
John Cleese har vid ett flertal tillfällen berättat att en av hans vänner vid något tillfälle i början av 1970-talet slog sig ned för att titta på Monty Python’s Flying Circus. Programmet inleddes med en lång sketch om en man som vandrade runt i en stad och beundrade gamla byggnader. Cleeses vän skrattade hejdlöst. Efter en stund insåg han dock att detta inte var Monty Python, utan en seriös dokumentär om arkitektur. Denna lilla anekdot, kära läsare, sätter fingret på Pythonkänslan: att om man bara intar deras perspektiv blir livet och världen en uppvisning i det totalt absurda.
Berättelsen ovan, och många fler, finns med i Monty Python: Almost the Truth: The Lawyer’s Cut. Av de miljarder dokumentärer som gjorts om Pythongänget genom åren är detta den längsta (nästan åtta timmar), mest ambitiösa och förmodligen bästa. Gubbarna, nu i 70-årsåldern, sitter i mörka rum och ger oss sina versioner av hur de träffades, hur de arbetade, hur de relaterade till varandra, och mycket annat. Det är en ingående och uttömmande insikt vi får – en som inte är rädd för att understryka att gänget stundtals var väldigt, väldigt osams. Förutom John Cleese, Eric Idle, Terry Jones, Terry Gilliam och Michael Palin är avlidne Graham Chapman med i form av arkivmaterial, och de uppbackas av en mindre här kändisar som bidrar med sina tankar om Python.
Jag är jävig här. Dessa figurer och deras verk är någonting jag växte upp med: de skulle kunna sitta och prata om krukväxter eller tegelbruk och jag skulle uppfatta det som genialt. Dock vill jag tro att här finns mycket även för icke-frälsta att hämta; Python har haft ett enormt kulturellt inflytande, och för den som finner detta gåtfullt är det bara att ta sig en titt och få förklaring på förklaring på förklaring.
Även jag ser dock att här finns moment som inte riktigt fungerar. Den nyinspelade inledningen är tråkig och får pågå alldeles för länge. Det är en marginell protest. Värre är dock att sista avsnittet ger en känsla av att rinna ut i sanden. Man får se vad figurerna har för sig nu, sedan inget mer. Å andra sidan: Hur skulle det kunna sluta? Gänget lever och är verksamma, stundtals engagerade i varandras projekt. Att söka efter ett påhittat, men dramaturgiskt mer lättsmält, slut vore bara falskt.
Kort sagt: Om man är intresserad av Python, då är detta förmodligen en av de bästa informationskällor som någonsin producerats (tillsammans med boken The Pythons). Vidare är det hela mycket proffsigt presenterat och oerhört underhållande. Man kan helt enkelt inte bli besviken.
Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se.
Dela den här roliga skiten med dina vänner: