I lördags gick vi upp sent och gick och käkade brunch. Den var fabulös!
Sedan började vår långa resa mot Tate och Damien Hirsts utställning.
Erik hade natten innan föreslagit att jag skulle köpa ett dagskort på kollektivtrafiken. Det skulle tydligen gälla 24 timmar. Jag köpte ett kort 23.59. När vi klev på bussen igår undrade busschauffören varför jag visade honom ett kort för den 27:e? Det visade sig att dessa kort inte alls gäller i 24 timmar utan endast för den dag man köper dem. Hade jag alltså väntat en minut så hade jag haft ett giltigt kort, men nu hade jag istället betalat sju pund för en resa.
Vi fick kliva av och leta upp någon som ville växla mina pengar så jag kunde köpa en ny biljett. Då slutade plötsligt bussarna som gick hela vägen fram till vår slutdestination att gå därifrån vi befann oss, men det fattade inte vi så vi stod i regnet och väntade. Och väntade. Och väntade.
Till slut tog vi en buss som gick nästan hela vägen och sen promenerade vi.
Jag började skriva det här inlägget igår morse vid ungefär den här tiden (runt 9 Löndön-tid). Här slutade jag skriva för min bakfylla var så grov att det kröp i kroppen på mig. Nu tänkte jag hur som helst fortsätta!
När vi kom fram till utställningen möttes vi av den här krabaten
Vi hade också tur för första gången på hela dagen då vårt VIP-kort gjorde att vi slapp den långa kön för att köpa biljetter. Däremot var vi tvungna att köa för att få se diamantskallen. Men det var det värt!
Efter utställningen bar det av till Bistrotheque, en fancy restaurang som låg i en gammal industrilokal, helt oväntat och omöjlig att hitta om man inte kände till den.
Vi åt den saftigaste kycklingen EVER och jag avnjöt en delikat krämbrulle till efterrätt.
På kvällen gick vi till en grönsaks-/fiskaffär där ett band som Erik känner skulle spela. Vi promenerade tio-femton minuter i regnet och väl där FICK VI INTE KOMMA IN FÖR VAKTEN TYCKTE DET VAR FULLT!!
En in en ut var det som gällde och eftersom ingen skulle gå när bandet spelade vinkade vi farväl genom fönstret
Och gick till den lokala puben.
Med oss hade vi en skön kille som hette Mike och som inte heller kom in på festen, och lyssna på det här: Han var med i bandet! Hahahahaa! Det var sjuk kul när vi stod utanför och tittade in och han kom fram bredvid oss och sade ”I’m in that band I am. I’m the drummer!”. Stället var så litet att de skulle köra utan trummor så han skulle bara titta.
Hur som helst.
Det var otroligt roligt på puben och fler svenska och engelska vänner strömmade till. Det var också en skön lirare som såg ut som Silent Bob som gled runt och bjöd på härliga konster.
När Silent Bob hade blivit utslängd efter att nästan ha tappat en pall i huvudet på en tjej drog vi oss tillbaka till festen och kom in. Där hann vi dansa i en halvtimme till sköna hits vackert framförda av två dj:s.
På vägen hem blev jag nedskvätt av en bil, skrek alla möjliga könsord, men kom ändå hem glad och nöjd med dagen. Och väldigt väldigt blöt.
