2 av 5

Denna fredag (som råkade bli en lördag) så tänkte jag att jag skulle recensera en klädeskedja. Men under skrivandets gång så kom  det att handla om så mycket mer än bara en affär, det blev en recension av svenskarnas kostymkultur, och med de orden, en oundviklig recension av Dressmann.

Dressmann är en klädjeskedja ägt av norska Varner-Gruppen och har cirka 400 butiker i över 7 länder. Ursprungligen ”Frank Varner”, av Frank Varner i Olso, 1962.

Det går inte att undvika faktum att Dressmann står för den största delen av kostymkulturen i Sverige, (men självfallet inte all) inte heller går det att undvika att den ironiskt nog är Norsk.

Jag erkänner, jag är en skeptiker sedan födsel till mycket och speciellt kanske Dressmann. Deras reklamidé är nu ändå inte riktad mot min åldersgrupp, och det kan jag förstå. För jag finner det föga attraktivt med sju äldre herrar i khakis och pikétröjor som med sina charmerande leenden i slow-motion glider fram på stranden till rösten av Sveriges motsvarighet av Charles Bukowski i whiskeyröst. Nej, men det är som sagt inte min målgrupp denna reklam (som känns lite som ett avsnitt av ”sexual predators”) är riktad mot. Men det är inte heller det som bör forma min åsikt om kedjans kläder, eller kostymmode, vilket är ämnet uppe för recension. Det är kläderna.

En uppenbart retorisk fråga, har ni någonsin varit inne i en Dressmann butik? Det är inte så att marknadsföringstomten har varit där och delat ut försäljningsklappar direkt. De har allt, och med allt menar jag allt, och med det menar jag att allt de har ligger framme. Vill jag ha en blå kofta? Perfekt, det finns 243 stycken uppradade i gång 3 för mig att gotta runt i. Känslan av individualitet är Pakistan här inne – bortspolad.

”Göran” och ”Sven”, 42, 63 – Två kompletta främlingar för varandra står och testar slipsar i kombinationen ” 75% Polyester, 20% Tesla coil, 5% Bomull”.

De båda knyter en så kallad  ”Windsor” knut och det ser ut som Paisley mönstret i ren desperation har multiplicerat sig och gjort slipsen gravid.

Jag går vidare och låter fingrarna lätt glida över en kavaj, det är bomull, och faktiskt inget vidare fel på materialet. Här får du vad du betalar för, låg trådtäthet, en ganska tröttsam glans och en stelhet endast rivaliserat av Robocop. Men jag tycker det går att finna sig i det, det är billigt och det kan faktiskt funka om man har engagemanget att matcha upp det. Men, passformen däremot. Jag har full förståelse för att Dressmann inte syr efter min kroppstyp, det gör ingen, jag har värdelös kropp. De syr dock uppenbarligen för kroppstyp ”sne-ryggad geleklump”. Axlarna är pösiga, ärmarna är för långa, siluetten är för bred, kavajen är för lång, byxorna tillåter utrymme för fyra ben och en benförlängnings-operation. Det skriker kritstrecksrandig påse hundskit över hela looken.

Problemet här, vilket staterades i början, är inte Dressmann i sig. Utan att en sorts snedvriden kultur tror sig ha hittat charmen i att se ut som fan. ”Black is the colour of business”, ett uttryck som utger en viss sanning i situationen, att det ser förfärligt mörkt ut. För Skandinaviska män som av större delen av året genomlider mörker och kyla att klä sig i svart är sannerligen ett mysterium. Det är inte charmerande att framhäva sin likblekhet, och det är inte charmigt att bära en kostym i size ”fits two”. Som påpekat, detta är inte ett fel av Dressmann, men, för att tillämpa en sorts selektiv rättvisa över situationen, så går det att sy upp budgetkostymen till något bra. Men det går inte att sy upp en Dressman kostym till något bra. Om man nu inte är en superhjälte vars kraft är att fylla ut luckorna i en sannerligen horribel styggelse vi så förlåtande har kommit att kalla ”att klä upp sig”.

Dressmann erbjuder däremot fler saker än kostymer och slipsar, något jag lätt glömmer i min bedömning. För visst, deras basplagg funkar, det är inget extravagant, de bara funkar. Dressmann är inte kvalitet, det är kvantitet, det duger i strid, men bara i vad som kan klassas som ett ganska meningslöst kostymkrig. (Tänk Pär Gessle och Christer Sjögren gå toe to toe i en sångduel, det är varken episkt eller inspirerande)

2 av 5. Tack som fan Dressmann…..