Yrsa recenserade Scott Pilgrim vs the World förra veckan och tyckte väl att den var sådär. Bra men svårt att hänga med. Ikväll fick jag chansen att se den också och tillsammans med ”bloggeliten” och mina trevliga vänner intog jag Park.

Eftersom ni alla är trogna, hängivna Tack som fan-fans så har ni redan läst Yrsas recension och vet vad filmen handlar om. Vad ni inte vet däremot är att jag tyckte den var awesome! Jag har delat ut ett gäng fyror den senaste tiden, vissa svaga och kanske efter lite eftertanke egentligen värda en trea, men jag är tvungen att göra det igen, för Scott Pilgrim vs the World är en av de bästa filmer jag sett i år och väl värd en stark fyra i betyg.

Det som för Yrsa, som spelade tv-spel för första gången när vi träffades för fem år sedan, var förvirrande och konstigt var för mig underbart och fantastiskt roligt! Filmen var proppfull av oneliners och knasiga småsaker och jag kunde inte sluta le. Och actionscenerna sedan, oh yeah! Det här är helt klart en film för dig som inte tycker att allt behöver vara fullständigt realistisk i alla filmer (det finns i stort sett inget realistiskt alls med Scott Pilgrim…) och som gillar sköna indierullar med popkulturella referenser. Michael Cera är dessutom precis så bra som han kan vara och jag förlåter honom för värdelösa Year One och halvbra Youth in Revolt.

Jag kommer köpa Scott Pilgrim vs the World så fort den släpps på Bluray. Min hylla längtar redan efter den, men förhoppningsvis kan jag stilla dess, och min, hunger så länge med de sex comic books om Scott Pilgrim som jag nyss köpt online för en spottstyver från den eminenta sajten play.com.

Tänk vad man kan göra med en dator och ett Visa-kort!

Det handlar om två systrar i moderna Japan.

Storasystern är på väg att bli Geisha, och mobbar därför sin misslyckade lillasyster – som får nöja sig med att vara uppassare. Den yngre systern visar sig dock ha oanade krafter i kampsport, och attraherar därför en metallmagnats intresse. Magnaten, visar det sig, håller på att skapa en mindre armé av lönnmördar-geishor. Systrarna rekryteras och genomlider ett slags boot camp tillsammans med andra (lättklädda) japanska unga kvinnor. Syskonrivaliteten mellan de tu leder dock till att de tar till mer och mer bizarra metoder för att övervinna varandra – och det dröjer inte länge förrän storasystern börjat operera in mekaniska vapen i sin kropp. Lillasystern följer efter. Samtidigt – jag orkar inte förklara hur – befinner de sig i en lömsk situation där hela Japans framtid står på spel.

Få filmer kan jämföras med RoboGeisha om man bara ser till känsla för det hysteriska. Detta är en film som vältrar sig i det osannolika. Här finns många vansinniga infall, såsom en karaktär som är fullkomligt efterbliven och behöver tolk – förutom när han pratar om ett visst ämne och då blir helt normal (bara för att sedan återgå till efterblivenhet så fort han talar om något annat). Vi finner också svärd som sticker ut ur rumpor, en grånande herre som i detalj förklarar hur mycket man skulle hinna med på mindre än tre minuter och – ja – byggnader som blöder (vilket är vansinnigt roligt i rätt kontext).

Det är en våldsam film. Men våldet är av serietidningsarten. Den verkligt, verkligt stiliserade serietidningsarten. Och visst, blodet skvätter lite här och var – men inte i några större kvantiteter. Tajmingen siktar genomgående på att få oss att skratta, och jag skulle hellre beskriva RoboGeisha som en komedi än som action eller splatter. Om ni någonsin ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.

Precis som med Tokyo Gore Police, som jag nyligen recenserade, är detta en rulle där bra/dåligt-kategoriseringar liksom havererar. Poängen är ju att det ÄR dåligt. Vore detta ett försök att vara bra film så vore det ju helt klart kasst. Men nu är det inte det, och således är det ganska bra. Jag skulle faktiskt säga att detta är bättre dåligt än Tokyo Gore Police, att såväl story som enskilda scener är mer underhållande. Vidare är denna film visuellt mer behaglig att titta på – den är filmad i ljusa, klara miljöer och med härligt snurriga kameraeffekter.

Så om ni vill ha en stunds underhållning som – om jag skall vara helt ärlig – inte fullkomligt saknar hjärna (fundera på ironierna som staplar sig på varandra mot slutet och en viss symbolisk gest), men ändå är störtlöjlig och serietidningsvåldsam och låtsasblodig… då är nog RoboGeisha värd en koll.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se
Stort tack till njutafilms.com som tillhandahöll recensionsexemplaret!

John Cleese har vid ett flertal tillfällen berättat att en av hans vänner vid något tillfälle i början av 1970-talet slog sig ned för att titta på Monty Python’s Flying Circus. Programmet inleddes med en lång sketch om en man som vandrade runt i en stad och beundrade gamla byggnader. Cleeses vän skrattade hejdlöst. Efter en stund insåg han dock att detta inte var Monty Python, utan en seriös dokumentär om arkitektur. Denna lilla anekdot, kära läsare, sätter fingret på Pythonkänslan: att om man bara intar deras perspektiv blir livet och världen en uppvisning i det totalt absurda.

Berättelsen ovan, och många fler, finns med i Monty Python: Almost the Truth: The Lawyer’s Cut. Av de miljarder dokumentärer som gjorts om Pythongänget genom åren är detta den längsta (nästan åtta timmar), mest ambitiösa och förmodligen bästa. Gubbarna, nu i 70-årsåldern, sitter i mörka rum och ger oss sina versioner av hur de träffades, hur de arbetade, hur de relaterade till varandra, och mycket annat. Det är en ingående och uttömmande insikt vi får – en som inte är rädd för att understryka att gänget stundtals var väldigt, väldigt osams. Förutom John Cleese, Eric Idle, Terry Jones, Terry Gilliam och Michael Palin är avlidne Graham Chapman med i form av arkivmaterial, och de uppbackas av en mindre här kändisar som bidrar med sina tankar om Python.

Jag är jävig här. Dessa figurer och deras verk är någonting jag växte upp med: de skulle kunna sitta och prata om krukväxter eller tegelbruk och jag skulle uppfatta det som genialt. Dock vill jag tro att här finns mycket även för icke-frälsta att hämta; Python har haft ett enormt kulturellt inflytande, och för den som finner detta gåtfullt är det bara att ta sig en titt och få förklaring på förklaring på förklaring.

Även jag ser dock att här finns moment som inte riktigt fungerar. Den nyinspelade inledningen är tråkig och får pågå alldeles för länge. Det är en marginell protest. Värre är dock att sista avsnittet ger en känsla av att rinna ut i sanden. Man får se vad figurerna har för sig nu, sedan inget mer. Å andra sidan: Hur skulle det kunna sluta? Gänget lever och är verksamma, stundtals engagerade i varandras projekt. Att söka efter ett påhittat, men dramaturgiskt mer lättsmält, slut vore bara falskt.

Kort sagt: Om man är intresserad av Python, då är detta förmodligen en av de bästa informationskällor som någonsin producerats (tillsammans med boken The Pythons). Vidare är det hela mycket proffsigt presenterat och oerhört underhållande. Man kan helt enkelt inte bli besviken.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se.

Konceptet i A Nightmare on Elm Street-filmerna är briljant: En demon hemsöker dig i dina drömmar och kommer så småningom att döda dig där. När det händer, dör du även i verkliga livet. För att fortsätta leva, vilket vi utgår från att du vill, måste du därför hålla dig vaken. Men man kan inte hålla sig vaken för alltid. Och hur vet du att du inte redan somnat? Verkligheten kan när som helst ryckas bort under dina fötter.

Det är ett briljant koncept: skrämmande, spännande och – även 26 år efter att originalet släpptes – fräscht.

Nu har det kommit en nyinspelning, och den  är så dålig att man ligger sömnlös efteråt. Denna film begår en supertabbe i att låtsas om att åskådarna inte är bekanta med originalet, och spinner därför en liten detektivgåta kring vem mannen med knivhandskarna är. Detta när även folk som inte ens sett originalet vet att han är Freddy Krueger – en av de mest legendariska rysarikoner som någonsin funnits. Ohyggligt spännande att veta vem mördaren är innan man ens börjat se en film, eller hur?

Det är dock inte den värsta tabben. Oh no – det priset tillfaller det faktum att karaktärerna i denna film är icke-karaktärer. De har inga som helst personlighetsdrag. Att säga att de bara har två dimensioner är en förolämpning mot grafen. Och när karaktärer inte känns som riktiga människor utan bara tomma figurer – då bryr man sig inte nämnvärt om de lever eller dör. Och bryr man sig inte… tja, vad hoppas filmskaparna kunna frammana för känslor ur en då?

Vidare. Jackie Earle Haleys inkarnation av Freddy fungerar helt enkelt inte. Gamle gode Freddy var en upptågsmakare full av energi. Den nye är en ganska trött, o-finurlig varelse. Inga roliga repliker, inga roliga mardrömmar. Sminket ser mer ut som en verklig brännskada än det Robert Englund bar i originalet… men det är avgjort mindre otäckt, och ger dessutom det beklagliga intrycket av att inte riktigt synka med Haleys ansiktsrörelser. Hans röst har manipulerats för att låta skrämmande och onaturlig, med resultatet att den bara låter manipulerad.

Jag försöker vara restriktiv med att sätta ettor och femmor. Extrembetygen skall avvaras till de fall där det som recenseras verkligen gjort sig förtjänt av dem. För några dagar sedan satte jag en etta på Dark Reel, varför jag hade hoppats slippa dela ut denna usla medalj på ett litet tag. Along came A Nightmare on Elm Street och jag känner mig så tvungen som någonsin…

Recensionen publiceras även på författarens privata blogg: Björnnästet.se

Dark Reel är tveklöst något av det absolut sämsta jag någonsin sett.

Förvisso vill jag tro att så länge STORYN är bra så står jag ut med att en film i övrigt är inkompetent gjord. Men det finns gränser även i det hänseendet. Jag menar, det kommer ju en tidpunkt då man mest känner att en usel produktion är en ren och skär distraktion. Och sanningen att säga är att Dark Reel ser ut som ett riktigt dåligt avsnitt av en TV-serie som lades ned efter en halv säsong. Personerna som gjorde den verkar inte ens veta så pass grundläggande saker som hur man fokuserar med en kamera (seriöst – vissa närbilder är ur fokus) eller hur man komponerar en bild. Det finns inte en ruta som inte är så pass hiskeligt dålig att den inte urartar i fysiska plågor för tittaren.

Vidare. Det där förmildrande ljuset man kan se sådan uselhet i om storyn är bra? Tja, det uteblir här. Storyn suger nämligen åsnepung. Om de tekniska kvaliteterna är skit, så är tamejfan berättarelementen skit de också. Efter en utdragen och intetsägande prolog om mordet på en filmskådespelerska på 1950-talet finner vi oss i modern tid. Där vinner filmnörden Sam Waltz (Edward Furlong) en statistroll i en lågbudgetfilm som produceras av legendaren Connor Pritchett (Lance Henriksen). Snart börjar dock folk mördas under inspelningen. Naturligtvis. Alltid kvinnor. Naturligtvis. Sedan rör det hela sig mot ett “avslöjande” som – trots kritikercitatet på omslaget – är så förutsägbart att man hellre vill sätta tungan i halsen och kvävas till döds än tro att någon där ute trodde att de faktiskt skulle kunna lura en med det.

Jag får nästan dåligt samvete av att skriva detta omdöme. För att säga att detta är en dålig film är att jämföra den med andra filmer. Och det är lite som att jämföra en liten hög av bajs med Beethoven. De två objekten är så kategoriskt långt från varandra att en jämförelse mest kan bli skrattretande.

Jag kan inte i ord uttrycka hur eländig den här rullen är. Trots diverse tafatta, halvhjärtade försök blir den inte engagerande, spännande eller ens rolig. Ingenting fungerar.

Så, kära läsare, när ni står där i videobutiken och väger denna film i er hand. Sätt tillbaka den. Gå ut i världen och älska, skratta och lev. Livet är alldeles för kort för Dark Reel.