Månad: januari 2011

Dolche & Gabbana The One (för grabbhalvor)

För två-tre år sedan hittade jag en parfym som verkligen kändes som jag. Jag tycker inte om att gå runt i affärer och provlukta parfym efter parfym, jag får ont i huvudet av alla blandade ”dofter” och förstår verkligen inte hur man kan jobba i den där dimman en hel dag. HUR GÖR NI?

Hur som helst.

Jag tyckte väldigt mycket om en av min flickväns parfymer, en frisk liten jäkel som heter Dolche & Gabbana Light Blue. Därför hade jag planen väldigt klar för mig när jag luskade reda på den samma för karlar på någon flygplats någonstans (här säger ni ”Wow, han reser så mycket att han inte ens minns vilken flygplats det var”) och försiktigt pressade iväg ett sprut. Det var ögonblicklig kärlek och jag bjöd parfymen på en romantisk candle lit dinner senare på kvällen. Hummer.

Parfym handlar ju inte bara om att den ska dofta gott, utan även om att den ska gå ihop med din naturliga pojklukt. Eller flicklukt för den saken. Jag utesluter ingen, flickor luktar också, oftast godare än pojkar.

Efter att ha använt samma parfym i några år gick jag på autopilot när jag spankulerade in på parfymavdelningen på flygplatsen i Bangkok i början av året och fram till hyllan där min lilla älskling stod. Jag sträckte mig efter den men såg då något i min ögonvrå som osade maskulinitet, stil och kraft. Nej, dumsnutar, det var inte en bronsstaty i skala 1:24 av Zeb Macahan, det var Dolche & Gabbana The One!

Med en varm doft av bageri, opåslagen alpstugebastu, Steve McQueen och sexuell spänning gör The One mig övertygad om att jag just nu går runt och luktar som en blandning mellan Robert Downey Jr och Justin Timberlake. Jag känner mig även trygg när jag står i badrummet och sprutar på mig parfymen då flaskan med kork är så gedigen och tung att jag utan problem skulle kunna slå ihjäl eventuella inbrottstjuvar och mördarinsekter.

För mig är Dolche & Gabbana The One himmelriket! Dig kanske den får att lukta som en gammal farmor, men då beror det på att du har en vidrig naturlig pojklukt.

Filip och Fredrik i allmänhet och deras podcast i synnerhet

Foto: Daniel Jordahl from Östersund, Sweden
Foto: Daniel Jordahl from Östersund, Sweden

Nu ska jag göra något jag förra veckan lärde mig var helt fel. Jag ska hylla Filip och Fredrik när de redan är hyllade och älskade och allt sånt. Och att jag är tråkig som följer med strömmen fick jag lära mig just när jag lyssnade på deras podcast. Enligt deras sätt att se det skulle jag alltså ha skrivit det här när de gjorde Ursäkta röran (Vi bygger om) och en stor del av Sveriges befolkning ställde sig tveksam till duons humor och talang.

Saken är bara den att jag har hyllat dem ända sedan SM i nazireferens och när Fredrik blåste med huligantuta på golfbanan. Om jag ska vara ärlig, och det är lite det Tack som fan går ut på, så har jag gillat allt de har gjort. Eller, Vem kan slå Filip och Fredrik. Vad är det egentligen? Det är under deras värdighet. Det är en simpel flört med alla efterblivna hillbillysvenssons som inte fattar att det andra de gjort är magi. Men jag låtsas att det inte finns, lite som jag ibland låtsas att jag faktiskt blev rockstjärna i alla fall.

Hur som helst, det ämne jag ska behandla nu är alltså Filip och Fredriks podcast.

Hur bra är den då?

Om jag råkar glömma bort den en vecka blir jag glad, för det innebär att jag nästa vecka kan ha ett avsnitt att lyssna på på väg till jobbet och ett på väg hem från jobbet. Det bästa med podcasten är att man vet vad man kan vänta sig, men att man aldrig vet vad som väntar. Det kan gå från något så vanligt som André Pops julvärdskap till Tommy Lee och en runkval. Det är dessutom alltid intelligent, otvunget och skitkul. Att lyssna på Filip och Fredrik är som att sitta med sina skönaste vänner och snicksnacka, bara det att man just då råkar vara tyst och bara lyssnar.

Jag har flera gånger fått kväva skratt på tunnelbanan för att inte framstå som sinnessjuk och jag har i och med denna podcast insett att Filip kanske är roligare än Fredrik, i alla fall i det här formatet, när jag tidigare inbillat mig att Fredrik är den roligare.

Om ni har missat Filip och Fredriks podcast helt och hållet så kan jag inte annat än att gratulera, ni har många fantastiska timmar framför er!

Il Caffé – Södermannagatan 23

Jag hade som tanke att min första recension för Tack Som Fan skulle få vara en positiv sådan, främst för att inte skrämma iväg er med den absolut bittra melankolin av mina uppfattningars kungadöme(?). Denna recension får därför bli tillägnad till mitt

absoluta favoritfik (som även är relativt nytt) på Söder, som förtjänar lite ros och uppmärksamhet. Il Caffé.

Il Caffé har funnits på Kungsholmen i närmare tio år nu men bestämde sig för i närmare slutet än början av 2010 att öppna nytt på Söder. (Det ursprungliga finns självfallet kvar på Kungsholmen) Det blev på den episka Södermannagatan 23, samma adress som tidigare har varit belägrat av Svart Kaffe och en stor krets av ”stammisar”. (Största referens Di Leva?)

Il Caffé har haft mycket att bära på sina axlar sen sin start när det ersatte det legendariska söderfiket Svart Kaffe som efter otaliga år bestämde sig för att gå skilda vägar med lokalen.

Jag måste erkänna att ursprungsvis så var jag oerhört negativ till denna förändring, kanske mest för att jag precis samma vecka fått höra den enda frågan man vill bli ställd innan frukost ”Det vanliga?” stammis-status, ett fint minne och kanske kulmen av mitt ego.

När jag nu 5 månader senare stiger in på Il Caffé, som jag gör varje vardagsmorgon, möts jag av en handskakning och ett stillsamt samtal med ägaren medan han gör i ordning ”det vanliga”. När jag sedan sätter mig ner för att äta min frukost så är stämningen avslappnad, det enda som egentligen hörs är den sköna blandning av soul, jazz, gammal hiphop och minimalisk house som rullar på i bakgrunden. Stressen rinner av mig som förnuft rinner av Ranelid, ett elegant välmående infinner sig.

Il Caffé Bardisk

(ni får förlåta de högst oförlåtande bilderna, min mobil fick agera dagens kamera)

Mellan deras samarbete med stenugnsbageriet Fabrique så kan jag utan tvekan som en inbiten frukostfantast säga att Il Caffé har Stockholms absolut bästa frukost. Fantastisk Levain fralla eller valnötsbröd, generöst smekt med ljuvlig olivolja och ett par korn salt, toppad rikligt med ost, en gnutta ruccola och en tunn bit tomat. Kulinariskt perfektion. Té eller kaffe beroende på vad man är för morgonmänniska (Jag är jobbig nog på morgonen utan koffein), och en sötsur apelsinjuice (som står stavat som jos, minus Il Caffé?). Detta för 75kr, i övre kanten för en frukost men, en upplevelse värt det dubbla. Jag misstänker att här är de flesta nöjda och redo för en dag på jobbet, men är man som mig, testa bullen. Det finns få gånger man bör få använda sig av uttrycket ”det knullar i munnen” inom matkultur, men den ”sexar” bokstavligt talat till det i munnen. Finner man en godare bulle så avnjut den, skjut bagaren och skjut dig själv för det finns anledning till uttrycket ”det kan bli för mycket av det goda” myntades, en anledning vi bör hedra.

Nu är inte alla frukostfantaster, och därför passar det alldeles utmärkt att ta sig en stadig fika eller lunch på Il Caffé också. Utsökt chai latte (be om monstret om ni som mig är törstiga individer), trevliga varma mackor, en lekfull mjölk och juice blandning smakfullt döpt ”to die dreaming”, eller varför inte en italiensk importerad isté? Du bestämmer, de leverar.

Ett av rummen.

Konceptet är simpelt och det är vad som gör det så genialiskt. Blygsam men stilfull inredning, enkel men stark meny, charmerande musik och otroligt vänlig personal. Nyrenoverad lokal med ett bra läge. Det enda man kan önska sig är att det vedervärdiga Sofo, som ligger vägg i vägg, lägger ner sin verksamhet så kanske man kommer kunna njuta av en mer behaglig uteservering när vädret bjuder till.

Sammanfattningsvis; Jag älskar stället, kan inte tänka mig att ge det något mindre än en klockren 5:a, men. Det hade inte varit mycket till vågskål om ingenting negativt togs med, så. Ett eftermiddagsproblem här är att creddfaktorn är ett faktum bland Macbook Pro Hipsters senare in på dagarna, och det är väl om något som kan skapa lätt irritation för vissa. Jag är dock exakt. likadan. som. resten. Och älskar det. 5/5 och TACK SOM FAN Il Caffé!

* Davids ”det vanliga”, Levain frallan, söderté med honung, en isté och kanelbullen. (Om festligt tillfälle, chai latten)

Tack som fan, för mig. – David.


Cass

Carol Pennant är en svart pojke adopterad av ett vitt, äldre par i ruffa England. Hur man ens kan få för sig att döpa en pojke till Carol förstår jag inte, men den här filmen är ”byggd på en sann historia”, så det kan man tydligen.

Carol slipper i tidiga tonåren (tror jag) sitt flickiga namn och blir istället kallad Cass, som boxaren Cassius Clay (Ali). Detta för att han slåss hårt, och kanske på grund av sin hudfärg i ett annars väldigt vitt arbetar-England.

Det här är en film om fotbollshuliganism och rasism. På omslaget kallas den för ”den bästa huliganfilmen på två decennier” och den skall enligt The List bräcka This is England. Det är tyvärr inte sant. Cass är ett långsamt, långtråkigt, illa spelat sömnpiller. Den känns billig, på ett dåligt sätt, och att vara bygd på en sann historia är verkligen inte alltid en bra sak.

Om ni är ute efter en huliganfilm rekommenderar hellre att ni ser Hooligans än Cass, och då vet jag att det är många som tycker den är värdelös. Men den gav mig mycket mer än den här sanna historien.

Om man vill vara lite lustig, och det vill jag gärna, så kunde jag ju faktiskt listat ut att den inte var så bra på namnet. ”Kass”. Tack Göteborg för den vitsen! En annan festlig grej är att skådespelaren Leo Gregory är med i båda filmerna, alltså Hooligans och Cass, huliganism verkar vara hans grej.

Filmen släpps på dvd den 26:e januari av Studio S Entertainment