom en vägg under en galen eldstrid.

Vanquish är alltså ett fett actionäventyr och storyn är det gamla vanliga. Galen och osympatiskt sävlig ryss hotar att döda en massa folk. Spelar det någon roll att vi sett det förut? Nej, inte alls! Storyn är en petitess i sammanhanget, det viktigaste är att man får skjuta och spränga sina fiender oavsett om de är små, stora eller skitstora. Oavsett om de är på marken, i luften eller i taket. Bam bam bam! Explodera ska de.

Det bästa med Vanquish är att det är action rakt igenom, och det är bra action. Dina fiender är inte hjärnlösa bots som bara springer rakt på. De tar skydd, flankar dig eller till och med rusar fram till dig och står till dig ut av helvete. Det har de dock inget för för direkt efter det sparkar du huvudet av dem. Det finns storslagna bossar som matar raketer, bomber och laserstrålar som spränger bort det skydd du sitter bakom, och det känns riktigt tillfredsställande när man tillsammans med sitt team lyckas sänka dem. Att kasta sig fram ur skydd och i bullet time glida på knäna in under en koloss och avlossa raketgeväret ger en härlig kick!

Det finns dock ett par dåliga saker med spelet också. Dels så får Gideon göra för mycket saker själv. Under flera filmsekvenser sitter jag och känner att ”det där vill ju jag göra, släpp in mig!”. Och sedan tar det roligt slut lite för fort. Ja, det enda dåliga är alltså att man vill ha mer, och det är ju verkligen inte dåligt i sig.

Även om det tar slut lite fort den här gången vågar jag nästan lova att det här inte är sista gången SEGA ger oss Sam Gideon.

Giddy up!

Scott Pilgrim vs The World

Innan jag skulle gå på pressvisningen av ”Scott Pilgrim vs the world” sa min källe till mig något om att det var en ”seriefilm” (eller så tolkade jag det hela i alla fall). ”Jaha, något med en tv-serie eller nåt” tänkte jag och funderade sen inte mer på det.

Det visade sig sen när jag gottade ner mig i biosalongen att det inte alls hade något med tv-serier att göra, det var ju en sån där comic book film. Comic book- serie tidning alltså, inte bara serie.

Filmen handlar om Scott (Michael Cera), en kille som bor i Canada, och hans kärleksliv. Scott har kommit ut ur ett förhållande där han var den dumpade och är på jakt efter ny asian love (eller ett reboundfuck). Hela handlingen tar en oväntad vändning när en ny tjej med rosa hår flyttar till stan. Hon vänder upp och ner på hela hans snöiga och kalla värld. Tyvärr är det hela inte så enkelt som att kärleken är okomplicerad och kravlös utan förhållandet mellan de båda för följder som Scott inte väntade sig!!! Han måste bekämpa hennes sju onda ex för att kunna vara tillsammans med henne. DADADADAAAA!!! Det är här i filmen som det skumflummiga börjar. Är det så att du inte gärna vill injicera olagliga substanser i din lilla kropp men ändå vill uppleva en knarktripp så är det här filmen för dig!! Det händer snabbt, mycket, färgglatt, galet och oväntat.

Jag skulle säga att denna film lämpar sig bäst till folk som är lite bevandrade i comic-book världen och uppskattar sådana former av otroliga händelser i realistiska situationer. Jag själv är inte riktigt en sån människa och uppskattade nog inte filmen så som den ska bli uppskattad. Jag tyckte att den var underhållande och jag skrattade ett par gånger (men mycket åt killen som satt i stolen bredvid för han hade så härligt skratt). Skådespelarinsatserna var fina. Bäst var Scotts gaykompis Wallace (Kieran Culkin). Honom skulle jag också vilja ha som kompis!!

Jag tycker att filmen absolut är värd att se men förbered dig på att inte riktigt hänga me! (RIM)

(Stakr trea av mig men jag är som sagt kanske inte rätt mottagare)

Ekman’s Triptych – A Study of Entertainment

Balett för mig är Svansjön, trippande på tårna och av någon anledning killar med stånd som ballerinor kan stå på. Vilken film har jag sett det i? Ja, när jag tänker på balett ser jag helt enkelt det här framför mig

Därför var jag inställd på just det när jag gick på Ekman’s Triptych – A Study of Entertainment, en föreställning med Cullbergbaletten, och helt ärligt förväntade jag mig en ganska trist kväll. Först var vi dock på en smula mingel där koreografen Alexander Ekman fick berätta lite om sina tankar bakom föreställningen. Det lät spännande och jag hade plötsligt svårt att se Svansjön framför mig.

När vi sedan klev in i lokalen förstod jag att det här verkligen inte alls var Svansjön. Högt uppe i en kran satt en liten man i vit kostym och rabblade saker på engelska med olika brytningar. På scen röjde en kvinna med de mest muskulösa vader jag någonsin sett runt. Det var verkligen helt fantastiska vader och vi diskuterade vad hon kunde göra med dem. Jag var övertygad om att hon skulle kunna sparka av mitt huvud om hon ville. Anna höll med, kanske bara för att vara snäll.

Showen satte igång och den handlade om underhållning. Olika typer av underhållning och vad som verkligen ÄR underhållning. Och jag var i alla fall underhållen hela tiden, oavsett om det var totalt ös eller helt stilla och tyst. Den lilla mannen i vit kostym såg ut som en blandning av Tim Roth och Klas Klättermus, hade en gigantisk hatt på sig och var tillställningens höjdpunkt. Det var en underbar show rakt igenom där början var väldigt roligt, mitten (som även var pausen) var avkopplande och slutet var otroligt David Lynchskt. Allt var mycket bisarrt och precis min kopp te! Slutklämmen innefattade en naken man i Elvis-mask som krälade på ett fascinerande sätt på golvet till just Elvis version av Blue Moon.

Fantastiskt helt enkelt.

Robot Unicorn Attack

Jag vet inte om man som heterosexuell kan komma undan med att beskriva någonting som ”bögigt”, men jag måste helt enkelt ta risken. Adult Swims spel Robot Unicorn Attack till iPhone är nämligen det bögigaste spel jag någonsin spelat.

Allt är mycket enkelt. Du är en robotenhörning med regnbågsman som galopperar fram i en värld uppe i molnen över berg bevuxna med rosa gräs, med regnbågar och delfiner som hoppar jämsides med dig. Ditt mål är att komma så långt som möjligt och på vägen fånga små älvor, och krossa stjärnor som är i vägen, med ditt horn. Allt detta ackompanjeras så klart av Erasures hit Always. Kom nu själv och säg att det inte är bögigt.

Hur som helst så älskar jag Robot Unicorn Attack! Det är enkelt gjort, man kan bara hoppa eller göra ”tjurrusningar”, springer vanligt gör enhörningen själv, och jag har flera gånger hållit på att missa att gå av tunnelbanan för att jag varit för inne i spelet. Melodin hänger dessutom kvar i huvudet hela dagen.

Jag visste inte ens att Adult Swim gjorde appar, men nu ser jag mycket fram emot att testa deras andra spel som till exempel Amateur Surgeon, 5 Minutes to Kill (Yourself) och Floater Pro. I det sistnämnda är man, om jag förstått saken rätt, ett lik som flytande ska ta sig fram på en bana i form av en flod.

Robot Unicorn Attack finns på app store för 22 spänn och det har väl alla som har råd med en iPhone råd med kan jag tycka.

Twitter-recensioner

Vissa av er har kanske sett att vi till höger har lagt till en Twitter-feed. Där kommer vi bjuda på snabbrecensioner lite i farten sådär. Vi skriver då vårt namn eller våra initialer innan tweeten så ni vet vem som gjort vad. Smart va? Det tycker jag i alla fall. Känner ni att det är något vi verkligen behöver recensera? Skicka in ett önskemål i formuläret under twittern. Kan vi så recenserar vi!

River en vacker dröm

Håkan Hellströms nya musikvideo. Hur bra är den då?

SÅHÄR BRA!!

UNDERBAR!!! Jag älskar den!

Både låten och vidoen ger mig rysningar. Jag blir alldels glad och pillrig. Jag tycker om den varma solen i videon som ger ett magiskt sken över allt. Jag tycker om att videon känns personlig. Jag tycker om att Håkan sjunger sitt eget namn. Jag tycker om när Håkan dansar på muren där i slutet. Jag tycker om temat. Jag tycker om allt!

Håkan <3