Yrsa recenserade Scott Pilgrim vs the World förra veckan och tyckte väl att den var sådär. Bra men svårt att hänga med. Ikväll fick jag chansen att se den också och tillsammans med ”bloggeliten” och mina trevliga vänner intog jag Park.

Eftersom ni alla är trogna, hängivna Tack som fan-fans så har ni redan läst Yrsas recension och vet vad filmen handlar om. Vad ni inte vet däremot är att jag tyckte den var awesome! Jag har delat ut ett gäng fyror den senaste tiden, vissa svaga och kanske efter lite eftertanke egentligen värda en trea, men jag är tvungen att göra det igen, för Scott Pilgrim vs the World är en av de bästa filmer jag sett i år och väl värd en stark fyra i betyg.

Det som för Yrsa, som spelade tv-spel för första gången när vi träffades för fem år sedan, var förvirrande och konstigt var för mig underbart och fantastiskt roligt! Filmen var proppfull av oneliners och knasiga småsaker och jag kunde inte sluta le. Och actionscenerna sedan, oh yeah! Det här är helt klart en film för dig som inte tycker att allt behöver vara fullständigt realistisk i alla filmer (det finns i stort sett inget realistiskt alls med Scott Pilgrim…) och som gillar sköna indierullar med popkulturella referenser. Michael Cera är dessutom precis så bra som han kan vara och jag förlåter honom för värdelösa Year One och halvbra Youth in Revolt.

Jag kommer köpa Scott Pilgrim vs the World så fort den släpps på Bluray. Min hylla längtar redan efter den, men förhoppningsvis kan jag stilla dess, och min, hunger så länge med de sex comic books om Scott Pilgrim som jag nyss köpt online för en spottstyver från den eminenta sajten play.com.

Tänk vad man kan göra med en dator och ett Visa-kort!

John Cleese har vid ett flertal tillfällen berättat att en av hans vänner vid något tillfälle i början av 1970-talet slog sig ned för att titta på Monty Python’s Flying Circus. Programmet inleddes med en lång sketch om en man som vandrade runt i en stad och beundrade gamla byggnader. Cleeses vän skrattade hejdlöst. Efter en stund insåg han dock att detta inte var Monty Python, utan en seriös dokumentär om arkitektur. Denna lilla anekdot, kära läsare, sätter fingret på Pythonkänslan: att om man bara intar deras perspektiv blir livet och världen en uppvisning i det totalt absurda.

Berättelsen ovan, och många fler, finns med i Monty Python: Almost the Truth: The Lawyer’s Cut. Av de miljarder dokumentärer som gjorts om Pythongänget genom åren är detta den längsta (nästan åtta timmar), mest ambitiösa och förmodligen bästa. Gubbarna, nu i 70-årsåldern, sitter i mörka rum och ger oss sina versioner av hur de träffades, hur de arbetade, hur de relaterade till varandra, och mycket annat. Det är en ingående och uttömmande insikt vi får – en som inte är rädd för att understryka att gänget stundtals var väldigt, väldigt osams. Förutom John Cleese, Eric Idle, Terry Jones, Terry Gilliam och Michael Palin är avlidne Graham Chapman med i form av arkivmaterial, och de uppbackas av en mindre här kändisar som bidrar med sina tankar om Python.

Jag är jävig här. Dessa figurer och deras verk är någonting jag växte upp med: de skulle kunna sitta och prata om krukväxter eller tegelbruk och jag skulle uppfatta det som genialt. Dock vill jag tro att här finns mycket även för icke-frälsta att hämta; Python har haft ett enormt kulturellt inflytande, och för den som finner detta gåtfullt är det bara att ta sig en titt och få förklaring på förklaring på förklaring.

Även jag ser dock att här finns moment som inte riktigt fungerar. Den nyinspelade inledningen är tråkig och får pågå alldeles för länge. Det är en marginell protest. Värre är dock att sista avsnittet ger en känsla av att rinna ut i sanden. Man får se vad figurerna har för sig nu, sedan inget mer. Å andra sidan: Hur skulle det kunna sluta? Gänget lever och är verksamma, stundtals engagerade i varandras projekt. Att söka efter ett påhittat, men dramaturgiskt mer lättsmält, slut vore bara falskt.

Kort sagt: Om man är intresserad av Python, då är detta förmodligen en av de bästa informationskällor som någonsin producerats (tillsammans med boken The Pythons). Vidare är det hela mycket proffsigt presenterat och oerhört underhållande. Man kan helt enkelt inte bli besviken.

Recensionen publicerades ursprungligen på författarens privata blogg: Björnnästet.se.

Vissa av er har kanske sett att vi till höger har lagt till en Twitter-feed. Där kommer vi bjuda på snabbrecensioner lite i farten sådär. Vi skriver då vårt namn eller våra initialer innan tweeten så ni vet vem som gjort vad. Smart va? Det tycker jag i alla fall. Känner ni att det är något vi verkligen behöver recensera? Skicka in ett önskemål i formuläret under twittern. Kan vi så recenserar vi!