Månad: januari 2011

Streets of Glory – Garth Ennis

Jag har på senare tid återupptäckt Garth Ennis och hans kollegor på Avatar Press och insett att jag har missat så himla mycket. Visst, jag har länge känt till namnen som Warren Ellis m.m men aldrig satt mig in i deras verk förens just nu. Om man bortser från Crossed då som snabbt blev något jag inte kunde få nog av.
Senaste alstret som jag läste var Streets of Glory, en grym westernhistoria på 6 upplagor. Perfekt för att tillfälligt stilla min vackra och ensamma cowbowådra.

Streets of Glory handlar om Joe Dunn, en förlegad man från det gamla kavelleriet som nu återvänder till en liten stad i Montana efter 15 år. Året är 1899 och förändringar är på väg, civilisationen är på väg in i en ny era och Joe Dunn är långtifrån kompatibel. Pengar, korruption och annan smuts börjar sakta ta över folket och i sin tur försvinner hedern. För en man som Joe Dunn är det en kamp som visar sig vara mer än svår. Dunns fiender är inte bara hans gamla klassiska fiender såsom indianer som dragit ifrån de resevrrat som börjat byggas åt dom, utan även rika, korrumperade män som tågar igenom staden Dunn befinner sig i. Historien är i klassiskt ensamvargs Clint Eastwood-manéer, vilket för min del bara är uppskattat.

Mike Wolfer står för tecknandet, enkelt men med mycket beskrivande detaljer och jag har ända sen Crossed börjat uppskatta denna stil mer och mer. Det är nästan så att jag blivit bortskämd med all färg vid det här laget att mina gamla svartvita Conan Barbaren-tidningar börjar se lite torra ut. Nej, nu ljög jag. Conan-tidningarna kommer alltid ha en plats i mitt hjärta men Garth Ennis får gärna teama upp sig med lika duktiga tecknare framöver.

Bibliotekstjuven

Bilden är ett montage

Det är inte ofta det smäller i Stockholm. Händelserna i december förra året var varken första eller sista explosionen med terroristanknytning.  Fast 2004 års självmordsbombare, den s k KB-mannen, ville antagligen främst uppnå sitt livs litterära klimax.

Det är förhållandevis sällan en sån här historia rullas upp. I verkligheten vill säga. För i fiktionen är ingredienser som dubbelliv, klassresa, dödssynd, rättvisa samt konflikt mellan inre och yttre skeenden vardagsmat. Eller substans snarare. Det är ingredienserna som borgar för en god historia. Och dem såg både Anders Burius och Taimour Abdulwahab till att få med i sina respektive långkok.

I fallet med den bokstjälande bibliotekarien har vi nu nått det audiovisuellt inspelade dramat. Traditionstyngda SVT Drama har producerat en miniserie i tre timslånga delar efter ett manus av Malin Lagerlöf. Regissör är manusförfattarens man Daniel Lind Lagerlöf som samarbetat med varann tidigare i filmer, bl a Vägen ut och Miffo. Märk väl att regissören kallar tv-serien för ‘dramatisering’. Samma sorts tolkning som producenterna kommer benämna händelserna nära Drottninggatan som, om en sisådär 4-14 år från idag.

Liksom en stor del av denna recension gått ut på att stadfästa förutsättningarna runtomkring, börjar serien: Gustaf Skarsgård spelar den ambitiöse och välutbildade John som efter trettio-nånting inte nöjer sig med livet som småbarnsfar och skuldsatt. Han har utöver maximalt utnyttjade studielån, skulder till familjen och för bankens pengar nyligen köpt villa. I John växer en känsla av att omvärlden vill honom orätt som inte belönat hans slit med juridik- och litteraturstudier med annat än ett dåligt avlönat jobb i tunnelbanan. Hans hantverkarbror med egen firma är, å andra sidan, trött på att hans småborgerlige brorsa inte tar tag i sitt liv och försöker skaffa sig ett riktigt jobb. Han är med andra ord inte särskilt nöjd när John nu anställts av Kungliga Biblioteket på ett tidsbestämt vikariat. Dessa konflikter redogörs i detalj under större delen av första avsnittet. Vilket snart fått flertalet tv-tittare att stänga av och sätta igång nästa avsnitt på feeden från HBO.

Den dominerande amerikanska modellen bygger nämligen på principen att varje avsnitt är sin egen historia, med inledning-konflikt-fördjupning-klimax-upplösning-epilog, avsnitt efter avsnitt, medan ramberättelsen puttas framåt millimeter för millimeter, och fördjupas centimeter för centimeter. Att de svenska producenterna då väljer en nästan timslång inledande transportsträcka är för mig ofattbart.

Det är ingen dålig produktion. Tvärtom, en vackert fotad, bra rollbesatt, snyggt paketerad och välskriven historietolkning. Jag gillar t o m den stundtals mycket stela dialogen, vilken känns genuint blygsvensk och helt hemma i den hämmade biblioteksmiljön. Bara faktumet att den flyter med annat sorts lust och tempo så fort John byter språk när han antar sitt boksäljande alter ego Mr. Fields visar på en ytterst genomtänkt avsikt med språket. Därför är det synd att detta självklara tema inte blir bärande i någon av de historiebärande konflikterna.

Litteraturen, och människorna som jobbar för den, läggs i thrillerformen snarare än att skapa den. Så istället för att med publikens goda medieminne låta historien bakom spänna ut och spela förstafiolen, blir de bara delar i den spänningsfilmmall som regissören Lind Lagerlöf lärt sig i sina polisfilmer om Martin Beck och Johan Falk. På annat vis kan jag inte förstå varför den uppenbart Snabba cash-inspirerade lånehajen dyker upp i tid och otid för att sätta ytterligare press på bibliotekariens prekära situation.

Det finns visserligen redan fantastiska skildringar av bakgrunden till tv-serien: en prisbelönt radiodokumentär och ett kapitel ur boken I brottets spår av kriminalreportern Walter Repo. Kanske är det därför regissören känner att han måste betona vikten av att serien inte är en dramadokumentär. Dessvärre kan jag inte själv kalla det för modernt tv-drama heller, då SVT fortfarande inte tycks ha greppat faktumet att publiken önskar underhållande substans, i ett behändigt format, fördjupat men ändå lätt nog att rymmas i fickan.

Betyget blir 3 av 5 – vilket för mig, i det här fallet, var både bra och sevärt.

Alla tre avsnitt finns på SVT Play. Del 1 finns ute t o m 12 feb.

Dressmann

Denna fredag (som råkade bli en lördag) så tänkte jag att jag skulle recensera en klädeskedja. Men under skrivandets gång så kom  det att handla om så mycket mer än bara en affär, det blev en recension av svenskarnas kostymkultur, och med de orden, en oundviklig recension av Dressmann.

Dressmann är en klädjeskedja ägt av norska Varner-Gruppen och har cirka 400 butiker i över 7 länder. Ursprungligen ”Frank Varner”, av Frank Varner i Olso, 1962.

Det går inte att undvika faktum att Dressmann står för den största delen av kostymkulturen i Sverige, (men självfallet inte all) inte heller går det att undvika att den ironiskt nog är Norsk.

Jag erkänner, jag är en skeptiker sedan födsel till mycket och speciellt kanske Dressmann. Deras reklamidé är nu ändå inte riktad mot min åldersgrupp, och det kan jag förstå. För jag finner det föga attraktivt med sju äldre herrar i khakis och pikétröjor som med sina charmerande leenden i slow-motion glider fram på stranden till rösten av Sveriges motsvarighet av Charles Bukowski i whiskeyröst. Nej, men det är som sagt inte min målgrupp denna reklam (som känns lite som ett avsnitt av ”sexual predators”) är riktad mot. Men det är inte heller det som bör forma min åsikt om kedjans kläder, eller kostymmode, vilket är ämnet uppe för recension. Det är kläderna.

En uppenbart retorisk fråga, har ni någonsin varit inne i en Dressmann butik? Det är inte så att marknadsföringstomten har varit där och delat ut försäljningsklappar direkt. De har allt, och med allt menar jag allt, och med det menar jag att allt de har ligger framme. Vill jag ha en blå kofta? Perfekt, det finns 243 stycken uppradade i gång 3 för mig att gotta runt i. Känslan av individualitet är Pakistan här inne – bortspolad.

”Göran” och ”Sven”, 42, 63 – Två kompletta främlingar för varandra står och testar slipsar i kombinationen ” 75% Polyester, 20% Tesla coil, 5% Bomull”.

De båda knyter en så kallad  ”Windsor” knut och det ser ut som Paisley mönstret i ren desperation har multiplicerat sig och gjort slipsen gravid.

Jag går vidare och låter fingrarna lätt glida över en kavaj, det är bomull, och faktiskt inget vidare fel på materialet. Här får du vad du betalar för, låg trådtäthet, en ganska tröttsam glans och en stelhet endast rivaliserat av Robocop. Men jag tycker det går att finna sig i det, det är billigt och det kan faktiskt funka om man har engagemanget att matcha upp det. Men, passformen däremot. Jag har full förståelse för att Dressmann inte syr efter min kroppstyp, det gör ingen, jag har värdelös kropp. De syr dock uppenbarligen för kroppstyp ”sne-ryggad geleklump”. Axlarna är pösiga, ärmarna är för långa, siluetten är för bred, kavajen är för lång, byxorna tillåter utrymme för fyra ben och en benförlängnings-operation. Det skriker kritstrecksrandig påse hundskit över hela looken.

Problemet här, vilket staterades i början, är inte Dressmann i sig. Utan att en sorts snedvriden kultur tror sig ha hittat charmen i att se ut som fan. ”Black is the colour of business”, ett uttryck som utger en viss sanning i situationen, att det ser förfärligt mörkt ut. För Skandinaviska män som av större delen av året genomlider mörker och kyla att klä sig i svart är sannerligen ett mysterium. Det är inte charmerande att framhäva sin likblekhet, och det är inte charmigt att bära en kostym i size ”fits two”. Som påpekat, detta är inte ett fel av Dressmann, men, för att tillämpa en sorts selektiv rättvisa över situationen, så går det att sy upp budgetkostymen till något bra. Men det går inte att sy upp en Dressman kostym till något bra. Om man nu inte är en superhjälte vars kraft är att fylla ut luckorna i en sannerligen horribel styggelse vi så förlåtande har kommit att kalla ”att klä upp sig”.

Dressmann erbjuder däremot fler saker än kostymer och slipsar, något jag lätt glömmer i min bedömning. För visst, deras basplagg funkar, det är inget extravagant, de bara funkar. Dressmann är inte kvalitet, det är kvantitet, det duger i strid, men bara i vad som kan klassas som ett ganska meningslöst kostymkrig. (Tänk Pär Gessle och Christer Sjögren gå toe to toe i en sångduel, det är varken episkt eller inspirerande)

2 av 5. Tack som fan Dressmann…..

Dolche & Gabbana The One (för grabbhalvor)

För två-tre år sedan hittade jag en parfym som verkligen kändes som jag. Jag tycker inte om att gå runt i affärer och provlukta parfym efter parfym, jag får ont i huvudet av alla blandade ”dofter” och förstår verkligen inte hur man kan jobba i den där dimman en hel dag. HUR GÖR NI?

Hur som helst.

Jag tyckte väldigt mycket om en av min flickväns parfymer, en frisk liten jäkel som heter Dolche & Gabbana Light Blue. Därför hade jag planen väldigt klar för mig när jag luskade reda på den samma för karlar på någon flygplats någonstans (här säger ni ”Wow, han reser så mycket att han inte ens minns vilken flygplats det var”) och försiktigt pressade iväg ett sprut. Det var ögonblicklig kärlek och jag bjöd parfymen på en romantisk candle lit dinner senare på kvällen. Hummer.

Parfym handlar ju inte bara om att den ska dofta gott, utan även om att den ska gå ihop med din naturliga pojklukt. Eller flicklukt för den saken. Jag utesluter ingen, flickor luktar också, oftast godare än pojkar.

Efter att ha använt samma parfym i några år gick jag på autopilot när jag spankulerade in på parfymavdelningen på flygplatsen i Bangkok i början av året och fram till hyllan där min lilla älskling stod. Jag sträckte mig efter den men såg då något i min ögonvrå som osade maskulinitet, stil och kraft. Nej, dumsnutar, det var inte en bronsstaty i skala 1:24 av Zeb Macahan, det var Dolche & Gabbana The One!

Med en varm doft av bageri, opåslagen alpstugebastu, Steve McQueen och sexuell spänning gör The One mig övertygad om att jag just nu går runt och luktar som en blandning mellan Robert Downey Jr och Justin Timberlake. Jag känner mig även trygg när jag står i badrummet och sprutar på mig parfymen då flaskan med kork är så gedigen och tung att jag utan problem skulle kunna slå ihjäl eventuella inbrottstjuvar och mördarinsekter.

För mig är Dolche & Gabbana The One himmelriket! Dig kanske den får att lukta som en gammal farmor, men då beror det på att du har en vidrig naturlig pojklukt.

Filippa K’s vår/sommar 2011-kampanj

– Denna säsongs kampanj handlar om att återvända till Filippa K:s rötter; det skandinaviska arvet, den rena och enkla stilen och en personlig känsla. – Eva Boding, marknadschef på Filippa K.

Filippa K är Filippa K även utan Rasmus Wingårdh (som lämnade märket för NN07 tidigt 2010), och det här är väl egentligen den första riktiga kollektionen som Wingårdh inte varit involverad i (?), men linjerna och uttrycket ser ut att vara detsamma – Det är snyggt, bärbart och enkelt.

Kampanjen i sig känns precis som Filippa K’s framtoning. Det är enkelt, snyggt och sensuellt. Och med detta aningen oinspirerat, tråkigt och oambitiöst. Det känns som att dessa positiva resp. negativa utlåtanden går hand i hand i det här fallet – Det här har gjorts förr.

Filippa K  lämnade reklambyrån Le Bureau tidigt 2010  för att istället sätta ihop ett eget ”Dream team”, och vad det här teamet hade för mål, det vet jag inte – Men det känns som att de har lyckats med sitt resultat, trots att jag tidigare nämnde att det var tråkigt. För även utan logotypen på bilderna så signalerar kampanjen att det är just Filippa K som står bakom den.

Men trots att Filippa K, i mina ögon, har lyckats med den här kampanjen så måste det ändå riktas någon form av kritik mot själva utförandet, men att kritisera utförandet av en enskild kampanj vore lönlöst. Problemet ligger inte hos Filippa K. Problemet ligger hos hela modeindustrin och dess skyltfönster.

Lookbooks som är identiska, pressvisningar, hjärndöda modebloggar skrivna av folk som lider av konstanta cravings och modeveckor.

Det är ingenting som får mig att höja på ögonbrynen längre. Det har stagnerat. Och mitt i allting så vill varje varumärke verka unikt, och fånga känslan som kläderna förmedlar, och just där har Filippa K’s egna Dream Team lyckats. För i skärgården finns kärlek, och det är i skärgården som kampanjen har skapats. Och där, i skärgården, sitter en kille med en frisyr som är identisk med min, och han bär en väldigt fin kavaj, och… det skulle kunna vara jag på bilden.

Och det är väl det som det handlar om, egentligen.

Kampanjen får (en svag) 4 av 5.

Övrigt:

Filippa K’s ”Dream Team” består av:

Art Director: David Hägglund
Fotograf: Camilla Åkrans
Stylist: Robert Rydberg
Make Up & Grooming: Fredrik Stambro

Hår: Ali Pirzadeh
Kvinnlig modell: Katrin Thorman
Manlig modell: Vincent Lacrocq
Kreativ koordinator: Sofia Hägglund,
Projektledare: Irina Nirland
Produktion: Karin Lund
redigerare: Stefan Ström
Musik: Love Is A Burning Thing

Men:

Denna säsongs kampanj handlar om att återvända till Filippa K:s rötter; det skandinaviska arvet, den rena och enkla stilen och en personlig känsla.”

Det skandinaviska arvet. Vi gräver ner, och glömmer bort det uttrycket en gång för alla. Det känns som att Jimmie Åkesson, indirekt, har tagit patent på det.

The Fighter

Filmer om manliga män som gör manliga saker har alltid varit ett säkert sätt att få filmkritiker (och oscarsjuryn) på fall.

Eller, nej. Riktigt så enkelt är det ju inte.

De manliga männen måste göra manliga saker men samtidigt ha en känslosam sida.

OK, nej.

Riktigt så enkelt är det inte heller. Då skulle fortfarande varannan actionfilm vinna en oscar.

Men så här då:

Manliga män gör manliga saker, har en känslosam sida samt en inre konflikt. Denna inre konflikt är dessutom hälsovådligare (fast mentalt istället för fysiskt) för den manlige mannen än de manliga sakerna som denne bedriver dagligen (krig, våld, motorsport etc).

Där har vi nu isolerat ett tema som kan appliceras på massvis av oscarvinnare, från Lawrence of Arabia till The Wrestler.

Till denna lista kan vi nu även lägga till The Fighter (för någon statyett lär den nog knipa).

Så:

Marky Mark är en boxare med en storebror som också är det. Med hjälp av sin bror samt sin manager/mamma försöker han få det där genombrottet han förtjänar. Samtidigt träffar han en söt bartender och inleder ett förhållande med henne. Dessvärre har denne andra tankar om hur Marky ska få sitt genombrott.

Konflikten i denna historia är då alltså – helt enligt mallen – en konflikt inte så mycket i boxningsringen utan snarare en på det sociala planet angående hurudana prioriteringar man väljer att ge människorna i sitt liv.

Mer än så behöver – eller bör – man nog inte säga om handlingen, så låt oss gå vidare till skådespeleriet:

Först och främst måste sägas: Mark Wahlberg imponerar verkligen i sin roll som boxaren Micky. Detta kan tyckas självklart då han gång på gång visat att han klarar av att spela drama (inte minst i härliga och fantastiska och underbara Boogie Nights ♥♥♥), men den här rollen kräver ett viss slags lågmält skådespeleri som kontrasterar mot det hos Melissa Leo som hans kedjerökande mor och det hos Christian Bale som hans bror Dicky. Dessa två tog för lite över en vecka sedan hem varsitt pris för best female/male supporting actor på Golden Globe-galan och ja, det var de fan förtjänta av.

Detta gäller i synnerhet Christian Bale som gör sin karriärs bästa roll som den crack-rökande ex-boxaren Dicky. Hans intensitet och kroppsspråk är så långt man kan komma ifrån stelheten vi sett i många av hans senare roller (Batman-filmerna samt den nya Terminator-filmen känns som slående exempel).

Slutligen måste jag säga att boxningsscenerna – mot min förmodan då jag inte har något intresse för sporten – både var varierande och fartfyllda.

Kort och gott:

Inget revolutionerande, men starka karaktärer och starkt samspel mellan dessa räcker jävligt långt ibland. Boxningen är tuff på bio.

4 av 5

Filmen har biopremiär över hela landet 11 mars.

The New Daughter

Vad kan vara värre för Kevin Costner än att slåss mot en jordhög?

Förmodligen att uppfostra en tonårsdotter. I skräckfilmen The New Daughter tvingas han göra både och, och ingetdera är särskilt lätt. I en sekvens får vi se den desperate fadern googla “raising teenage daughter” och “teenage daughter + odd behaviour”. I mitt stilla sinne satt jag och funderade över varför han inte bara gick totally bananas och googlade “teenage daughters in quantum physics”. Svaren lär vara lika begripliga.

Filmen handlar om Costner – den frånskilde familjefadern. Äktenskapet han nyss lämnade, och förmodligen försummade, urartade i två barn. Båda har hamnat i hans vård. Nu har Costner dock haft en briljant skräckfilmsidé – varför inte flytta till någon gudsförgäten håla och försöka uppfostra barnen ute på landet långt från deras vänner? I ett stort jävla hus? Ja, Kevin – varför inte?

Den åttaårige sonen är så gravt väluppfostrad att han knappt verkar ha en egen vilja. Han accepterar att nu bor de i det stora huset ute i ingenstans. Gissningsvis kommer han förbli oskuld till 40-årsåldern, men hey – sånt är livet. Tonårsdottern är tvärtom. Hon tycker allt är skit och bubblar av emobitchighet – åtminstone tills hon hittar den stora jävla jordhögen ute i skogen. Den verkar få henne att känna sig hemma. Men… varför kommer hon hem lerig och med torra löv i håret varenda kväll? Och varför har hon gjort en voodoo-docka?

The New Daughter är ännu en skräckfilm som tycks argumentera att livet är mindre otäckt om man aldrig skaffar barn. Den sällar sig till en lång och ståtlig tradition: Rosemary’s Baby, The Exorcist, Look Who’s Talking. Den gör det med äran i behåll, om jag får säga det själv – men det beror snarare på att den är stilfullt gjord än att den har något nytt att komma med (om vi bortser från att jordhögar, tillsammans med potatisar och rädisor, sällan är skurkar i skräckfilmer). Den är stilfullt filmad, och visar överlag prov på en mogen ekonomi – specialeffekterna hålls till ett minimum, och vi förväntas istället oroas av märkliga ljud och små antydningar. Det fungerar.

Vad som också fungerar är, märkligt nog, Kevin Costner. Jag har alltid upplevt honom som en svag och träig skådespelare. Men de senare åren tycker jag han har mognat rejält. Titta bara på The Upside of Anger och Mr. Brooks. Långt borta är tiden då han kryste ur sig insatser i Bodyguard och Waterworld.

Finge jag ge filmen någon kritik så vore det nog att slutet är lite väl utdraget. Det kommer en gräns där man vill att saker händer så att filmen kan ta slut någon gång, och vid en timme och femtio minuter är The New Daughter lite för lång för sitt eget bästa. Fram tills slutet är den dock en ganska småmysig skräckis som jag kan rekommendera om ni inte har något bättre för er en tisdagskväll.

Känner ni för att oroa er ytterligare?
Ni kan alltid besöka författarens privata blogg på Björnnästet.se.

Blood Bowl – Legendary Edition

Blood Bowl har kommit i en ny utgåva – Legendary Edition och en massa nytt är att få, upp till 20 olika raser och några nya banor. Blood Bowl kom ut i digital form först 2009, om man räknar bort de tidigare versionerna men har sitt ursprung som turbaserat brädspel. Cyanide Studios lyckades ganska dåligt med det spel som släpptes 2009, framförallt för att gränssnittet var något av det värsta jag sett och ofta kändes det som om man satt med finn fem fel. Det var nästintill omöjligt att hitta knappar för att ens börja spela och menyerna var så ologiska och dumma att man blev trött innan ett spel ens kommit igång. Grafiken var på sin höjd ok, men inte mer och för att vara ett sånt enkelt spel hade dom mycket väl kunnat höjda den riktigt ordentligt. Reglerna för en icke inbiten Blood Bowl-spelare visades också väldigt dåligt vilket gjorde det svårt att förstå vad fan som hände och varför mina orcher alltid fick pannbenet inslaget.

Så, har dom fixat något av detta? Nej. Det är få förändringar i grunden men mycket på ytan. Gränssnittet har dom ändrat, dock är det precis lika förvirrande som tidigare och inga förklaringar till varför mitt lag inte kan välja matchmaking. Den enda förklaringen som ges är att jag måste skapa ett lag innan jag kan börja spela.. jotack, det fattar jag med och det har jag gjort men det hjälper ju fan inte mig. Tydligen måste man gruppa in sig i en liga, vilket irriterar mig ännu mer då varenda liga som finns har en regel på att varsin runda ska bestå av 4 minuter istället för som jag vill ha det, två minuter. En match där varje person får ta 4 minuter på sig att fundera och göra alla sina drag blir extremt långdraget och man blir mest irriterad över att den jäveln på andra sidan sitter och funderar i 1 minut och 20 sekunder på om han ska flytta sin gubbe till vänster eller höger.

Grafiken har dom inte gjort något åt heller, den är fortfarande ganska undermålig och man tycker att en eller två posteffekter borde dom kunnat ta sig tid till att fixa. Visst har vi fått en jäkla bunt nya lag men som en ytlig fjant som jag är så tycker jag de nya lagen har lite väl lite skillnader i deras utseende. Man kan anpassa varenda liten gubbe du har i ditt lag, vilket är väldigt kul, dock så så har som sagt de nya lagen alldeles för snarlika utseende i sina val. Petitess för en del, viktigt för andra. Dessa små detaljer berikar ändå spelet väldigt mycket och jag har aldrig blivit så arg i ett spel som när Knivmördaren – min linemanorch dör och blir avburen av planen på grund av en oturlig tärning. Det är ett under att mina grannar inte ringt snuten än för mina svordomar får nog den mest härdade att undra vad som försigår i lägenheten mittemot.

Spelet är dock kul, trots sina påtagliga skavanker, det är riktigt jävla kul. Just för att jag aldrig blivit så glad när jag krossat knäskålen på min motståndare och vet att han får en mindre på plan, eller blivit så förbannat arg när jag tappar bollen på mållinjen och det är sista rundan. Jag rekommenderar helt klart ett köp fast med tillhörande slagpåse, du kommer behöva en.

Filip och Fredrik i allmänhet och deras podcast i synnerhet

Foto: Daniel Jordahl from Östersund, Sweden
Foto: Daniel Jordahl from Östersund, Sweden

Nu ska jag göra något jag förra veckan lärde mig var helt fel. Jag ska hylla Filip och Fredrik när de redan är hyllade och älskade och allt sånt. Och att jag är tråkig som följer med strömmen fick jag lära mig just när jag lyssnade på deras podcast. Enligt deras sätt att se det skulle jag alltså ha skrivit det här när de gjorde Ursäkta röran (Vi bygger om) och en stor del av Sveriges befolkning ställde sig tveksam till duons humor och talang.

Saken är bara den att jag har hyllat dem ända sedan SM i nazireferens och när Fredrik blåste med huligantuta på golfbanan. Om jag ska vara ärlig, och det är lite det Tack som fan går ut på, så har jag gillat allt de har gjort. Eller, Vem kan slå Filip och Fredrik. Vad är det egentligen? Det är under deras värdighet. Det är en simpel flört med alla efterblivna hillbillysvenssons som inte fattar att det andra de gjort är magi. Men jag låtsas att det inte finns, lite som jag ibland låtsas att jag faktiskt blev rockstjärna i alla fall.

Hur som helst, det ämne jag ska behandla nu är alltså Filip och Fredriks podcast.

Hur bra är den då?

Om jag råkar glömma bort den en vecka blir jag glad, för det innebär att jag nästa vecka kan ha ett avsnitt att lyssna på på väg till jobbet och ett på väg hem från jobbet. Det bästa med podcasten är att man vet vad man kan vänta sig, men att man aldrig vet vad som väntar. Det kan gå från något så vanligt som André Pops julvärdskap till Tommy Lee och en runkval. Det är dessutom alltid intelligent, otvunget och skitkul. Att lyssna på Filip och Fredrik är som att sitta med sina skönaste vänner och snicksnacka, bara det att man just då råkar vara tyst och bara lyssnar.

Jag har flera gånger fått kväva skratt på tunnelbanan för att inte framstå som sinnessjuk och jag har i och med denna podcast insett att Filip kanske är roligare än Fredrik, i alla fall i det här formatet, när jag tidigare inbillat mig att Fredrik är den roligare.

Om ni har missat Filip och Fredriks podcast helt och hållet så kan jag inte annat än att gratulera, ni har många fantastiska timmar framför er!

Il Caffé – Södermannagatan 23

Jag hade som tanke att min första recension för Tack Som Fan skulle få vara en positiv sådan, främst för att inte skrämma iväg er med den absolut bittra melankolin av mina uppfattningars kungadöme(?). Denna recension får därför bli tillägnad till mitt

absoluta favoritfik (som även är relativt nytt) på Söder, som förtjänar lite ros och uppmärksamhet. Il Caffé.

Il Caffé har funnits på Kungsholmen i närmare tio år nu men bestämde sig för i närmare slutet än början av 2010 att öppna nytt på Söder. (Det ursprungliga finns självfallet kvar på Kungsholmen) Det blev på den episka Södermannagatan 23, samma adress som tidigare har varit belägrat av Svart Kaffe och en stor krets av ”stammisar”. (Största referens Di Leva?)

Il Caffé har haft mycket att bära på sina axlar sen sin start när det ersatte det legendariska söderfiket Svart Kaffe som efter otaliga år bestämde sig för att gå skilda vägar med lokalen.

Jag måste erkänna att ursprungsvis så var jag oerhört negativ till denna förändring, kanske mest för att jag precis samma vecka fått höra den enda frågan man vill bli ställd innan frukost ”Det vanliga?” stammis-status, ett fint minne och kanske kulmen av mitt ego.

När jag nu 5 månader senare stiger in på Il Caffé, som jag gör varje vardagsmorgon, möts jag av en handskakning och ett stillsamt samtal med ägaren medan han gör i ordning ”det vanliga”. När jag sedan sätter mig ner för att äta min frukost så är stämningen avslappnad, det enda som egentligen hörs är den sköna blandning av soul, jazz, gammal hiphop och minimalisk house som rullar på i bakgrunden. Stressen rinner av mig som förnuft rinner av Ranelid, ett elegant välmående infinner sig.

Il Caffé Bardisk

(ni får förlåta de högst oförlåtande bilderna, min mobil fick agera dagens kamera)

Mellan deras samarbete med stenugnsbageriet Fabrique så kan jag utan tvekan som en inbiten frukostfantast säga att Il Caffé har Stockholms absolut bästa frukost. Fantastisk Levain fralla eller valnötsbröd, generöst smekt med ljuvlig olivolja och ett par korn salt, toppad rikligt med ost, en gnutta ruccola och en tunn bit tomat. Kulinariskt perfektion. Té eller kaffe beroende på vad man är för morgonmänniska (Jag är jobbig nog på morgonen utan koffein), och en sötsur apelsinjuice (som står stavat som jos, minus Il Caffé?). Detta för 75kr, i övre kanten för en frukost men, en upplevelse värt det dubbla. Jag misstänker att här är de flesta nöjda och redo för en dag på jobbet, men är man som mig, testa bullen. Det finns få gånger man bör få använda sig av uttrycket ”det knullar i munnen” inom matkultur, men den ”sexar” bokstavligt talat till det i munnen. Finner man en godare bulle så avnjut den, skjut bagaren och skjut dig själv för det finns anledning till uttrycket ”det kan bli för mycket av det goda” myntades, en anledning vi bör hedra.

Nu är inte alla frukostfantaster, och därför passar det alldeles utmärkt att ta sig en stadig fika eller lunch på Il Caffé också. Utsökt chai latte (be om monstret om ni som mig är törstiga individer), trevliga varma mackor, en lekfull mjölk och juice blandning smakfullt döpt ”to die dreaming”, eller varför inte en italiensk importerad isté? Du bestämmer, de leverar.

Ett av rummen.

Konceptet är simpelt och det är vad som gör det så genialiskt. Blygsam men stilfull inredning, enkel men stark meny, charmerande musik och otroligt vänlig personal. Nyrenoverad lokal med ett bra läge. Det enda man kan önska sig är att det vedervärdiga Sofo, som ligger vägg i vägg, lägger ner sin verksamhet så kanske man kommer kunna njuta av en mer behaglig uteservering när vädret bjuder till.

Sammanfattningsvis; Jag älskar stället, kan inte tänka mig att ge det något mindre än en klockren 5:a, men. Det hade inte varit mycket till vågskål om ingenting negativt togs med, så. Ett eftermiddagsproblem här är att creddfaktorn är ett faktum bland Macbook Pro Hipsters senare in på dagarna, och det är väl om något som kan skapa lätt irritation för vissa. Jag är dock exakt. likadan. som. resten. Och älskar det. 5/5 och TACK SOM FAN Il Caffé!

* Davids ”det vanliga”, Levain frallan, söderté med honung, en isté och kanelbullen. (Om festligt tillfälle, chai latten)

Tack som fan, för mig. – David.